Hanapee 10:07 21 Sep 2017

Idag var jag en sekund från att ställa in ridningen. Jag kände mig lite småsjuk, har jobbat i typ 14 dagar i sträck och var helt slut på energi. Men så tänkte jag på den där mulen.

Så jag hoppade på bussen i en timma och tog mig ut till mulen. När vi gick in i hagen för att hämta honom kom han fram till oss och ville hälsa. Tror inte på att översätta mänskliga beteenden till ett djur, men det KÄNDES som att han kände igen min röst och ville hälsa.

Älskade lilla mulen!

Sen travade vi över tighta bommar och i en bana som Sabrina hade byggt upp i paddocken. Det gick helt okej efter mina 2 veckor borta från ridningen. Jag tycker alltid att de sista tio minuterna är roligast för då har jag liksom ”kommit in” i det och känner mig trygg med Spex.

Fick upp honom i galopp i slutet av lektionen också, kändes bra. Förutom den sjuka detaljen att jag måste försöka SITTA i trav innan galoppen. Han vägrar annars. Alltså HUUUUR sitter man i trav? Skumpar bara :-(

OBS jag fick ju jättelätt upp honom i galopp (OCH HOPPADE!) rätt högt i galopp på tv-inspelningen (får nog inte berätta mer än så…) men när han är på ”hemmaplan” ställer han helt andra krav på mig. Då blir han typ …lat? Eller i alla fall opigg när det kommer till mitt sätt att rida.

Avslutningen är mysig. Svettig hästrygg och trycka näsan mot halsen och andas in. Borsta, borsta benen och ryggen. Klappa hårt på halsen och berömma.

Det var allt för denna gång.

Gnägg gnägg

Kristin Zetterlund 10:06 21 Sep 2017

Innehåller annonslänkar

Manchester hörrni!! Känns så jävla aktuellt. Var på öppningen av nya märket The Cords butik och fick välja ett plagg och jag tog med mig ett par klassiska bralljävlar. En vid flaremodell som heter Lea som är precis hur fin som helst! JÄTTElånga i storleken otippat nog, men helt otroligt sköna.

Blir fan så jävla sugen på att bara ha typ en helt set i manchester?? Hittar faktiskt inte materialet hos så många butiker annat än hos Cords faktiskt, har letat som fan ändå.

Men här tänkte jag tipsa om det lilla om än coola manchester som jag hittat!

Man kan alltid lita på Monki. Dom har t o m ett SET! Dock endast i denna rosa nyans, jag skulle vilja kunna välja bland 42 stycken men man får inte alltid som man vill har jag upptäckt. Jacka HÄR och byxa HÄR.

Ett till rosa set! Eller är detta rosa hmmm?? Gränsar mot lila jaja. En oversize variant i alla fall! Från Native Youth, jacka HÄR och byxa HÄR.

& Other Stories drar sitt strå till stacken med ett par baggy braller, höga i midjan med en god ring i bältet! Hur härliga som helst, även utan matchande överdel.

Och från H&M hittade jag dessa enkla i vinrött! En helt perfekt modell faktiskt, lagom höga i midjan och en riktigt god höstfärg.

Tycker allt att fler kan haka på detta feta material, mer manchester till folket!

Bloggbevakning 9:00 21 Sep 2017

Magnus Betnér/Facebook:

Säger inte Magnus Betnér det vi alla tänker om dessa Facebook-människor?

 

Julia Gummesson 11:37 21 Sep 2017

Hej alla matbloggslovers! Mellan den 11 september och 22 oktober kan du nominera din favoritmatblogg till det ärofyllda priset ”folkets val” inför att matbloggspriset 2017 ska delas ut. Förra året var det Gustav Johansson som tilldelades folkets val-priset för vego-matbloggen Jävligt gott, och året innan var det den underbara bloggen Zeinas Kitchen.

Jag ser ju naturligtvis helst att ni går in och nominerar mig, men oavsett var din lojalitet ligger är det läge att gå in och droppa en nominering, och det gör du genom att klicka här.

Matbloggspriset instiftades 2005 av skaparna av sajten matblogg.se, och har sedan dess delat ut priser i sex kategorier en gång om året. Årets vinnare tillkännages den 9 november på branschmässan Sthlm Food & Wine i Älvsjö.

/Slaktarn

Pelle Tamleht 9:08 20 Sep 2017

Ni ser NG-flaggan där i början? Där sitter vi, på första parket framför kaoset.

Tack Stockholm Direkt för viktig film.

Simon Strand 4:52 16 Sep 2017

Efter ett och ett halvt år i Nöjesguidens lokaler flyttade jag och mina kollegor för ett par veckor sedan till ny adress: A house i Arkitekturskolans gamla lokaler (ja, byggnaden som brann för några år sedan och också vid något tillfälle röstades fram som Sveriges fulaste byggnad) på Östermalmsgatan.

Att dela kontor med Nöjesguiden har varit fascinerande. Tidningen har under min korta tid i deras lokaler genomgått flera metamorfoser; ett ägarbyte, en nästan helt utbytt personalstyrka, nya kulturella symboler och referenser (vem visste ens vem Joel Ighe var för ett och ett halvt år sedan?). Ett antal olika praktikanter – med varierande grad av svagsinthet – har passerat.

Det är roligt att se nya medarbetare ansluta. Hur de börjar försiktigt, trevande, och sedan blommar ut på olika sätt. Vissa blir tussilagor, andra blir köttätande växter. De flesta blir domesticerade – de blir mer som Nöjesguiden, eller i alla fall mer som bilden av vad Nöjesguiden är. Klädstil, språkliga uttryck, politiska koketter… allt detta låter de gravitera mot de nöjesguideska idealen under inskolningsperioden (för vissa krävs bara några veckor, för de lite trögare kan det behövas ett antal månader).

Att sitta med ett företag utan att vara en del av det kan jag verkligen rekommendera; oerhört lärorikt och intressant. Det är som att beskåda en teater, eller kanske snarare som att vara mitt i en serietidning. Man får verkligen lära känna karaktärerna, och lära sig alla detaljer om deras olika särdrag, både styrkor och svagheter. Ibland börjar man tycka synd om dem, men det är farligt – när man börjar vilja rädda karaktärerna i serietidningen, från sig själva och från andra, för man har ju egna bekymmer att fokusera på och ta hand om. Man har inte tid med interventions, man har inte tid att vara whistleblower, och det är inte heller ens uppgift. Det är vare sig ens rättighet eller skyldighet. Därför måste man ge sig av innan man börjar bry sig och identifiera sig med karaktärerna i för stor utsträckning. Serietidningen är bara en serietidning, och den distansen är viktig att behålla. Blir man för emotionellt investerad i vad Snurre Sprätt fattar för beslut, då är man illa ute.

Och det har jag varit, illa ute alltså. Jag har till exempel ägnat mycket möda åt att pro bono coacha Nöjesguidens säljavdelning, och återupprepat devisen ”100 knack, 10 snack, 1 tack” för dem med evinnerlig frenesi. Min förhoppning hade varit att de tog till sig denna devis och omsatte den i uthållighet (det man på business-engelska kallar ”grit”), men det tror jag aldrig att de gjorde. Jag tror att de förstod, men jag tror aldrig att de internaliserade det här med 100 knack, 10 snack och ett tack. De uppfattade, men de kände aldrig den geist som man borde göra. Och det är som det är med den saken, inget att göra åt.

Jag har försökt driva upp tempot i deras verksamhet av ren omsorg, genom att själv sitta kvar sent och jobba, och genom att låta egna praktikanter sitta kvar till midnatt när så har krävts. Mest såklart för att den egna verksamheten har fordrat det, men i hemlighet också lite för att jag har hoppats på spillover-effekter till kontorsgrannarna, att vår geist också skulle bli deras.

Det var dags att flytta. Men vi flyttar inte bara »från«, utan i minst lika stor utsträckning »till«. A house är ett pulserande hus, fyllt av diverse spännande verksamheter och aktiviteter. En trevlig sak  är att det kryllar av influencers i lokalerna – YouTubers, Snap-hanar och allt vad de kallas. Detta eftersom bland annat Splay som är agentur för många av dem sitter här. Dessa influencers är från den nya, unga generationen som jag inte har någon som helst koll på. Men nu har jag börjat bekanta mig med några av dem, unga killar i munktröjor och allehanda huvudbonader. De ser inte mycket ut för världen, men så frågar man dem om hur många följare de har, och många gånger är det hundratusentals, kanske till och med miljontals! Men när man träffar dem är de som helt vanliga tonåringar. Lite blyga och sävliga, men absolut inte obegåvade. I regel vänliga typer, så till den grad att jag börjat fundera på om det är ett karaktärsdrag för den nya generationens influencers, födda 1994 eller senare; snälla, lågmälda människor i mjuka klädmaterial. Nu börjar jag till och med känna igen den unga YouTuberns typ. När det sitter några nya ansikten i lobbyn som bär dess yttre karaktärsdrag, då kan man också nästan vara säker på att man har gjort en korrekt artsbestämmelse, för när man pekar på dem och utbrister ”YouTuber!”, då nickar de alltid jakande.

Nytt kontor innebär ett nytt system att avkoda. Nu måste jag lära känna A house – och förstå dess innersta väsen. Det fick jag nyligen elegant formulerat för mig av Margita Ingwall på Fotografiska; att det är det som är ens drivkraft. Att avkoda ett system, och sedan när man har gjort det – och är färdig med avkodningen – då blir man uttråkad och hittar ett nytt system att avkoda i stället. Så är det verkligen. I alla fall för vissa personlighetstyper. Terra incognita är nog för vissa, inte alla.

Livets ord 6:42 14 Sep 2017

Idag aktualiserats en allvarlig fråga. Det patriarkala förtrycket i djurriket. Jag är inte så insatt i hundfrågan (rädd för alla djur) men tydligen får man inte släppa in löpande tikar, vilket jag tror betyder hon-hundar som vill knulla, i hundgårdar. Patriakalt! Förtryck! Skrev Södermalmsbon Carola Kastman på stockholmdirekt.se.

Carola fick direkt massiv kritik. Usch! Ännu ett bevis på att feminismen gått får långt! Jävla södermalmshipsters med hundar som heter saker som Coco och Chanel.

Själv förstår jag inte kritiken. Det verkar ju helt orimligt att tikar som vill knulla inte ska få göra det. Vilka är vi att stoppa deras djuriska instinkter? Det är som att dörrvakterna på klubbarna skulle fråga alla tjejer:

– Jaha, hur många öl har du druckit?
– Äeh typ 3-4 stycken
– Aha, och ska du knulla?
– Ja, jo kanske det
– Tyvärr då är du inte välkommen här

Förstå ramaskrin!

Vad som är extra besynnerligt i hundfallet är att (tydligen) så är tikarna boss bland hundarna. Kommer det nån jobbig han-hund och härjar mot honan så ligger hanen snart på marken och ber om ursäkt. Vad det egentligen handlar om är alltså att södermalmsbor inte orkar jaga sina kåta han-hundar som till varje pris ska uppvakta den knullsugna tiken. Låter som min lördagkvällar.

Därför har man infört ett patriarkalt system som förbjuder löpande tikar på hundgårdar i Stockholm.

Det är i grunden fel och dåligt för mångfald och tolerans i djurriket.

Jag tycker vi ska bifalla Carolas önskan om separatistiska hundgårdar. Eller ännu bättre: låt hundarna knulla! Låt en hund va!

Man kan också tänka sig att vi i framtiden har ras-separatistiska hundgårdar. Varför ska små kinesiska nakenhundar behöver dela hundgård med en fet dobberman. Kinesiska nakenhundar har länge blivit förtryckta pågrund av sin avsaknad av päls.

*I övrigt tycker jag att vi ska förbjuda alla naturfilmer då de skildrar regelrätta våldtäkter begångna utan samtycker i djurriket.

Må moder jord välsigna er!

/Filip

We found Rihanna 2:39 08 Sep 2017

In an amazing turn of events I’ve been able to spend the night with Rihanna. Fenty Beauty livestreamed the launch on Facebook and we got have Rih as our host! She invited all viewers to take a shot everytime we hear the word ”midnight” (which is when the launch is happening) and it was basically all a party after that.

Now it’s the middle of the night and I have to sleep, but I wanted to share some highlights from the interviews and small talk before I turn in. Rihanna…

… on being so hands-on in the creative process:
– You know me. I’m a control freak, especially anything with my name and my face on it.

… on diversity:
– You wanna fill a void.
– Diversity was very important to us. I wanted all girls to be included. I need my friends to feel included.
– We started with 40 shades and we will continue to expand that.
– I wan’t women all over the world to feel great. We are women and we have challenges and we deserve to feel beautiful. And I want women of all shapes and all colors and all races to be apart of this. I want all women to take part of it.

 

… on the time it took to create her make-up heart on the ELLE cover:
– I’m so OCD. I wanted the edges to be so sharp and clean.

… on when she feels the most beautiful:
– When I have a tan and when my skin is really good. And usually in humid weather. I guess that’s really me describing Barbados right now.

… on Fenty Beauty and her priority in developing the brand:
– It’s make-up so the options are endless. There’s so many products that you can make. But overall I just wanted women around the world to feel included. I wanted everybody to feel like they can have a piece of this cause this is made for everyone to be played with.
– This is the funnest aspect of my carrier.

Now, is there anything else on the list she wanna do?
– Maybe furniture? I’ve thought about it, I’ve dreamt about it.

Amanda Mann 1:59 04 Sep 2017

Version två av den diviga bilden på mig från Grand Hôtel.

Nu har det blivit dags för mig (trots grov separationsångest) att ta farväl av kära Modebevakningen.

Det har varit fyra(!?) år av allt och ingenting. Upp och ner. Hit och dit. Bra och dåligt. De senaste två(?) åren har det lite för ofta ekat tomt här, av många anledningar, men primärt – brist på inspiration och motivation. Så, det känns rimligt och rätt att säga hejdå nu. Det kanske låter klyschigt men under dessa år har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv och utvecklat mitt sätt att se på, ja, det mesta. Så summa summarum – allt bra men också allt “dåligt” är jag tacksam över.

På sista tiden har jag tänkt en hel del på konceptet – vara hundra procent ärlig orädd och rättfram som skribent – då jag från och med dag ett lovade att vara just det. Det är jag stolt över att jag hållit fast vid, jag har aldrig varit rädd för att trampa någon på tårna – och då riskera konflikt eller att inte kunna kindpussas med allt och alla. Men många gånger har min ärlighet varit likamed hänsynslös, vilket jag såhär i efterhand kan känna lite ledsamhet inför. Det handlar om balans det där, och det är lätt att glömma (varning för klyschigt igen) att alla människor är människor. Inklusive jag. Detta är nog vad jag främst bär med mig härifrån.

HUR SOM HAVER.

Som final blev det en sista bevakning av Sthlms modevecka. Här kan ni läsa mina allra sista sanningssägande ord (med värdigt sällskap och förstärkning av tre genier – Haggy, Yummy och Gugga) på denna specifika plattform:

DIANA ORVING SS18

LAZOSCHMIDL SS18

EMELIE JANRELL SS18

BJÖRN BORG SS18

HOPE SS18

HOUSE OF DAGMAR SS18

IDA SJÖSTEDT SS18

SWEDISH SCHOOL OF TEXTILES

RODEBJER SS18

STOCKHOLMS AUKTIONSVERK FASHION VINTAGE SS18

BUSNEL SS18

WHYRED SS18

Sen,

som absolut sista avslut,

vill jag säga:

stort tack till Amat Levin och Parisa Amiri,

och ett särskilt tack till alla fina fina läsare<3

 

XOXO

yours truly

Tiffany Kronlöf 12:45 30 Aug 2017

Ta natten tillbaka är ett gammalt feministiskt slagord som betyder att kvinnor ska kunna vara trygga även på natten. Vi ska inte behöva gå med nycklarna i fickan, eller höra oroliga vänner och föräldrar säga ”ring mig när du har kommit hem, så jag vet att du är ok”. Vi ska kunna gå ute dygnet runt, utan att se oss över axeln och känna pulsen höjas. Det tror jag att de flesta kan hålla med om är ett rimligt krav.

Sexuellt våld och sexuella trakasserier är inget nytt. det nya är att offren vägrar vara tysta. Medvetenheten om vilka rättigheter man har ökar och anmälningarna ökar, inte en jätte komplicerad matematik.

Videon till den här låten är ett samarbete med Nattskiftet och alla som lyssnat på låten och stöttar budskapet. Det är en låt som vi hoppas att folk kommer lyssna på när dom går hem själva på kvällen och istället för att känna sig rädda, kommer känna sig stärkta och modiga. Vi vill att den här låten ska tillhöra och sjungas av alla.

Marcus Berggren 12:13 25 Aug 2017

Håll i er för nu går skryt-tåget: Jag har läst en bok. Inte vilken “kvinna hittades död i Tanumshede och sjubarnsmamman Ellinor som jobbar för lokaltidningen börjar nysta i det”-pocketskit som helst heller, utan Daniel Redgerts första självbiografi (han är 25 år nu så gillade ni den här kan ni lugnt vänta er 34 till innan Daniel har fyllt… 34).

Boken heter Vem fan är han?? och vi ska snart låta Daniel själv svara på den frågan men först – snabb recap: Ni vet han Hannah/Amanda-hantlangaren som ser ut som valfritt barn i “Min Stora Dag”? Jävlar vad det ser ut som att han vill träffa Martin Stenmarck innan cancern äter upp honom. DET är Daniel Redgert. Minus kräftan är vi faktiskt inte så långt ifrån sanningen ändå för är det nånting Daniel Redgert gillar mer än att klä sig som en Bondskurk så är det just att träffa kändisar.

Boken är väl värd besväret just eftersom det inte är något besvär att läsa den – det är en bilderbok, “läsning” är ett väldigt starkt ord i sammanhanget. Det är en handbok i hur man tar fram och gör sig ett namn bland Tack If-mupparna. Om ni inte orkar läsa resten av min text så är det korta svaret: Hjälp Hannah och Amanda att kränga vin för då kommer dom att lägga upp bilder på dig på insta och utropa dig till “geni” för det är tydligen GENIALISKT att lura tvåbarnsmorsor i Örebro att köpa rosévin.

Nåväl. Nu till boken.

Eftersom det är nån slags coffeetablebok för folk med Finest-bloggar i mellansverige så inleds den med rätt rötna bilder på Daniel Redgert med kändisar. Det är samma bildkvalle som på bilderna din faster lägger upp på Facebook när hon ska skryta om att hon dricker vitt vin och äter räkor med nån rödflammig kärring som heter “Marianne”.

Men här kvittar la bildkvalitén för detta är ändå riktig jävla likeraketforskning: det är Redgert och Sigge Steklund, Redgert och Gry, Redgert och Fredrik Steklund, Redgert och Martin Timells brorsa (han som ser ut som Karl-Ove Knausgård med downs syndrom). Filip Hammar kanske är med på nån bild också, eller om det bara är nån alkad proddass som råkat gå in i bild – jag kollade inte så jävla noga.

Det är bilddagboken för nån som verkligen älskade TV3 för sju år sedan.

Sedan följer olika halvjobbiga barndomstrauman för att rättfärdiga ett råfittigt beteende i framtiden: Daniel kommer inte in på den bästa skolan i kommunen, Daniels familj är inte ekonomiskt oberoende, Daniel har inte en miljon följare på insta… sånt som sätter spår. Han kände dessutom en person ur arbetarklassen! Den personen hette Martin och hade en mamma som… håll i er nu… rökte gula blend och lyssnade på… wait for it: Kicki Fucking Danielsson. Hur fan ska Daniel Redgert kunna ta sig in i medieeliten i Stockholm när dom runt honom har så dåligt smak. Det är ju som att dom inte ens försöker.

Det nämns förresten i förbifarten att när Daniel gick till Hannah och Amandas “andliga rådgivare” fick han höra att han och Martin varit bröder i ett tidigare liv. Att Hannah och Amanda tror på änglar, “goda krafter” och spår i mimosas, det fattar ju alla som inte var med i ett östtyskt experiment där amygdalan plockades ur hjärnan och ersattes med vilken skitserie Matthew Perry nu gör för tillfället. Men bra för Reggan att han åtminstone i ett tidigare liv varit bror med en som är arbetarklass. Det borde ju räcka för en Värvet-intervju åtminstone.

Sedan får vi en stark story om när Reggan gick på gymnasiet och alla tittade på en webbserie som hette Glamourama som följde tre bloggtjejer mellan botoxinjektioner och snefyllor. Alla på Daniel gymnasium älskade den skiten. Det är en mörk inblick i hur det är att växa upp i Västerås I guess. Bra att längtan efter B-kändisskap planteras tidigt för det är exakt dom i Västerås som suktar efter la dolce vita som i resten av sina liv kommer dricka kändisviner, och dom betalar ju Reggans lön idag så circle of life motherfuckers!!! (Bild på Amanda Schulman som håller upp Mini-Me mot solnedgången på savannen. Elton John vrålar).

Reggan åkte iallafall till Paris med sitt rövgäng och när han står i kön till planet hem så dyker ingen större än Michaela Forni upp. För Daniel är detta som att vara katolik och bli sexuellt utnyttjad av självaste påven. Här ser Daniel nånting som ska bli en ledstjärna i hans liv: Forni har solglasögon på sig INOMHUS och hon har glömt sin tvål på flygplatsen och kräver att planet ska vänta. Nu gör inte planet det eftersom planet, precis som vi, skiter i vem Michaela Forni är och ingen utanför Västerås kommer ihåg hennes webbserie MEN DET ÄR INSTÄLLNINGEN GOTT FOLK. Den inte så vagt fittiga approachen till sin omgivning. Det är den Reggan is going for.

Men det är inte bara trök i boken. Mini-Me skojar också. På gymnasiet utser han och en kompis “veckans Gunilla”… nån som är “typisk ute i landet som älskar livets goda fast dom jobbar på försäkringskassan som älskar att dricka för mycket vin framför Let’s dance och göra färgglada slingor i sina offentliga sektor-frisyr”. Ja det är ju en spaning från tidig Juraperiod men den kanske var ny i Västerås då, vad vet jag. Ironiskt att exakt den kärringen som Redgert hånfullt skojade om skulle bli den som finansierade hela hans imperium.

Boken eller foldern eller vad fan vi ska kalla det innehåller också handfasta “tips”… oftast i stil med: var ett rövhål, skit i andra, exploatera arbetarklassen… såna grejer. Ett härligt tips som jag fastnade för var att “det är härligt att låtsas vara någon annan”. Som jag till exempel: när jag läste boken låtsades jag vara en person som inte läste den. Jävlar vad bra det kändes.

D-Reg brukar låtsas att hans vänner är Säpovakter när han är ute och promenerar. Jävla kul att vara hans kompis. “Fake it until you make it” säger Daniel. Fejka att din vänner är anställda av dig tills dom faktiskt är det.

Daniel Redgert verkar vara en jävel på att utnyttja folk för att bli känd. I övrigt vet jag inte vad han är bra på. Han skriver som när man gjorde “boken om mig själv” i grundskolan. Basala grejer som tal och skrift är kanske inget man behöver när man jobbar på att stå på andras axlar för att kränga vitt vin.

Boken är allt som är dåligt med världen i fysisk form. “Jaha handlar den om kriget i Syrien kanske?” tänker du. Nä… ännu värre: den handlar om en 12-åring som ser upp till Gry Forsell och lyckas bli rik genom att vara ett as på hamsterpaj.net. En Mein Kampf för Pokémon Go-generationen. Nån ska ju skriva den med.

Efter att ha läst boken undrar jag inte längre “Vem fan är han??” utan mer: “Hur fan mår han??”

Nästa vecka: Kanske en essä om varför ingen har knullat den vita älgen än

Vad blir det för rap? 4:11 13 Aug 2017

 

Ännu ett avsnitt inspelat i Sannas sovalkov, där Petter och Sanna tvingas sitta med sina ansikten obehagligt nära varandra under hela inspelningen. Massa ny bra rap, lite om Meek Mills nya album, och en liten utläggning om soundcloudrappare från Petter, som kanske eller kanske inte bara var en ursäkt för att få spela en jättegammal Gucci Mane-låt.

Whatever?! xoxo

Podcastavsnittet från NYT Popcast som vi nämner i avsnittet hittar ni här.

Lyssna i din podcast-app eller rakt HÄR:

Ljud:

Podbean | iTunes / Podcaster Subscribe | Android Subscribe | Acast | RSS | Soundcloud (äldre avsnitt)


Sånger från avsnittet:

  1. Trick Daddy & Trina feat. Ali Coyote – Smooth Sailing
  2. Z.e – Caramel
  3. Quavo feat. Remy Ma & O.T. Genasis – Push it 2017
  4. Rawa – Dom runtomkring mig
  5. TEKA$HI69 ft. Famous Dex, Schlosser, DALYB – Zeta Zero 0.5
  6. Gucci Mane – Swing My Door
  7. Meek Mill – Left Hollywood
  8. Prospectt feat. 1WayFrank – Make A Play
  9. Young Scooter feat. Future – Can’t Play Around
  10. Payroll Giovanni feat. HBK & B Ryan – How we move it
  11. Lamix feat. Mwuana, Jireel, Blizzy & Elias – Hey Baby Remix

SPELLISTA, ALLA SÅNGER FRÅN ALLA AVSNITT:


Tack till alla som stöder oss på Patreon! Vi uppskattar det enormt!
Besök länken om du också vill stödja oss: www.patreon.com/VBDFR!

Varför? Hur? Vad? Läs här.

Eller köp MERCH! Vi har en ny shop med nya sweatshirts, t-shirts och påsar i en hel del olika tryck! Kolla in printmotor.com/vbdfr!

(Vi har lite gamla grejer på vbdfr.tictail.com också)

 S/O till vår redovisningsbyrå Åhnberg & Partners som fixa vår ekonomi!

Divalicious 10:08 17 Jul 2017

Jag vet hur svårt det har varit. Att du skulle komma så långt som du har gjort nu fanns inte i dina tankar. Du har legat alldeles för många gånger i fosterställning, gråten i halsen, armarna runt om dig själv medan tankarna spökade. Alldeles för många gånger för att du skulle börja tvivla på allt. Alldeles för många gånger för att vela försvinna och sluta existera. Och varje gång krympte ditt hjärta lite mer och en del av dig försvann. ” Jag vill inte leva’’ har du tänkt hundratals gånger. ’’Kommer jag överleva detta?’’ Ja du har överlevt hittills. Om, och om. Det gör du alltid.

Förlåt. För att jag tvivla på dig. Inte trodde på dig. Förlåt till den 10åriga du, som grät sig till sömns varje natt och trodde allt var hennes fel. Förlåt till den 15åriga för att jag inte tog hand om dig. Förlåt till den 19åriga du, för att spenderade timmar, dagar och mängder på att hata varenda del av dig. Förlåt att jag var grym mot dig, för att jag försökte dämpa ner dig, trycka in dig i en mall, för att jag försökte tysta ner dig. Förlåt. För att jag inte fanns där för dig. För att jag inte trodde på dig. Jag borde ha skyddat dig. Älskat dig.

 

Det har tagit dig allt att börja läka. Så jag tackar dig. För ditt mod. Tack för din styrka men också din svaghet. För att du vågar och tillåter dig att känna trots att du mest vill slippa. För att du låter dig falla, misslyckas och lyckas. Tack för alla gånger du tvingade dig själv att göra saker du tyckt var jobbiga, tack för de gångerna du lät dig slippa det jobbiga. Tack för att du alltid söker kunskap och försöker utvecklas. TACK FÖR ATT DU GER UPP IBLAND OCH TACK FÖR ATT DU INTE GER UPP FÖR DET MESTA. Du är min hjälte.

Var inte hård mot dig själv, det gör inget om du inte når dina mål idag. Du har morgondagen. Skratta mer, du har det vackraste leendet jag sett. Våga drömma och dröm stort. Jag är så så så stolt över dig. Överrösta dig själv med snälla tankar. Unna dig då och då med sådant som gör dig glad. Omringa dig med människor som får dig att känna dig trygg. Jag har sett dig utvecklas och blomma ut till denna otroligt omtänksamma, starka och kloka personen och jag kan inte vara annat än stolt. Tillåt dig själv att läka, att älskas och älska andra. Låt inte din rädsla för misslyckande stoppa dig, gör allt du vill göra. Jag tror på dig, vi kommer komma långt. Din resa är inte över. Du har en lång väg att gå men jag vet att det inte skrämmer dig längre. Du kommer vara okej.

Festivalbloggen 4:05 16 Jul 2017


Har ni hört? Nu går det att vinna en extremt lyxig resa till Hotell Nöjesguiden 10-13 augusti, och den där festivalen som pågår samtidigt.

Våra vänner på Opel lånar ut tre exemplar av nya Opel Adam, som tre vinnare plus varsin vän får använda till att göra en roadtrip mellan Stockholm och Göteborg den 10 augusti. De som vinner får dessutom ta med sig en person var, och får bo i dubbelrum på Hotell Nöjesguiden 10-13 augusti. Och får biljetter till en festival som äger rum samtidigt. Och får åka med Nöjesguidens tåg tillbaka till Stockholm. Galet bra tävling.

Gå in här och tävla.

Jenny Nordlander 10:48 03 Jul 2017

I Aftonbladet publiceras idag en debattartikel med anledning av NMR:s närvaro i Almedalen. Den är undertecknad av 73 debattörer och den är mycket bra. Läs!

Det finns en naiv tro att just rasism bekämpas bäst med ett öppet samtal, men av historien har vi lärt att det inte är så. Rasism har mycket lite med logiskt tänkande att göra – och kan därför inte bekämpas genom logiska resonemang. Rasismen vinner på att synas, och framförallt på att normaliseras.”

Break the Internet 11:33 24 May 2017

Jahopp… Det var ju tråkigt att min karriär som komiker skulle ta slut såhär. Jag kan faktiskt lika gärna lägga ner nu när jag sett en mås som dansar till Maniac, för jag kommer ändå aldrig kunna skapa något roligare själv.

 

Tack måsen, för ingenting. Du har förstört min karriär. Hoppas du är nöjd.

/C. Fågelborg.

Svante Allmungs 5:43 13 Mar 2017

Tillsammans med Yemi och Teo Sweden fortsätter Busu att skapa ljudbilder helt olika någon annans.

När Tom Delonge, den fd sångaren i Blink-182 vars röst inspirerade en hel generation, gör det till sitt livs kall att finna kraschade ufo:n uppstår en för oss andra brinnande fråga: vem ska rädda den älskade collegepunkens arv? Svaret på denna angelägenhet kan komma att överraska, då jag nämligen tror att det är en svensk rappare vi har att förlita oss på.

Sen ett tag tillbaka har Stockholms egna Busu satt ihop raplåtar med gitarr-riffs doftande av 90-talets bekymmerslösa skolpunk – eller kanske skolkpunk är en mer lämplig benämningen? Tidigare i år släppte han briljant autotunad poppunk i form av I’ve Been Coughing Blood och nu återvänder rapparen, med en låt vi för första gången fick höra ett smakprov av i musikvideon till den underskattade blodbitarballaden.

Curse on you and the clique that you claim samlas Europa Gang i fullskalig styrka. Här skriker det hetlevrad och älskvärd nostalgi från första sekund när gruppens egna Travis Barker, producenten Teo Sweden, tar till en uppstyckad och tillrufsad sampling av Blink-182:s klassiker Dammit, för att sedan låta beatet förvandlas till en moshpit av tunga riffs och färgstarka synthar – har du någonsin ägt Dude Ranch på cd-skiva eller haft Feeling This i din mp3-spelare så är detta öronbedövande vacker. Tillsammans med polaren Yemi bygger Busu därefter upp en låt med en attityd produktionen förtjänar. De är klädda i Prada, doftar Gucci och bär förmodligen en hel del guld då de enligt Busu glider med familjen Lannister på detta gängmässiga manifesto. Nästa fashion statement borde kanske vara att göra de pösiga cargoshortsen trendiga igen?

Få lär väl ha gått miste om hur Yemi  förenade trap med trance-influenser härstammande från ett Europa 20 år tillbaka i tiden på en av förra årets bästa plattor, och nu håller Busu på att göra något liknande genom att återuppliva poppunken i en vacker symbios med hans raps. För varje låt denna klick släpper blir det ännu mer uppenbart att de skapar något nytt med toner av det förflutna. Framtiden förblir helt enkelt mer spännande så länge Europa Gang skapar musik – och gitarrer i raplåtar har aldrig tidigare varit mer okej.

Clara Henry 10:53 01 Feb 2017

HEJ BLOGGEN!

DID YOU MISS MEEEEE (*skriker fast med Moriarty-rösten från Sherlock*)

Jag har inte bloggat på hela 2017. Wow. Life as a blogger. Tack Nöjesguiden för att ni betalar mig per klick. Och nu kanske ni förväntar er ett förlåt-jag-ska-bli-bättre-inlägg, men NÄHÄ! No ragrets! Jag har mått superbra av att inte blogga! Tjohoooo!

Jag har typ ändå bara repat, mer eller mindre hela januari, inför det där lilla giget som börjar nu på lördag. Och nu är jag i Göteborg! Varsågoda för dagens selfie nummer ett, som jag skulle vilja kalla ”den leende tågresenären”:

DET ÄR SÅ SJUKT att det faktiskt händer nu. Melodifestivalen. Herregud. Fick någon form av sammanbrott igår runt fem-snåret för jag tror att jag för typ första gången insåg vad det är jag ska utsätta mig för. Jag har vetat detta sedan juni och nu fattade jag. Typ som att bränna sig på en spisplatta och känna stinget en stund efteråt. Sju och en halv månad efteråt. 

Men nu känns allt bra igen för jag ligger nedbäddad i en hotell-dubbelsäng i ett hotellrum som är typ tio kvadrat större än min egen lägenhet.

Dagens selfie nummer två, som jag kallar ”blir en verkligen sådär jävla glad av att tvätta bort sminket”.

Så idag har vi anlänt, käkat lunch, repat manus, repat resultatpresentation, provat scenen, ätit middag, repat dansnummer och åkt tillbaka till hotellet. I exakt den ordningen. 

Har, turnén till ära, köpt ett helt nytt kit med hudvårdsprodukter. Alltså allt i samma serie. Sminkborttagning + tvätt, ansiktsvatten, kräm, peel och mask. Den inre tillfredsställelsen över detta är svår att beskriva. Får dock inte visa dem här på den lelle blöggen, eftersom jag är en god public service-medarbetare, men något som jag får visa är min nästa selfie som jag skulle vilja kalla ”förkyldningsblåsa”:

Har på riktigt världens största blåsa innanför läppen som gör ont som en liten djävel. Svider när jag käkar gör det också, så livet är mer eller mindre över. Huskurer? Någon? Snälla?

Anyhoo. Läggdags nu. Sov gott.

Michael Gill 11:53 08 Dec 2016

Gillsnack testar arbetslivet! Och den här gången utan den där jobbiga pappan…

Frans 8:07 01 Nov 2016

Nu är nya bloggen live HÄR så lägg in den som favorit i ALLA era webbläsare och paddor! Det är just nu problem med att kommentera på nya bloggen men jag hoppas på en lösning inom kort.

Fullt ös medvetslös och soliga hälsningar

Tramsfrans 

Vi som aldrig skrev prosa 11:10 20 Oct 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-23-08-13

hej och välkomna till En blekt blondins podcast om det gamla Stockholm

eller som jag brukar kalla den, när Anna Axfors inte hör, En blind blondins lilla talkshow om det nya Tranås

det här blir något av en specialversion, man vet aldrig vad som kan hända i en live-situation men

jag återkommer alltid till det Anna sa när vi satt i köket på Kirseberg och drack gin & juice för två år sedan

hon sa: jag kan bli så rörd av att läsa det jag skrivit, för att jag känner igen mig

hon sa det liksom i förbifarten. Hon har alltid talat arrogant i färdiga aforismer, det är helt sjukt faktiskt

hon sa också: redan när jag tog mina första, stapplande steg så sjöng jag, jag sjöng och sjöng och sjöng, nej jag skojar bara, men jag gick väldigt stapplande fram

vilket osökt får mig att tänka på min favoritbok, alla kategorier, Kvinna av öken. i den står det bland annat: ”det är så mycket som är sant/ så känner jag/ det är så mycket som är sant”

det står skrivet under en bild på en kvinna som rider på en häst, på en sandstrand, jag tror att det är en skärmdump från musikvideon till Stings gravt underskattade Desert Rose

det var jag och Anna som skrev den boken, för längesen

det är så mycket som är sant. det stämmer verkligen när man tänker på det,

men nu vänder jag mig direkt till objektet för kvällens roast, Anna Killinggänget Karenina Achmatova Gassilewski Karin Johannison Axfors

du skrev en gång:

det är dags att publicera detta inlägg nu

det som heter Vi är livet. Goodbye to everything else

det har legat här väldigt länge nu, alldeles för länge

jag har trott att Elis närsomhelst ska fylla det med härligt innehåll

att det ska handla om någonting, kanske livet

 

jag tycker det är kul om det där inlägget får ligga lite till

alltså inte ligga som i att ha sex (det är faktiskt en text)

jag tycker det är kul om det får ligga där i vår bloggklient eller vad det heter och verkligen vila

jag drömde en gång att jag var jurist eller advokat

och att jag företrädde vår bloggklient, men det spelar ingen roll att drömmar är det roligaste som finns och att det gick bra i rätten

det får ligga där

här är några saker vi kan publicera innan vi publicerar det där inlägget:

varsin konstnärlig doktorsavhandling (din ska handla om pengar och min med)

vår samlade chatt-historik i 5 vackra band förpackade i en liten låda av tweed

en snuskig pamflett som sprider gospeln om den förgiftade jorden i Tjernobyl

en pjäs om ett panelsamtal och en kruka

vi kommer kunna publicera en helt vanlig kruka

det blir en splittrad och taktil läsupplevelse, det blir framtiden

men fan, vet du vad jag kom på nu?

tänk om det där inlägget är vårt kollektiva självmordsbrev?

Vi är livet, goodbye to everything else

precis som en kollektiv dikt fast istället för dikt: självmordsbrev

ungefär samma koncept som Kärleksbrevet vi firar här ikväll

tänk om vi skriver i det där inlägget, under loppet av ett helt liv, som ett utkast fram tills dagen vi bestämmer oss för att dö

(vi blir en liten självmordssekt som också bedriver ett ickevinstdrivande Facebookförlag för poesi)

och sen publicerar vi inlägget som en dödsruna precis innan vi dör, vi trycker på knappen ”publicera” eller vi kanske trycker på ”förhandsgranska” först, och sen ”publicera”

sen kan vi dö, hur vi nu dör, ingen vet

men jag kan göra ett meme med en bild på en gravsten och texten: mentalt blomster till alla som kan uppskatta en skev stämning

men nu ska vi inte prata om vår oundvikliga död

vi ska prata om din roman, Kärleksbrevet

till den vill jag säga:

de gav mig Seconal, Nembutal
Veronal och Klorpromazine
när jag bad om ett glas vin
Och jag fick Fluanxol och Haloperidol
Melperon och Klozapin
du vet man darrar och man skakar helt okontrollerbart
tål inte sol man blir en mörkrädd vampyr
här kommer bot, här kommer bättring
med ett underbart liv i släptåg
nu jävlar är du fri

det är inte jag som har skrivit det

och det är ju lite sjukt att adressera en fysisk bok på det där viset

nästan perverst

(men det är kul att Jocke Berg fick nobelpriset)

jag skrev:

Jag och Anna levde enligt ett valspråk, en devis, ett credo, whatever. Vi levde enligt ”gör allt direkt”. Vi hade stulit det på en jubileumskräftskiva, från en man som sysslade med glada nyheter. En man med lockigt hår som slaviskt följde ödet, i alla lägen (hans tidning hette Tillit – Glada Nyheter, det senaste numret var en hyllning till kvinnan, det är fortfarande, i skrivande stund, det senaste numret, det är fortfarande en hyllning till kvinnan). Kom vi på något var vi tvungna att göra det direkt. Vi kom på att det gick att säga ”gör allt direkt” med bara ett ord: ögonaböj. Så vi sa ögonaböj direkt. Solen gick ner över Försvarsmakten och Anna fick låna ett par glasögon som jag hittat utanför Ritorno (se sidan som redogör för poeternas årliga nyårsfika, jag tror den kommer). Det var motsatsen till solglasögon, det vill säga: ett par ”vanliga” glasögon. Hon sa att glasögonen transformerade henne till en kvinna som heter Filippa. Det är en karaktär hon har ibland, eller gör ibland. Som hon lever. Den är väldigt lätt att gå in i, Filippa behöver bara ett par glasögon. Hon är obehaglig. Vi drack schlagerdrinkar. Fantasin har inga gränser. Man försöker nästan alltid beskriva solen som något som spricker eller går sönder. Det är också en ritual, eller en gåva. Min bästa klyscha. Vi var inte bjudna på den där kräftskivan, men bordsplaceringsbristen är en nåd.

Anna sa: ”Det är verkligen inte särskilt coolt att vara gammal. Jag längtar tills generationerna över oss dör ut.”

Anna sa: ”Vi borde göra ett performance där vi bara sitter och knyter ihop olika säckar. Frasiga säckar. I några timmar.”

Jag sa: ”Det var den bästa beskrivning av fenomenet säck jag hört, en säck är verkligen frasig. Nästan som havre.”

Anna sa: ”Det är så härligt att vi inte behöver prata med varandra.”

Jag sa: ”Det låter äckligt att sprida sin vildhavre, det låter som ekopoesi.”

Anna skriver (i realtid): skönt att vi inte kom in på litterär gestaltning i Göteborg, nu slipper man åka till den kukstaden en gång i månaden.

1cp9xk

/Elis

Soraya 6:38 20 Aug 2016

Hej hörni. Det här blir mitt sista inlägg på Nöjesguiden. Från och med måndag ska jag göra annat.

Jag ville mest säga tack. Jag har varit en del av Nöjesguidenfamiljen sedan maj 2012 och att ha en så stor plattform att skriva på har varit skitfint på alla sätt och vis. Men det finns andra skäl till att det var det bästa som kunde hända mig när jag flyttade till Stockholm.

Skärmavbild 2016-08-20 kl. 13.03.33

Så här:

När jag flyttade hit 1 januari 2012 så var jag riktigt deprimerad och utarbetad. Jag låg mest på mitt köksgolv och grinade de första månaderna. Men så hamnade jag på en Nöjesguidenfest där jag såg den förra chefredaktören Amat. Stärkt av fyllan klampade jag fram till honom och sa –Hörru, är det inte sjukt att vi inte jobbar ihop? Vi visste vem den andra var pga media, men vi hade aldrig pratat med varandra innan. Vi kom överens om att höras i nyktert tillstånd och det ena ledde till det tredje och jag fick börja blogga här.

Den enda jag kände på Nöjesguiden var Emelie som hade Popmorsabloggen. Vi kände inte varandra särskilt väl då, inte som vi gör nu, men hon hade varit med några gånger i mitt radioprogram över länk (vi satt alltså i olika städer och sände radio). Tre dagar efter jag börjat skriva här så bjöd hon in alla bloggare till en introtävling hemma hos sig. Thank God! Jag var jättenervös och kände mig liten eftersom alla andra verkade känna varandra. Men de var supersnälla och mitt bland alla nya vänliga ansikten hände något enormt (förutom att jag satte Sleeping Satellite med Tasmin Archer):

nemesis3

Där under en delad filt träffade jag Pelle. Idag är Pelle och hans fru två av mina allra bästa vänner, herregud vi är familj! Vi firar högtider ihop, träffas så mycket det bara går och pratar nästan varje dag. Vi har ett stort kompisgäng och hittar på massa dumheter hela tiden. Jag fick vara både bestman och toastmaster på deras bröllop. Men det visste jag ju inte då under filten.

Jag hade ingen aning om att detta skulle bli början på något helt nytt i mitt liv. Att jag skulle få vara del av ett sammanhang där jag kunde få bygga upp mig själv igen till den jag ville vara nu. Att det skulle leda till mängder med nya vänner, bekanta och vänners vänner som blir ens egna. Och oavsett om man bara ses ute ibland, hörs hela tiden eller bara får ihop det till en middagsklubb en gång i månaden så var det det bästa som kunde hända mig prick där och då. Detta, tillsammans med de vänner som jag redan hade här, öppnade upp tusen dörrar och gjorde Stockholm till min stad lika mycket som Göteborg är. För det är jag så tacksam.

Jag har aldrig tvekat om det var rätt att flytta hit, men att få allt detta på köpet gjorde det så vansinnigt mycket roligare.

Så tack!

På återseende,

Soraya <3

(hittas här på twitter och instagram)

anigif_enhanced-buzz-31824-1363178317-10

OBS OBS OBS  Här några av mina favorittexter som jag har skrivit på Nöjesguiden:

 

Om populärkultur:

Om hur män i män i populärkulturen kan bli ställföreträdande pappor

Paul Simon, en grundkurs (den här texten ledde till att jag fick gå på Polarpriset och se honom i köttet!).

Världens bästa musikvidero: Pray

När jag hittade Spice Girls-trappan

 

Rimliga tankar:

9 sätt som jag slutade hata min kropp

Om hur man övervinner sin rädsla för konst och ”finkultur”

Från min fitty till din, om menskoppen

 

Några gånger som jag har varit bråkig:

När Ken Ring och jag brevväxlade om homofobi. Del 2 och del 3

När Gomorron Sverige delade ut namnlappar till Panetoz och jag inte köpte deras ursäkt

Finns många fler exempel på när jag har varit bråkig… men Orka Mallorca.

 

Om saker som gör ont:

Om att göra slut och komma över det: del 1, del 2, del 3 och del 4

Om att vara utmattningsdeprimerad: del 1 och del 2

 

Greta Thurfjell 2:17 16 Aug 2016

Hej alla nyktra!

Inte så konstigt att ni är nyktra – klockan är i skrivande stund bara 12.18. Jag, å andra sidan, har varit full sen halv sju imorse. Och i rikstelevision, at that.

Ni undrar varför? Jo, med anledning av Aida Hadžialićs rattfylla & avgång blev jag och Mattias Svensson (!) inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon för att testa hur fulla vi blev på samma mängd alkohol – två glas vin. På tom mage. Halv sju på morgonen. Jag blev, you guessed it, dyngrak. Kan inte tala för @mattias_neo eftersom han lämnade mig vind för våg för att ”jobba” på lugnare plats, medan jag härjade runt och flirtade med Birgitta Ohlsson i frukostrummet, men…

Som vanligt har jag memeifierat min medverkan. Ingen fylla som inte för bloggmaterial med sig, som jag brukar säga.

hKLaOlzr

När man har tackat ja till något som lät kul i teorin och inser sitt misstag först i live-sändning.

egiJFG3q

I exakt den här stunden tänkte jag: ”lika bra att man gör lite reklam för sig själv när man ändå är här”. Sen kom jag på att jag ett, är nöjd med den kille jag har och två, hade lite svårt att wrap min gigantiska mun runt en så liten… Äh. Vi glömmer det.

2ypPNM7y

När man har the time of one’s life och sen inser att det är för att man just sänkt två glas chianti i skrämmande fart.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.49.37

Generad och uthängd (men överlycklig) som den som aldrig lyckades sänka sin promillehalt, trots två och en halv timmes (?!) väntan. Till och med Peter Jihde är chockad när han inser: de valde fel vinhagga.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.45.15

När en alkoholforskare och en polis föreläser om riskerna med drinking & driving men man är besatt av vin.

Ni undrar över resultatet? Det gick sådär. Å andra sidan la fyra främmande män till mig på Facebook bara under det första tvåminutersinslaget, så jag väljer att se på det här debaclet som en positiv upplevelse, all in all.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 14.07.44

/Greta, fortfarande full (tack TV4!)

Foliant 10:13 28 Apr 2016

goodbye

Vet ni vad, det här blir mitt sista inlägg. Har varit här nästan 1 år nu och försökt skapa lite mer intresse för bok och biblioteksvärlden och dela med mig av ris och ros och nyheter, men nu är det dags att gå vidare.

Johanna Fränden skrev nyligen i Aftonbladet om att vara intellektuell är vårens hippaste grej, och jag måste säga att ja fan märker av att det på ett sätt. Unga människor frågar mig på biblioteket vilken utbildning jag har gått och hur man blir en bibliotekarie, fler och fler av de jag känner som aldrig läst en bok är helt plötsligt med i debatter om Ebbas och Horace böcker och ungdomar vill ha ”smarta böcker som stärker deras språk” vilket är ett äkta citat. Man behöver ju inte vara intellektuell bara för att man läser många böcker, men det hjälper ju.

Vad händer liksom? Kommer vi börja se mer som läser på tunnelbanan och mindre mobiltittande?  Den senaste väsktrenden blir rejäla påsväskor med biblioteksloggor och i sommar på Trädgården sitter folk och diskuterar ledarna i de svenska dagstidningarna och visar upp sina nya böcker de införskaffat från antikvariat, kanske flyttar fler bokcirklar ut till pubarna och det blir tema att dricka och äta något från boken. Istället för se BACK överallt ser vi kläder med BOK.

Jag drömde faktiskt en natt att jag träffade min drömpartner på ett trångt dansgolv, vi båda hade likadana påsväskor från biblioteket. Två biblioteksnördar möts.  Men det var ju bara en dröm.

Så TACK för att ni läst!

Ser ni mig någonstans i Stockholm stad så kan ni alltid komma fram och diskutera litteratur, eller fråga mig om hur man blir en bibliotekarie.

Tack för mig hej! ❤

Hej Sonja 2:58 14 Mar 2016

Jag har ett announcement to make! Jag lämnar Nöjesguiden för att blogga här i stället.

”Why”, kanske ni undrar, ”hatar du nöjesguiden?”. Och på det kan jag svara bestämt nej!
”Hatar nöjesguiden dig?” kanske ni frågar då, men nej!

Jag känner bara att det är dags att gå vidare. Moving on moving on!

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig lite för gammal för nöjesguiden nu. Jag är som Oscar Zia med sin låt Humans. Jag vill inte ha kul längre. Jag vill i stället klä mig i svart, dra åt skärpet jättehårt och ställa mig i ett oväder.

Nä skämtar bara. Men jag är en 30+ tvåbarnsmamma och är inte särskilt intresserad av att rapportera kring krogen, musik, festivaler, restauranger, mode och Beyoncés superbowlframträdanden. Mina största intressen i livet är att läsa Bibeln och fila fötterna. Det fanns en tid när jag hade brunnit för att veta vad Zara Larsson gör på sin snapchat. Men nu orkar jag inte ens ta reda på vad snapchat är för nåt (dock att jag har periscope, heter hejsonja där, adda gärna).

Så jag tackar Nöjesguiden för de två år som jag har varit här och har fått vara del av deras fantastiska bloggteam. Faktiskt så var det i fredags exakt två år sen som jag började! Det har varit en *resa* som man brukar säga. Men nu får jag lämna plats till nån ny stjärna! Om nu inte nöjesguiden lägger pengarna på att köpa ett nytt bord i fikarummet i stället? Ja vem vet, det där får dom sköta hur dom vill!

moveon2
Take care!

Ni med bloglovin behöver inte göra nåt över huvud taget. Ni kommer att förflyttas till nya bloggen automatiskt. 
Ni övriga kan börja följa via bloglovin här, via RSS här, eller så kan ni enkelt komma ihåg att min nya adress är HEJSONJA.SE (ingen större skillnad mot förut med andra ord)

Vi ses kanske!

 

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla