En vän sa någonting väldigt tankeväckande till mig häromdagen när hen hade varit inne på min blogg. Hen sa att “det känns inte som att du existerar eller att det är en verklig person som skriver din blogg”. Det håller jag med om, min blogg är högst opersonlig. Vilket lite dödar syftet med en blogg, eftersom att den ska vara personlig. Det verkar lite som att jag är rädd för att den ska vara personlig och jag kände att jag ville gå till botten med- och förstå varför det är så.
Jag har liksom haft lite svårigheter med det här bloggandet, jag har haft svårt att hitta en balans mellan att skriva lättsamt och problematiserande. Jag tror att det beror på att jag är rädd för att uppfattas som en typiskt okritisk modeperson. Det känns liksom lite som att jag konstant måste bekräfta min egen intelligens eller bekräfta att jag är en seriös person. Begreppet modebloggare har alltid gett mig kalla kårar, och att säga någonting i stil med att “jag bloggar om mode” har nästan gett mig kallsvettningar. Det känns liksom som att en då direkt erkänner att en är en okritisk och oseriös (alternativt rent oskön) person. Jag vet att mycket av det här är mina egna fördomar, men det är inte bara jag som har dem. Det är lite som att bara ordet mode får en genomsnittsintelligent och någorlunda samhällsmedveten människa att rygga tillbaka.
Jag önskar att det inte var så, jag önskar att mode som ämne hade högre status. Exempelvis lika högt status som de andra ämnen Nöjesguiden bevakar. En som skriver om musik kan exempelvis avnjuta en bra låt utan vidare analys och utan att för den skull få en stämpel som ointelligent eller okritisk. Jag vill också kunna det, bara rätt upp och ner kunna avnjuta det visuella mitt ämne har att erbjuda, utan att ifrågasätta eller förklara varför jag gillar det. Det är vad jag vill. Så nu har jag grubblat som fan, som en riktig jävla vetenskapsman, kring hur jag ska hitta min balans och hur jag vill att min blogg ska se ut. Igår tändes en sån där glödlampa över mitt huvud och allt föll på plats. Jag har bestämt mig för hur jag vill att min blogg ska se ut framöver. Jag börjar lite på en ny kula nu hade jag tänkt, en ny bloggkula vill jag kalla det, som inkluderar att jag helt oskämsigt kommer att titulera mig själv som modebloggare.
För att börja på en ny bloggkula krävs en färsk presentation av mig och min blogg: Hej! Välkomna till modebevakningen- maktstrukturer och märkeskläder. Jag heter Amanda Mann och jag älskar mode. Trots att jag ogillar kanske 70% av modebranschen och ser så mycket fel med den så älskar jag faktiskt resterande 30%. Jag älskar mode som ett identitetsuttryck, jag älskar mode som ett kreativt uttryck, jag älskar mode som en ren visuell njutning, jag älskar mode som i kläder, jag älskar mode som i skor (det har jag skrivit en del om), jag älskar att fönstershoppa/internetfönstershoppa sjukligt dyra kläder (utan att problematisera varför de är så dyra), jag älskar att lägga mina sista slantar på de där skorna eller den där vintagejackan från Versace jag inte kunnat motså.
Så, framöver kommer jag att blogga betydligt mer lättsamt, helt ärligt om allt som jag älskar och lika ärligt om allt som jag hatar. Jag kommer inte att lägga mitt kritiska tänkande på hyllan, jag kommer inte att sluta klaga på päls eller på branschens besatthet av unga, vita och undernärda modeller, jag kommer inte att sluta terra Terry Richardson. Jag kommer bara att låta allt annat som är så mycket mer lustfyllt att skriva om få ta den plats det förtjänar. Jag kommer givetvis att fortsätta analysera och problematisera mode som ämne och som bransch för att det behövs, och för att jag älskar att göra det med- men inte hela tiden.
Så, här är jag och min modeblogg. Jag hoppas att den kommer att kännas mer personlig och att ni kommer att vilja ta del av den. Jag tror att första inlägget på den nya bloggkulan kommer att bli om mina nya favoritskor, de är gula och i plast och jag känner mig som Pippi Långstrump i dem.
Jennifer Love Hewitt 1999: Jag vet att den här outfiten är på de flestas worst-dressed-ever-listor men jag tycker genuint att den är sjukt fin. Den är verkligen så himla fly. Jag blir jätteglad av hela hennes look: hennes oklara lugg, hennes oklara topp och kjolens oklara form och material. Jag vet att jag har kritiserat fluff och päls osv en del, men hon får komma undan med den där. De visste inte bättre på 90-talet.
Alicia Keys 2003: Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, det är så mycket som är så himla fel med den här outfiten. Jag tror främst att det är brallorna, de är verkligen ultimatfula och kanske ett typexempel på osmickrande vita byxor från 2003. Det här kanske blir till någon slags anti-nostalgi för mig, att jag obekvämt kommer ihåg mig själv i liknande byxor.
Theodora Richards 2004: Haha åh. Det här kanske inte är så fruktansvärt ändå. Det kanske är så sjukt fult att det blir kul. Hela grejen med att dyka upp i någon liten jerseyartad 14-åringsklänning till en gala kanske är superkul egentligen? Alla kanske borde göra det?
Beyoncé 2011: Perfektion. Givenchy <3 Beyoncé
