Idag är jag sjuk och ligger hemma och självömkar, vilket är sjukt osoft och osexigt. Att självömka är bland det mest osexiga en människa kan syssla med, speciellt när en redan är rätt oattraktiv med snoröversvämning i hela näsan. Anyhow, ligger just nu med ett snytpapper i ena handen och bläddrar drömskt bland flygbiljetter till London med den andra. Under maj kommer det att vara en Pradautställning på Harrods i London. Utställningen, Pradasphere, är som en slags Pradahyllning vilket jag känner att jag VERKLIGEN borde ta del av. Det ska finnas looks från ett flertal av Pradas olika kollektioner och en arkivdel med plagg, skor och väskor från äldre kollektioner (allt jag såg i den meningen var skor). Det kommer också att samtidigt visas en ”capsule collection” bestående av kläder, väskor, skor och accessoarer inspirerade av Pradas tidigare kollektioner framtaget exklusivt för Harrods. Blir typ frisk av att tänka på detta Pradaöverflöd.

Hade helt glömt bort att skriva om det här. Dolce & Gabbanas två grundare Domenico Dolce och Stefano Gabbana blev i onsdags dömda till 18 månaders fängelse för skattesmitning. De blev först dömda till 20 månader men överklagade det, självklart ska de överklaga domen igen och de kommer säkert att få minskat straff (alternativt inget). Personligen känns det inte jättetrist om det skulle bli så att de hamnar i finkan, klarar mig utan dem och deras modemärke. Personligen kanske det rent av är gynnsamt? Jag menar det kanske stärker min douche&grabbarna tatuering? Och: modemärket kanske får ett rent estetiskt uppsving och går från klyschigt yachtmode till någonting helt annat när grabbarna får husera bakom galler? OBS: Jag länkar endast till CNN’s artikeln för att den hade den överlägset bästa rubriken: ”Is orange the new black for D&G?”. Tycker även att ovanstående bilder passar alldeles utmärkt när en skriver om två modekarlar som är skyldiga den italienska staten 40 miljoner euro, titta bara på de där välklädda italienska överklasskriminella jäklarna som vältrar sig i champagne.

Lil’ me

Fick den här bilden skickad till mig av min pappa idag. Jag tror att det här måste vara ett av mina första riktigt starka skominnen, de där skorna var VERKLIGEN speciella. Jag började tänka på de där skorna för några dagar sedan och försökte då beskriva dem i telefon för min pappa, jag kände liksom att jag bara var tvungen att få det bekräftat för mig att de faktiskt existerat och var så fina som jag tänkte. Det gjorde dem, men de var liksom ännu bättre än jag kom ihåg. Min första tanke när jag fick bilden var: jag vill ha de där skorna nu genast. Min andra tanke var: har jag möjligtvis samma skostorlek som jag hade på 90-talet? Sorgligt nog inte.

Jag undrar lite över vad det är som gör det här med skor så speciellt för mig, det verkar liksom alltid ha varit så. Min mamma berättade för ett tag sedan om när jag, fem år gammal, samlat ihop x-antal veckopengar för att kunna köpa ett par svarta lackskor som jag sett i en butik. Ett normalt barn kanske vill köpa leksaker, eller godis, eller glass? Jag vet inte. Det är någonting med skor i varje fall, någinting som väcker väldigt starka känslor och typ skulle kunna göra mig jävligt skuldsatt.

Anyhow, förlåt om det här börjar bli värsta nostalgi-bloggen, men det kanske är en rätt viktig del av mode? Trender och olika stilar brukar ju röra sig i cirklar, de försvinner men kommer nästan alltid tillbaka igen. Det brukar ju gå cirka 20 år innan någonting känns aktuellt igen. Det är någonting som verkar dra oss tillbaka, visst omformulerar vi och omförhandlar vi trenderna men de är ofta inspirerade av det gamla. Jag menar gjorde inte Prada ett par väldigt liknande skor (som mina röda blomskor) förra säsongen? De med blomdetaljerna? Mode kanske alltid är nostalgiskt?

Prada SS13

Den här kampanjen är helt fantastisk. Den är genial. Utöver att den är en ren estetisk njutning är det också någonting jävligt empowering med den. Jag tänker mig att jag ska spendera min sommar exakt sådär. Så det här kampanjinlägget får fungera som någon slags sommarinspiration. Varsogoda att också inspireras av den och leva ut den italienska douchedrömmen i sommar. Jag ska också hänga i ett lyxhus (som inte kostar någonting) med ett gäng asheta bossiga brudar iförd Valentino från topp till tå. Jag ska också ha några halvnakna heta snubbar som accessoarer, som kanske även kan få fungera som springpojkar (om en inte orkar gå och hämta en ny drink). Jag tänkte att en kan klämma dem lite på stjärten när de går förbi, och lägga något sexistiskt skämt som jag och mina brudar skrockar åt med läppstift på tänderna och en cigg i mungipan. Jag ska bara ha blodrött och olika nyanser av lila på mig, alltid perfekt hår och perfekt smink som jag bara råkar vakna upp med (alternativt att en av springpojkarna fixar det). Jag ska hela tiden prata i en sån där ”mobiltelefon” om viktiga saker och skriva ett filmmanus. Min sommar ska se ut exakt sådär, minus snubben i kostym, han ser verkligen trist och obehaglig ut. Jag tänker mig att jag ska vara helt Patsy Stone: snygg, full, och grov i munnen.

Rodolfo Paglialunga

Jil Sander ska äntligen få en ny chefdesigner. Nämligen Rodolfo Paglialunga, som tidigare har jobbat som chefdesigner på det franska haute couture märket Vionnet. Han har även jobbat på Prada i drygt tio år, först som Miuccia Pradas assistent och senare som designchef för dam. Jag har själv ingen direkt koll på honom som designer, men att han har arbetat på det fantastiska designhuset Prada känns lovande. Jag tänker mig att han kanske kan göra Jil Sander kul igen, inte fullt så roligt som Prada (för det kommer det aldrig att kunna bli) men så roligt som Jil Sander kan vara. En kan bara hoppas på att han lyckas styra upp det nu rätt urkassa märket tillbaka till så bra som det en gång var. Så bra som det var på 90-talet när Jil Sander själv designade för märket, det var då jag tycker att det var som allra bäst. Rodolfo Paglialungas första kollektion blir för SS15 och jag tänker att det i varje fall inte kan bli sämre än den senaste kollektionen för SS14, av den anonyma designgruppen med (för att helt ogenerat citera mig själv) ”den minst lika anonyma kollektionen.”