Allt som jag innan tyckt var kul är nu oerhört krävande och ångestframkallande.  Att gå upp ur sängen och gå till jobbet är en kamp. Flera gånger har jag gått upp, klätt på mig, gått ut ur huset men vänt och gått hem igen pga ångesten. Jag kan inte svara på viktiga e-mails eller sms, det är som om min hjärna har glömt bort hur man formulerar ord.  Jag orkar inte träffa mina vänner för att allt jag kan tänka på är hur sämst jag är. Att jag är inget i jämförelse med de. Jag är deprimerad och det suger.

Det finns mycket jag vill göra men antingen har jag ingen ork att utföra något, ligger i sängen flera dagar i streck. Eller så ältar jag och tänker destruktiva tankar om mig själv. För jag kan väl aldrig åstadkomma något bra? Det tär på en. Att ständigt kritisera och trycka ner sig själv. Men jag fick nog och slutligen bestämde mig för att söka vård. Även om det tog ett tag innan jag samlade på mig tillräckligt med mod och ork att göra det.  *klappar händerna*

Ärligt talat det som drev mig att söka hjälp och prata med någon, är tanken på att aldrig mer behöva känna att jag inte borde existera. Att lyckas känna riktig glädje och kunna tänka ”YAS JAG ÄR BÄÄÄÄÄST ” om mig själv och tro på det 100%. Fatta hur underbart det skulle vara att faktiskt orka leva och må psykiskt bra.   Im not gonna lie, det är tufft att gå på dessa träffar och jag är långt ifrån att må okej. Jag kämpar på helt enkelt. Vissa dagar går det bättre, andra dagar funkar det inte alls och det är också okej. För jag vet att jag kommer klara detta. Jag har ju kommit såhär långt.

I guess det jag vill säga med detta inlägg är att det är värt att söka hjälp för sitt mående, alla förtjänar att må bra, psykiskt och fysiskt. Det går att vända sig till sin vårdcentral eller ungdomsmottagningen för att få träffa en kurator/psykolog att prata med. Och ja, jag kommer skriva om mitt mående oftare här, helt enkelt för att det inte känns bra att hålla allt detta inom mig.

Ta hand om er <3