Annons
Annons
1:44 10 Jun 2017
nifelheim_sweden_rock_festival

Nifelheim, Sweden Rock Festival 2017

Nifelheim

Att Nifelheim placeras på 4SOUND Stage klockan 13:15 var ett ganska underligt drag från schemaläggarna och det blir inte mindre krockartat när solen tittar fram under dessa svenska black metal-ikoners spelning. Gänget kunde dock inte vara mindre brydda om de rådande omständigheterna utan levererar blasfemier på löpande band. Tyvärr dras det generella intrycket ner av inkompetent hantering av ljudtekniken då nivån på en av baskaggarna är helt nere under HELA konserten.

Foto: Johan Jakobsson, Doro – Sweden Rock Festival 2017

Doro

Den tyska hårdrocksveteranen är en artist som med sin traditionella anslag passar in perfekt på Sweden Rock Festival. Hon må ha varit soloartist länge, men när hon nu drar fram en setlist av Warlock-material blir det än mer tydligt att det är detta material som hon gjorde sig ett namn med. Bandet gör ingen besviken och med tre gitarrister lämnas inget åt slumpen. Men varför de gör en totalt onödig cover på Judas Priests Breaking The Law frångår mitt förstånd.

Foto: Johan Jakobsson, Doro – Sweden Rock Festival 2017

Foto: Johan Jakobsson, Steel Panther

Steel Panther

Hata eller älska dem – men Steel Panther kommer köra sin grej oavsett. Det seriösa satirbandet spelar bättre 80-talshårdrock än de flesta av sina konkurrenter och levererar en konsert som är lika mycket musik som rå stand up. Det vältras i skämt om droger och sexism samtidigt som bandet gör narr av sig själva. Det är ett väl inrepat skådespel där bandet plockar fram de grabbigaste versionerna av sina scenroller och framför ett av de tajtaste framföranden på festivalen.

Foto: Johan Jakobsson, Steel Panther

Aerosmith

Om det är sista gången vi ser Aerosmith på svensk mark eller inte är svårt att avgöra. Att band har fortsatt efter att de har sagt sig göra sin sista visa är inte ovanligt på Sweden Rock, men skulle bandet ta ner flaggan så gör de det när den står i topp. Det är en otrolig konsert bandet ger där de blandar hits från hela karriären och ger en spektakulär show i inlevelse. Den stora behållningen är så klart den eminente Steven Tyler. Han showar på ett sätt som får en att tro att han är nära odödlig. Den 69-årige frontmannen springer runt scenen, ligger på marken, står på ett piano, headbangar och sjunger som om han inte vore en dag äldre än från deras storhetstid. De må vara tredje gången de är här, men det är en högst motiverad repris.

11:38 8 Jun 2017

Ännu en slutsåld festival från vad som troligen är Sveriges mest framgångsrika festival. Om jag inte missminner mig så inledde jag förra årets första inlägg med samma vördnad och fascination inför det som har blivit ”konceptet”.

Inför detta år är det ändå något som även en inbiten lojal följare som jag måste erkänna – bandutbudet är svagare än på länge. Inte för att det nödvändigtvis är sämre band, det är däremot en sämre bredd och de åldrande banden börjar kännas något nötta.

Högt värderade gäng som Running Wild, Scorpions, Ratt, Saxon, Doro och Kix känns föga upphetsande. Jag menar inte att de kommer misslyckas leverera eller att de är dåliga. Men krocken mellan en hårdrocksvärld som utvecklas och en festival som vältrar sig i nostalgi blir inte mindre intensiv direkt.

Myrkur – Sweden Rock 2017

Det är just därför som jag applåderar Sweden Rock att boka den danska artisten Myrkur. Amalie Bruuns folkmusikaliskt präglade black metal (eller är det tvärtom?), gör sig perfekt på onsdagskvällen i Rockklassikertältet när regnet börjar falla. Med en enkel fast mystisk inramning av lila ljus och rök gör hon entré som ett demonisk skogsrå.

Hon håller mellansnacket minimalt och behåller på så sätt en stämning som liknar mer en klassisk konsert än en traditionell rockfestivalspelning. Ljudet är en av de bästa mixer jag har hört på Sweden Rocks scener. Även om ljudbilden är dränkt i reverb finns det utrymme för alla instrument utan att drunkna i det drömska ljudlandskapet. Amalie Bruuns röst skiftar utan problem mellan demoniska skrik och hennes klassiska och felfria rena sång.

Efter denna inledande fantastiska kväll hoppas vi innerligt att nederbörden håller sig på samma minimalistiska nivåer som Amalie Bruuns mellansnack resterande dagar.

/ Christoffer Bertzell

Annons
2:10 21 Mar 2017


I sommar byggs en labyrint den elektroniska musikälskaren aldrig kommer vilja hitta ut ur.

Den 10 – 12 augusti 2017 är det, som vi tidigare rapporterat om, dags för den elektroniska musikfestivalen Into The Factory, en uppföljare till Into The Valley. Festivalen hålls i en övergiven cementfabrik och förlängs nu med festkonceptet The Maze.

Tanken med The Maze är att åtta av Skandinaviens bästa klubbar ska bygga upp olika scener i en labyrint i skogen norr om festivalområdet, för fortsatt insupande av musik och dans.

Arrangörerna bakom The Maze utlovar intimitet, svett och att deras bokningar inte kommer krocka med Into The Factorys spelschema.

De klubbar som ingår i festkonceptet är:
Fomo – Stockholm
1991 – Stockholm
Jaeger – Oslo
Jolene- Köpenhamn
Love Potion – Stockholm
Kiloton – Malmö
Seaweed – Stockholm
Tzar – Göteborg

/Peyvand Ahmedi

Annons
9:18 2 Aug 2016

unnamed

Goda nyheter för fans av tidigt-00-tals-rock! Idag släpper Way Out West bokningen The Libertines, som spelar på den inledande torsdagen. 

För första gången sen 2004 spelar bandet i Sverige, efter återföreningen 2014 och förra årets comebackalbum Anthems For Doomed Youth. Alla som någon gång har haft ett moment till Can’t Stand Me Now, klappa nu.

Läs även: Morrissey, Grace Jones och Deportees till Way Out West.

4:02 17 Jul 2016

Besvikelsen över att FKP Scorpio la ner Getaway Rock Festival hann knappt lägga sig förrän arrangören Triffid and Danger Concerta tog upp stafettpinnen. Festivalen de har byggt upp är i stort sett en bantad version av föregångaren, som ändå lyckas behålla känslan av en mellanstor festival.

At The Gates är fortfarande kungar i sin genre.

At The Gates är fortfarande kungar i sin genre.

När Göteborgs legendariska death metal-representater At The Gates står på scenen i den unga kvällens sken är det slående hur pass lite det är som har hänt med genren. Det är dels ett besked över hur pass den melodiska dödsmetallen har definierats av många imitatörer sedan det här bandet lades ner, men också ett tydligt tecken på vilken hög nivå gänget håller.
Under ledning av Tomas Tompa Lindberg är det slående hur enhetligt deras material spänner sig från deras tidigare toner till genomslagsplattan och comebackalbumet. Frontmannen sprider en smittsam glädje i sitt scenspråk, trots bandets misantropiska och suicidalflirtande lyrik.
Ett gig som får ger mig ett ökat sug efter en ytterligare platta och gärna ett klubbgig inom en snar framtid.

myrkur_gefle_metal_festival

Amalie Bruun gör en extraordinär insats i sitt black metal-projekt Myrkur.

Det gig som jag sett fram emot mest av alla på Gefle Metal Festival är Myrkur. Danska Amalie Bruuns black metal-projekt var ett av förra årets bästa album som förkroppsligade en ockult allians mellan det vackert sköra folkmusikaliska och det trollskt hotfulla svartmetalliska. Trots en ganska rå inramning i en välbesökt Gasklocka lyckas Amalie Bruun sätta konsertens ton från första stund i ett stillsamt pianostycke. Det finns inget publikfrieri i hennes sätt, utan stämningen som sprider sig handlar mer om känslan att gå på klassisk musik.
De spöklika melodierna är kristallklara och hennes kusliga sätt att övergå till growlande skri får mig att häpna i vördnad. Detta är utan tvekan en av genrens mest intressanta artister på såväl album som live.

Adam Nergal Darski mässar om Satan och skickar ljudattacker mot religion världen över.

Adam Nergal Darski mässar om Satan och skickar ljudattacker mot religion världen över.

Det sista bandet ut ikväll på utescenerna är polska Behemoth. Ett band som jag har bevittnat många gånger och som är något utav ett favoritband. Deras extremt aggressiva form av metal där döds- och svartmetall möts är alltid en upplevelse live och deras lägstanivå är i princip aldrig under ett starkt väl godkänt.
Ikväll är gör bandet ett sådant gig. Kanske vad en kan kalla ett standardgig, gå till jobbet-konsert. För de flesta märks det inte det minsta. Adam Nergal Darski ter sig lika besatt på scen som vanligt och förmedlar en outtömlig beundran för Satan. Hans muskulösa vapendragare på de lågfrekventa tonerna, Orion, är även han ständigt i kontakt med publiken.
Men i detaljerna ryms missar du vanligt vis inte ser hos kvartetten. Några missade övergångar, bortglömda riff eller sneda scenplaceringar – koncentrationen är inte på topp helt enkelt. Det urusla ljuder gör även sitt, fram till den tredje sista låten är det i princip bara virvel och bas som hörs. Nåja, det blir fler chanser.

Thermoss, Fjällhammer, Hell Y. Hansen, Dubbdäck Doom Occulta och Count Wassberg.

Thermoss, Fjällhammer, Hell Y. Hansen, Dubbdäck Doom Occulta och Count Wassberg.

Avslutar för dagen gör Uppsalas skidåkande black metal-galningar Sportlov. Detta mytomspunna plojband som i sitt vintriga skidkoncept även har fått in smattrande satanshyllningar drar storpublik i Gasklockan. Till den klassiska skiddängan De ä bar å åk levereras imponerande tajta Jesusattacker i vinterklassiker som Snöbollskrieg, Offerblod i Vallabod, Ur Spår och Bränn Holmenkollen.
Det här var ett av de roligaste gig jag har varit på: pentagram i form av skidstavar, inverterade kors av skidor, vinnarkrans som avslutning, Magdalena Forsberg som zombie, blåbärssoppapaus mitt i giget och ett termos-slide solo på basen av självaste Thermoss!
En extra eloge till Fjällhammer som levererade festivalens drivigaste trummangel.

Av praktiska skäl bortom min makt hade jag tyvärr inte möjlighet att också rapportera från dag två, vilket grämer mig stort. Hade jag även varit på plats under lördagen hade det blivit bildmaterial och recensioner från fenomenala band som Avatarium, Candlemass, Misery Loves Co. och Abbath.

Christoffer Bertzell

Annons
Annons