Nougatkakor

22:59 2017-08-07

Jag är på Ica och letar kakorna jag vet du tycker om, den där sorten du alltid bjudit på. Och när du inte bjöd hittade jag till kakhyllan i ditt rosa och alltid välfyllda skafferi. Där fanns också fingermariekex och små plastburkar med dina hembakade strösselkakor. Ibland kom du på mig med fingrarna bokstavligen talat i kakburken, men det gjorde aldrig något. ”Vill du ha ett glas mjölk till?” kunde du fråga och plötsligt blev det en fjärde eller femte fika den dagen.

Nu står jag framför Icas kakhylla och letar efter nougatkakor med chokladöverdrag med kexbotten. Plötsligt får jag syn på dem och känner mig glad över att vissa saker inte förändras.

När allt annat verkar göra det.

För du är inte densamma längre. Förutom att det nu är jag som ska bjuda dig på kakor kan du inte längre gå, knappt se och ibland glömmer du till och med var du är någonstans.

”Ny design” står det på kakpaketet och jag känner ett sting av besvikelse.

Förändringar känns nästan som ett tvång, som en naturlag vi människor hittat på eftersom vi bara inte kan låta saker vara som de är. Inte ens utseendet på dina och mina favoritkakor.

Jag undrar hur du känt kring alla förändringar i ditt liv? Att födas före kriget, jobba som piga, leva på bondgård, veta bäst kring allt praktiskt till att ditt barnbarn förklarar vad en skrivare är och du fortfarande inte riktigt förstår.

”Men vad fiffigt” minns jag att du sa när jag visade hur jag kunde skriva ut min digitalt ritade teckning från datorn ut i skrivaren till ett fysiskt papper. Men jag minns också hur du mycket hellre ville ha teckningar jag ritade för hand.

Förutom kakpaketet köper jag rosor till ditt rum på boendet. Jag väljer en knallrosa färg så att du överhuvudtaget ska kunna se dem med starren och grumlet som skymmer ditt synfält. Och så sätter jag mig i bilen, åker mot dig och djupandas nästan hela vägen.

Sen vi sist sågs har du brutit höften och jag anar att det kommer vara jobbigt att ses. Tankar om att det här förmodligen blir sista gången jag träffar dig dyker upp i huvudet, det bränner i ögonen så jag måste höja bilradion för att inte låta tankarna ta över. Innan jag kliver ur bilen stålsätter jag mig med ett leende och tänker att nu måste jag vara vuxen och inte den där lilla tjejen du så gärna hade i famnen.

Men hur stålsätter man sig för ett besök som kanske är det sista? Vad gör alla vuxna av sina småtjejer inuti? Min lilla tjej vill bara lägga sig ner på marken och protestera mot tidens gång. Hon vill krypa ihop i din famn och höra trygga ”shhh shhh shhh” samtidigt som du gungar mig sakta fram och tillbaka. Så som du alltid gjort när det gjort ont i skrubbsår eller klämda fingrar.

Men det här gör mer ont än alla skrubbsår i världen.

Jag träffar dig på boendet och när jag berättar att Hanna är här – ditt barnbarn, ser jag ett litet sting av glädje hos dig. Men också den där stressen över att du inte har så mycket att erbjuda mig, du som alltid spratt upp och fixade fika sitter nu orörlig i en rullstol och fäster blicken i tomma intet.

Jag kramar dig och du doftar precis så som du alltid gjort. Bakom handsprit och plastmattor känner jag din doft. Trygghet, kaffe, mjukmedel och farmor. Jag har alltid älskat doften hos och omkring dig. För mig var det bara konstigt när mina föräldrar påstod att det luktade lite unket i din och farfars gula volvo då jag tyckte att det var den godaste doften i världen. Att få sitta i ditt knä i framsätet medan bilen kröp fram i högst 30 kilometer i timmen och du ändå ropade att farfar skulle sakta ner.

Så där var du. Liksom superorolig och jättestark på samma gång. Klagade aldrig, passade alltid upp och visste hur man gjorde det mesta samtidigt väldigt nervös för att saker skulle gå snett. Som när min storebror hade sina magproblem och du hela tiden var noga med vad han åt och sprang nervöst omkring för att ordna så han skulle ha det bra.

Mig var du sällan orolig för, du hade istället sjå med att jag inte skulle klättra upp på hyllor för att förstöra min brors gömda legobyggnader eller reta honom genom att vid middagsbordet pressa potatismos mellan tänderna.

Mig kallade du ”morsk” och sa ofta att jag var så duktig på allt när jag hade en helt annan självbild. Visst tror jag att du någon gång skällde på mig, men du var aldrig elak eller sträng. I dina ögon fick jag alltid känna mig som Kajsa Kavat. Självständig och lite knäpp. Du skrattade mycket ihop med mig och det kom ofta tårar ur dina ögon när vi skrattade sådär tillsammans.

Nu känns det inte längre lätt att träffa dig, istället får jag en stenhård klump i halsen när jag ser hur du inte längre kan ta dig själv till ditt rum utan måste rullas dit. Och nu är det mina ögon som tåras.

”Gud vad du kör fort” säger du till vårdpersonalen som snällt skjutsar dig mot ditt rum och för en sekund ser jag dig full av liv i den gula volvon.

52 kommentarer | “Nougatkakor”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Emma skriver:

    Fint! <3 Gick igenom liknande när jag hälsade på min dementa mormor i juni. Hennes bästa kompis sedan ungdomsåren var med då och var så himla fin mot mormor. De satt öga mot öga och hon skötte samtalet genom att dela deras minnen samtidigt som hon masserade mormors krampaktigt knutna händer där hon satt i rullstolen. Mormor kan inte prata men hon log. Jag satt bredvid och bet mig i läppen för att inte hulka allt för högt. Sen målade vi hennes naglar rosa, som hon alltid hade förut.

  2. Tova skriver:

    Wow vad fint skrivet!

  3. Elsa skriver:

    Går igenom samma sak nu med min farmor ❤️

    1. Hanapee skriver:

      <3

  4. Alexandra skriver:

    åh wow grät så mycket!!! ”vad gör alla vuxna av sina småtjejor inuti?”<3<3<3 så fint och så sorgligt och så ångestladdat.

  5. Hanna skriver:

    Nä nu somnar jag med våta kinder. Dels för att jag tänker på min mormor men också för att det är så fint med min dotters relation till sin mormor och farmor. Hur hon alltid kommer att minnas den och dem.

  6. M skriver:

    *Skrikgråter i sängen*

  7. Sofia skriver:

    Så fint skildrat <3

  8. Frida skriver:

    Så fint. Fulgråter. Och tänker på att jag måste ringa min farmor.

  9. Amanda skriver:

    <3

  10. Sara skriver:

    <3 morgongröten smakar nu salt av tårar

  11. Sara skriver:

    Åh så fint skrivet Hanna! Blev alldeles tårögd här på kontoret. Det är inte lätt det där med förändring och åldrande, känner igen känslorna kring min egen farmors åldrande. Vemodigt.

  12. Linda skriver:

    *Fulgråter i morgonkaffet*

  13. Sabina skriver:

    Väldigt fint skrivet, gick igenom samma med min morfar för några år sedan. <3

  14. frida siv lju skriver:

    hoppas du fattar hur bra meningen med kakpaketets nya design är. <3

  15. Cecilia skriver:

    SÅ bra och fint skrivet! <3

  16. Moa skriver:

    Såå fint <3

  17. Julia skriver:

    Åh, jösses nu saknar jag mormor. Tack Hanna för kontorsgråten och för att jag får stanna upp en stund och tänka till och sända en tanke till någon som inte finns mer. <3

  18. Lisa skriver:

    Så vackert skrivet om tiden och dess elaka tand. Sitter med tårar i ögonen och ammar min 5-månaders son. En dag, när jag är gammal och ögonen grumliga, hoppas jag att någon köper färgglada blommor till mig med. ❤️

  19. Emma skriver:

    <3

  20. Andy skriver:

    Vackraste jag läst på länge <3 Ta hand om dig!

  21. Lisa skriver:

    Det här var så fint och rörande. Åh.

  22. Julia skriver:

    Åh, nu fick jag tårar i ögonen. Så fint skrivet Hanna! Jag har precis förlorat min farfar och min farmor har varit sjuk i alzheimers i flera år. Tack för att du sätter ord på svåra och jobbiga saker så bra! Evigt fan <3 Ta hand om dig!

  23. V skriver:

    Gah!!! Precis så. Min morfar bodde med oss när jag växte upp. Han var jobbig många gånger men också mitt allra största fan. Kommer nog aldrig ha någon i mitt liv som tror så blint på mig och mina förmågor som min morfar.

    Han blev dement på ganska kort tid och tvingades flytta in på hem. När jag, min syster och min mamma hälsade på så var han alltid glad. När vi var där på födelsedagar så började han alltid gråta när vi sa vad födelsedagsbarnet fyllde. Jag såg på honom att han var så jävla ledsen över att tiden bara sprungit i väg. Då kunde jag aldrig hålla tillbaka tårarna. USCH. Gör fan fysiskt ont i mig när jag tänker på det. Lilla morfar. Min bästa vän. ‘ITT största fan.

    AJ.

  24. Caroline skriver:

    😭😭😭

  25. Jossan skriver:

    Men Gud vad fint du skriver! Jag tror att farmor är upp över öronen stolt över dig, jag blir alldeles rörd. Känner igen mig så väl i hur min relation till min farmor var. Så vackert!

  26. Sofia skriver:

    Så fint! <3

  27. Emma skriver:

    Du skriver så bra, alltid! Tack för en underbar, men vemodig, text!

  28. Malin skriver:

    Så himla fint ❤️❤️❤️

  29. Johanna skriver:

    Kan.inte.sluta.gråta!!!!!!! <3 exakt så känner en!

  30. Em skriver:

    Fy fan, det är för sorgligt sånt här. Min mormor är inte dement men hon har varit på sjukhus i några veckor nu och det ser inte bra ut. Från att ha bjudit på de mest rejäla middagarna (”ta mer nu!!”) och odlat sin egen kolonilott till att inte orka gå på toaletten själv. Äeh fy det är så svårt att hantera alla känslor.

  31. E skriver:

    tårarna sprutar ❤

  32. rebecka skriver:

    WOW! Hanna! Inte visste jag att ditt lekfulla språk som jag vanligtvis skrattar åt i bloggen kunde förvandlas till detta vackra, starka. Vilken text, grep verkligen tag i mig. Kram på dig <3

  33. E skriver:

    Jag förstår aldrig heller vad de menar med att det luktar unket hos mormor, fan bästa jävla lukten av bröd, handkräm och broderade dukar typ. <3 åh hjärtat brister för tider som inte kommer igen

  34. LN skriver:

    åh vad fin text <3

    min mormor dog för en månad sen, 98 år gammal. hon var inte sjuk på något sätt förutom lite nedsatt hörsel och dålig syn. jag var snarare förvånad över hur otroligt pigg och klar hon fortfarande var, och hon hade inte ens fått helt grått hår än.

    sedan morfar dog för över tio år sen har hon kommit över till oss och ätit och lagat middagar flera gånger i veckan, mest för sällskaps skull, och hon har alltid varit en sån naturlig del av familjen; vår hund som annars alltid skäller när det kommer gäster viftade bara på svansen när hon kom över för hon hade en sån självklar plats här. och jag som är i flytta hemifrån-åldern och redan är livrädd för förändringar hade knappt hunnit fundera på att mormor kunde dö — något som rimligtvis inte borde vara en så konstig grej när någon är 98 år — för hon kändes snarare som 70 än snart 100.

    så när det väl hände, plötsligt efter en förskylning som blev en lunginflammation, var det som om hela världen raserade på ett sätt jag inte förberett mig på?? man tänker ju ändå att allas mor och farföräldrar nån gång kommer lämna, att det är det naturliga och att förhoppningsvis har de ändå fått leva långa innehållsrika liv. men speciellt första veckan efter mormor dött kändes det verkligen som att förlora all trygghet; det var liksom inte bara min mormor som gick bort utan med det kom påminnelsen om att även min mamma är sjuk och kan försvinna, att jag blir äldre, att jag måste våga flytta hemifrån, våga starta ett eget liv, våga acceptera förändringar. men just nu önskar jag mest att jag fick vara 10 år för alltid istället för att behöva gå på mormors begravning imorgon

    ahhh gud det är jobbigt med sånt här :(

    1. mie skriver:

      oj detta kändes verkligen att läsa <3 förstår känslan du beskriver. att det plötsligt inte bara handlar om att personen är borta och inte kommer tillbaka utan att det på något vis även blir en symbol för något ännu större. ett tungt ansvar på något sätt. det är så läskigt att känna så starka sorgsna känslor som man känner när någon man älskat gått bort men samtidigt antar jag att det är det enda sättet att komma vidare. puss och ta hand om dig!

  35. Nina skriver:

    Vad fint skrivet! Har en mormor som också sitter i rullstol, men i övrigt är helt klar i huvudet. Det är riktigt jobbigt eftersom hon är som fånge i sin egen kropp. Och samtidigt har jag en farmor som är 10 år äldre och fullt frisk. Så slits mellan dessa ytterligheter. Fyfasen för att bli gammal <3

  36. Amelie skriver:

    Bortom ytspänning <3

  37. Linda skriver:

    Så himla fint, sorgligt och igenkännande <3

  38. mie skriver:

    gud vad fint skrivet hanna! <3 hade samma känslor för min mormor innan hon gick bort. känner verkligen igen den där känslan av nästan ett obehag, och så lite skuld för att man känner så. den där stilla sorgen över att det som en gång varit nu är förbi och aldrig kommer igen. en så brutal men också mänsklig känsla. tänker att det är så sällan livet känns så STORT och skört på nåt sätt. och så mycket. puss!

  39. Louise skriver:

    Jävligt fint skrivet Hanna. Jag kommer spara denna <3

  40. Maja skriver:

    Klockan är inte ens nio och jag sitter redan och storgråter. Så fint och sorgligt på samma gång <3

  41. Sofia skriver:

    <3

  42. Ebba skriver:

    <3333333333

  43. Lisa skriver:

    ❤️

  44. Sofia skriver:

    Kram på dig <3 tårarna började rinna.

  45. Hanna skriver:

    Så fin text. Tårar i ögonen och tänker att du borde skriva en bok!! Tack för texten<3

  46. Andrea skriver:

    <3
    Grät av igenkänning och imponeras samtidigt av att du är så bra på att sätta ord på känslor. Om du nånsin har funderat på det så skriv en bok!

  47. Sara skriver:

    Åh vad fint skrivet!
    Känner med dig. Detta var första sommaren utan morfar, och jag känner igen din text så mycket om hur han hade det sista tiden.
    Massa kramar!

  48. Kristin skriver:

    Fint skrivet, sitter på jobbet och kämpar för att hålla tillbaka tårarna ❤️❤️❤️

  49. Signe skriver:

    Läste det här nu mitt i natten och sitter här och grinar nu, tänker på min farmor som dog i vintras. Hur mycket trygghet som försvann då. Jag kommer på mig själv med att tänka att det här ska jag fråga farmor om, den här klänningen kommer hon gilla. Kan verkligen sitta och skämmas över att jag hälsade på henne så sällan fastän hon bodde nära, men det var precis som du skriver på slutet, så väldigt jobbigt. Men åh vad du skriver det bra!

  50. Linnéa skriver:

    Fantastisk text. Du satte ord på mina känslor. Min farmor fick en stroke för fem månader sedan.

Lämna ett svar till Emma Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Mest läst på NG