Fick frågan på svt om att spela in ett sånt där ”Tack mamma -klipp” som rullar mellan tv-programmen på ettan och på svtplay. Sa ja och började tänka på vad jag ville tacka mamma för.
Det första som kom till mig var det här med att helt enkelt alltid känna sig älskad, oavsett vad. Det är en sån jävla ynnest att ha någon som älskar mig sådär gränslöst och osjälviskt – och som dessutom gör mig medveten om det hela tiden.
Men det är en jävla skit att jag inte bor i samma stad som henne. Eller pappa. Eller mina syskon och syskonbarn längre.
Ibland tror jag att jag sakta håller på att förvandlas till en …sten. Biter ihop för att inte bryta ihop och bli ett barn som bara vill ha den där gränslösa kärleken här nu nu nu. Man vill vara vuxen och ta ansvar för sina egna känslor, och framförallt vill man hålla sina föräldrar och familj glada. Inte grina i telefonen och oroa. Visa för dem och kanske för sig själv att man klarar sig. Och själv vara ett stöd, speciellt åt en mamma som inte är frisk.
Man vill bara låta grejer passera för att orka. Så skjuter man upp alla känslor, saknad och längtan. Låter livsschemat ta över, gömmer och glömmer de där samtalen man vill ha men aldrig orkar ta sig tiden till.
Men ikväll känner jag mig lite mer som en porös sten, kanske sand eller nåt. Saknaden blev plötsligt för påtaglig, kanske var det ngt så banalt som ett klipp jag såg ur filmen Mamma Mia som rubbade på stenigheten, eller att min kompis Johanna skulle på söndagsmiddag hos sin mamma som bor på samma gata.
Att inte få ha den där vardagen med mamma gnager i mig. Att det aldrig kommer bli som förut och att istället är varje tillfälle att ses så kortvarigt. Så lånat. Och att det aldrig kommer ändras. Jag kommer (förmodligen) inte flytta upp igen och mamma kommer inte bli yngre.
Men kärleken kommer ju alltid fortsätta vara sådär gränslös. Den har vi ju alltid. Oavsett var vi befinner oss.
Och i morrn ringer jag och övertalar henne till en långhelg med mig i oktober.
Åhhhh relaterar till 100%, har också mammsen och pappsen i Sundsvall men bor i Oslo…… Så avis på alla som bor i samma stad som sina föräldrar. Men det positiva med att ej bo i samma stad är myset som blir när en träffar dom efter ett par veckor/månader <33333
Relaterar också till 100%! Dock skiljer det hela 100 mil mellan mig och min familj :( det tar en hel dag att åka upp till Härnösand för mig och är oftast rätt dyrt…
När jag flyttade söderut för studier var jag typ 22 år och tänkte ju inte så mkt på konsekvenserna, alla man kände drog ju iväg ut i världen. Problemet nu är att många har flyttat tillbaka och jag blev kvar här.. Trivs jättebra och vill inte tillbaka, men man kommer ju alltid ha en stor sorg och saknad :( det suger att inte ha en vardag ihop!
Min mamma dog när jag var 23, och det är 11 år sedan nu. Saknar henne varje dag men känner också den där gränslösa kärleken och stödet från henne fortfarande. Det är fint.
”Inte grina i telefonen och oroa” – jag känner också så. Förvandlas själv till en sten när jag pratar med familjen för att jag inte vill oroa när jag vet att dom också har det tungt..
Usch grinar sönder!! Pluggar min andra termin i Lund medan hela min familj bor i Stockholm.
Känner precis samma känslor.
Ibland undrar jag varför jag är här när dom jag älskar mest fortfarnade bor hemma..
Känner igen mig till 100%. Kommer själv från Luleå och har nu i 7 år sett mina föräldrar ca 2 ggr per år. Bor i London nu och trivs bra men funderar på att flytta till Stockholm för att iaf på så vis komma lite närmare och kanske kunna åka och hälsa på lite mer. Föräldrarna blir ju inte yngre heller. Och just den här känslan av att vara stark och finnas där för dem nu när man insett att de inte är superhjältar utan vanliga människor med egna problem. Min mamma är också sjuk, har varit det ett tag, och det tär på en så mycket att inte kunna vara ett nära stöd.
Jag var iaf hos min syster nu i söndags och hälsade på och vi ringde mamma tillsammans och skickade henne en liten bild och sa hur mycket vi älskade henne.
Saknar henne så!
Vill grina pga känner igen mig så mycket. Bor 120 mil ifrån min familj och även en hel del vänner. Längtar så mycket efter mamma och pappa. Att komma hem är som att äntligen få andas frisk luft. Ja, så är det ju förstås också rent bokstavligt. Men även konslomässigt blir jag så sjukt mycket lugnare i själen. Träffar mina föräldrar kanske tre gånger om året och så har det varit de senaste 9 åren. Jag trivs med att bo där jag bor. Vi planerar att köpa hus här osv. Samtidigt har jag stunder där jag tvivlar och tänker att det vore bättre att få bo nära mina föräldrar och mina syskon. Ge vårt barn möjligheten att träffa mormor och morfar mer än bara några gånger om året. Är så glad för att dom har en supernära relation ändå. Min sambo vill inte flytta, han har ett bra jobb som han inte bara kan säga upp sig från.. jag vet inte vad jag vill från dag till dag. Får panik när jag tänker på att mina föräldrar börjar bli gamla och kanske blir sjuka. Vad ska jag göra då liksom? Kan inte bara sitta på röven 120 mil ifrån dom och inte göra något. Vill ju kunna finnas där innan det är för sent! :'(
GRÅT. Känner samma sak. Flyttade i och med studier och vill ju inte ens flytta tillbaka till hålan där mamma och pappa bor. Men de kommer ju inte flytta närmre mig heller. Ska liksom resten av livet vara att bo långt ifrån de man har vuxit upp med. Fy i sådant fall.
Känner också igen mig. Flyttade från mina föräldrar och vänner till min snubbe i en ny stad. Ibland undrar jag verkligen vad jag håller på med men vet samtidigt att det var rätt beslut (Var trött på storstan och snubben kan ej flytta pga barn). Men känner mig typ halv utan närheten till min familj! Är van vid att kunna sova över någon kväll spontant men nu går det månader och allt måste planeras. Tycker också att det är jobbigt atr inte kunna ”visa” känslor på samma sätt utan att börja oroa. Jag är en känslomänniska som du men börjar också känna mig som en kall sten! Har jobbat mycket med min separationsångest från min familj även om jag flyttade hemifrån för 10 år sen. Får ångest av bara tanken på att tiden går och päronen blir äldre!