10:35 2013-12-18

 

Sarah Slamen. Inga mer ord behövs, för hon säger det förjävla bra:

11:40 2013-12-16

Malin:
Alltså, är det bara jag som är intresserad av att få veta hur du kom till Stockholm i fredags?
Man kan inte lägga upp en sån cliffhanger för att inte säga hur det gick sen…
1. Gick tågen igen?
2. Eller fick du åka extrabuss?
3. Hörde ngn megasnäll bloggläsare av sig för att samåka?
4. Hann du till jobbet i tid??
(5. Ok, inser nu att jag kanske hängt upp mig på en onödig sak…)
Alltså såå många frågor utan svar. Åh!

…Men TACK för att någon av mina läsare är intresserad av hur jag tog mig hem till Stockholm från att ha suttit fast i Sundsvall. Nu får jag äntligen berätta denna, ganska häpnandsväckande, historia. 

Det hela började med att någon på Twitter tipsade mig om att lifta. ”Du vågar!” skrev tjejen och tipsade mig om att ställa mig vid E4:an. Så jag tog massa mod till mig och vandrade mot den stora vägen. Väl där satte jag på mig ryggan och lyfte min liftartumme.

Det dröjde inte mer än två, tre minuter innan en bil stannade. Det var en liten mörkgrön folkabuss (såklart) med ett new age -par som körde. Kvinnan hade långt hennafärgat hår och blommiga brodyrer på sin väst, mannen hade skägg och en slags lustig hatt.

– Vart ska du flicka? Frågade kvinnan vänligt och stack ut huvudet genom det nedvridna bilfönstret.

– Hej hej! Jag vill jättegärna till Stockholm, ska ni dit? Frågade jag med min trevligaste röst.

Kvinnan log stort och granskade mig från topp till tå. Sen lutade hon sig över till sin man som körde och viskade något i hans öra. Han tittade på mig en kort stund och nickade sedan. Jag kanske borde ha blivit rädd här, men det var något otroligt vänligt över de båda, något glittrande i ögonen, något som kändes som att de aldrig skulle kunna göra något levande illa.

– Klart du ska åka med. Hoppa in! Sa hon och sträckte sig bakåt och öppnade bildörren.

Jag kastade in väskan i baksätet, hoppade in och stängde dörren efter mig. Med en rivstart for vi iväg och kvinnan skrattade hjärtligt när mannen tryckte ner gaspedalen i bilmattan. Vi börjde prata om allt möjligt och de två berättade att de jobbade i underhållningsbranschen och åkte runt i Sverige med olika uppsättningar. Hon hette Rakel och den relativt tystlåtna mannen kallade sig själv kort och gott för Q. Jag var så inne i vårt samtal att jag ännu inte märkt att det fanns ytterligare ett baksäte i bilen. Men det skulle jag snart bli varse om…

Vi snackade, skrattade och fann varandra väldigt snabbt. De ville höra om min blogg och mitt jobb och titt som tätt la Rakel sin hand på Q’s hand på växelspaken. De kändes kära och väna. Nästan magiska? Liksom ett med naturen.

När vi tystnat någonstans på vägen utanför Gävle hörde jag någon hosta i baksätet. Jag vände mig försiktigt om och såg där en lurvig brun…. björn. Jag kunde den första sekunden inte avgöra om det var en docka eller verklig, med tanke på den lilla gula hatten björnen hade på huvudet och att hen satt upp likt en människa i bilsätet, med bilbältet på och allt.

Jag stirrade storögt på björnen. Hen på mig. Jag kände mig stel och livrädd och väntade på något slags livstecken från den… det måste väl vara en…. docka? Men den såg så sjukt verklig ut?! Jag vet inte hur länge vi satt och tittade på varandra, kanske handlade det om två sekunder eller två minuter. Men så plötsligt öpnnade björnen munnen.

– Hallå….? sa en mörk och djup röst som kommer från björnen.

– AAAAAAHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! skrek jag livrädd och studsade mot Rakel.

– LUGN NU! Luuuuugn. Försökte hon lugna mig.

– Förlåt…. sa den mörka björnrösten igen.

Nu hyperventilerade jag. Livrädd för vad jag nyss upptäckt. En talande björn i gul hatt. Var detta på riktigt? Drömde jag? Var det en människa i en docka? Men björnens tänder, ögon, päls och klor såg allt annat än kostymliknande ut.

– Ja, det var inte meningen att du skulle vända dig om och se Bo, men nu är det gjort. Det är vår vän Bo. Han är en björn och totalt ofarlig. Försökte Rakel sakligt förklara.

– MEN HAN PRATAR???!?!?!?! skrek jag oroad och livrädd för den värld jag befann mig i.

– Ja…. han gör ju det. Sa Rakel och slog ner blicken.

– Hörredudelidu va inte mening å skrämma dä va…. Sa björnen Bo och la tröstande sin tass på min axel.

Jag försökte andas regelbundet och blunda hårt. Nypa mig i armen. Försöka tänka bort det jag nyss varit med om, det var omöjligt. Tassen var där och den talade björnen Bo försvann inte. Han fanns. Han var lika verklig som mig, Rakel och Q. Det var bara att acceptera. Verkligheten är inte alltid som jag trott. Allt kan hända.

Resten av resan handlade om att försöka förstå. Att snacka med Bo och komma nära. Han berättade om hur han lärt sig tala och varför han bar gul hatt. Han talade gott om Rakel och Q och om hur snälla de varit mot honom sen dag ett. Varför skulle de inte? Menade Rakel som berättade om hur Bo är en av oss och att hennes förståelse för djur aldrig varit bättre.

Resan till Stockholm gick snabbt. Jag ville inte kliva ur den mörkgröna folkabussen då den svängde in på min gata. Men jag var tvungen, Rakel, Q och Bo skulle vidare ner till Småland och jag hade ett jobb att sköta. Jag gav alla tre en riktig björnkram (bokstavligen till Bo), tog min väska och hoppade sedan ut ur bussen. När de åkte iväg stod jag kvar på gatan och tittade efter bussen.

Och jag visste att ingen skulle någonsin tro på det jag precis varit med om.

22:09 2013-12-15

Ååååh. Älskade årets Musikhjälpen. Känns så tomt nu då det är slut…? Älskade Emma Knyckare speciellt, kanske mest för att hon är så lik min underbara kompis Frida. Men älskade FRAMFÖRALLT att vi tillsammans fick ihop så jävla mycket pengar i årets lillbössa! Stort megatack till er som är världens mest generösa bloggläsare. Älskar er now and forever and ever and ever.

16:03

Känner mig EXAKT såhär nu. Har enbart orkat gjort två saker idag: sett storslalom (HEJA JESSICA!!!!!) och kommit ikapp i Julkalenderavsnitten. ÄLSKAR årets julkalender och blir jätteprovocerad av alla som inte gillar den. Visste ni förresten att jag går förbi träraketen varje dag? Den står i svt’s entré och är gigantisk. 

Aja. Här kommer anledningen till dagens mående:


(Tack Linso för bildlån)

 

…Jag, Jojje, Linso, Vickan, Emil och Andreas spontanbokade K Karaoke och körde ”konsert”. Höjdpunkten för mig var nog Never Ever med All Saints. Gillar så mycket att köra telefon- och pennrörelsen till denna textrad: 

”You can tell me to my face or even on the phone
You can write it in a letter, either way, I have to know
Did I never treat you right?
Did I always start the fight?
Either way, I’m going out of my mind
all the answers to my questions
I have to find”

 

Mmm ni får låna idén om ni vill.

16:56 2013-12-14

Är, precis som ALLA jävla andra människor, otroligt ambivalent. Är ju en rädd och orädd person på samma gång. Rädd för konstiga onödiga saker, och orädd för saker många andra kanske är rädda för. Aja. Här kommer maaaaazters topp tio-räddlista: 

*Att högt snacka om rädslor och hjärnspöken…

*Bli psykiskt sjuk. Alltså mer.

*Tappa kontrollen av mig själv. Typ få tourettes :-(

*Gå ensam hem om natten *ständigt beredd på våldtäktsman*

*Schäfrar……….

*Alla hundar över 80 cm.

*Att de jag älskar ska dö.

*Knölen i min bröst som tydligen bara ska va en körtel enligt mammografin osv. MEN VAD VET MAN!!!!

*Högerextremism, nazism, rasism, SD.

*Att Anton ska lessna på min fantastiska person.

 

Bubblare: Flyga flygplan, att ett flygplan ska störta ner i mitt huvud, att jag ska träffas av blixten, få skott i huvudet genom fönstret, att mitt ansikte ska fastna i en grimas, att jag egentligen lever som i Truman Show-filmen, köra bil då det är halt, att jag aldrig ska vilja ha kids osv.