12:59 2013-09-16

Min första lärare hette Åsa Farm. Jag har inte så mycket minnen från min tid som sjuåring men Åsa minns jag. Framförallt minns jag hur hon fick mig att känna. I hennes ögon var jag viktig och alltid duktig. Jag Hon log mycket och hade alltid varma händer som hon ibland strök mot min sjuåriga äppelkind. Hon var min fröken och den som gav mig en bra start i skolan, en start som kanske banade vägen för en skolgång jag alltid tyckt om.

Ett av de få minnen som faktiskt stannat är då jag satt sönder en overhead i en garderob/skrubb i skolan. Vi brukade samlas ett gäng sju- och åttaåringar inne i skrubben och berätta spökhistorier. Ofta blev det jag som berättade, min klasskamrater tyckte nämligen att jag hade bäst ”röster” och äckligaste berättelser. Var sjukast i kanske. Men en gång gick det för långt. Dramaqueenen i mig blev så exalterad i en historia om gengångare och döda föräldrar att jag i rent effektsökande ställde mig på något jag trodde var en pall, men som alltså var en overhead. 

Jag grät hejdlöst, barnen runt mig likaså (det brukar ju fungera så). Det är ju hemskt att göra sönder saker som sjuåring. En kan ju inte sätta saker i perspektiv och vet ju inte att den där 70-tals overheaden ändå var något som lärarna försökt få utbytt de senaste tio åren. Min fröken Åsa blev inte arg, hon hade mig i knäet en längre stund och förklarade att jag inte behövde ha något som kallades dåligt samvete. Det var ju bara en olycka. 

Och så lät hon mig fortsätta berätta de psykiska spökhistorierna i skrubben några år framöver. 

Hoppas att mina framtida barn får en Åsa Farm sina första år i skolan, kanske blir det någon av er som får lära mina sjuåringar hur viktiga de är oavsett hur många overheadapparater de förstör.

PS. Ovan ser ni de nya filmerna från kampanjen jag jobbar med just nu, för det vidare.

09:44

 

Två veckor har gått sedan jag bytte torpet tre mil utanför Sundsvall mot ettan på Södermalm i Stockholm. Gräset mot betongen. Frukosten på verandan till den köpta juicen på trottoaren. Brasan till tv:n. Bilen mot svettiga tunnelbanan. Grillat mot snabbmakaronerna. Vin varje dag till insikten om att jag druckit vin varje dag i sommar.

Jag vet inte hur det är med er andra sommarlantisar, men för mig är det en smärre psykisk pärs med bytet från landet till storstan igen.

Första kvällen i lägenheten packade jag upp mina skor och såg hur ett grässtrå sakta seglade ner mot golvet från en skosula. Gräset från stugan låg plötsligt på lägenhetsgolvet som en liten påminnelse om sommaren som gått. Hulkgråten var ett faktum. Jag försökte samma kväll laga mat men blev i stället ståendes framför induktionshällen frågandes var jag skulle börja? Skulle briketterna in i själva ugnen? Och var det bara att hälla tändvätska över plattorna eller?

Andra kvällen höll jag ett längre föredrag för min sambo om att människan inte är gjord för att bo i lägenhet i stan. ”Det är nära naturen vi ska vara!” konstaterade jag dramatiskt och menade att vägen till lycka inte sitter i dyra prylar och hippa uteställen. Jag argumenterade högt för att vi borde säga upp allt som håller oss kvar här i stan och i stället bli självförsörjande i en skog nära våra familjer. Försiktigt förklarade sambon att det kanske var en känsla som kunde gå över, att jag faktiskt vid samma tid förra året hade samma insikter men att det trots allt släppte efter några dagar.

Jag blev arg över att han inte tog mina känslor på allvar och avfärdade de som någonting annat. Arg är jag fortfarande, men mest för att han trots allt hade rätt.

Nu har alltså fjorton kvällar har gått sen flytten och den där betongen, tv:n, tunnelbanan och köpta juicen är inte längre världens undergång. Och vin verkar man kunna dricka lite överallt här. Det känns också underbart att kunna träffa alla mina vänner precis när jag vill och inte bara när jag vågar låna bilen. Känslan av att vilja bo i skogen har istället bytts ut mot oförståelse till hur jag under två månaders tid kunnat klara mig utan fungerande wifi? Utan min egen säng? Närheten till allt roligt uteliv? Nya människor?! Vår fina lägenhet?!

Miljöombytet, och alla känslorna som kom med det, gör mig fundersam kring hur det egentligen står till med mitt psyke. Hur lättanpassad är jag egentligen? Hur kan närheten med naturen och familjen ena dagen betyda allt, för att andra dagen kännas så långt borta? Människan är anpassningsbar. Kanske handlar det om våra nomadiska rötter, vi är gjorda för att förflytta oss och lär oss därför att alltid gilla läget. Att vara anpassningsbar är något positivt i vårt samhälle, varje CV innehåller ord som ”flexibel”, men är det enbart något positivt?

Att vara anpassningsbar innebär också en längre sträcka till förändring. Att hitta drivkraften till nya vägar i livet är svårare för den som alltid gillar läget än för den som känner att det skaver. Kanske ligger sanningen närmare i min första känsla av att komma ”hem”, och inte i den jag faktiskt lärde mig att känna efter några dagar. 

13:20 2013-09-15

Hej hej!

Sitter hos frisören nu. Alejandro heter han. Jättegullig kille, verkligen. Men det tar en del tid tycker jag … men mys med tidning och kaffe. Håll tummarna för att permanenten blir bra nu ^^,

 

 

 

HAHAHAHAHA JAG SKOJADE???????? Ser ni inte att det är en LAMPA? HUR jag undrar HUR skulle mitt huvud få plats i den där??? Hhahahahahaha!!!!!!!!!! Och liksom kartan och grejerna i bakgrunden? Kände ni inte igen dem??? Åh ni alltså! Ha! Ha! ha! Att ni aldrig lär er!

 

Mmmm. Har för övrigt haft jätteont i min nacke sen i torsdags. Jag har googlat det och trodde att det först handlade om att jag var stel och bakis, men det försvann aldrig? Jag googlade lite till och ställde diagnosen ”Hjärnhinneinflammation” på mig själv och tog febertermometern var tredje minut för att kolla så att jag verkligen inte hade feber. Det hade jag inte. Så länge inte min vanliga temp är 35 som en tjej i min högstadieklass hävdade och därför hade feber jämt.

Men så plötsligt i min hypkondri insåg jag att vänta nu här… hände det något i torsdags när jag var ute och drack massa öl…? Jo, vi var ju på K Karaoke…. hm… och jag körde Alice Coopers låt Poison med en tillhörande show…. En show som innehöll en hel del HEADBANGANDE?!? Insåg skamset att min hjärnhinneinflammation var träningsvärk från headbangande.

Aja. Då vet man det i alla fall. Bäst att låta bli headbangandet på alla framtida Slipknot-konserter. 

07:25

1. Nu ska Bloglovin funka för er mina älskade juversugare.

2.  Vill ursäkt till de två bloggläsare som var supergulliga som kom fram i lördags eftermiddag när jag satt och tejpade min spetsiga blödande häl på en bänk i stan. Förlåt för att jag var rätt ….otrevlig? Jag var nämligen mitt i ett bråk och ca 2 sekunder från att börja gråta. 

3. FICK MEJL FRÅN EN TJEJ SOM BERÄTTADE ATT DE HADE SJUNGT URFITTAN PÅ EN SITTNING??? Har aldrig blivit så glad. Älskar henne och initiativet! Älskar urfittan. Såg att EN(1) person av er läsare uppfattat det dubbeltydiga i ”tar sats” i låttexten……. he he he heeeee…. med vänlig hälsning snusktant, 56, som jobbar på kommunen och skickar fräckisar på mejl.

4. Mitt bloggarkiv är på G hit till denna blogg. 

5. Jag fyller år om fem dagar.

6. Vad ska ni köpa?

7. Säg!!

8. En ryggsäck?

9. Rätt dålig idé eftersom jag inte behöver det just nu.

10. Köp gärna något som ni verkligen tror jag kommer ha användning för men ändå bli överraskad och glad för.

11. Tack.

16:39 2013-09-14

Tröja – Härifrån!

Byxa – H&m!

Väska – Topshop!

Sko – Härifrån!