Ni är säkert många som sett detta fullkomligt vidriga klipp och läst Sydsvenskans artikel som publicerades tidigare idag. Klippet visar hur en vuxen vakt stter på en tioåring som plankat. Vittnen berättar att de hört hur vakten dunkat pojkens huvud mot golvet. I klippet hör vi hur pojken har fullkomlig panik och ber en bön till gud.

Jag såg det här klippet på jobbet och kunde knappt titta färdigt. Kanske var jag naiv när jag ändå trodde att detta skulle vara den direkta mänskliga reaktionen på när ett barn misshandlas av en auktoritet på det här sättet. Men jag hade fel. Senare under dagen delade min kollega Haida klippet på sin Facebook och möttes då av de märkligaste reaktionerna jag sett på länge. 

Vad ÄR det som den här Johan och Fredrik faktiskt vill säga? Att olydiga barn förtjänas att misshandlas? Att så länge man sköter sig så får man inte stryk? Att det är normalt att sätta sig på ett barn på det här sättet? Jag har full förstående för att ibland behöver barn någon som håller i dem, sätter gränser och som säger åt på skarpen, tro mig, jag är uppvuxen med personer där hysteriska utbrott var en del av vardagen. Men aldrig, aldrig är det okej att behandla ett barn på det sätt som i klippet. Oavsett hur mycket hen spottar, slår eller skriker. 

Låt oss tänka på tioåringar för nån sekund. Det är alltså någon som går i trean-fyran på mellanstadiet. Låt oss tänka på hur små de är. Inte bara inuti utan också rent kroppsligt. Det enorma övertag en vuxen har, i synnerhet en vakt, är ju enormt i sig. Tänk er då det extremt skrämmande i att då få den här vuxna jättepersonen på sig.

Vill bara grina när jag tänker på att polisen inte tyckte det var värt att ta vittnesuppgifter på plats, hur VD:n till vaktbolaget först slog ifrån sig kritiken som ett ”olyckligt klipp” och hur attityder som ovan florerar i den här världen. 

Men mest sorgsen blir jag när jag tänker på tioåringen och hur han mår nu.

När jag var 16 år var jag och min kompis Linso på en mindre hemmafest med 5 killar som gick i sista året i gymnasiet. Vi kände dem ytligt, men tyckte en av dem var lite söt och framförallt att hela grejen var spännande. När vi efter en massa öl kände att det var dags att gå hem, gick vi ut i hallen och tog på oss skorna. Min jacka låg på sängen i ett sovrum så jag gick in dit för att hämta den. När jag var där inne kom en av killarna in och började prata med mig. Han tyckte att vi skulle stanna. Jag skrattade väl, som man gör för att tillfredställa andras behov när de ber en om något en inte vill, och började gå mot öppningen till hallen. Den här killen ställde sig då för dörröppningen och sa att jag inte fick komma ut.

Jag skrattade lite mer nervöst och sa att jo, det skulle jag. När han ännu en gång sa nej så minns jag hur det snabbt strömmade panikkänslor i mig. Vad skulle hända nu? Skulle jag bli tvungen att vara i det här sovrummet med honom? Vad ville han göra med mig? Och vad skulle de andra killarna säga? Linso stod i hallen och väntade på mig och jag ropade på henne. Hon kom dit, men killen stod för öppningen och blockerade. När jag efter en del diskuterande kring huruvida jag skulle få komma förbi eller inte så sa jag till ännu högre och lite argare, de övriga killarna dit och drog bort honom.

På vägen hem var jag skakad och tyckte det kändes obehagligt. I praktiken var det ingenting mer än en kille som blockerat min väg i ett par minuter, men för mig kändes det större. Och jag kommer ju än idag ihåg händelsen väldigt väl. Känslan av panik när någon gör något mot ens vilja. Att inte kunna ta sig därifrån och ovissheten för vad som skulle hända. Oförmågan att verkligen kunna säga ifrån utan att riskera att någon skulle kalla mig fjantig. Jag var 16 år och ville ju bara att killar skulle gilla mig, livet gick ju så ofta ut på det.

Inatt hände en liknande sak för någon annan, någon annanstans och i en annan tid. Två killar blockerar en dörr och håller fast en tjej mot hennes vilja för att tjata till sig att hon ska utföra oralsex på dem trots att hon upprepade gångern förklarar att hon inte vill.

Händelseförloppet är inte nytt. I hela min uppväxt har liknande övergrepp berättats för mig och ibland bevittnats med egna ögon. Tjatande killar som vill HA något som de tror är tjejers uppgift att GE. Skillnaden var att nattens händelseförlopp råkades filmas i dokusåpan Big Brother.

När jag tänker på nattens händelse och alla tusentals, miljontals liknande övergrepp tänker jag ofta på det jag var med om för den där natten för 10 år sedan. Hur den korta stunden av panik jag kände måste kännas hos hon som aldrig kommer därifrån. Hos alla dem som befinner sig med män som tar sig rätten till andras kroppar.

Det är som att det finns någon outtalad allemansrätt till kvinnors kroppar. Inte bara att tapetsera reklamtavlor och konst med, utan också en slags fysiskt direkt rätt till kvinnors kroppar. Det är helt okej att vitt och brett kommentera dem. Röra dem. Våldsföra sig på dem. Betala för dem. En rätt som i sin tur leder till att det är helt ok att tjata om dem. Denna handelsvara till kropp. Även om nattens händelse i Big Brother gick ett steg längre än vad vi sett på realityserie förr, är vi inte ovana att se samma attityder speglas i exempelvis Paradise Hotel. 

Man kan tycka att produktionen hos Big Brother skulle reagerat med polisanmälan och direkt ingripande när nattens övergrepp skedde. Men istället för att sätta fokus på de män som tog sig rätten att förgripa sig på någon annans kropp (och själ) fokuseras det på… dörren! Och det faktum att produktionen var övertygad om att dörren inte var blockerad och att kvinnan därför hade möjlighet att ta sig ut.

För en natt för 10 år sedan var inte ens dörren stängd. Men panikkänslan minns jag ändå glasklart.