Annons
Annons
7:43 1 Nov 2015

Jag är typen som alltid måste lyssna på musik när jag går eller åker nånstans. Eftersom jag också är typen som alltid glömmer saker överallt, trots att jag som förnuftig människa vidtagit vissa åtgärder (kolla två gånger på sätet innan jag kliver av pendeln, känna efter i fickan en extra gång så att cykelnyckeln är med), tappar jag bort mina personliga tillhörigheter ibland. Särskilt hörlurar har en tendens att försvinna.

Det hände i veckan och nu har jag lidit med några såna där skruttiga vita lurar som kommer med när man köpte telefonen. Ni behöver dock inte tycka synd om mig. I går slog det mig nämligen att jag har ett par gamla AKG-lurar hemma i garderoben. Kruxet är bara att det är glapp i sladden.

Men eftersom jag inte bara är en förnuftig människa, utan också en praktisk och handlingskraftig sådan, travade jag iväg till Kell & Kompani för att inhandla lödningsutrustning och tejp. Det var en jobbigare upplevelse än vad det hade kunnat vara.

Först var det ganska okej. Jag kom in i butiken, tittade på selfiepinnarna och mobilskalen. Funderade på om jag skulle ta en kundlapp eller om det var ok att gå fram direkt då jag var den enda kunden. Som tur var kom personalen till min undsättning.

”Ska du ha nån hjälp”, ropade en blond, ung man i kassan och avfyrade ett självsäkert leende. Man såg på honom att han var en sån där kille som kan det här med teknik.
”Jag skulle vilja ha en lödningspenna, tenn och eltejp, tack”, svarade jag.
”En… penna?” Nu såg han plötsligt mer förvirrad ut än jag.
”Ja, alltså det är glapp i en aux-kabel så jag måste löda ihop den med en annan.” Inget svar. Han blängde på mig. Leendet var som bortblåst.
”Vadå, ska du laga en kabel?”
”Ja, alltså jag har inte råd att köpa nya hörlurar varje gång kabeln börjar glappa.” Nu började jag bli lite irriterad. Kommer han anklaga mig för att var en konsumtionskritisk miljöpartimupp nu? Jag ser ju faktiskt ut som en sån, det får jag medge.
”Jaha… Ja, jag har inte nån erfarenhet av det… Men om du säger att det går så, visst…” Han räckte mig katalogen så jag kunde bläddra själv.
”Jag har lött telekablar sen jag var femton, det är inte så svårt.” Jag pekade på grejerna jag ville ha, och han kilade iväg till lagret.
”Jag tog svart tejp, är det okej? Det finns vit också”, meddelade han när han kom ut med grejerna.
”Det blir bra, då matchar det också!” svarade jag glättigt för att vi inte skulle behöva skiljas åt som ovänner.
”Haha, ja, att det matchar, så ska det ju va förstår jag”, sa han lättat och gav mig en antydning till det leende som först hade mött mig.

När jag gick därifrån kom jag på att sladden som jag ska ta till AKG-lurarna faktiskt är vita. Gick inte tillbaka för att byta tejp. Det hade känts lite väl omständligt, och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om huruvida det matchar eller ej. Det är ju bara en sladd.

 

För övrigt har jag och Filip spelat in en video i helgen. Som tur är har vi inte helt matchande kläder. Filip har ett par nya byxor som han har hela tiden. Han är så, när han har köpt ett par nya byxor använder han dem varje dag i tre månader tills han köper ännu ett par.

Jag blev också väldigt arg på Systembolaget under helgen som gått. Alltså verkligen skitarg. Jag ger blanka fan i om dagen är röd, blå eller grön, jag vill ha min bärs! Varför pratar vi aldrig om den här typen av fascism?

Karin

 

I Studion

11:26 29 Okt 2015

Det är inne med kön. Framförallt teoretiska analyser av kön. Vad är en kvinna? Vad är en man? Ingen vet. Något jag dock fått erfara är att dessa kategorier ibland uppenbarar sig tydligare än vad somliga vill erkänna. Jag ska nu redogöra för ett exempel när ens medlemskap i det kvinnliga kollektivet gör sig plågsamt uppenbart.

På biblioteket. Jag sitter och äter lunch, för mig själv, med nån podcast i lurarna. Plötsligt skär ett starkt ljud genom den mot omgivningen skyddande ljudvallen som mina billiga Koss-lurar ger mig. Ljudet är högfrekvent och får mina tinnitusskadade öronhår att kröka sig av plåga. Är det någon som föder barn, undrar jag och ser mig omkring. Det är det inte.

Ljudet kommer från ett gäng kvinnor som ockuperat bordet bredvid mig i kafeterian. De unga kvinnorna är av typen som alltid får mig att tvivla på min könsidentitet: De har solblekt hår uppsatt i hästsvans, ”naturlig” makeup, tajta jeans och såna där tröjor som kallas för ”toppar”. De är exalterade.

Antagligen har något förtjusande hänt. Tjejen närmast mig verkar vara mitt uppe i någon historia. Jag snappar upp detaljer genom mina lurar. ”Alltså, fattar ni att han kände min Jonte?!”. Efter att ofrivilligt tjuvlyssnat ett tag förstår jag att grejen handlar om att den här tjejen släpat hem en snubbe som den här Jonte, vem fan nu det är, känner. Och då kan det komma ut att hon varit lösaktig, lyder resonemanget. Hu, så… pinsamt!, utbrister väninnorna i kör, varpå det där outhärdliga skriket följer.

De här tjejerna har uppenbarligen inte hört talas om kvinnlig frigörelse och det förtryckande i slut-shaming, tänker jag och slevar i mig mina sista makaroner.

Efter ett tag lugnar de ner sig och börjar prata om tentan i stället. De pluggar juridik, T3 närmare bestämt. T3 är ett kodord för att man läser termin tre, den berömda så kallade ”väggen”, på juristprogrammet. De våndas över hur det kommer att gå. En tjej tar upp sin påse med exotic snacks ur väskan och börjar tugga nervöst på torkade bananer.

Jag vet hur det kommer att gå för dessa tjejer. Det kommer att gå lysande. De kommer att ta examen med briljanta betyg, rekryteras till flashiga juristbyråer och så småningom tjäna mängder med stålar. De kommer att figurera i intervjuer där de beskriver hur de tillämpar ett lyssnande ledarskap. De kommer att bli utsedda till årets entreprenör. De kommer inte att ha några problem med ett avskaffat ränteavdrag.

Och jag? Jag kommer att titta på deras bilder i de glättiga dagstidningsbilagorna, och ångra att jag i min ungdom spelade trummor utan öronproppar.

 

Karin

Annons
10:27 28 Okt 2015

I morse passerade jag två kvinnor som stod och delade ut Jehovas Vittnens tidning Vakttornet. Jag stannade inte för att prata, men jag älskar den tidningen. Inte bara för att den är ett så vackert skolexempel på cirkulära argument (”hur kan vi veta att det som står i Bibeln är sant? Jo, det står i Bibeln att det är det”), utan också för att den levererar ett paket med färdiga svar om hur man ska klara sig här i jordelivet. Den ger en skäl att betrakta allt världsligt som lite ovärdigt att haka upp sig på.

Det värdsliga står högt i kurs nu förtiden. För att ta ett aktuellt exempel: Ni vet när man umgås med folk och de tar upp sin iPhone och förväntar sig att man ska se avspänd ut medan de knäpper en bild och sen sitter och fipplar fram nåt filter som gör att man ser snygg ut fast man inte är det? Sådana situationer förväntas man tycka är helt normala. Man förväntas att obekymrat fortsätta samtalet (”var var vi? Juste, om hon är kär i dig är det nog omoraliskt om du ligger med henne, även om det är smidigt för dig, det förstår jag ju…”) Och det är ju normalt, ingen tycker att det är konstigt, alla gör det, utom jag.

Det kanske inte är Instagram det är fel på, utan på mig. Jag har liksom aldrig tänkt att mitt liv är tillräckligt intressant för att dokumenteras för allmän beskådning. Mitt kök är målat i senapsgult, inte Stockholmsvitt. Jag hatar sånt där sliskigt pumpkin-kaffe från Starbucks, jag kör med termos från Claes Ohlsson. Jag tycker inte ens om Rihanna och ser ingen anledning att lägga upp bilder på henne när hon är halvnaken. Jag har inget att komma med. Jag har inga feministiska tatueringar. Jag skulle inte få några likes. Dessutom har jag inte råd att köpa en fräsig mobil med bra kamera.

Jag har rådfrågat mina vänner om detta. Ofta har de svarat uppmuntrande med tillägget att jag kan få deras gamla iPhone eller att ”ja, Karin, du kan ju hitta en egen approach på det, ha en lite ironisk ingång kanske…”. Men jag vill inte att folk ska gilla mig ironiskt. Jag vill få likes för den jag är.

Kanske borde jag stannat och pratat en stund med de trevliga kvinnorna ändå.

 

Karin

Annons
5:40 27 Okt 2015

Ni kanske undrar om det är så att Nöjesguiden kvoterat in två religiösa fanatiker som bloggare, men så är det inte. Titeln på bloggen har inget med Carola att göra. Den som sökt sig hit för att hitta Jesus och utveckla sin andlighet har misstagit sig. Namnet är mest en kul grej, det finns ingen underliggande mening eller så. Det mesta ska ju ha det nu förtiden, en mening alltså, så vår blogg kan väl ses som någon form av reaktion på det.

Vi som skriver här heter Filip och Karin. Man kan säga att vi är lite som Filip och Fredrik, fast lite roligare och mer genuskorrekta. (Så om Kanal 5 läser detta: vi är tillgänliga!!) Det finns ingen riktig anledning till att just vi börjat blogga här. Vi är inte kända från internet eller så. Ingen av oss har fler än 1000 följare på Twitter och Karin har inte ens Instagram.

I sin ungdom hade Karin en blogg hon mest skrev tårdrypande kärlekstexter som ingen läste. Filip hade en politisk aktivistblogg där han försökte framställa sig själv som Täbys svar på Gandhi. Det gick sådär. Ingen pingade. (Snälla googla inte något av detta.)

Vad har hänt sedan dess? Vi båda har dragit på oss en del studieskulder, för det måste man göra om man ska vara något i det här landet. Vi har också startat ett popband. Inte bara för att ha något intressant att svara när vi träffar nya människor, utan också för att vi tycker att det är kul med musik och för att en meningsfull fritid betraktas som en mänsklig rättighet av FN. Nu när Sverige ska stärka sin position i Förenta Nationerna är det viktigt att föregå med gott exempel.

Läsare kommer snabbt att förstå att vi tar oss själva på så pass stort allvar att vi inte tar oss själva på allvar. Detta kallas inom psykologin för ”försvarsmekanism”. Det finns alltså ingen anledning till att skicka mejl till oss och klaga. Vi är det postmoderna samhällets svar på sig självt.

På bloggen kommer vi att skriva om allt från populärkultur till samhällskritik. Ibland kanske vi driver med någon, men precis som PK-eliten är vi alltid noga med att alltid sparka uppåt.

Den riktiga organisationen Livets ord beskriver sig så här: ”Välkommen till en varm och utåtriktad församling som älskar Jesus och älskar människor.” Vi är lite samma sak, fast tvärtom.

 

Filip och Karin

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons