11:42 6 Nov 2015

Lagom till bokmässan sammanställde Svenska Dagbladet en lista över det svenska språkets finaste ord. Jag minns inte exakt vad läsarna röstade fram, men det var väl ”vildros”, ”daggvåt”, ”morgonstånd” eller nåt sånt.

Själv tycker jag att det vackraste ordet är ”ömhetsbevis”. Jag kommer tänka på det häromsistens när jag råkade kalla Filip för lat. Eller alltså, han är ju lat, det erkände han till och med själv. Tror inte han tog illa upp att jag sa så, men det var ändå rätt taskigt av mig.

Det konstiga är att jag själv kände en stark ömhet när jag sa det. För jag tycker ju om Filip väldigt mycket, jag älskar honom faktiskt. Och jag gör det för att han är rätt lat, ibland dryg, grinig och elitistisk. Det här är objektivt sett (alltså enligt Jesus) inga fina egenskaper, men av någon anledning är det just detta som gör att jag tycker om honom.

Jag har en annan vän som heter Lin. Hon bor i London och när jag säger att hon är hipp, då menar jag vääääldigt hipp. London-Lin pluggar media och har en jättesnygg flickvän. De har åtta olika kaffemaskiner hemma, de pryder sina kroppar med obegripliga tatueringar och de bakar veganskt bananbröd på helgerna. Alltsammans är ju genomfjantigt, vilket jag ofta och gärna påpekar, varpå Lin lipar åt mig och gnäller om att jag är dum.

Det jag försöker illustrera med dessa exempel är paradoxen i kärlek. Eftersom man aldrig kan precisera varför man älskar någon är det enda man kan göra att beskriva det hela negativt, alltså bakvänt: Du är en dryg jävel som har samma byxor varje dag, du är en fånig hipster som bryr dig om instagram, du är en överanalyserande känslomänniska som låtsas vara rationell, du är en bonnlurk, du är en pryd tönt som blir upprörd över att de hånglar på PH, du stinker för att du ”av hälsoskäl” äter tre hela vitlöksklyftor om dagen, du delar med dig av statusen på din tarmflora – och ändå älskar jag dig.

Eller kanske och därför älskar jag dig. För med personer man älskar är det så att man vid någon punkt övergår från att vara två separata individer till att vara en del av en helhet. Rent logiskt innebär det att den andra personens dåliga egenskaper blir ens egna. Jag är också grinig. Jag har också fåniga mediebågar. Genom den andra personen befrias man från sin egen individualitet, och kan således acceptera att man har rätt att existera.

Nackdelen med detta är att man hamnar i en jävligt jobbig beroendeställning. Så fort man har placerat en del av sig själv i någon annan, typ som Voldemort pytsar ut sin själ i olika föremål för att bli odödlig (har lite liknande funktion), blir de här människorna väldigt viktiga.

För plötsligt inser man att om man deletar en person i sitt liv, deletar man också en del av sig själv. Jag försökte med detta en gång för några år sedan, för jag var lite naiv. Relationen i fråga är nämligen av följande väldigt påfrestande typ: Jag saknar honom ibland, men ofta tänker jag inte på det, för jag har ett nice liv i övrigt.

Däremot blir jag helt förkrossad när jag de facto är med honom, vilket inträffar sju gånger om året kanske, för då påminns jag om hur sjukt jävla osannolikt nice det är, att det är det bästa som finns i hela världen, att det är så sjukt jävla stört att det finns personer som livet blir så här jävla nice med jag menar vi sitter och är bakis och äter chips på en buss och det är det bästa som finns?, och det är ju en smärtsam insikt. Men försöket att radera detta i min känslomässiga databas misslyckades radikalt, eftersom det hade inneburit att jag var tvungen att bli en annan person, och det pallar man ju inte, jag är 24 år och helt enkelt för gammal för det.

Det som är mest irriterande av allt är att hur många tävlingar Svenska Dagbladet än utlyser, kommer ingen att komma på ett ord som beskriver vad det är att älska någon i positiva termer. Att säga ”jag älskar dig” räcker inte, för folk säger att de älskar allt möjligt, jag har till och med hört nån säga att hon älskar Gustav Fridolin (MP). Det ordet är som med mänskliga rättigheter, inflationen i användandet har gått så långt att det inte går att beskriva nånting vettigt längre.

Det borde finnas något EU-direktiv för såna här saker kan man tycka, men nu gör det inte det, så vi får hålla till godo förolämpningarna, helt enkelt.

Karin

3:40 5 Nov 2015

Idag dök det upp en reklam i mitt sociala medie-FLÖDE som jag blev extremt träffad av.

Den började så här:

”Jag blir så trött.”

Mhm, okej. Fortsätt.

”Trött på att höra folk klaga.”

Åh, jag med!! Fast i och för sig. Jag klagar sjukt mycket. Det är skönt att klaga, men jobbigt att lyssna på folk som klagar. Om man inte klagar på samma sak d.v.s. Nåväl.

”De berättar om storslagna idéer. Om projekt som ska göra skillnad och om riktigt riktigt stora drömmar. ”

Ja!! Precis. Det gör jag hela tiden. Jag är FYLLD av projekt och idéer som är sjukt bra men som aldrig kommer att bli av. Jag borde bli en korsning mellan manusförfattare och riskkapitalförvaltare. Men nu sitter jag på ett kontor.

”Men sen händer det inget.”

Nej, precis! Det är skitjobbigt. Men vad ska man göra!?

”Snälla du – gör mig en tjänst. Bli inte en sån person.”

Va? Ursäkta?

”Bli istället en person som inte bara pratar.”

Ska jag göra ALLT som jag kommer på? Alla mina idéer? Ska jag alltså bli manusförfattare, vanlig författare, skådespelare, popartist, regissör, ljudtekniker, programmerare, diskjockey och klubbarrangör?? Vet du hur många grejer det är? Jag kommer inte någon fritid längre. När ska jag spela Minecraft och titta på PH?

”Bli istället en person som förstår att för att uppnå stora mål finns det inga genvägar. ”

Wait a… HELL NO! Jag vägrar att acceptera. Nog måste det finnas några genvägar. Jag menar. Jag skriver på en blogg på Nöjesguiden enbart för att min kompis blev rekryterad hit.

”Bli istället en person som inser att det är hårt jobb som krävs.”

Måste man?

”Varje dag. ”

NOOOoooo…

”Att lyckas i livet är som att springa ett marathon kombinerat med en hinderbana. Det är långt. Det tar tid. Det kommer komma hinder på vägen. ”

Blää vad tråkigt det låter. Jag vill inte springa något jävla maraton. Käften. Jag vill att alla ska inse min briljans och fråga mig om jag vill göra alla saker som jag vill göra.

”Den som lyckas i slutändan är den som förstår det. ”

Vad är dina bevis? Va? Alex Schulman då? Hur lyckades han? Inte var det genom att springa ett maraton med hinderbana i alla fall.

”Kom igen nu kör vi – låt oss springa tillsammans!”

Dra åt helvete

”Aron”.

Jaha. Oj. Jag ser på din bild Aron att du sitter i rullstol. Oj. Eh. Sorry. Jag är inte handikappfob. Lovar. Eller handikapp. Det är ju snarare en tillgång! Äh. Skitsamma. Förlåt. Jag springer gärna ett maraton med dig.

/ Filip

 

 

12:41 3 Nov 2015

Till slut får man nog. En svärm av bananflugor har nämligen bestämt sig för att invadera mitt kök.

Det är bara insekter, kanske någon invänder, men nog är de små kräken störande: man sitter och käkar en tomatsallad, och så plötsligt ser man att ett pepparkorn ser jävligt stort ut – och sen flyger pepparkornet iväg? Hur kul är det när man inser att det faktiskt inte var något pepparkorn?

Eller när man sitter och dricker ett glas vin och upptäcker att en bananfluga simmar runt där, aspackad efter 0,0000000000000001 glas vin. Inte konstigt att man känner förakt.

I går bestämde jag mig således för att gå från ord till handling, googlade ”husmorstips mot bananflugor” och anordnade en fälla. Några svalde lockbetet, men de är inte bara festprissar tydligen utan också ena promiskuösa jävlar, så de förökar sig som satan.

Vi har alltså med en krissituation att göra, tänkte jag och öppnade städskrubben för att plocka fram dammsugaren som jag köpte på Claes Ohlson för trehundranittionioochnittio. Kopplade in kontakten och njöt av kraften som det sugande redskapet gav mig.

NU SKA NI FÅR SE VEM SOM BESTÄMMER!!! En efter en sögs de in i dammsugarens skoningslösa käft. Några försökte desperat att fly genom att flyga allt vad deras små vingar bar dem.

Men plötsligt drabbades jag av en obehaglig känsla. Vad höll jag på med? Här är jag, uppenbart starkare och överlägsen de små kräken, och suger upp varelser som är mindre än jag med en dammsugare?! Som om jag var någon form av herre över bananflugorna och således kunde avgöra deras öde på det här sättet? Det är ju närmast fascism!

Sedan drabbades jag av en annan känsla. Det är ju bara bananflugor, och jag får dåligt samvete över att jag dammsuger upp dem trots att jag inte har skänkt pengar till Rädda Barnen på alltför länge? Värderar jag flugor högre än barn? Det gör jag inte!

Ja… Det är inte alltid lätt, när man får sin värdegrund prövad.

12202248_1046151245395019_788398351_n12202057_1046151128728364_836970486_n

Karin

3:49 2 Nov 2015

Borgerligheten är så jävla tråkig. Jag kanske är lite sent ute men när den satiriska (det var alltså satir, en skojbok) boken Rummet släpptes för några veckor sedan blev jag förbannad.

Inte så mycket för dess innehåll. Jag blev lack på borgerliga broilers. Twitter fylldes genast av: HERRE MIN JESUS!! DE PORTRÄTTERAR IVAR ARPI SOM NAZIST!! BARA FÖR ATT HAN INTE KANSKE VILL HA SÅ MYCKET FLYKTINGAR OCH ORDNING OCH REDA PÅ BIBLIOTEK?! (jag vet, det är längre än 40 tecken).

Egentligen är jag inte förvånad. Det roligaste borgerligheten producerat de senaste åren är en Facebook-sida som heter Statens ovänner. Och den är skittråkig. Alltså verkligen jättetråkig. Skämten är på nivån: ”eh LO säger att dom är för öppenhet, men dom vill ju begränsa arbetskraftsinvandringen??? HÖHÖHÖH”.

Trots det blev jag förbluffad. Hur i hela världen kan man missa att Ivar Arpi objektivt ser ut som en nazist!?

För att göra det hela övertydligt har ni här bilder på två hyfsat kända nazister.

Paul Blobel var en elak jävel som hängdes för att ha mördat 10 – 15 000 pers.

bloble

Reinhard på bilden här anses vara en av arkitekterna till förintelsen.

reinhard

Och här är alltså Ivar Arpi. Kom igen, kan ni på fullaste allvar säga att det inte finns några likheter!?

arpi

/ Filip

7:43 1 Nov 2015

Jag är typen som alltid måste lyssna på musik när jag går eller åker nånstans. Eftersom jag också är typen som alltid glömmer saker överallt, trots att jag som förnuftig människa vidtagit vissa åtgärder (kolla två gånger på sätet innan jag kliver av pendeln, känna efter i fickan en extra gång så att cykelnyckeln är med), tappar jag bort mina personliga tillhörigheter ibland. Särskilt hörlurar har en tendens att försvinna.

Det hände i veckan och nu har jag lidit med några såna där skruttiga vita lurar som kommer med när man köpte telefonen. Ni behöver dock inte tycka synd om mig. I går slog det mig nämligen att jag har ett par gamla AKG-lurar hemma i garderoben. Kruxet är bara att det är glapp i sladden.

Men eftersom jag inte bara är en förnuftig människa, utan också en praktisk och handlingskraftig sådan, travade jag iväg till Kell & Kompani för att inhandla lödningsutrustning och tejp. Det var en jobbigare upplevelse än vad det hade kunnat vara.

Först var det ganska okej. Jag kom in i butiken, tittade på selfiepinnarna och mobilskalen. Funderade på om jag skulle ta en kundlapp eller om det var ok att gå fram direkt då jag var den enda kunden. Som tur var kom personalen till min undsättning.

”Ska du ha nån hjälp”, ropade en blond, ung man i kassan och avfyrade ett självsäkert leende. Man såg på honom att han var en sån där kille som kan det här med teknik.
”Jag skulle vilja ha en lödningspenna, tenn och eltejp, tack”, svarade jag.
”En… penna?” Nu såg han plötsligt mer förvirrad ut än jag.
”Ja, alltså det är glapp i en aux-kabel så jag måste löda ihop den med en annan.” Inget svar. Han blängde på mig. Leendet var som bortblåst.
”Vadå, ska du laga en kabel?”
”Ja, alltså jag har inte råd att köpa nya hörlurar varje gång kabeln börjar glappa.” Nu började jag bli lite irriterad. Kommer han anklaga mig för att var en konsumtionskritisk miljöpartimupp nu? Jag ser ju faktiskt ut som en sån, det får jag medge.
”Jaha… Ja, jag har inte nån erfarenhet av det… Men om du säger att det går så, visst…” Han räckte mig katalogen så jag kunde bläddra själv.
”Jag har lött telekablar sen jag var femton, det är inte så svårt.” Jag pekade på grejerna jag ville ha, och han kilade iväg till lagret.
”Jag tog svart tejp, är det okej? Det finns vit också”, meddelade han när han kom ut med grejerna.
”Det blir bra, då matchar det också!” svarade jag glättigt för att vi inte skulle behöva skiljas åt som ovänner.
”Haha, ja, att det matchar, så ska det ju va förstår jag”, sa han lättat och gav mig en antydning till det leende som först hade mött mig.

När jag gick därifrån kom jag på att sladden som jag ska ta till AKG-lurarna faktiskt är vita. Gick inte tillbaka för att byta tejp. Det hade känts lite väl omständligt, och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om huruvida det matchar eller ej. Det är ju bara en sladd.

 

För övrigt har jag och Filip spelat in en video i helgen. Som tur är har vi inte helt matchande kläder. Filip har ett par nya byxor som han har hela tiden. Han är så, när han har köpt ett par nya byxor använder han dem varje dag i tre månader tills han köper ännu ett par.

Jag blev också väldigt arg på Systembolaget under helgen som gått. Alltså verkligen skitarg. Jag ger blanka fan i om dagen är röd, blå eller grön, jag vill ha min bärs! Varför pratar vi aldrig om den här typen av fascism?

Karin

 

I Studion