Annons
Annons
8:10 22 Aug 2016

Det är något med 2016 och Joe & The Juice.

De flesta av oss minns videon från i våras på en av juiceföretagets barer, där unga halvnakna män hade någon slags kukmätartävling i att göra juice. Och förra veckan var det dags igen när Joe & The Juice lanserade den snubbigaste reklamfilmen sen Cola Zero. Syftet, tror jag, var att filmen skulle locka unga (dock inte bara män enligt företaget) att börja jobba på Joe & The Juice.

De flesta av oss undrade: varför i helvete vill man börja jobba på Joe & The Juice efter att ha sett den här filmen? Och då är det inte att den är snubbig som är problemet. För det första måste man tydligen gå upp sjukt tidigt. Kolla på väckarklockan. Ska man gå upp klockan 4 för att göra juice? Vad är det för liv. För det andra ska man vara beredd att ge ALLT för sitt team. Vem fan vill jobba på kafé och ge ALLT?

Skärmavbild 2016-08-22 kl. 19.25.46

Jag blev så fundersam över det här att jag helt enkelt var tvungen att besöka en Joe & The Juice för att få svar på mina frågor.

Bakom kassan inne på närmaste juicebar står två riktiga dudes. T-shirts med neutral färg, tajta svarta jeans och hår som är tillräckligt långt för att dra bakom öronen men som ändå envist åker fram (vilket resulterar i att de konstant måste dra håret bakom öronen i en, helt ärlig, ganska sexig rörelse).

– Tjena!
– Nämen hej!
– Vad är du sugen på?
– Ehm, jag vill gärna ha en juice.
– Något särskilt?
– Nja, jag vet inte, vad ska man ta?
– Vill du ha något sött? Matigt? Syrligt?
– Jag tar gärna något sött om du har.
– Absolut, apelsin med lite ingefära, hallon och (nånting annat spännande, minns inte riktigt), låter det bra?
– Det låter supergott!
– Alright.

Jag studerar min dudes rörelser. Han drar håret bakom öronen, kastar frukterna lätt i luften och allting sker med kraft. Fan vad han får ligga, tänker jag.

– Det blir 50 spänn.
– Femt… Aa, okej… Hörni, förresten. Jag skriver på en blogg och undrar om jag får ställa några frågor till er?

Snubbarna bakom kassan byter blickar, men tvekar inte direkt. Absolut, det går bra.

Hur länge har ni jobbat här?
– Ehm, jag har jobbat här i typ 10 månader sammanlagt, fast lite uppdelat. Jag var ute och reste i tre månader så jag kom tillbaka för ett tag sen, säger den ena duden.
– Jag har jobbat här i typ 6 månader.

Var ni ute och reste tillsammans?
– Näe, jag kom in när han drog iväg och reste, säger den mindre erfarna juicemakaren.

Vart reste du?
– Jag drog en trip till Asien.

Vad var det som fick er att börja jobba på Joe & The Juice?
– Jag hade några polare som jobbade här och fick jobbet genom dem, eller de kände chefen, så jag fick jobbet så och inte via ansökan på hemsidan.
– Ah, typ samma för mig.

Men vad var det som lockade med just Joe & The Juice?
– Nämen det är skön stämning här, liksom. Vi är inte lika strikta som många andra kaféer där det typ är förutbestämt vad man ska säga och så. Här kan man bara vara lite skön, och kunderna tycker ju om det.
– Ah, och de som jobbar här är softa liksom.

Det har ju varit ganska mycket snack om Joe & The Juice på sistone, är det något ni har följt?
– Du menar den senaste promotionvideon?

Ja, inte bara den men även den där videon som släpptes i våras med någon slags show off. Har ni sett den?
– Haha, ja, den är faktiskt filmad här.

Är det sant? Vad tyckte ni om filmen?
– Äh, jag vet inte riktigt. Eller det blev väl lite fel, för det där var ju egentligen en företagsgrej. Det är ju inte som att vi beter oss sådär i vanliga fall. Det var folk från olika Joe & The Juice som körde en show off.

I att göra juice?
– Aa, precis. Men det är sjukt vad den filmen fick mycket uppmärksamhet. Det var ju nån snubbe som hade en tröja som det stod PK på och folk trodde att den liksom var politisk. Men det var ju för att han jobbade, eller hade jobbat på, PK-huset.

Får ni mycket skit för att ni jobbar här?
– Haha, ja, man får faktiskt en hel del skit. Eller framför allt ser man ju grejer på internet, kompisar som delar på Facebook och bah: ”hahaha, fan vad larvigt”.

Hur hanterar ni det?
– Ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket.
– Nää, man får ta det med en klackspark.

Många har ju kritiserat Joe & The Juice och särskilt de här filmerna för att de spär på machokultur och dessutom tar något väldigt banalt, som att göra juice, och förstorar det till något lite väl coolt. Vad svarar ni på den kritiken?
– Jag vet inte, men det är väl roligare att göra någonting av det? Visst man kan väl servera apelsinjuice i en tom lokal utan att göra nånting. Men vem vill ha det? Folk gillar det vi gör och kunder kommer tillbaka för att de gillar stämningen. De gillar vår attityd, att vi är trevliga och avslappnade.
– Sen finns det såklart rötägg överallt, liksom. Men det gäller ju inte bara oss.

Tror ni att det finns fler på Joe & The Juice?
– Haha, jo, det tror jag faktiskt.

Hur kommer det sig?
– Äh, men de har väl brandat sig som väldigt snubbiga och då kommer det ju komma såna personer ibland. Men det är faktiskt en myt att det bara jobbar killar här. Om någon vecka börjar fyra tjejer här.

Jag tackar för juicen och att de tog sig tid. Jag går ut samtidigt som en amerikan som glatt vinkar hejdå till grabbarna.

– Bye man, see you!

/Filip

10:17 15 Aug 2016

Miljöministern. Bild: Way Out West

I helgen gick medelklassfestivalen Way Out West av stapeln.

Några tusentals stockholmare samlas på en gräsplätt i Göteborg och går runt och är ”medvetna”. Jens Liljestrand beskrev det ganska bra förra året. Det är havremjölk, det är manspaneler, det är samtal om ekologisk hållbarhet. Det är helt enkelt upplagt för att drivas med, vilket Marcus Berggren gjorde. Under rubriken ”Nej Out West” ironiserade han vitsigt över hur vidrigt det hela är. Och tråkigt.

”Kvinnohat!” ropar folk genast, för att han har skämtat om brudar med fula shorts. Jaha, ni kan skratta, ni, men har ni inte tänkt på sexismen och hatet och REGNSKOGARNA?!

Jo, det är lätt att hö-hö-höa över hipsters som ”äter vegetariskt flera gånger i veckan faktiskt” och tycker att det är viktigt att prata om mansrollen. Men faktum är att det är få som gör det, skojar alltså, och det är det som är problemet.

När jag sarkastiskt gör narr av pk-eliten som äter ekologiskt tror folk ofta att jag är emot, typ, att göra världen bättre. En ledarskribent skrev vad hon åt till frukost och trodde liksom att jag skulle bli provocerad av det. När vi släppte vår P3-video i våras skrev någon att vi legitimerar våld mot kvinnor eftersom vi driver med feminism. Eh, va?

Det är det här som är sjukt. Inte att folk äter vegetariskt. Inte att folk pratar om mansrollen. Det sjuka är att vår samtid totalt saknar brist på två saker: självinsikt och distans.

Om vår samtid var en person som hade kunnat analysera sig själv hade hen skrattat åt sig själv när hen plockar upp de närodlade tomaterna. Garvat åt att hen köper äcklig havremjölk från ett företag med 1000 PR-anställda för att det passar hens konsumtionskritiska image. Förstått att världen inte kommer att bli en bättre plats för att hen köpte ett plagg i ekologisk bomull. Hen hade pratat om mansrollen men varit medveten om det ironiska i att män pratar om att män måste ta mindre plats. Men vår samtid gör ingen självanalys, för vår samtid har ingen klassanalys, och ingen uppfattning om vad humor är.

Bara för att man driver med kvinnor i för korta shorts (estetiskt för korta alltså, inte moraliskt, vi är inte islamister, hallå, eller vänta, hur var det nu igen…) hatar man inte kvinnor. Bara för att man tycker att det är töntigt med veganlatte vill man inte att kor ska lida. Man inser bara att Jonte, 28 som åker på festival är just Jonte, 28 på festival och inte medlem i FN:s säkerhetsråd.

Eftersom vår samtid inte har någon självdistans förstår folk inte det vidriga i att att feminismen och veganlatten inte är politiska eller moraliska åsikter som man kan ha, typ som jaha, du röstar på sossarna, jag på Folkpartiet, jaha, vem bryr sig, utan personliga identiteter. På nittiotalet ville man inte missa Pavements spelning, nu vill man inte missa klimatministerns föredrag på WOW Talks-scenen. Det är tragiskt. Det är tråkigt. Det är som ett nytt sjuttiotal, fast avintellektualiserat.

När jag läste kritiken mot den här skojiga Djungeltrumman-texten kom jag att tänka på en scen i Kvarteret Skatan. Den är från tidigt 2000-tal och hade aldrig kunnat göras i dag. David Batra spelar en taliban som går runt med sin burkaklädda fru Britt. Sketchen är jävligt rolig, för att den driver dels med islamister, dels med den förvrängda bilden av vanliga muslimer. Om den hade gjorts på tvåtusentiotalet hade folk gått i taket.

Humor är ett sätt att distansera, analysera och förstå sin samtid. Trots att man inte hatar något, utan bara noterar, irriterar sig på eller till och med gillar det, kan man driva med det! Jag fattar inte hur folk inte förstår detta.

Eftersom all humor som driver med feminism, eko och queer tolkas som kvinnohat med mera blir vi mer självcentrerade, har svårare att förstå andra och blir framförallt TRÅKIGA.

Ja, jag vet vad ni tänker: Det mest samtida är inte att driva med feminister eller klaga på att folk driver med feminister. Det är att skriva en sån här text som jag har gjort nu. En analytisk förklaring om varför människor har ett behov av att skoja. Men det är inte mitt fel, det är B-uppsatsifieringen av allt från popmusik till mat till humor.

Så, nu kan ju nån skojfrisk jeppe ironisera eller klaga över det. Och så kan jag ironisera och klaga tillbaka. Och så kanske vi långsamt närmar oss ett tvåtusentjugotal som är lite mer sunt.

/K

Annons
8:03 9 Aug 2016

Det började häromdagen. Från ingenstans började människor på Twitter och Facebook att skriva sina sju första jobb med hashtagen #sjuförstajobben. Folk angav lixom inget själ till varför utan skrev dom bara upp och ner. Först trodde jag att det var en briljant PR-kampanj av LO för att visa att Anna Kinberg Batra är en riktig glidare som inte haft några RIKTIGA jobb. Men det var det inte. Det skulle ju vara förvånansvärt lyckat av LO.

Merparten av dom som skriver listorna jobbar med kommunikation eller politik. Två yrkesgrupper som tillbringar alldeles för mycket tid på Twitter och Facebook. De ena (kommunikatörerna och PR-nissarna) har jobb utan egentligen mening, eller det är ju inte som om att dom gör världen bättre. Att då påvisa att man minsann haft VANLIGA jobb innan lallarlivet rättfärdigar deras meningslösa karriärval. Och framförallt rentvås deras beroende av sociala medier (fan, jag kanske ska skriva en sån här lista ändå?). Dom andra (politikerna) tar varje chans dom får att framstå som folkliga. Och det finns inget som är så folkligt som att arbetat med ett vanligt jobb.

Rangordningen som gäller är att ju tråkigare jobb du haft, desto bättre. Därför är det extra bra om du i din lista har typ:

  • Donken
  • undersköterska
  • hamnarbetare
  • lagerarbetare
  • personlig assistent
  • vård-nånting etc

Telefonförsäljare är jävligt tråkigt men inte alls lika förtroendeingivande. Värst är så klart om du har typ:

  • marknadsassistent
  • universitetslärare
  • tjänsteman
  • politisk sekreterare
  • ombudsman

Något som tyder på att du röstar borgerligt är att du definierar dina tre veckor som tidningsombud när du var 13 år som ett riktigt jobb.

Så var kommer det här ifrån?

Från USA, såklart! Checka in #sevenfirstjobs. Men var den kommer ifrån orkar jag inte gräva i.

/Filip

Annons
5:12 2 Aug 2016

wikstrom_pokemon2-br
Folkhälsominister Gabriel Wikström letar pokémons. Ser inte det här väldigt photoshoppat ut???

Det är hippt att tycka saker. Det går inte en fest eller häng utan att alla ska yttra en åsikt i en viss fråga, oavsett om det handlar om Slussen, Zara Larsson, träningsdieter, bostadsmarknaden eller Donald Trump. Alla ska tycka någonting och dessutom vara envist övertygade om att just deras åsikt är unik och sann.

Jag är så trött på det här. Värst var det när Pokémon Go slog ner för några veckor sedan. Helt plötsligt fylldes alla sociala medier av människor som på allvar skulle ha en åsikt om det här spelet. Och inte rimliga åsikter, typ huruvida det är bra eller inte, utan om det är bra eller dåligt för folk att spela det. Tjommar skrev långa listor om vad man borde göra istället, typ dricka öl och hänga med vänner medan folkhälsominister Gabriel Wikström gick ut och jagade pokémons i Rosenbads trädgård för att det var bra för folkhälsan.

Hur fan kan det här vara en fråga?? Varenda sociala interaktion jag haft de senaste veckorna har innehållit åtminstone en utläggning om hur bra det är med spelet (för att folk umgås på ett annat sätt, och VET DU VAD det finns barn med autism som för första gången gått utomhus tack vare det här FANTASTISKA spelet) eller hur dåligt det är för det är hemskt att alla går omkring och stirrar i sina telefoner istället för att leva i verkligheten.

Vem fan bryr sig? Helt seriöst. Det är ett mobilspel. Det är ett superspännande populärkulturellt fenomen men huruvida det är bra eller dåligt att folk spelar är så sjukt ointressant att man somnar. Så varför ödsla energi på att tycka något om det överhuvudtaget? Kan vi inte bara låt folk va?

Jaha, du tycker att Zara Larssons uttalanden om män är problematiskt. Vad exakt vill du få ut av det? Tror du att hon kommer att sluta på grund av det? Drabbar det dig? Går världen under? Nej, att du har en åsikt i frågan är av noll jävla betydelse. Så ta en bärs och chilla.

Jaha, så du tror att Donald Trump kommer att vinna ändå, jaha, men shit. Ja, på grund av arbetsklassens sving över till republikanerna. Mhm. Gud vad intressant. Hm, vad har vi fått ut av det här samtalet? Kommer Demokraternas strateger att ringa och fråga dig hur de ska lägga upp sin strategi kanske? Du får inte ens rösta i USA??

Jag tycker såklart att det vore hemskt om Donald Trump vann presidentvalet i USA, men jag tror ingen kommer att kunna förutspå det där ändå.

Bara för att alla tycker saker har jag bestämt för att tycka så lite som möjligt, förutom i frågor som jag verkligen bryr mig om. Därför bryr jag mig inte om Slussen, jag skiter fullständigt i Zara Larsson och alla bostadsmarknader kraschar väl så småningom.

Och den fråga som jag brinner för allra mest just nu är att alla borde tycka mer om mindre istället för att tycka lite om allt.

/ Filip

11:23 25 Jul 2016

Jag och snygg-Becca drog ner till Malmö över en helg för att hälsa på min kompis kaos-Mikaela. Mikaela är en av de roligaste personerna jag känner så det hela verkade lovande. Jag hade dessutom väldigt höga förväntningar på Malmö. Som en blandning av Stockholm och Berlin. Pulserande svartklubbsliv och allt sånt.

Och jag måste säga att jag älskar Malmö som stad. Att hela stan sitter ihop är på något sätt unikt för Sverige. Folk brukar beskriva Malmö som kontinentaaaaaalt och så är det ju! Stockholm kan kännas extremt segregerat, och då menar jag inte enbart på ett socioekonomiskt (nu blire fancy words) plan, utan även på ett människotypplan. Hippa människor på söder och backslick på Östermalm, barnfamiljer på Kungsholmen osv. Malmö känns som ett virrvarrr av allt och det älskar jag.

Problemet med Malmö är uppenbarligen människorna. Jag har varit där en helg så det kanske är dumt att generalisera men bajsnödigheten ligger som en våt filt över Malmö. Jag och snygg-Becca älskar att dansa. Det gjorde vi som fan båda kvällarna men det ledde mest till snea blickar.

Värst var på ett open air. Är inte Open Airs väldigt tråkigt?? Vi kom dit och var aspeppade men vi möttes bara av ett tiotal svala människor som stod och nickade huvudet framför en DJ. Nu kanske det inte är unikt för Malmö, så för att sätta fingret på bajsnödigheten i staden: Jag har en kompis som blev anklagad för att vara homofob för att hon tyckte att franska ”låter fjolligt”. Alltså herregud. 

Tacka gudarna för Stockholm. Här har det på senaste tid växt fram någon slags nyironisk våg där det viktigaste inte är att tycka saker om allt eller ens tycka rätt saker utan att kunna driva om saker. Den självdistansen är SÅ nyttig och gör ALLT mycket roligare.

Kvällen på svartklubben slutade med att kaos-Mikaela klev på något som gjorde att hon började blöda lite i foten. Mikaela, som är hysterisk hypokondriker, var 05.00 övertygad att hon hade klivit på en kanyl och fått aids. När hon skulle undersöka sin fot ramlade hon baklänges rakt ner i ett snår och nu har hon rivsår över hela kroppen. Jag älskar dig Mikaela!!!!

Malmö, vi ses när du dragit ut den där feta pinnen du har i röven.

/ Filip

hipstermollan

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons