Jag och David. Kings of Rio.

Jag och David som jag är med i Rio de Janeiro har reflekterat över en sak: att befinna sig på bortaplan sätter alla vanliga regler om vilka människor man interagerar med ur spel. När man inte är i sin hemmiljö umgås man plötsligt mycket bredare, träffar folk lite slumpmässigt som man aldrig skulle ha blivit vän med hemma i Stockholm, eftersom man egentligen är för olika. Man befattar sig med de som dyker upp, vilket kan vara ungefär vem som helst. Och man antar att alla som bor i staden är experter. Som att det är en merit i sig och automatiskt kvalificerar personerna att vara din reseguide.

Om man föreställer sig att jag hade besökt Stockholm för första gången hade det nog sett ut ungefär såhär om jag hade agerat på samma sätt som jag gör när jag är på besök i en ny stad, som Rio nu eller Belfast i november:

Jag landar på Arlanda och tar mig sedan till mitt hotell. Låt säga att jag bor på Scandic Malmen vid Medborgarplatsen. Efter en lång resa är jag trött och hungrig och beger mig ut ur hotellet för att hitta någonstans att äta en inte alltför omständlig middag. Snett över Götgatan ligger ett ställe på hörnet som heter Snaps. Det ser trevligt ut. Jag går dit. Av en slump får jag ett bord bredvid fyra medelålders män som verkar vara infödingar. De är ganska fulla och därmed också ganska pratglada, de undrar var jag kommer ifrån och vad jag gör i stan. Eftersom jag inte har gjort så mycket research på förhand frågar jag dem om vad jag borde göra och var jag borde gå under vistelsen. De fyra männen är kompisar från Jakobsberg; en är brevbärare, en är it-tekniker, en är mellan jobb och en är banangrossist. De går ut ungefär tio gånger om året. Men inget av detta vet jag. Jag vet bara att de är trevliga lokala invånare som berättar saker jag inte visste för mig. Att det finns en bra köttrestaurang som jag borde gå till som heter TGI Fridays, dit några av männen brukar gå med sina familjer emellanåt och som de är väldigt nöjda med. De tipsar om en bar i Gamla Stan som heter Temple Bar, och berättar att sky baren i Skrapan längre ned på Götgatan är Stockholms bästa bar i upscale-segmentet. Jag går till ställena de har rekommenderat, och sedan far jag hem, lämnad med en känsla av besvikelse på Stockholms uteliv.

I Stockholm är det ganska otroligt att jag skulle fråga en förtidspensionerad alkoholist på Gröne Jägaren om var jag ska gå någonstans för att få en bra kväll. Men i Belfast kom jag på mig själv med att göra just det. Randomiseringen av vem som blir ens närmsta rådgivare och umgänge när man är bortrest är ju både positiv och negativ. Det finns en charm i att lägga sin tillvaro i en burk och skaka om, men samtidigt är det förstås också vansinne.

”Var försiktiga”, säger alla man känner – särskilt de som har varit här – när man ska fara till Rio de Janeiro. Försiktighet innebär framförallt att klä ned sig och absolut inte visa några dyra attiraljer som klockor, telefoner, glasögon, och ja, kläder i allmänhet.

Min kompis David hade missat allt detta när vi i går skulle ut, vår första kväll i staden. Han hade i stället klätt upp sig med röd piké, vita byxor, Tom Ford-glasögon, en iWatch på armen och en iPhone X i högsta hugg. Sammantaget kan man säga att han såg ut som arketypen av en rik amerikansk man på 80- eller 90-talet som gjort snabba pengar i Miami.

En vänlig man i 60-årsåldern som vi passerade när vi gick på gatan i början av kvällen sa till honom att han skulle stoppa ned sin iPhone X när han gick runt med den på, ett lika explicit sätt som när man pratar med någon på Facetime, eftersom han tvunget skulle följa Google Maps i realtid under en kilometerlång promenad i ett område som enligt de lokala medierna hade sett en uppsjö av väpnade rån bara den senaste veckan. David reagerade med total oförståelse på den vänlige mannens försök att förmå honom att inte demonstrera sin splitternya iPhone för omgivningen och kunde inte ta in vad han menade.

Det var först senare samma kväll, när vi träffade några som bodde i staden sedan länge, och som förklarade med trovärdighet och detaljrikedom, som det började gå upp för David att Rio är de reella konsekvensernas huvudstad. Sedan frågade han alla i sällskapet vad de hade valt om de hade ställts inför dilemmat att antingen behöva pissa på sina föräldrars grav dagligen för resten av livet eller tvingas amputera ett ben och vara arbetslös för resten av livet.

Flera nya frågor har inkommit om föräldraskap och jag fortsätter svara efter bästa förmåga.

Vad gör man om man får ett trist barn helt utan personlighet?

Barnets personlighet definieras tidigt. Den är ganska utkarvad redan i treårsåldern. När barnet blir vuxet är personligheten helt satt. Om hen gör ett personlighetstest därefter vid olika tillfällen under livet så kommer utfallet alltid bli detsamma. Man kan naturligtvis förändra saker även då, men inte sin grundläggande person. Men man “får” inte ett trist barn utan personlighet. Det är ett resultat av att man har gett barnet en kulturlös start på livet. Om barnet blir trist så är det utan undantag för att barnet inte har stimulerats intellektuellt genom en mångfald av aktiviteter. Begåvning och karakteristik kommer från kulturella upplevelser och det mesta av det där sätts som sagt mycket tidigt. Jag har en vän som är särbegåvad och en utmärkt person även på andra sätt. Hans föräldrar började ta med honom på museum en gång i veckan när han var två år gammal. Om barnet blir rikt på upplevelser och erfarenheter med inslag av vuxenhet redan i den ålder då det mesta av ens personlighet konstrueras, då har man ingenting att oroa sig för. En annan viktig aspekt av detta är att redan från tidig ålder behandla barnet som en riktig person, och inte som ett barn. Vuxna som ska sjunka till barnens nivå när de interagerar gör barnen en otjänst. Det är upp till barnet att höja sig till den vuxnes nivå, inte tvärtom. På så sätt utvecklas en personlighet. Barn bör öva mycket på att umgås med vuxna, de ska ju ändå bli vuxna till slut. Det är det som är tanken.

Jag undrar vad som är mest gynnsamt för barnet, att växa upp i stan eller på landet?

Frågan är felställd. Det handlar nämligen inte om stad och land, den saken är av underordnad betydelse, det viktiga är att barnet växer upp i en blandad miljö, i stället för en oblandad. Barnet måste vänja sig vid olika miljöer och olika sammanhang, samt olika sorters personer. Låt barnet växa upp i en skärningspunkt. Det låter sig göras i olika tätbefolkade miljöer och på olika sätt. Sedan är det såklart många gånger något lättare, mer praktiskt, att åstadkomma just detta i en mer tätbefolkad miljö.

Ska man köpa nya prylar eller härja runt på Blocket?

Hmm, en svår fråga. Jag skulle tro att en kombination är det bästa. Om man bara köper second hand är risken att det speglar av sig på barnet. I värsta fall blir barnet som Pentti Linkola (vet du inte vem det är finns det en förhöjd risk att även ditt barn bli okunnigt). Men att bara köpa nytt blir dyrt och för lyxigt, då är risken i stället att man när ett glupskt barn vid sin barm.

Ska man ta reda på kön eller låta det bli en överraskning vid ankomsten?

Varför skulle man inte ta reda på det? I valet mellan koll och inte koll ska man alltid välja koll.

Vad är ett lämpligt namn på ett människobarn?

Detta är den svåraste frågan av alla. Och det ska sägas, att namn och avsändare måste hänga ihop. Det är kombinationen av det ena och det andra som skapar ett bra namn, att prata om namn på ett så generellt sätt blir för schabloniserat. Namnet ska stå i zenit i förhållande till personen. Då är det ett bra namn. Och vad som är rätt namn för person x vet man ju inte säkert förrän efter nedkomsten. Men jag skulle tro att ett bra namn för ert barn skulle kunna bli. Eftersom både du och din fästmö har vanliga son-efternamn kan det vara en god idé att låta förnamnet bidra med unicitet. Men det får inte kännas för sökt heller. Sökt unicitet är det värsta som finns.

Meta-fråga: Är föräldrars tolkningsföreträde i frågor som rör barnuppfostran ett resultat av den identitära rörelsens framsteg, eller har det ”alltid” (alltså även för typ 10 år sedan) varit så att föräldrar påstår att de vet mer om hur det är att ha barn?

En intressant frågeställning. Det är möjligt att den identitära rörelsens framsteg, som du nämner, har förstärkt detta beteende, men jag tror i ärlighetens namn att föräldrars besserwissermentalitet framförallt är biologiskt programmerad. Det behövs dock mer forskning på området.

En av mina främsta expertiser är föräldraskap. För vissa kan det tyckas lite konstigt, eftersom jag själv inte har barn, men det är faktiskt helt naturligt. Föräldrar är för upptagna av föräldraskapet för att kunna analysera det. De ser inte skogen för alla träden och allt det där. Ofta är det bättre att stå lite vid sidan av. Från läktaren har jag kunnat observera hur barnen ska uppfostras för att få en så bra utvecklingskurva som möjligt.

Jag har tidigare skrivit om barnuppfostran i Metro, men sedan inte gjort så värst mycket av denna talang. I går bjöd jag in mina barnahavande vänner och följare att ställa frågor om föräldraskap, så kommer jag publicera frågorna tillsammans med mina svar i bloggen. Några frågor har inkommit som jag härmed tänkte besvara:

Hvordan får jeg min 4-åring til å bidra mer i hjemmet?

Ibland måste man se föräldraskapet i en bredare kontext. Alla barn och vuxna påverkas av yttre miljöfaktorer. Att din 4-åring är lat och oambitiös beror förmodligen mycket att på att ni bor i Norge (ett land som för den som aldrig har varit där skulle kunna beskrivas som ett ett enda gigantiskt Bromma, ekonomiskt och kulturellt). Om allt barnet ser i sin omgivning är den vadderade tillvaro som hela Norge utgörs av, då är det inte så konstigt att barnet slutar anstränga sig. Varför vara intresserad och engagerad om det ändå inte gör så mycket till eller från och allt kommer gå bra ändå? Därför rekommenderar jag dig och din fru att verka för att sänka det redan låga oljepriset ytterligare. Det gör förhoppningsvis att ditt barn inte blir lika ‘fat and happy’. Priset dikteras ju till stor del av OPEC, där Norge inte är medlem, och genom att lobba för skapandet av en suboptimal balans mellan utbud och efterfrågan (genom att utbudet överdimensioneras) kan den norska ekonomin försvagas, samtidigt som ditt barn blir starkare och tåligare. Nu har det precis varit val i Norge, och kanske skulle du också kunna verka för att den nya regeringskoalitionen ska köpa bitcoins för alla pengar i den norska statens pensionsfond (populärt kallad “oljefonden”) så kan ni snart åka rutschkana ned till en lägre välståndsnivå, så att ditt barn lär sig att kämpa snarare. Antingen det eller flytta. Ditt barn skulle förmodligen må bra av ett utbytesår i Moldavien.

Varför ska någon du tvingat dig på bidra? Inte ens krigsfångar är skyldiga att arbeta, och de har ändå försökt döda dig.

Detta var en märklig fråga. Den här sortens rudimentär moralfilosofi är det primärt personer som Ayn Rand och Unabombaren som ägnar sig åt. Den som med skohorn trycker in sina libertarianska perspektiv överallt lider förmodligen av det som kallas “fix idé”. Att man kan vara så konsekvent motståndare till tvång, men samtidigt så konsekvent förfäktare av pådyvlan är svårbegripligt. Fast inte alldeles ovanligt hos folk som börjat läsa Nozick och Rand först i vuxen ålder, författare som de flesta andra barn tagit sig igenom i 6-7-årsåldern.

Ansiktstatueringar. Får inga bra svar på Familjeliv. Helt passé eller?

Det beror på. Om ditt barns utseende är anskrämligt kan en ansiktstatuering faktiskt lyfta utseendenivån, men i andra fall kan det vara ett sänke.

Red ut det där med skärmtid en gång för alla tycker jag. #teamamish

Ja, precis som jag skrev i Metro häromåret: barn ska inte tillbringa tid framför skärmar. Särskilt inte under småbarnsåren. Eller, man ska som förälder vara på det klara med att man genom att utsätta barnen för skärmar garanterar att de blir kognitivt nedsatta. Ja, idioter. För att kunna hantera en dator och telefon som vuxen, måste man ha förskonats från dem som litet barn. Annars kommer barnet utveckla demens. Vissa föräldrar är rädda för att ta ställning mot skärmarna i den här frågan, det finns något stigmatiskt i otidsenligheten, man löper risk av att betraktas som vaccinmotståndare och andra liknande utvecklingsskeptiker. Men det är bara de skärmvänliga föräldrarnas försök att lösa sin egen kognitiva dissonans genom att intala sig själva och andra att det på något sätt skulle vara hälsosamt och ofarligt att låta ett småbarns outvecklade hjärna registrera flimrande ljuskällor som uppdateras 25 gånger i sekunden.

Barnkalas på McDonalds: lathet av föräldrar eller ironiskt genidrag?

Ingetdera. Ingen seriös förälder skulle anordna ett barnkalas hemma hos sig. Det är nämligen lätt att man börjar hata sitt hem om man en gång har gjort om det till ett litet Disneyland; det tappar sin värdighet. Barnkalas på McDonald’s är däremot en utmärkt idé, och det har inget med lathet att göra och är helt utan spår av ironi. Det är helt enkelt bara en väldigt bra deal för alla inblandade; barn och vuxna – alla nöjda och glada.

Fortsätt skicka in frågor så ska jag besvara dem i den takt som hinns med. Barnen är det viktigaste vi har, om jag då kan hjälpa er föräldrar att bli något bättre i era roller, så gör jag gärna det.

Solliden, juli 2016. Kungafamiljen.
H.M. Konung Carl XVI Gustaf / HM King Carl XVI Gustaf; H.M. Drottning Silvia / HM Queen Silvia; H.K.H. Kronprinsessan Victoria / HRH Crown Princess Victoria; H.K.H. Prins Daniel / HRH Prince Daniel; H.K.H. Prinsessan Estelle / HRH Princess Estelle; H.K.H. Prins Oscar / HRH Prince Oscar; H.K.H. Prins Carl Philip / HRH Prince Carl Philip; H.K.H. Prinsessan Sofia / HRH Princess Sofia; H.K.H. Prins Alexander / HRH Prince Alexander; H.K.H. Prinsessan Madeleine / HRH Princess Madeleine; Herr Christopher O’Neill / Mr. Christopher O’Neill; H.K.H. Prinsessan Leonore / HRH Princess Leonore; H.K.H. Prins Nicolas / HRH Prince Nicolas

Den allra svåraste politiska uppfattningen att respektera är på flera sätt republikanismen. Att Sverige skulle avskaffa kungahuset för att på så vis bli mer demokratiskt och modernt. Införandet av republik är en viktig tillämpning av principen om alla människors lika värde, menar republikanerna som bekant.

Republikanernas motståndare, det vill säga vi monarkister, brukar sällan argumentera emot republikanerna på just den punkten, men i stället åberopa hur oerhört mycket PR som Sverige får genom kungahuset, att det är en positiv nettoinvestering eftersom rollen de spelar är värd så mycket mer än apanaget de kostar, att kungahuset är en uppskattad symbol med stort folkligt stöd och att traditioner är viktiga, samt att alternativet vore en tråkig, oinspirerande president som Margareta Winberg eller Anders Björck.

Alla dessa argument emot en republik är säkert sanna, men jag skulle vilja framhärda det mer kontraintuitiva argumentet att demokrati och modernitet tvärtom garanteras av det monarkistiska statsskicket. Dess stabiliserande, tryckutjämnande funktion är en garant mot en kullkastning av det demokratiska och moderna samhället. Detta blir aldrig så tydligt som när kungen jultalar, som han gjorde i dag.

Republikanernas missuppfattning, så som jag ser det, när de försöker framhärda sina principer, är att inget samhällsbygge är linjärt, utan baseras på en rad paradoxer, eller vad som synes vara paradoxer. I Sverige till exempel statsindividualismen – alltså kombinationen av en stor stat och en kultur som betonar individen och ett samhälle med stor individuell frihet – men också att vi är ett av världens bäst fungerande demokratiska länder samtidigt som vi är en konstitutionell monarki.

Precis som många andra av världens bäst fungerande, och längst levande, demokratier; Nederländerna, Storbritannien (och hela det brittiska samväldet), våra två skandinaviska grannländer Norge och Danmark.

Människors kollektiva medvetande är helt enkelt inte anpassat för att precis alla enande symboler ska bytas ut i 4- eller 8-årscykler. Det skapar en obekväm inkontinuitet.

Även George Orwell begrep detta, och kallade sig (åtminstone under delar av sitt liv) för “Tory anarchist”, med bemärkelsen att Storbritannien – och då i synnerhet dess överklass – gärna fick behålla gamla traditionstunga institutioner som kungahuset och Eton, parallellt med att man liberaliserade allt annat, och att det till och med kunde finnas en poäng med den dualismen.

Orwell insåg att samhället behöver sina avsättningsytor, och tar man bort alla är det inte troligt att något blir mer modernt eller demokratiskt, utan snarare att en reaktionär motreaktion skapar en tillbakagång. Därför är det allra bästa att behålla de som åsamkar minst skada i förhållande till sin funktion, och monarkin är verkligen en väl värd investering i det avseendet. Den ringa kostnaden för dess höga affektionsvärde är en billig försäkring som gör Sverige stöttåligare.

Dogmatiska förhållningssätt, som den svenska republikanismen (ja, den är mycket mer dogmatisk än min anständigt moderata monarkism), har ofta motsatt effekt i stället för den uppsåtliga. Även om den uttalade intentionen med att avskaffa kungahuset är att göra Sverige mer demokratiskt, är det inte alls säkert att det kommer bli så, då ‘the road to hell’, som bekant, är ‘paved with good intentions’ – och fullt möjligt att det kommer bli precis tvärtom den dagen Sverige hamnar i ett instabilt läge.

Så hur vet jag att mina teorier stämmer, att kungahuset de facto spelar en viktig funktion i att minska risken för att Sverige ska avdemokratiseras och/eller avliberaliseras? Svaret är att jag inte vet det med säkerhet. Det är svårt att forska fram kausala samband mellan kombinationen konstitutionell monarki/liberal demokrati (som Sverige) och ökad stabilitet/välstånd/demokratigrad, inte minst då urvalet är för lågt i förhållande till de påverkande faktorerna, för att med tillförlitlighet kunna utröna några slutsatser. Knäckfrågan är om en liberal demokrati som också är republik löper större, eller mindre, risk att försjunka ned i en dålig spiral i händelse av en kris än en liberal demokrati som också är konstitutionell monarki. Men vi vet inte. Ingen kan säkert veta.

Min teori är med andra ord inget annat än en hypotes. Men om vi gissar att det är 60 procents chans att hypotesen stämmer – det finns ändå en del i människans beteende som talar för det och en del annars svårförklarliga samband – och kanske 10 procents chans att det förhåller sig precis tvärtom, då är ett upprätthållande av ett monarkiskt statsskick fortfarande en försäkring som är väl värd sitt pris.

Hur jag än vrider och vänder på det blir det enda rimliga att behålla kungahuset. Därför har jag mycket svårt att sympatisera med republikanernas naivt idealistiska pseudorationalism, och att de inte för en sekund tänkt tanken på att republikens införande tvärtom skulle fälla krokben för deras egenuttalade ideal.