Annons
Annons
11:40 16 Jan 2017

Nu ska vi göra en övning som går ut på att du tänker på dig själv som ett superbär. Visualisera: till synes oansenlig, men med ett inre som vid mer ingående studier visar sig vara exceptionellt, kanske till och med undergörande (att ingen orkar konsumera så mycket av en för att kunna tillgodogöra sig de undergörande effekterna är en annan femma – ett vanligt problem med diverse ”supermat” tyvärr). För mig är du den mjukisbyxklädde grannen jag hejjar motvilligt på i hissen, men vilket slöseri – du är ju inte vilken vattnig växthustomat som helst – du är källkoden, hela jäkla afabetet, lösningen på gåtan! Frågeställningen dock, idag igår och imorgon: Hur får du mig att läsa mellan raderna? Hur blir du en supermänniska och inte bara en formstöpt zombie? Jo, du väver ett nät av berättelser, skapar bilder som stimulerar och jagar upp fantasin, tätar dina fula sprickor med de känslor som uppstår i mig när jag dras in i ditt antioxidantrika universum. Du tar till den ädla konsten i att skapa mervärde med hjälp av en bakgrundshistoria, i marknadsföringssammanhang även känt som storytelling.

Det handlar om att hitta den där magiska dramaturgin kring produkten som gör att just den, och inte den snarlika från det konkurrerande märket, hamnar i varukorgen och får färdas vidare till självscanningens pärleport. Var god ursäkta min tidigare superbärsreferens, men de är ett utmärkt (och gravt uttjatat) exempel – begrunda tillexempel detta: hur kommer det sig att det gamla hederliga nordiska blåbäret, som ju faktiskt är ganska så mirakulöst i sin näringssammansättning, skamset fick lämna sin plats på den hälsomedvetnes tallrik för det mer exotiska gojibäret, och det mitt på närproduktionsvurmens peak? Bläddra fram till facit och läs där i stora gojibärsröda bokstäver: Storytelling.

När allt finns i överflöd och i ändlös variation måste en känsloanknytning till. Du har något jag känner igen, något jag kan relatera till, något jag vill ha. Autencitet kanske. En bit av det förflutna. Ett löfte om framtidens goda hälsa förankrat i hundraårigt gojibärsknaprande? Idag har vartenda storföretag värt namnet en story som ess i rockärmen, allt som oftast sann enligt någon definition, och allt som oftast både sockrad och saltad. Det är inget fult i att berätta en berättelse, tvärtom. Det är den bästa presenten, som dessutom har den fantastiska egenskapen att vara vansinnigt klibbig – en bra berättelse fastnar på allt och alla som en självhajpande igel. Perfekt i PR-syfte alltså.

Raljerandet ovan härstammar i att jag idag såg en video gjord för att promota en startup på crowdfundingsidan Kickstarter, som är ett klockrent exempel på storytelling som på alla sätt gått för långt. Varsågoda, promotionvideon för kniven ”//SKID”:

Det är alltså en kniv i trä med en yttre skena av metall. Den påstås vara miljövänlig som sjutton (sparar in trettio liter vatten per tillverkad kniv – lika mycket som en fyra minuters dusch!) och vara lika hygienisk som en vanlig kniv på grund av träets antibakteriella egenskaper (det tror jag inte på, och därför är de där trettio litrarna vatten nog ganska kvickt ikappvaskade på grund av rengöringsmanin som uppstår vid bruk). I ett försök att hålla sarkasmerna i styr vill jag också tillägga detta: den är fin. Ibland räcker det kanske med att bara säga: ”här är en kniv som jag gjort, jag tycker den blev fin, tycker inte ni? Ska vi köra?”, snarare än att göra en video vars voice over låter som manuset till ett game of thrones avsnitt. Here in these woods my grandfather and his father before him used to roam free, blacksmiths seeking answers in the fire and the melting metal etcetera.

Jag vill avsluta med ett ganska dåligt skämt jag skräddarsytt för denna text:

Fråga: Vad kallar man storytelling som surnat?
Svar: Storysmelling.

/Slaktarn

5:13 15 Jan 2017

Varför är detta så kul? Efter alla år av att beställa ”en cola” men istället få en pepsi är jag plötsligt villig att ge pepsin en chans.

/Slaktarn

Annons
11:00 12 Jan 2017

Grej jag missat: matpoddar. Vilka ska man lyssna på? Finns det några bra? Jag har försökt med några olika men inte tyckt om dom, drabbats av konstiga banalitetskänslor à la programledarparet i nyhetsmorgon och så vidare. Har istället för podcasts på temat mat vänt mig till dito med intervju- eller personporträttsfokus. Har man lite tur kan det nämligen vara någon kul matperson som är föremål för utfrågningen.

Kom att tänka på detta för att jag hade tänkt rapportera om en nyhet: Sveriges Radio har precis lanserat en podcast om vegomat! Den går under namnet ”Los Vegos” och görs av Therese Svensson som är skribent och kock och driver matbloggen Svenssons mat, samt Tommie Jönsson som senast sysslat en del med radio och dessförinnan precis som sin poddkollega bränt sig fast i minnet på alla som dyrkade tidningen Darling på den tid det begav sig.

darling

Här är en intervju med Therese Svensson som Sydsvenskan har gjort, och i den använder hon min absoluta favoritliknelse i hela världen: den om auberginer och delfiner. Det antyder ju att det kan bli hur bra som helst! Hoppas jag har rätt!

Lyssna på Los Vegos här! (jag började precis lyssna på brunchavsnittet, och hon har redan använt ordet ”svamptortyr”, känner mig fortsatt optimistisk). Approachen verkar vara lite att Therese lagar maten och Tommie sitter och ställer följdfrågor och kommenterar enligt en slags Mat-Tina/Tomas Tengby-dynamik.

Okej. Åter till ursprungsämnet: kan ni tipsa mig om matpoddar? Svenska eller internationella. Högt och lågt. Eller bara fler intervjuer som kan vara av intresse för en matpundare som mig.

/Slaktarn

Annons

Kollade precis på ett klipp från Nyhetsmorgon i TV4 där Lennart Wallander från kommunikationsbyrån Food & Friends pratar kommande årets gastronomiska trender. Först bjuds programledaren Jenny Strömstedt och hennes kollega (vet ej namnet) på bröd med bränd skorpa tillsammans med ett bränt smör, med motiveringen att vi ”går mot mer mogna smaker”, bort från det söta och mer mot det bittra. ”Jag är skeptisk, men man vill ju vara trendig”, säger Jenny. De smakar, enas om att det är överraskande gott.

Nästa exempel är det alkoholfria alternativets uppgång. Unga idag tenderar att i allt större utsträckning välja bort alkohol, antingen helt eller delvis. Trendspaningen är alltså att drycker med lägre alkoholhalt eller ingen alkohol i alls hamnar i rampljuset. Wallander plockar fram en flaska med klar vätska som benämner som spritfri sprit – örter och andra växter som genomgått en destilleringsprocess, men utan alkoholinnehåll. ”Det smakar ju alkoholfritt”, säger programledarkollegan, ger sken av att vara optimistisk men inte på något sätt såld. Strömstedt är mer skeptisk: ”Jag är ledsen, det är en snygg flaska och en kul idé, och jag tycker inte alls att man behöver dricka massa alkohol. Men man kan väl lika gärna knöla ner lite timjan och rosmarin i vatten?” säger hon. Wallander förklarar att det inte handlar om att vara praktisk, utan om hela sammanhanget och det sociala kring drycken. Trendspaning nummer tre är den traditionella dukningens comeback – bort med gimmickgrejer som att servera maten i udda föremål (hejdå dricka drink ur syltburkar!? yes!) och fram med den rena vita tallriken. Återigen ett exempel på den här nya ”vuxna” hållningen till mat som Food & Friends-folket detekterat inför kommande år.

Jaha, och vart vill jag komma med att göra referat av det här klippet då? Jag vill klaga på den klagokör som programledarduon utgör. Tonen är hela tiden ironiserande, lite som ens föräldrar pratade om att ha häng på byxorna när man gick i högstadiet. Barnsligt, opraktiskt och obegripligt. Ska det verkligen vara något, att göra sig till på det där viset? Ska vi verkligen hålla på med sånt här trams?

Ett bränt bröd är inte mycket taget ur sitt sammanhang, men det är ju knappast det brända brödet i sig som är intressant här. Det är ju sammanhanget, am i right? Tre ord: pärlor till svin.

/Surslaktarn

Vad ska man säga om hormoner? Förutom att de är respektlösa och får en att må skit har jag inget att komma med. Eventuellt detta: de må förstöra ens livaptit, men något de inte kan anklagas för är att förstöra ens aptit på choklad. En kliché, jag vet, men som vi alla vet är klichéer bara uttjatade sanningar.

Därför har jag temporärt återuppstått ur min pms-grav för att förmedla följande: Hemligheten till att äta vaniljglass är chokladsås, och hemligheten till chokladsåsen är… jordgubbsaft! Detta är förutom skinka i coca cola-receptet jag en gång delade med mig av min hittills mest skamfyllda bekännelse: den godaste chokladsåsen får du till genom att smälta mörk choklad i vispgrädde tillsammans med en skopa socker, en mininypa salt och ett par matskedar jordgubbsaftkoncentrat. Så var det med det, helt enkelt.

Nu måste jag kravla tillbaka ner i mitt mörka hål. Hej på er.

/Slaktarn

Annons
Annons