Annons
Annons

Dö med tom frys

7:00 7 Apr 2017

Jag sitter på tunnelbanan. Två kvinnor sitter i sätena på motsatt sida om gången. De måste vara runt sjuttiofem år gamla. Den ena har ett smalt ansikte och bär glasögon, hon har på sig en svart täckjacka som går ner till knäna. Hon är späd och fågellik, och har en ljus och försiktig röst. Den andra kvinnan är klädd i en stor poncho i ljust beige och röd basker. Hon är större i kroppen än täckjackskvinnan, och hon har en mörk och stadig röst.

Täckjackan säger: jag har sett sånna där program på TV. De kan ha hur mycket som helst hemma.
Ponchon säger, med sin dova röst: Sånna där samlare.
Täckjackan säger: Tänk hur man själv har det, de hade oändligt mycket mer. Det var så mycket saker.
Ponchon säger: man måste rensa innan man dör.
Täckjackan lutar sig fram mot vänninnan, säger: det blir så jobbigt för barnen annars. Jag minns ju hur det blev med Kjell. Man måste rensa.
Ponchon säger: jag har börjat. Slängt flera säckar. Jag saknar inget.

De tystnar. Tystnaden varar några sekunder.

Sen säger ponchon: jag håller på att äta ur frysen nu också.
Den andre verkar upplivad av detta.
Täckjackan: Det kan man ha som sport!
Ponchon: Ja det kan man, man kan ha det som sport, det är kul. Komma på vad man kan laga.
Täckjackan: Det är gudomligt.

Gudomligt att äta ur frysen, tänker jag. Ja det kanske det är.
De byter ämne.

Ponchon säger: alldeles vid tunnelbanan finns det något som heter Babel Deli som är jättebra, där brukar jag äta ibland.
Täckjackan tänker efter, säger fundersamt: Nu ska vi se här, är det det där i hörnet? Där har jag varit.
Ponchon: Ja, precis. Jag brukar äta där för vi brukar repetera med poesigruppen på biblioteket där bredvid, så då äter jag middag där lite innan.
Täckjackan: jag tycker det var så mysigt den där Deli, säg igen vad det hette?
Ponchon: Babel Deli.
Täckjackan: Babel.
Ponchon nickar: Ja. Ja. Det finns en till borta vid handelshögskolan. De har väldigt bra matsallader på fetaost och bakad sötpotatis.
Täckjackan: Ååå, gud vad gott. Det var just att man kunde ta smågrejer…
Ponchon avbryter, säger: och så är det granatäpplekärnor och lite.. kräm.

Täckjackan byter ämne innan ponchon hunnit berätta klart, avbryter henne precis som hon ska börja berätta om auberginerna.

Hon säger: från det ena till det andra, hon som är nu är ju jättebra, men saknar inte du ibland Anders? De här träffarna vi hade, ibland saknar jag de där människorna. Eller det var kanske mer gruppen egentligen? Du vet.
Ponchon svarar: Det är ju liksom det att… Rigmor är ju rolig. Men jag litar inte lika mycket på henne som jag gjorde på Anders.

I högtalarna hörs en röst som säger att nästa station är Zinkensdamm.

Ponchon fortsätter: den här tryggheten som Anders bjöd på, den har hon inte. Det är ju tråkigt med Anders, det som hände. Tänk att han inte är…
Täckjackan säger plötsligt: Nu ska jag gå av. Nu är vi här.
Ponchon: Ja det är här vi är, jag kan stiga av här också.
Täckjackan: så kan vi prata lite mer.
Ponchon: ja så kan vi prata lite mer.

Så häver de sig upp ur sätena, hjälper varandra att ta sig av tunnelbanevagnen. Jag undrar vad som hände med Anders. Jag undrar om han dog. Jag undrar om jag kommer att dö med tom frys.

2 kommentarer | “Dö med tom frys”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Uli skriver:

    Tack, det var fint.

  2. Klara skriver:

    Vilken otroligt fin text. Jag blir alltid så inspirerad, rofylld alternativt underhållen av att läsa din blogg. Oavsett matlagning, egna tankar eller rapporter om Berlusconi. Du är fantastisk på att producera kvalitativa och innehållsrika texter Julia!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp
Annons
Annons
Annons
Annons