Annons
Annons
1:25 10 Apr 2017

Om fruktdisken är en skolklass så är avokadon klassens mest populära tjej. Du hatar att älska henne, och du älskar att hata henne. Hon är slätt glansigt hår, hon luktar DKNY Apple-parfym (starkt doftminne här för mig, som ni förstår), hon är duktig och ambitiös men utan analytisk edge, hon är busig men bara på det ”bra” sättet – hon är helt enkelt det goda fettet, det som är som en hudlotion från insidan. Fräscht, kul, snyggt. Alla vill ha henne, alla vill va henne.

Alla vill ha henne och va henne så mycket att de öppnar restaurang som endast serverar avokadobaserade rätter. De väljer att kalla den The Avocado Show. Redan innan restaurangen öppnat har Instagramkontot över femtiotusen följare. Folk blir som galna. Helt enkelt: vi vet vem som har mest scentid i skolkabarén, och biljetterna tog slut i samma sekund som de släpptes.

Och där sitter jag och tänker: hur jävla bra kan det bli då, det finns väl andra frukter som är goda, andra grönsaker att förundras över? Jag tittar ner på min kropp, kanske är det en kiwi-kropp (har alltid identifierat mig med kiwin: liksom stickig, hårig och skrovlig på utsidan men färglad och med en syrlig kick på insidan? Ja tack) och känner hur fel den är i jämförelse, den är för mycket och för lite på samma gång, det är ingen lotion från insidan utan bara syra som ger dig blåsor i munnen om du konsumerar för mycket.

Nej, den dumma avokadon ska ha hela showen, varenda nummer, från den finstämda introduktionen till den smaskiga efterrätten, och alla applåderna och hela dricksen också.

/Slaktarn

7:00 7 Apr 2017

Jag sitter på tunnelbanan. Två kvinnor sitter i sätena på motsatt sida om gången. De måste vara runt sjuttiofem år gamla. Den ena har ett smalt ansikte och bär glasögon, hon har på sig en svart täckjacka som går ner till knäna. Hon är späd och fågellik, och har en ljus och försiktig röst. Den andra kvinnan är klädd i en stor poncho i ljust beige och röd basker. Hon är större i kroppen än täckjackskvinnan, och hon har en mörk och stadig röst.

Täckjackan säger: jag har sett sånna där program på TV. De kan ha hur mycket som helst hemma.
Ponchon säger, med sin dova röst: Sånna där samlare.
Täckjackan säger: Tänk hur man själv har det, de hade oändligt mycket mer. Det var så mycket saker.
Ponchon säger: man måste rensa innan man dör.
Täckjackan lutar sig fram mot vänninnan, säger: det blir så jobbigt för barnen annars. Jag minns ju hur det blev med Kjell. Man måste rensa.
Ponchon säger: jag har börjat. Slängt flera säckar. Jag saknar inget.

De tystnar. Tystnaden varar några sekunder.

Sen säger ponchon: jag håller på att äta ur frysen nu också.
Den andre verkar upplivad av detta.
Täckjackan: Det kan man ha som sport!
Ponchon: Ja det kan man, man kan ha det som sport, det är kul. Komma på vad man kan laga.
Täckjackan: Det är gudomligt.

Gudomligt att äta ur frysen, tänker jag. Ja det kanske det är.
De byter ämne.

Ponchon säger: alldeles vid tunnelbanan finns det något som heter Babel Deli som är jättebra, där brukar jag äta ibland.
Täckjackan tänker efter, säger fundersamt: Nu ska vi se här, är det det där i hörnet? Där har jag varit.
Ponchon: Ja, precis. Jag brukar äta där för vi brukar repetera med poesigruppen på biblioteket där bredvid, så då äter jag middag där lite innan.
Täckjackan: jag tycker det var så mysigt den där Deli, säg igen vad det hette?
Ponchon: Babel Deli.
Täckjackan: Babel.
Ponchon nickar: Ja. Ja. Det finns en till borta vid handelshögskolan. De har väldigt bra matsallader på fetaost och bakad sötpotatis.
Täckjackan: Ååå, gud vad gott. Det var just att man kunde ta smågrejer…
Ponchon avbryter, säger: och så är det granatäpplekärnor och lite.. kräm.

Täckjackan byter ämne innan ponchon hunnit berätta klart, avbryter henne precis som hon ska börja berätta om auberginerna.

Hon säger: från det ena till det andra, hon som är nu är ju jättebra, men saknar inte du ibland Anders? De här träffarna vi hade, ibland saknar jag de där människorna. Eller det var kanske mer gruppen egentligen? Du vet.
Ponchon svarar: Det är ju liksom det att… Rigmor är ju rolig. Men jag litar inte lika mycket på henne som jag gjorde på Anders.

I högtalarna hörs en röst som säger att nästa station är Zinkensdamm.

Ponchon fortsätter: den här tryggheten som Anders bjöd på, den har hon inte. Det är ju tråkigt med Anders, det som hände. Tänk att han inte är…
Täckjackan säger plötsligt: Nu ska jag gå av. Nu är vi här.
Ponchon: Ja det är här vi är, jag kan stiga av här också.
Täckjackan: så kan vi prata lite mer.
Ponchon: ja så kan vi prata lite mer.

Så häver de sig upp ur sätena, hjälper varandra att ta sig av tunnelbanevagnen. Jag undrar vad som hände med Anders. Jag undrar om han dog. Jag undrar om jag kommer att dö med tom frys.

Annons
12:00 6 Apr 2017

Länge har vi alla gått och tänkt att det här med ”våren” bara är ett obekräftat rykte. Och nu, i början på april, kan man lura sig själv mer än någonsin, men det har heller aldrig varit så många vårtecken på gång samtidigt: kvinnor klädda i beige kashmir som bär på buntar av pioner, solglasögonklädda uteserveringsbesökare, bofinkar i låga buskar täckta av små pryda knoppar. Och för egen del, detta: en den obligatoriska stressen över ”framtiden” som går hand i hand med årstiden, och att jag börjar laga mat i färgkombinationen grönt och rosa.

Framtidsstressen har jag ingen lust att tala mer om, men det med det gröna och rosa hanterade jag tidigare i veckan genom att fylla en stor burk med späda grönsaker med avsikten att konservera dem för eftervärlden.



Årets första sparrisar brutna på mitten, sockerärtor skurna på både längden och bredden, betor i skivor så tunna att de går att se genom, rädisor i helor och halvor, fänkål i bitar tillsammans med sin ljusgröna dill. Grönt och rosa. Snyggt och gott.

Den här picklesburken ser ju olika ut beroende på när under året du ställer dig och gör den. På hösten är vårt jordklot som mest generöst och det kan bli nästan vad som helst, på vintern rotfrukter av allehanda slag, och nu på våren har du chans att föreviga de primörer du snubblar över.

Aktionsplan:
1. Välj ut dina grönsaker, skär dem i lämpliga bitar, lägg i en stor tätslutande glasburk som du nyss diskat ordentligt.
2. Gör en inläggningslag. Jag gjorde en enkel 1-2-3-lag, alltså en del syra, två delar socker, tre delar vatten, denna gång med hälften ättika/hälften vitvinsvinäger. Häll allt i en kastrull och hetta upp, rör runt så att sockret löser sig.
3. Välj din smaksättning! Kryddor, färska örter eller annat kul som ger karaktär. I min egen hade jag dillfrön, hela svartpepparkorn och senapsfrön, men världen är ju ditt smaksättnings-ostron: korianderfrö, färsk timjan, hela vitlöksklyftor, enbär, chiliflingor, kvistar av dill, lagerblad. Gör inte som jag och ta lite för mycket av allt, balla inte ur: det räcker med en nypa av varje. Häll i medan lagen fortfarande är varm, och låt sedan alltsammans svalna.
4. Häll lagen över grönsakerna i burken, slut alltsammans tätt, ta tusen bilder som du lägger upp på instagram, och stoppa sedan in i ett mörkt skåp tills du behöver de som mest.

Adjöss för denna gång,
/Slaktarn

Annons
11:05 2 Apr 2017

Helgen kom och gick i ett rasande tempo, och jag hann knappt blinka så var den över. Något jag dock hann med var att få till en briljant komposition som kan flyga både under brunch- såväl som efterrättsflagg. Jag antar att det handlar om prioriteringar.


Det är en slags varm efterrättsmacka vi talar om. Kusin till den fattiga riddaren, men äggfri och mer dekadent – hör här bara: Mascarponeost, jordgubbar, mörk choklad, smör och råsocker. Oj oj oj.

Att kalla detta för ett recept är en överdrift, allt handlar som så mycket annat bara om ratio, och är man någorlunda matlagningsvan kan man nog räkna ut med lilltån hur jordgubb i förhållande till mascarpone som är förelaktigast. Här kommer i alla fall en instruktion: På en skiva vitt bröd stryks ett tjockt lager mascarpone, sedan lägger du till skivade jordgubbar och riven mörk choklad. Smöra utsidorna av mackan och strö på ett lager råsocker, stek på medelvärme tills brödet fått fin färg. Vänd på mackan, upprepa på andra sidan. Ta upp ur pannan och skär försiktigt din macka i delar, lägg på ditt favoritfat och sikta över lite florsocker.


Tankeexperiment: Hur skulle det vara att byta ut jordgubbarna till något av följande?
a) persika
b) hallon
c) fikon

Samtala i smågrupper om det ni, medan jag avslutar denna sensationellt korta helg med att kolla på Dining on a dime tills det plötsligt är måndag igen.

/Slaktarn

10:52 29 Mar 2017

Den här rätten ser mest ut som en monokrom sörja, men som med så många andra rätter i samma kategori (brunmurrig mat som inte genererar speciellt många likes på instagram) är det inte utsidan som räknas. Gnocchis i femtio nyanser av brunt är nämligen ett litet välsmakande mirakel till sidorätt. Principen: knubbiga blekfeta små gnocchis, som skrubbar sig med grovkornig senap medan de förlustar sig i en rykande het spakälla av gul lök, torr äpplecider och grädde.

Gör så här:
Skär en stor gul lök i båtar och fräs i smör. Låt den mjukna, men inte ta för mycket färg. Följ upp med att dra i ett par deciliter sprakande torr äppelcider. Höj temperaturen och luta dig över pannan, unna dig en liten ångbaserad cider-facial medan alkoholen kokar bort och alltsammans reduceras en smula. Klicka i en rejäl matsked grovkornig senap, du har säkert någon egen favorit som åker fram då och då, varför inte låta den få en stund i rampljuset? Rör runt och häll sedan i grädden, en halvdeciliter borde göra susen, och så avslutar du med salt och peppar efter tycke. Dumpa i dina gnocchis och rör runt så att alltsammans får bekanta sig, och så låter du de gå några minuter tills de är mjuka och redo att ätas med hull och hår.

Ibland har jag färsk dragon i mot slutet, speciellt om jag ska äta detta tillsammans med en bit pocherat kycklingbröst. Detta är emellertid en rätt som går utmärkt att servera på egen hand: lägg bara till ett lass lättkokta haricot verts, eller en sallad på tunt skuren fänkål som fått en dusch i citronsaft. Såsen ensam är även den användbar att ha i rockärmen – lägg till några bitar äpple när du steker löken, och den blir perfekt som komplement till en omsorgsfullt tillagad bit fläsk.

/Slaktarn

Annons
Annons