7:00 1 Aug 2017

Breaking news för alla hot sauce-älskare: Tabasco lanserar nu sin ”scorpion sauce”, som blir den starkaste hittills.

En liten dash av vanlig bruks-tabasco (även kallad original red sauce) brukar räcka ganska långt för att sätta fart på smaklökarna. Men bor det inte en liten kicksökare i oss alla? En som vill tänja på gränserna, falla fritt? Har man inte funnit tillräckligt av den utsökta smärtan i någon av de andra sju tabascovarianterna som finns i handeln borde den nya skorpinjonsåsen få jobbet gjort, den är nämligen hela tjugo gånger starkare än orginalet. På hemsidan beskriver de sin nya baby såhär: ”A combination of scorpion peppers blended with guava, pineapple and a dash of Tabasco Sauce makes for a tangy sauce with untamed heat and a touch of Caribbean sweetness”.

Att såsen finns att köpa i butik i Sverige ännu betvivlar jag starkt, men kan man inte vänta tills dess att någon lämplig får tummen ur går det att klicka hem sitt exemplar genom företagets egna webshop.

/Slaktarn

7:16 31 Jul 2017

två frukostvisioner möts: yoghurt med müsli och knäckemackor VS quesadillas med svarta bönor och skivad potatis

Vissa dagar är man mer eklektiskt lagd än andra, och känner du att det är en sådan dag gäller det att ligga på redan från och med frukosten. På den här bilden (eventuellt den mest pinterest-vänliga jag någonsin kommer att ta?) ser du exempel på hur du kan gå till väga.

Hemmalaget:
Yoghurt med nötter och frön
Knäcke med prästost, tomat och solroskärnor
Knäcke med kokt ägg, hollandaise och inlagd rödlök

Motståndarlaget:
Quesadillas på ost, skivad kokt potatis, röra på svarta bönor med vitlök gul lök och mald koriander, några kycklingbitar från gårdagens middag, stark röd sås, tomat. Extra piff: färsk koriander och inlagd rödlök.

Också närvarande men ej i bild: frukosttrotjänarna apelsinjuice och kaffe.

/Slaktarn

PS. Mer ingående quesadillas-bryderier finns här

12:18 29 Jul 2017

Det är ett under att jag lyckats dröja så länge med att besöka Woodstockholm, men i förrgår var det äntligen dags – dels på grund av otaliga rekommendationer från otaliga håll, men också för att det snopet nog föll sig så att varenda jäkla restaurang i huvudstaden verkar ha sommarstängt just nu. Utom Woodstockholm. Och det var väl på sätt och vis en himla tur det.

Det ligger på Mosebacke torg, i ett hörn, samma hörn som tidigare inhyste en ganska ordinär pizzeria. Den besökte jag bara en gång, men jag minns det mycket väl, för jag var knappt tjugo år och upplevde väl att just den överdimensionerade vesuvion var en vesuvio att minnas för att den jag åt vesuvion med var någon att minnas. Och minns gör jag ju också, nu när jag är tillbaka, även om allt är nytt och ingen vesuvio synes så långt ögat når. Nä, det finns andra saker på menyn, tack och lov.

Rätterna presenterade enligt modellen råvara+råvara+råvara, som kortfattade lockrop. Jag gillar det sättet, det sätter fart på fantasin och vaggar in mig i föreställningen att det det bottnar i stor hänsyn för råvaran+råvaran+råvaran ifråga. Det är luftigt liksom, utbytbart efter säsong och tillgång, inte trött och tungrott och skrivet i sten.

Tillsammans med en liten tallrik zuccinitempura med majonnäs får jag en introduktion till menyn: välj fritt bland rätterna så som behagas, eller ta en avsmakningsmeny bestående av alla tre förrätter samt valfri varmrätt. Den tredje ingången är Tore Wretman-spåret: här har Tores gamla kokböcker granskats under lupp, och några av hans paradnummer har fått sig en hyllning i Woodstockholm-tappning. Tydligen är detta kokboksgrepp ett stående inslag i menyn, men som varieras, och jag gråter nästan blod när jag får höra att Wretmanmenyn föregicks av en meny baserad på Salvador Dalí-kokboken Les diners de Gala. Tänk att ha missat!

Det är ett knivigt beslut, det där att välja mellan avsmakningsmenyn och Wretmanmenyn. Men, mitt sällskap och jag bestämmer oss tillslut att ta alla förrätter att dela på och så varsin varmrätt som uppföljning. Wretman dyker nämligen upp i förrätterna, och således känns beslutet lite som att jag får det bästa av två världar.

Jaja, nu till det maten. Innan jag börjar rada upp rätter på varandra vill jag också nämna detta: på grund av en lite fåfäng genans över att fota mat ute på restaurang är bilderna inte mycket att hänga i granen, men de duger som blueprints att fantisera kring och förhoppningsvis inspireras av. Vi går raskt igenom det hela, det här är ju ingen recension utan snarare en minnesanteckning. Alltså: det som bjuds är undermåliga bilder och knapphändiga presentationer! Take it or leave it (eller gå dit och ät själv, det är ännu bättre).

Rätt nummer ett: fattigmanssparris aka svartrot tillsammans med Wretmans berömda Nobisdressing och ett stiligt rufs av vattenkrasse toppat av torkad riven äggula. Dessutom, något som etsat sig fast en smula: picklade tapiokapärlor (efter en livstid av totalt ointresse för tapiokapärlor finner jag de nu plötsligt mycket intressanta). Alltsammans en strålande uppvisning i texturvariationens njutningar. Jag har ingen bild på den här rätten, så den ovan får duga – där syns nämligen en del av köket med tillhörande kockar, och kisar du tillräckligt ser du kanske vår kära svartrotsrätt där på bänken.

Sedan var det sill. Matjes med syrligt friskt äpple, äggkräm och löjrom, knaprigt kavringsmul och krasse. Och potatis förstås, någonstans längst ner. Planerar härma hemma snarast.

Salta biten! Tydligen en storfavorit för Wretman själv (såpass att han ska ha döpt sin båt efter rätten). Det vi talar om är alltså rimmad oxbringa, här täckt i panko och ytterligare behandlad för att få till ett krispigt yttre. På tallriken har den sällskap av betor av varierande kulör och form, och ytterligare en av Wretmans fenomenala kompositioner: fryst senapsgrädde. Låter en smula underligt, men smakar ljuvligt.

Här syns en av varmrätterna: kål i buljong, klimp, pocherad ägg. Denna rätt tillhörde i huvudsak mitt middagssällskap, och jag ska erkänna att jag var lite ofokuserad på den. Det ska den inte behöva stå till svars för, det var nämligen både gott och intressant, anledningen var att jag var distraherad av min egen varmrätt…

…som var lamm! Bog, om jag inte yrar totalt, med en skummig buerre blanc, mjölksyrad lammkorv och ett allmänt härjeri av dill och fänkål. Och morot ja, det ser ni ju själva på bilden. Mycket stark rätt, alltså inte kryddstark, utan stark. Bra!

Efter denna parad av rätter var jag mätt redo att kasta in handduken, och på grund av detta uteblev efterrättsupplevelsen. Det hade förstås varit kul att ta reda på hur den biten stod sig, men jag har aldrig begripit folk som väljer bort förrätt till förmån för efterrätt, och alltså gräts det ej över spilld dessert.

Nu ligger jag här och undrar vad nästa kokboksrelaterade temameny på Woodstockholm ska bli. Kommer att hålla span, återkomma, rapportera. Det blir kul. Och gott.

/Slaktarn

4:24 26 Jul 2017

Första gången jag träffade ankan var för många år sedan, på en middag hos en ny vän. Den stod där på ett litet matbord uppträngt mot lägenhetens enda fönster, fylld av ljummet vitt boxvin, redo att servera oss ur sin platta silvernäbb. Varken jag, min nya vän eller ankan visste då att nya vännen skulle visa sig bli en bästa vän, och ankan, som levt hela sitt liv i tron att den var unik i sitt slag, skulle så småningom bli varse att den inte var så ensam som den trott.

Det gick ett år, eller om det var två. Jag och farmor stod i hennes matsalsrum och grävde i den stora serveringsmöbel som täckte större delen av rummets ena långsida, på jakt efter något att lägga sallad i. Vi skulle strax till att äta den middag som markerade början på den årliga västerbottensvistelsen, som traditionsenligt bestod av älgstek, pressad potatis, svartvinbärsgelé och gräddsås. Efterrätten oftast variationer på temat glass och bär. Långt där inne i skåpet bakom myllret av serveringsfat och terriner glimrade det av silver.

En näbb.

Ankan hade kommit till farmor på sjuttiotalet. Det var nog glas och allt möjligt till från början, sa farmor, men var de hade blivit av hade hon ingen aning om. Ta den, sa hon, så jag tog den.

/Slaktarn

2:13 25 Jul 2017

Nu ska jag berätta historien om en sallad jag fick till för en tid sedan. Stjärnan för dagen var en knippe lök jag hade skjutit i skogen och släpat hem på ryggen, och väl hemma i kökets trygga vrå beslutade jag att det var i grillpannan min lökknippe skulle gå mot sin sista vila. Är man inte alltför konservativt lagd så kan man tänka: istället för lördagsgodis – grillad lök! Grillbehandlingen kramar nämligen fram all lökens söta älskvärdhet, men till skillnad från när man karamelliserar stackarn så bibehålls en del textur. Grillad lök är således perfekt att tugga i sig i en sallad, åtminstone under sommaren då löken är i sitt esse.

1. Gå igenom dina sommarlökar och se till att de är rena och rensade från skrufs. Använder du vårlök kan de läggas på grillen som de är, men den större sommarlöken behöver förmodligen delas på längden en eller två gånger innan den hamnar på grillen. Riktlinje: alla dina bitar bör ha någorlunda samma format och tjocklek.

grillad sommarlök

2. Släng på en het grill eller i en het och torr grillpanna. Se till att de får grillmärken, vänd när de börjar sloka. De ska absolut inte förkolna, men det är viktigt att de får tid att bli mjuka. När de ser ut ungefär som på bilden ovan tar du dem av värmen.

3. Medan löken fortfarande är varm: lägg i en skål och blanda ner en näve späd svart- eller grönkål (värmen gör att den tappar lite spänst, vilket i just fallet kål är positivt!) och ett lass stora vita bönor eller kikärtor (ur burk, ordentligt avsköljda). Avsluta med en rejäl ringling olivolja, saften av en halv citron samt flingsalt och svartpeppar.

sallad på grillad sommarlök, späd svartkål och vita bönor
sallad på grillad sommarlök, späd svartkål och vita bönor

Valfri extra finess: rostade hasselnötter eller mandelflagor, lite crunch har ingen dött av! Det fångar upp det nötiga i den grilalde löken och i bönorna bra. Jag slängde en bit ugnsbakad torskrygg på toppen, för det tycker jag är gott (mycket gott till och med, älskar kombon vit fisk och vit böna!). Men var och en gör ju som den behagar.

sallad på grillad sommarlök, späd svartkål och vita bönor

/Slaktarn