Annons
Annons
11:05 2 Apr 2017

Helgen kom och gick i ett rasande tempo, och jag hann knappt blinka så var den över. Något jag dock hann med var att få till en briljant komposition som kan flyga både under brunch- såväl som efterrättsflagg. Jag antar att det handlar om prioriteringar.


Det är en slags varm efterrättsmacka vi talar om. Kusin till den fattiga riddaren, men äggfri och mer dekadent – hör här bara: Mascarponeost, jordgubbar, mörk choklad, smör och råsocker. Oj oj oj.

Att kalla detta för ett recept är en överdrift, allt handlar som så mycket annat bara om ratio, och är man någorlunda matlagningsvan kan man nog räkna ut med lilltån hur jordgubb i förhållande till mascarpone som är förelaktigast. Här kommer i alla fall en instruktion: På en skiva vitt bröd stryks ett tjockt lager mascarpone, sedan lägger du till skivade jordgubbar och riven mörk choklad. Smöra utsidorna av mackan och strö på ett lager råsocker, stek på medelvärme tills brödet fått fin färg. Vänd på mackan, upprepa på andra sidan. Ta upp ur pannan och skär försiktigt din macka i delar, lägg på ditt favoritfat och sikta över lite florsocker.


Tankeexperiment: Hur skulle det vara att byta ut jordgubbarna till något av följande?
a) persika
b) hallon
c) fikon

Samtala i smågrupper om det ni, medan jag avslutar denna sensationellt korta helg med att kolla på Dining on a dime tills det plötsligt är måndag igen.

/Slaktarn

10:52 29 Mar 2017

Den här rätten ser mest ut som en monokrom sörja, men som med så många andra rätter i samma kategori (brunmurrig mat som inte genererar speciellt många likes på instagram) är det inte utsidan som räknas. Gnocchis i femtio nyanser av brunt är nämligen ett litet välsmakande mirakel till sidorätt. Principen: knubbiga blekfeta små gnocchis, som skrubbar sig med grovkornig senap medan de förlustar sig i en rykande het spakälla av gul lök, torr äpplecider och grädde.

Gör så här:
Skär en stor gul lök i båtar och fräs i smör. Låt den mjukna, men inte ta för mycket färg. Följ upp med att dra i ett par deciliter sprakande torr äppelcider. Höj temperaturen och luta dig över pannan, unna dig en liten ångbaserad cider-facial medan alkoholen kokar bort och alltsammans reduceras en smula. Klicka i en rejäl matsked grovkornig senap, du har säkert någon egen favorit som åker fram då och då, varför inte låta den få en stund i rampljuset? Rör runt och häll sedan i grädden, en halvdeciliter borde göra susen, och så avslutar du med salt och peppar efter tycke. Dumpa i dina gnocchis och rör runt så att alltsammans får bekanta sig, och så låter du de gå några minuter tills de är mjuka och redo att ätas med hull och hår.

Ibland har jag färsk dragon i mot slutet, speciellt om jag ska äta detta tillsammans med en bit pocherat kycklingbröst. Detta är emellertid en rätt som går utmärkt att servera på egen hand: lägg bara till ett lass lättkokta haricot verts, eller en sallad på tunt skuren fänkål som fått en dusch i citronsaft. Såsen ensam är även den användbar att ha i rockärmen – lägg till några bitar äpple när du steker löken, och den blir perfekt som komplement till en omsorgsfullt tillagad bit fläsk.

/Slaktarn

Annons
10:33 28 Mar 2017

Det var en gång en man som hette Ötzi. Han levde för väldigt länge sedan, under den tidsperiod som kallas för kopparstenåldern. Han var en liten man enligt moderna mått, bara en och sextio lång. Vanligtvis klädde han sig i päls, både byxor, hatt och rock, och under byxorna en slags kalsong i getskinn. Till detta bar han midjeväska och ryggsäck i skinn. Hade Ötzi levt idag hade man kanske avfärdat den excentriska klädstilen som ett sätt att kompensera för längden, för att inte tala om fötterna i storlek trettioåtta, men eftersom han levde under kopparstenåldern vet vi att både hans kropp och kläderna han bar inte utmärkte sig särskilt gentemot hur andra såg ut. Ötzi hade ett hårt liv, och det syntes på honom. Tänderna var i dåligt skick, han var sjuk och hade flera självläkta frakturer, och på kroppen hade han ett helt gäng tatueringar som kommit till som en slags (förmodligen inte så effektiv) medicin för att bota skador och värk.

Någon gång efter att Ötzi passerat fyrtiosträcket var det en ovanligt varm sommar, och han bestämde sig av skäl vi inte vet något om för att ge sig av på en lång alpvandring. Högt där uppe ställde han sig under en paus ifrån sig sin packning, lutade den mot en sten, och blev plötsligt varse att han hade sällskap. En pil i bröstet senare såg han kanske sitt liv passera i revy framför sig, och så småningom dog han av blodförlusten.

Av jord var han kommen, och till jord skulle han åter varda, om det nu inte varit för vissa särskilda omständigheter. Ungefär 5300 år senare hittades vår vän där uppe i bergen av två tyska bergsklättrare. Kroppen hade bevarats anmärkningsvärt väl, då den legat under is hela denna långa tid. Det året, 1991, var förmodligen det första året då sänkan där han omkommit varit isfri sedan den där sommaren då Ötzi kom vandrande i sin pälsmundering och sin magväska. Inte hade han anat då, när pilen träffade honom, att han så lång tid senare skulle ligga i en nerkyld glaskista på Sydtyrolens arkeologiska museum i den italienska staden Bolzano, och vara föremål för turisternas förundran och forskarnas enorma exaltering över att finna nyckeln till den informationsmässiga skattkammare fylld av kunskap om livet för längesen.

Något forskarna roat sig med sedan Ötzis kvarlevor dök upp är att studera hans maginnehåll. Vad åt en man som han? Getter, verkar vara svaret. Men nyligen har ytterligare upptäckter gjorts: Ötzi tycks nämligen ha ätit prosciutto.

Och, som av en ödets ironi, skulle han flera tusen år efter sin död hittas, själv förvandlad till prosciutto. Och vi får för tusende gången bekräftelse på att vi verkligen är vad vi äter.

/Slaktarn

 

Annons
5:43 24 Mar 2017

Här kommer en trött spaning: Hamburgaren har blivit hot stuff i det här landet, och det verkar som att nya hamburgerställen med ägare som varit på amerikaturné dyker upp varje vecka. Alla vill vara sitt egna lilla Shake Shack.

Nå, det ska vi inte dröja oss kvar vid onödigt länge, vi ska istället fokusera på något som följer med den utvecklingen: även den vegetariska burgaren fått mer strålkastarljus. För varje ställe nyöppnat ställe med dubbel ostburgare samt sideorder av äpplecoleslaw och sötpotatis-pommes frites på menyn, dyker också  ännu en tappning på vegoburgaren upp. Alla tvingas helt enkelt hitta på en egen.

Det är falafelburgare med guacamole, portobelloburgare med tryffelmajo, halloumiburgare med picklad rödlök. Jag kan fortsätta i oändlighet, hela vägen genom hamburgerkedjan Max vegoserie med pulled oumph i spetsen, och ända fram till… Burger King. Som helt missat att hoppa på tåget.

Det var flera år sedan jag åt på Burger King. Inte av något speciellt skäl egentligen, jag vill minnas att jag föredrog BK framför andra kedjor en gång i tiden, men dessa dagar blir det med största sannolikhet någon av dess konkurrenter som får mina surt förvärvade slantar de gånger jag är på jakt efter ett happy meal. Igår befann jag mig dock i en situation då ett besök kändes som en god idé, och jag såg då även min chans att testa deras (enda) köttfria burgare. Det framgick inte av menyn vilken typ av biff jag hade att se fram emot, men sådant kan man ju också välja att se som lite ”vardags-edge” om man är lagd åt glaset-är-halvfullt-hållet.

Jag vet nu mer detaljer, dels för att jag som sagt beställde den och åt den, men också för att jag googlat: ”Det perfekta alternativet för dig som vill äta en smaskig grönsaksburgare. Serveras med färsk sallad, solmogna tomater, lök, ketchup och pickles”, skriver Burger King på sin hemsida. En grönsaksbiff, men som innehåller både ägg- och mjölkprodukter.

Jag öppnade burgarens prassliga omslagspapper (högt rankat i listan över livets härligaste saker, näst efter att öppna en riktigt kall burk cola!) och stirrade min lunch i vitögat. Biffens utseende var inte speciellt avslöjande, den såg krispig och liksom panerad ut. Mer information gick lyckligtvis att utläsa efter att ha tagit ett bett av den, och inte någon positiv sådan.

Här ska ni få se en bild.

Ser ni det där gröna? Det som sticker fram i mitten av burgaren? Det är ärtor. Något annat som inte syns i bild men som definitivt gjorde väsen av sig i min mun: majskorn.

Fråga: hör ärtor och majskorn hemma i en hamburgare?
Svar: nej. NEJ.

Jag kan acceptera ärtor och majs både här och där, men i hamburgare hör de definitivt inte hemma. Möjligen i nermald form, oidentifierbara, men inte synliga och i sin naturliga form, så att de till och med faller ur biffen och ner i knät på mig. Burger King har helt och hållet missuppfattat den vegetariska burgarens potential, och istället ger de sina icke-köttätande matgäster en mosig sjuttiotalssula till biff, tillverkad av formpressad barnmat och hela ärtor. En skymf. Men det är kanske så de vill ha det.

Är jag ensam om dessa känslor? Förtjänar jag inte bättre, och gör inte skolmatsalsärtan och burkmajskornet det också?

Hu jeda mig. Nu tar jag helg.
/Slaktarn

7:33 22 Mar 2017

Hej. Jag känner mig inte på något skrivhumör idag, så jag ska fatta mig kort – här kommer ett middagstips: Sushiris med kyckling i sås på ingefära och soja, sesammarinerade böngroddar och gochujang! En slags mindre eklektisk släkting till den koreanska rätten bibimbap, if you will.

Jag kommer nu att lista denna maträtts USPs:
– Den känns invecklad och fancy men är enkel att laga.
– Jag älskar pocherat kycklingbröst till detta, men den går att variera proteinmässigt i princip hur du vill – använd lax, använd tofu (förslagsvis den här från Astrid och aporna, stekt i lite olja bara), använd bläckfisk. Använd vad sjutton du vill, bara du gör det med rimlig dos finess.
– Den är naturligtvis också svingod, annars skulle jag inte bry mig om att skriva ner receptet.

För att få till denna rätt behöver du följande: Sushiris, kycklingbröst eller annat valfritt protein, böngroddar, sesamolja, ljus soja, ingefära, strösocker, gul lök, och så gochujang (koreansk fermenterad chilisås, finns på asiatiska livs).

Gör så här:

1. Rundkornigt ris, eller sushiris, behöver ligga i blöt innan tillagning. Det kan förstöra lite för spontaniteten, men det betyder inte att du inte kan leva ett njutningsfullt och lyckligt liv ändå: efter att ha jobbat dig utbränd hela dagen och sedan handlat mat, så går du efter att ha passerat hemmets tröskel raka vägen in i köket och lägger riset i blöt. Ta inte ens av dig jackan, bara gå och gör det! Alla märken och varianter har förstås olika tillagningsinstruktioner, och dessa är det meningen att du ska följa, men det börjar troligtvis med blötläggning. Sen kan du spela The Sims, betala dina räkningar, eller vad du nu tycker om att göra som avkoppling. När du kopplat av den tid riset behöver för att ligga i blöt (eller längre om du nu vill det) så är både du och dina riskorn i perfekt skick att ge er in i fajten med resten av middagens råvaror.

2. Sätt igång med att koka riset. Bered dig sedan på att pochera kycklingen (pochera = koka, inget att vara nervös för): koka upp vatten i en liten kastrull, salta ordentligt, och ha eventuellt i buljong av valfritt slag. Ett par vitlöksklyftor du mosat till med kniven kan också vara gott att ha i. Lägg i kycklingbrösten när vattnet kokar, vrid sedan ner temperaturen till låg/medium, täck med lock. Låt gå i tio-femton minuter.

3.  Under tiden riset och kycklingen gör sin grej ska du göra din grej, som i detta fall är såsen. Finhacka ingefära (tänk en bit motsvarande din tumme) och ett par vitlöksklyftor, och skär en stor gul lök i halvmånar. Sätt en stekpanna på medel/hög temperatur, häll i lite neutral olja, och lägg i den gula löken. När den gått några minuter lägger du i resten. Efter ytterligare några minuter (det får gärna ta färg, men låt inte vitlöken brännas!) häller du i en halv deciliter soja och lika mycket vatten, och en matsked socker. Rör runt och se på medan allt bubblar och lever om. Vill du ha mer sås? Ja då dubblar du bara mängden soja/vatten/socker. Inga konstigheter. Kom bara ihåg att smaka av socker- och salthalten, och reglera efter preferens. När såsen reducerats en aning kan du välja mellan att ha den som den är, eller reda av den lite med maizenamjöl. Your call. Jag tycker om att reda av den, då fastnar den bättre på kycklingen och böngroddarna.

4. Avsluta med att plocka upp din kyckling, skär den i skivor, och lägg ner i såsen. Marinera sedan en näve böngroddar i en sådär halv matsked sesamolja. Sedan är det dags att montera alltsammans: ris i botten, kyckling och sås ovanpå, sedan böngroddarna. Ringla över gochijangsåsen (har du köpt gochujangpasta kan du späda ut den med lite vatten från tekokaren, så blir den mer ”ringelbar”). Avsluta med en skur furikake eller ett gäng rostade sesamfrön på toppen.

/Slaktarn

PS! Grej som är god till: Gurka, marinerad i en lag på risvinäger, socker och chiliflingor. Men det är plusmeny-tillval.

Annons
Annons