4:07 6 Jun 2017

Så snopet, att redan första kvällen snubbla rakt in i en måltid som jag misstänker i slutändan kommer att krönas till resans bästa. Fullkomligt lycksalig över denna fullträff (och med en liten fladdrande oro  – tänk om det bara är downhill efter detta?!) tänker jag nu berätta om mitt besök på restaurang Cumpà Cosimo.

Jag befinner mig alltså i Ravello. En by snarare än en stad, med bara 2500 invånare, belägen högt upp i bergen på den italienska amalfikustens västligare del. Det är en ort som besitter en slags återhållsam elegans, svårt att beskriva faktiskt, men det är en känsla som inte direkt minskade när jag fick höra att gamla glamproffs som Jackie Kennedy och Greta Garbo brukade ta sig hit för att pusta ut när det begav sig. I Garbos fall genom att checka in på anrika Villa Cimbrone tillsammans med dåvarande lovern Leopold Stokowski, och i Kennedys fall genom att proppa i sig mat på Trattoria Cumpà Cosimo.

Jackie softar i Ravello, 1962

Man skulle på grund av denna exalterande info kunna få för sig att Cumpà Cosimo var ett etablissemang i den piffigare kategorin, och med en prismässigt matchande meny. Det är fel. Det är varken glamoröst eller dyrt, utan nästan märkligt oberört av samtidens krav på image och medvetenhet. Så här ungefär: Lokalen består av ett par ganska stora rum med gulmålade väggar, det ena med samtliga fönster och dörrar uppslagna mot gatan. Det är stimmigt och plåttrigt, fullt av folk, och belysningen är av det slaget som är så ovanligt hemma, det vill säga helt upptänt och i alla avseenden förfulande både för gäster och mat. På väggarna hänger målningar av matstilleben eller fotografier av ägarna som gör tummen upp med armen om vad jag antar är en särskilt omtyckt gäst, och i hörnen står pelargoner eller palmer i krukor, samtliga av plast. Dukar av tyg, servetter av papper. Pretentionerna är noll.

Två personer i lokalen utmärker sig särskilt: den ena är en korpulent och skallig man i pastellrosa skjorta, han har ett bullrande skratt och generöst kroppsspråk. Den andra personen är en gammal dam vars svarta hår fästs mitt på huvudet av en stor röd bollformad hårklämma, som matchar förklädet hon har på sig: vitt, och med ett mönster av stora röda krabbor. Hon går runt bland gästerna och pekar, levererar tallrikar med godsaker (ibland verkar det inte som att gästerna väntat sig maten, men det skiter hon i), ser till att maten äts upp, fyller på, mumlar olika kommandon jag inte förstår. Senare får jag veta att hennes namn är Netta Buttone, och att restaurangen drivits av denna matlagande matriarks familj i sjuttio av dess trehundra år långa historia. Den glada mannen i pastellrosa måste vara hennes son. Vägg i vägg med restaurangen ligger familjens slakteributik, och alla grönsaker vi äter kommer från deras egen gård. Ja ni hör ju, det är otroligt sympatiskt alltsammans. Hjärtligt. Och då har vi inte ens kommit till maten.

Menyn är inte så värst omfattande, vilket är skönt. Det är klassiska regionala rätter som bjuds, enkla anrättningar vars ingredienser kommer från trakten, mat som alltid ätits här. Några kötträtter, charkuterier, en herrans massa färsk fisk och skaldjur, lokalproducerad ost och grönsaker typiska för regionen. Pasta, pizza. Vi inleder med att dricka prosecco och dela en tallrik grönsaker tillredda på olika briljant enkla vis (några slags bakade bondbönor tillexempel, och grillad zuccini i vinäger), alltsammans arrangerat i en cirkel runt en rund liten mozzarella, storlek större golfboll. Jag känner mig så långt in i måltiden redan så exalterad att jag håller på att svimma.

På detta följer en havsabborre, serverad hel och kvickt filéad av vår servitör, en man i femtioårsåldern som till varje pris tycks vilja undvika ögonkontakt, men som är rasande effektiv och proffsig. Fisken ja, fisken, den var fantastisk, purfärsk, badade i smör och örter, serverad med ett gäng tunt skurna potatisskivor. Fantastisk, punkt slut.

Att beställa sig en stor god köttbit visade sig också vara en fullträff. Det var något av det godaste kött jag ätit i mitt liv tror jag. Enkelt smaksatt med smör, vitlök och persilja, en liten tallrik hemlagad pasta med tomat vid sidan om, obegränsad påfyllning av toppen lokalt rödvin på karaff framför.

Vi åt efterrätt också, tiramisu, och en citronkaka med mascarponeost och limoncello. Av bara farten. Avslutade nästan med en stänkare, men lyckades lägga band på oss i sista stund. Tänker i efterhand att det var ett misstag. Vill tillbaka, kommer att gå tillbaka. Och då kommer inga band att läggas, då är det all in.

/Slaktarn

1:06 5 Jun 2017

Hej på er. Jag har åkt till en by i Italien för att vila och äta. Det betyder att ni, kära läsare, har en hel del resedagboksanteckningar att se fram emot.

Vad synd att ni kommer fram så sent, fick vi höra innan vi åkte, bilvägen är ju så vacker. I efterhand är jag ganska glad att det var mörkt när vi kom, för det är något magiskt med att komma fram till en ny plats i mörker. Man tvingas skärpa sinnena på ett annat sätt för att stilla sin nyfikenhet. Efter att ha landat i Neapel åkte vi bil i nittio minuter, till ljudet av en bilradio som skränade sitt skrammel i varierande intensitet beroende på höjdskillnaden. Jag satt med benen fastklämda i en konstig vinkel mot ryggen av förarens långt tillbakarullade säte och näsan tryckt mot bilrutan, ansträngde ögonen till max för att ta in så mycket som möjligt: siluetterna av de mörka bergen vars klippväggar vår färd slingrade sig längst, de glittrande ljusen från dockhusvärldarna nere i dalgångarna. Luften mättad, luktar gott genom fönstret. I mörkret är vi så små, vår lilla bil en myra på en myrstig över ryggen på en uråldrig trädbevuxen jätte. Plötsligt är allt en fantasyroman. Plötsligt är vi framme i Ravello.

Nio timmar senare öppnade jag fönsterluckorna och såg något helt annat. Gassande sol och knallblått hav som sömlöst övergår i knallblå himmel, ingen horisont. Hortensior i gräll magenta, citrongula fjärilar, kvittrande fåglar, technicolour. Löjligt vackert. Hej och välkommen till Amalfikusten.

/Slaktarn

2:01 1 Jun 2017

Hej på er alla mugglare!

Ville bara titta in med en hälsning om att jag var seriös med mina tankar på ett inlägg gällande maten i böckerna om Harry Potter. Se bevis nedan, ur anteckningsappen i min telefon.

/Slaktarn

10:49 31 Maj 2017

Korv med mos, tänkte du, nä nä nä säger jag nu. Och fick dessutom till ett rim på köpet. Dagens middagstips är den gamla hederliga italienska husmansklassikern linser och korv, salsicce con lenticchie.

Belugalinser, närmare bestämt, och salsicca, ännu närmare bestämt. Kronan på verket är en tomatsås du lagt ner din själ i, men för den som inte vill lämna ifrån sig sin själ utan vidare (rimligt?) går det också bra med en rejäl slatt vin.

belugalinser med tomatsås och salsicca

Börja med tomatsåsen. Här kommer ingredienser och mängder:

1 stor gul lök
1 klyfta vitlök

2 stavar blekselleri
400 gram passerade tomater
2 dl vätska, vatten och/eller vin (rött eller vitt, ta vad du har hemma)
torkad timjan, salt, peppar, strösocker, torkade chiliflingor om du har lust

1. Hacka grönsakerna. Täck botten av en panna med olivolja och ös ner alltsammans, svetta på låg/medeltemperatur i runt fem minuter. När dina grönsaker är mjuka och glansigt genomskinliga häller du på tomater, vatten, eventuellt vin, och samtliga kryddor. Peppar kan man vara frikostig med, chiliflingor efter smak, snåla med saltet i början och dra i mer efter hand om det behövs. Sockret (som enligt mig är nödvändigt när man gör en tomatsås av burktomater, tar bort den där stickigt syrliga bismaken) bör ligga på ett minimum av en knapp tesked, men där kan du också härja fritt om du skulle tycka att det passar med mer. Koka upp tills det bubblar, rör om ordentligt, och sänk temperaturen till medel.

2. Gå nu vidare till linserna! Belugalinsen har fått sitt namn på grund sin utseendemässiga likhet med rysk kaviar, och är något av linsernas rolls royce. De är snygga, svartgröna i färgen, och blir till skillnad från röda och i viss mån också gröna linser inte mosiga när de kokas, utan håller sin form. Smaken är djup och nötig, och passar särskilt bra till salta saker (som salsicca, tillexempel!).

belugalinser

belugalinser

Koka belugalinserna enligt paketets anvisningar i saltat vatten, eller lägg ner lite extra omsorg i form av följande: svetta scharlottenlök och en halv klyfta vitlök i lite olivolja, häll i tre deciliter linser, och slå på dubbla mängden vätska. Jag använde en mix av kycklingbuljong och vitt vin, men bara buljong går naturligtvis också bra. Efter femton-tjugo minuter är de klara, ta upp några och testa, och när de är mjuka med lite motstånd är de klara att hällas av i ett durkslag.

3. Under tiden dina linser och din tomatsås bubblat sig mot färdigt tillstånd har du naturligtvis stekt din salsicca också. Avsluta med att hacka lite persilja av vilken du blandar ner en näve i linserna, och spar en liten hög att strössla över vardera upplagd portion.

Salsicce con lenticchie

Salsicce con lenticchie

Nu återstår endast att låta maten tysta mun. Adjöss.

/Slaktarn

12:32 25 Maj 2017

Inte svårt att detektera återkommande teman i senaste tidens matlagning: saker inslagna i bröd, och korv. Idag, ledig och på grund av detta kvar i sängen tills kroppen kräver lunchmat snarare än frukostmat, blev dagens första måltid en korv-och-mos-upplevelse. Jag gick upp, skalade snabbt ett gäng potatisar och satte på spisen, gjorde kaffe, och tog med mig koppen att dricka i sängen medan potatisen gjorde sitt bästa för att bli mosvänlig i sitt kokvatten. Tjugo minuter av Harry Potter i ljudboksformat (känner att det finns ett blogginlägg här, maten i HP?) och bryggkaffe med mjölk senare tog jag mig åter in i köket för att preparera resten av rätten.

Jag påbörjade stekning av två isterband från undersåker, och rev under tiden morötter och blandade med vårlök, svartpeppar och en skvätt vinäger, tog fram två olika sorters senap, rostad lök, samt mitt enorma stash av inlagd rödlök (kvar från ett födelsedagsfirande med hamburgarinslag för några helger sedan). Jag hällde de kokta potatisarna i ett durkslag, smälte en monstruöst stor klick smör tillsammans med mjölk, lade till vitpeppar och lite salt, och hällde ner potatisen i sörjan för att med elvispens hjälp omvandla alltsammans till mos. Sedan var det bara att plocka fram ett tunnbröd och påbörja monteringsarbetet.

tunnbrödsrulle med isterband från undersåker

tunnbrödsrulle med isterband från undersåker

Och, voilà! Vi har en tunnbrödsrulle. Nu: tillbaka till HP och hans omättliga försök att framkalla en fungerande patronus. Hurra för denna morgon.

/Slaktarn