Ända sedan jag såg ett glasspaket från Siaglass med smaken skumbanan har jag tänkt att de är lite crazy. Lite oförutsägbara i all sin trygga varumärkesstabilitet. Det kan liksom balla ur åt både det ena och det andra hållet.

Igår kom ett pressmeddelande från nämnda glassproducent där de presenterade sina nyheter i kulglasskategorin. De har bland annat gjort en popcornglass (applåd!). Och en rödbeta/peppar-sorbet som kommer att ingå i deras restaurangsortiment. Så här säger de om rödbetsglassen: ”Färgstark rödbetssorbet med smak av timjan och svartpeppar. Som förrätt men blinier och gräddfil eller som en vågad shot mellan två rätter – en sorbetkula och en skvätt vodka.”

Ni hör ju! Det ballar ur. Och det är ju kul. Min egen relation till just rödbetsglass är inte speciellt positiv. Den blir oerhört vacker i färgen, men smakar… jord. Å andra sidan är ju ”dirty food” årets stora mattrend, om man får tro Lennart Wallander på matkommunikationsbyrån Food & Friends. Allt är alltså i sin ordning.

Högst relaterat för att inte säga viktigt: Det här gamla blogginlägget, där Gabriella Ahlström berättar om sin rödbetssorbetupplevelse i P1-programmet Spanarna, som kortfattat skulle kunna sammanfattas med: varför ska det vara gott, när det kan vara intressant?

Efter att ha tagit en bokhandelsrunda för att gräva i kokbokshyllan kom jag hem med några nya bekymmersrynkor. Många av böckerna heter saker i stil med Clean Eating, Ärlig mat och Ett renare liv. Samtliga med en underrubrik som förklarade att det rena med recepten var att de inte innehåller gluten, socker eller mjölk. Jaha, okej, tänkte jag. Vad är det som är så smutsigt med det då?

Först läste jag en artikel som Lisa Förare Winbladh skrivit i White Paper. Den handlar om gluten och varför många inte äter det, glutenintoleranta eller ej. Sedan googlade jag runt lite på att sluta med socker och hamnade på en massa raw food- och hälsobloggar som förklarade varför socker är jävulen. Jag har själv (typ) slutat med socker nyligen, till största del som ett smakexperiment, men kände på grund av att ätstörningslamporna började blinka rött genast för att stänga ner antisockerpropagandan på min skärm. Det var alltså bara mjölken kvar. Vad är det med mjölken? Om det är ”clean eating” att inte äta mjölk (och gluten, och socker), betyder det då att det är… smutsigt? Det är en animalisk produkt, men det verkade inte vara dessa böckers fokus. Det var hälsoaspekten. Vad mjölken gör med kroppen. Och så kom texten som följer nedan plötsligt att handla om mjölkens uppgång och fall, och inte ovanstående boktitlar. Något jag gäspat bara av att tänka på tidigare. Men nu är det dags. Håll i hatten.

Det har bråkas något jävulskt om mjölk senaste åren. I slutet av 2014 kom den där studien som några forskare vid Uppsala universitet ägnat de senaste tjugotre åren åt. Den visade att det fanns en länk mellan hög mjölkkonsumtion hos vuxna och risken att dö i hjärt- och kärlsjukdomar, och dessutom risken för benfrakturer. Forskarna fann att det verkade vara laktosen i mjölken som var boven, och i djurtester där djuren injicerats eller matats med galaktos (en av beståndsdelarna i laktos) visas samma resultat, nämligen att djurstackarna fick kroppsliga förändringar och åldrades i förtid. Jag ska inte dra igenom alltsammans här, det kan man ju googla på om andan faller på. Studien orsakade i vilket fall ramaskri både här och där, och mjölklandet Sverige drabbades av dåligt självförtroende.

Det har gjorts mängder av studier på mjölk, och beroende på vem som är finansiär har resultaten varierat kraftigt. Uppsalaforskarna är långt ifrån ensamma om att komma fram till att mjölk kanske inte direkt är livets dryck.

Mjölkbönderna har alltså tuffa tider. Undersökningar har visat att mer än var fjärde svensk mjölkbonde räknar med att tvingas lägga ner sin produktion någon gång under de kommande fem åren. I Maj 2015 sände SVT:s Uppdrag Granskning ett program om den svenska mjölkkrisen, där de presenterade en enkätundersökning som visade att sju av tio mjölkbönder vill byta från mjölkjätten Arla till annat mejeri om de kunde. Demokratin inom det bondeägda kooperativet Arla var bristande, tyckte man. Undersökningen visade också att de bönder som var anslutna till andra mejerier var ”nöjda eller mycket nöjda” med sitt mejeri, och att endast tre av tio vill byta eller skulle kunna tänka sig att byta mejeri. ”Det är ingen mjölkkris – det är en Arlakris” sade en av bönderna. Arlas ersättning är rekordlåg, och många bönder går över en krona back på varje producerat liter mjölk. Mjölkmisstro och lönsamhet går inte hand i hand.

Ingen har väl missat att lobbyorganisationen Svensk Mjölk legat i luven med havredrycksproducenten Oatly efter att de marknadsfört sina produkter med vad Svensk Lobby ansåg var misskrediterande för mjökbranschen och nedvärderande för mjölk som näringsämne. Oatly åkte på en stämning på fjorton miljoner och förlorade efter många turer i marknadsdomstolen, men gick ändå ur striden som vinnare i något avseende – de två veckorna som följde efter stämningen ökade deras försäljning med tjugo procent (huruvida det beror på stämningen är naturligtvis oklart, kanske hade det hänt oavsett. Tydligt är dock att turerna kring rättegången var en bra PR-skjuts, och att plantbaserad mjölk vinner mark), och hela spektaklet har minst sagt fått Svensk Mjölk att framstå som riktiga prakt-as. En motreaktion bland konsumenter efter domen kan detekteras i ett antal anmälningar till konsumentombudsmannen. I början av januari hade tjugosex personer anmält Arla för just av missvisande och vilseledande reklam. Det gäller Arlas slogan naturens egen sportdryck.

– Vi anser inte att vår reklam är vare sig missvisande eller vilseledande. Vi har använt oss av naturens egen sportdryck i snart fyra år och nu plötsligt kommer det in ett stort antal anmälningar på kort tid. Det är ganska uppenbart att det är samordnat. Av vem får andra spekulera i, sade Arlas pressekreterare Daniel Emilsson i en intervju med Dagens Media.

Senaste nyheterna kring Oatly är att tillväxtprocenten i Sverige ligger på 40 procent, och siffrorna i övriga tjugo länder som de exporterar till ligger inte långt efter. Nu är det dags att bygga ut fabriken i Landskrona för att kunna öka produktionen från 30 miljoner liter per år till 100 miljoner liter. Det kommer att kosta pengar. Närmare bestämt 350 minjoner kronor. Det går bra för havremjölken.

– Det handlar främst om att man vill undvika animaliska livsmedel. Vi ser även att havre uppmärksammans allt med som ett hälsosamt livsmedel i hela världen, sa Oatlys VD Toni Petersson om expansionen.

Så här såg företaget Fairlifes mjölkannonser ut. Fairlife är Coca Colas mjölksatsning. Förlåt, jag menar mjölkkastning.

”Den svenska mjölkkrisen” har blivit ett nästan lika vedertaget (och uttjatat!) begrepp som ”Det svenska modeundret” var för några år sedan. Och nu sitter jag här och bråk-recapar som det kallas på Nöjesguiden-lingo, från början triggad av förhållningssättet till viss mat som smutsig. Kroppen är ett tempel, och i det templet ställer man inte in en massa mjölkkartonger, tydligen. Jag vägrar se mat som smuts, men jag tänker inte vara oupplyst och blind på grund av det. Att mjölk anklagas för att vara smuts får helt enkelt inte vara en anledning till att en surpuppa som mig automatiskt sätter sig på tvären och demonstrativt häller i sig ett stort glas av ”naturens egen sportdryck”.

Kontenta: Jag är mer yr än någonsin. Laktos är dåligt. Drick mer plantbaserad mjölk. Och gör din reasearch innan du säger att det där templet ska eller inte ska ha komjölk i sig.

/Slaktarn

Imorgonbitti blir det mjölkkrig på den här bloggen. Håll i er.

/Slaktarn

Kära människor. Som jag nämnt en gång tidigare arbetar jag ibland i ett skolkök. Ett sådant skolkök som är lite mer ambitiöst, ett sånt som har sjutton olika sallader varje dag. Ett sånt som rostar butternutpumpa i ugnen och serverar med citronvinägrette. Det är kul. Jag vet inte så mycket om barn och deras matvanor, men när jag jobbar där lär jag mig bit för bit. Jag lär mig att sweet chilisås är den nya ketchupen, och att barn älskar stekt potatis. Och så lär jag mig att de älskar lax.

Exempel: Jag ägnar mig åt att fylla på någon grej som tagit slut. Två flickor som går i tvåan dyker upp och ska äta lunch.

Person 1: Vad är det där!
Person 2: Det är fisk!
Person 1: Jaha fiskgryta! Jag älskar fiskgryta jag ska ta det.
Person 2: Jag med fast jag älskar lax mer än sån här fisk.
Person 1: Jag älskar lax.
Person 2: Mmmm jag vill ha det!

Även vuxna verkar älska lax. I början av 2015 publicerade livsmedelsverket en lista över de tio mest populära livsmedlen i Sverige. Vår gode vän laxen kom på plats nummer tre. Även jag älskar förstås lax, då jag är (en fiskätande) människa. Jag älskar att den är så fet och go. Och så älskar jag den för att den är så god damn mångsidig.

Jag tänkte nu öppna ännu en dörr för visa laxens oändliga repertoar.

Igår lagade jag en rätt som är ett återkommande inslag i middagsrepertoaren. Det är lax som marinerats i miso (misopasta uppblandad med lite vatten som man slaskar på sin fisk), för att sedan halstras snabbt som ögat, den ska absolut inte genomstekas, och därefter rullas i rostade sesamfrön. Laxen skärs upp i små sashimiartade bitar som läggs upp på ett stort fat och överöses med mängder av krasse, och så äter man upp allt tillsammans med hoisinsås och någon grönsak man tycker om, och kanske sushiris. Får man över av laxen tycker jag att man ordnar sig en god skål sobanudlar dagen efter, som gärna får innehålla savoykål och buljong med miso. Och så lägger man laxen högst upp.

/Slaktarn

Många har endast en referenspunkt rörande minestronesoppa, och det är den som serverades i skolbespisningen. I min skola var det pulversoppa med en ljust röd färg i vilken det simmade runt små kuber av grönsaker och spaghettistrån som brutits till småbitar. Vi fyller på den referenslistan nu, för minestronesoppan förtjänar upprättelse.

Så här då. Minestrone är ett namn som utvecklats ur de italienska orden minestra (soppa) och minestare (att servera). Det blir alltså något i stil med ”soppan som serveras”. Inte så informativt. Men, det som går att utläsa från detta är alltså att ursprungslandet är Italien, och att detta är en vardagssoppa i vilken man kan slänga i lite vad som helst. Alla recept på minestrone kan således ses som pekpinnar snarare än lag. Vad man har i beror ju helt på vilka grönsaker som är i säsong för stunden, om man vill göra den vegetarisk eller vegansk, eller om man är sugen på att ha i något särskilt just den dagen.

Gemensamt för samtliga recept som cirkulerar ute i världen är dock att soppan inte ska redas (redas = inget förtjockningsmedel i – med det menar jag typ mjöl eller maizena), och att den ska innehålla mängder av grönsaker, ganska ofta morot, lök och selleri, och gärna bönor. I övrigt finns som sagt få regler, det är inte ens skrivet i sten att det måste vara pasta i. Det kan lika väl vara ris. Kort sagt, en alldeles utmärkt vardagsrätt, i vilken det också finns svängrum för extravaganser.

Hur lagar man den här rätten då? Vi går igenom händelseförloppet.

1. Ta fram en stor gryta. Ju större desto bättre. När man gör sån här soppa behövs det lite svängrum. Om du har lök i kör du den på låg värme i lite olja tills den blir transparent. Lägg sedan till dina övriga grönsaker, men spara bönor och eventuellt kål och/eller bladgrönsaker till senare. Låt dessa bli mjuka utan att ta färg.

2. Häll i buljong. Du väljer naturligtvis själv vilken typ av buljong. vanligast är grönsaks- eller kycklingbuljong. Utöver detta tillsätter du krossade tomater (har för övrigt aldrig fattat det där med ”krossade”? så hetsigt, hackade är rimligare) och kanske lite mer vatten om det behövs. Vill man så kan man också slänga i ett glas vin. Höj värmen och koka i några minuter.

3. Sänk värmen igen, tillsätt dina nogrant utvalda bönor (jag gillar vita bönor i detta) och resterade grönsaker. Krydda efter smak med salt och peppar, och ha gärna i fler kryddor, tillexempel oregano och (färsk) basilika. Låt alltsammans sjuda i en halvtimme eller så.

4. Någon gång i sluttampen måste du ta ställning till det här med pastan och riset. Vilket ska du ha? Väljer du pasta kan du koka den separat och ösa i en näve i varje individuella skål, eller också lägger du frankt ner pastan i soppan och kokar den till al dente.

5. Snygg touch efter att man hällt upp i skålar: färsk basilika, riven parmesan, en skvätt olivolja, nymald svartpeppar.

Förslag på vad man kan ha i: Stjälk- eller rotselleri, alla sorters rotfrukter, potatis som skalats och skurits i bitar, lök av allehanda slag, alla sorters kål (min favorit är savoy- eller grönkål), alla sorters bönor, kikärtor, kyckling, rökt sidfläsk (detta ska såklart köras i olja i början), zuccini, haricot verts, bladspenat, vitlök, persilja. Och säkert tusen andra saker. Ett annat alternativ är att bara göra en hederlig gammal googling efter recept och följa det.

Jag lagade minestrone för några dagar sedan. Försökte ta en bild på skapelsen för att visa upp, resultatet ser ni ovan. Tyvärr, som jag redan beklagat mig över några gånger, är mina matfototalanger fortfarande bristfälliga, så låt er inte avskräckas av min inkompetens.

/Slaktarn