10:05 11 Jan 2016
I söndags hjälpte jag till att laga mat på en stor födelsedagsmiddag. Vi lagade sju av rätterna ur kokboken Persiana som jag fick i julklapp. Precis exakt allt blev svingott, och precis exakt allt var lättlagat men ändå fiffigt och imponerande. Jag blev så till mig av maten att jag alldeles glömde bort mitt nyårslöfte.
Jag har med blandade känslor påbörjat mitt livs första diet. Hela mitt liv har jag försökt se mat som något roligt och kravlöst, och således hållit mig undan från alla former av regler gällande hur och vad jag äter. Det har varit ett framgångskoncept, åtminstone för min del, för jag har alltid enbart sett mat som en djupdykning i det som är kul med livet. Tack vare en metabolism i ljusets hastighet har dessutom kroppen behållit ungefär samma form, trots frossande i allt den kommit över. Tills den en vacker dag av skäl som är överflödiga att nämna i detta sammanhang, blev mer… normal. Men mer om det en annan gång. Nu har jag alltså vänt upp och ned på allt genom att svära in 2016 med ett löfte om att undvika socker. Det är mycket skrämmande. Och tillfredställande, på samma gång.
Skälen till mitt nya sockerfria liv är följande:
1. Kroppen behöver inte socker. Det har den aldrig gjort. Det gör helt enkelt inget för den. Den behöver däremot andra saker. Som proteiner, vitaminer, fett, kolhydrater och fibrer. Det ska den naturligtvis få.
2. Ju mer socker man äter desto mer vill man ha. Och desto svårare blir det att detektera det diskret söta.
3. Socker gör att man blir konstig i humöret, konstig i huden, fet på magen och får hål i tänderna.
Mest bryr jag mig om punkt nummer två. Jag kämpade en tid med att sluta salta allt till förbannelse, för har man en gång korrumperat sina smaklökar blir det svårt att uppskatta smaker utan saltet. Samma gäller med sött.
Hur ska en förhålla sig till allt detta då? Det finns ju socker i olika former överallt. Jag har beslutat göra mig kvitt det ”uppenbara” sockret, alltså alla former av kakor, glass, läsk och liknande. Det är naturligtvis skittråkigt, främst med kakorna och glassen. Men något ännu tråkigare är att inte dricka juice. Jag älskar juice av hela mitt hjärta, och har haft för vana att konsumera en halv till en liter om dagen. Det är dock så att frukt är sockriga som sjutton, och pressar man ner alltsammans och gör sig av med skal och fruktkött, det vill säga fibrer och liknande, får man en sockrig färgglad vätska som är alldeles underbar… och i många fall lika söt som läsk. Kvack!
Socker i maten orkar jag inte bry mig om, där går faktiskt gränsen. Mat tänker jag laga som vanligt, och är det något som kräver sötning så får det vara så. Rårörda lingon utan socker är som en slags tortyr, och någon masochist är jag då rakt inte. Alltså är matlagningen business as usual, möjligen med en stilla tanke bakom varje sött inslag.
Känns spännande och läskigt, detta nya i mitt liv. Är ni intresserade av att höra mer om detta? Eller har ni njutit (eller i alla fall något åt det hållet) av att detta varit en dietfri zon? Jag har inte för avsikt att frälsa fler till ett sockerfritt leverne. Men jag misstänker att det kommer bli, som man brukar säga, en ”resa”.
/Slaktarn, sockerfri dag 11
23:51 7 Jan 2016
Kroppkaka. Ett ord som, utan att ta i beaktning vad det faktiskt är eller huruvida det är gott eller ej, har ungefär samma attraktionsnivå som isterband eller kålpudding. Det är inte vackert. Kroppkakornas fysiska manifestering är inte heller någon vacker historia. De är bleka och diskvattensgrå, och har en konsistens som är lite som en mycket kompakt studsig… blobb.
Någon gång i samband med att jag gick från att vara en tonåring med snedlugg, ängsliga tygskor och väska från 10-gruppen till att bli en ”ung kvinna” som äger olika plexiglasboxar från Muji i vilka jag förvarar mitt Laura Mercier-smink, upptäckte jag också att jag tyckte mycket om män med ruskigt snea tänder i underkäken. Objektivt sätt en stor defekt, känslomässigt – en homerun. Kroppkakorna är min matmässiga motsvarighet. Jag hyser stor kärlek till dessa knubbiga små ting, och vill skydda dem med mitt liv när någon attackerar dem för hårt. Jag längtar och drömmer om nästa gång de dyker upp på en tallrik i närheten.
De är egentligen inte konstigare än en dumpling, eller en fylld gnocci. Ingen tycks ha intresse eller behov av att attackera den italienska gnoccin, men gnoccins svenska blekfeta kusin har det givits grönt kort att fnysa åt. De är, liksom gnoccin, tillagade på en deg av ägg, potatis och mjöl. Och även de kokas (i de flesta recept) tills de blir puffiga och vill upp till ytan. De som annars glatt mumsar i sig både bacon och rödkokt sidfläsk misstänker kroppkakans fyllning för att vara något mycket suspekt, typ inälvor eller något otäckt broskigt. Det är i själva verket bara simpelt oskyldigt och knaperstekt sidfläsk, varken mer eller mindre.
Kokt kroppkaka i all ära, det är inte så jag tycker om dem bäst. Jag föredrar dem små och stekta. Efter att ha klyvt de på mitten steker jag de i smör på låg värme tills de har en gyllene färg, sedan lassar jag upp de på ett fat och äter dem tillsammans med hackad persilja och rårörda lingon. Det är en stor njutning, men på grund av den allmäna missuppfattningen om att de skulle vara något otrevligt tyvärr inget jag brukar ge mig på att servera andra.
Kanske kan även du försöka lansera idén om kroppkakor som en slags fylld gnocci modell större, och därigenom ge den en andra chans. Om du nu råkar vara av motståndarlaget. Er övriga rekommenderar jag att ta er an steg två: stekning.
/Slaktarn
19:42 4 Jan 2016
Nej men hej, vego-TV. Det var på tiden.
Att Sverige ska få sitt första helt vegetariska matprogram är en oktobergammal nyhet, men tisdagen den 19 januari är det alltså äntligen premiär! Vegorätt, som programmet heter, kommer sändas i SVT2 och förstås på SVT Play.
Programledare är Karoline Jönsson och Elenore Bendel-Zahn, båda två hundraprocentigt vegofrälsta. Karoline driver den utmärkta och mycket inspirerande bloggen Det gröna skafferiet, och 2014 kom även en kokbok med samma namn. Elenore har bakgrund som kock och trädgårdsmästare, och driver websidan Eartsprout, där det finns mängder av recept och raw-pepp, samt appen 30 Raw Breakfasts som är poppis bland hälsomedvetna matälskare världen över.
Här går programledarna runt på en åker och har det gött
Vegetariskt blir det ja, men vad som är ännu mer revolutionerande är att maten till och med blir nästintill helt vegansk. Inga ägg- eller mjölkprodukter kommer att användas, de enda ingredienserna från djurriket som kommer att användas är bipollen och honung. Varje program kommer att ha ett eget tema, och inom ramarna för det lagas ett gäng recept. Programmet riktar sig till alla som vill äta grönt, inklusive noviser.
Låter ju alldeles spektakulärt härligt detta. Längtar till 19 januari klockan sju! Min prognos, vem som nu bad om den, är: floder av kokosolja, jordiga grödor, snirkliga nyplockade ogräs, starka färger, uttrycken ”helt vilt” och ”galet” (baserat på trailern och intervjuer), och framför allt… på och i tiden. Vilken spaning va.
Och så till mitt på egen hand ditplacerade smolk i glädjebägaren… Det är så att jag har ett problem. En brist kanske, till och med. Det är i vilket fall något jag jobbar på. Det är nämligen så att jag är lite av en natural surpuppa, som inte reagerar så värst bra på åkrar, jord som silas mellan fingrar och råkostpropaganda av typen ”den kommer göra dig harmonisk och lycklig”. Jag hoppas att jag ändå kan njuta av detta, så som sig bör, för jag tycker verkligen att det är fett att det äntligen blir vegansk mat i tv, speciellt i ett format som är så mycket mer än ett recept av femtio, presenterat med introt nu ska göra en lite knasig sak – laga VEGANSK mat?! …Men i hemlighet kommer jag ändå att längta efter ett vegoprogram för lata, lite utbrända, ”vanliga” människor. Kanske blir detta en språngbräda till det. Isåfall: ni vet var ni hörde det först. Skoja.
Här är trailern.
/Slaktarn
23:04 2 Jan 2016

Jag satte nästan nyårsnattens champagne i halsen när jag såg vad aftonbladet körde för rubriker årets första dag. En enastående kreativ mix av deppigt och fnissigt.

Det är vida känt att första januari är pizzans högtidsdag. Inför årskiftet förra året ringde jag runt till ett gäng olika pizzerior för att fråga om förberedelserna. Den inledande frågan var förstås huruvida de tänkte hålla öppet överhuvudtaget första januari. Svaret var inte helt sällan något i stil med: ”Är du dum i huvudet? Eh det är bara typ den viktigaste dagen på hela året för oss”. Efter den initiala förolämpningen var samtalen väldigt roliga, för att inte tala om informtiva. Vi pratade förberedelser, köer, favoritpizzor och om att i pizzans tjänst offra nyårsaftonsfirandet. Jag önskar att jag kunde återge informationen, men eftersom det var ett år sedan och jag har mycket kort minne (eventuellt på grund av en alldeles för fettrik kost, läste precis en studie om det sambandet) kan jag inte det.

Som vanligt dök en pressrelease från onlinepizza upp strax innan årsskiftet. Där kunde man läsa att kebabpizzan för sjunde året i rad är den överlägset vanligaste beställningen. Jag blir märkligt upplivad när jag tänker på kebabpizzan, det är ett så bra exempel på när olika matkulturer dyker upp i ett land, och så mixas de med lokala preferenser, med ett helt flippat resultat! Pizzan (alltså den klassiska pizzan, inte kebabpizzan…) kom till Sverige under fyrtiotalet i samband med en italiensk invandringsvåg. Sedan dess har efterfrågam varit stabil, vilket genererat en herrans massa pizzerior som behövt bemannas, och så har varje ny invandringsgrupp bidragit till den från början italienska pizzans nordiska evolution. I och med att befolkningen i Sverige har diversifierats har alltså den pizza som serverats i landets alla kvarterspizzerior gått från att vara italiensk till… svensk. I ordets rätta, mångkulturella, bemärkelse.

Jag åt själv pizza igår. Det uppstod en kort stunds förvirring och förtvivlan när jag insåg att jag har nyligen flyttat ifrån min gamla kvarterspizzeria, och ännu inte hunnit etablera kontakt med en ny, i mina nya kvarter. Således beslutades att pizzan skulle beställas från en finpizzeria, det vill säga en sådan som gör anspråk på att vara autentiskt Italiensk, och i vilkens meny ord som bresaola, pinjenötter och pecorino finns att läsa. Redan när jag, iklädd pyjamasbyxor, gick för att hämta upp beställningen kände jag att ett misstag hade begåtts. Ugglorna i mossen bekräftades när jag väl hemma i trygghet igen öppnade kartongen, och kände enorm besvikelse över pizzans fräschör. Kroppen hade hoppats på en orimligt stor diameter och vansinniga mängder flott. Istället låg där en sympatiskt bubblig och ruccolabeströdd skapelse som på inget sätt kunde bota någon bakfylla.

Om bakfyllor nu ska finnas i mitt liv verkar det alltså klokt att utse en ny stammispizzeria med tillhörande ”det vanliga”-beställning, och det illa kvickt. Några fler besvikelser av ovanstående karaktär klarar jag helt enkelt inte av, speciellt inte under så sköra förhållanden som de som rådde igår. Under tiden sörjer jag bortfallet av min tidigare gode vän, och dess alltid lika goda funghipizza.

Och så till läsarfrågan, i sann Afonbladetanda: Vilken är er trotjänarpizza, och varför?

/Slaktarn

PS. Tack för all stöttning gällande övergången till gasspis. Det känns lite bättre nu. Men min matlagning är fortfarande mycket yr.

10:12 30 Dec 2015
En flytt till annan lägenhet har medfört sig vissa förändringar i matlagandet. Det första är att jag blivit med gasspis. När jag säger det till folk säger de: Vad bra! Det är obegripligt för mig. Jag är inte alls vän med den nya spisen. Vi bråkar, den bränner mig, den bränner maten, den blir smutsig och är jobbig att rengöra. Den är helt enkelt som en äldre mycket dement släkting. Naturligtvis har den sina kvalitéer också, men i nuläget är det en ständig maktkamp mellan oss om vem som har kontroll över tillagningen av mat. Jag har inte känt mig så klumpig på länge. Hoppas att vi snart blir vänner, så att jag kan njuta av de fördelar alla så frikostigt tilldelar gasspisen.
 
Det andra som hänt är att jag blivit med gasugn, och det är en mycket större katastrof än ovanstående. Hejdå stekyta, hej bränt i botten i rått på ytan. Åtminstone tills vidare (och med det menar jag tills det händer något mirakulöst och jag plötsligt kommer på ett knep att få den att bete sig som en vanlig ugn). Nå, detta hade kunnat vara okej, men nu är problemet egentligen så att ugnen inte fungerar alls.
 
Jag står handfallen inför detta nya. Känner mig trött och uppgiven. Känner mig dessutom upprörd över att jag upprörs av något så fånigt som att ha bytt spis. Jag vill helt enkelt inte vara den personen. Den personen är torr och tråkig, och lägger ner tid och känslor på fel saker. Det kommer väl en vacker dag när jag plötsligt blir en av de gasfrälsta, men än är den inte här.
 
Med vänlig hälsning,
En upprörd bracka