Annons
Annons
11:18 19 Maj 2015
Det lilla livet. Det kantas av exempel på att ha viljan men inte finessen. Man bär på så mycket våndor och önskningar men allt man önskar går inte i uppfyllelse. Allt man gör blir helt enkelt inte bra hur mycket man än vill. Det går förstås att få till det ändå, man kan göra saker okej. Gott men inte snyggt. Utförligt men inte spännande. Lättsamt men inte roligt. Om man vill nöja sig med att vara en medelmåtta alltså. Ganska ofta får man agera medelmåtta i brist på olika faktorer. Det kan ju vara brist på inspiration, pengar, seratonin, verktyg, ork, intresse. Drömscenariot är att ha allt det där. Inte ibland, för ja, ibland har man allt, utan nej jag vill ha det JÄMT. Att alltid känna endorfinerna storma och pengarna flöda tyst mellan bankkontot och kortterminalen, vara pigg, intressant och intresserad. För att inte tala om snygg. Inspirerad.

Jag använder ofta uttrycket “har viljan men inte finessen” om människor vars mat inte riktigt når fram. De flesta har ju några paradrätter som alltid funkar Pålitliga uppskattade rätter som man kan krypa ihop hos och vara trygg med. Men att ha viljan men inte finessen handlar om mer. En person som har viljan men inte finessen försöker ändå, jobbar hårt på att leverera, inte rädd för att prova “något nytt”. Med det obligatoriska resultatet att man känner, njä, kanske borde du lagat tryggmat istället. Kanske var det lite för mycket med de korslagda grässtråna och gelatinöverdosen i efterrätten. Njä.

 
Det är något rörande över att ha viljan men inte finessen. Jag känner ömhet och tillit till dessa personer. Jag uppskattar människor som jobbar hårt, oavsett resultatet. Kanske är det viktigt att komma ihåg. Kanske skulle det hjälpa en att inte känna sig som en medelmåtta när ekvationen inte löser sig. När man har pengar men inte inspiration, eller ork men inga verktyg. 
9:35 17 Maj 2015

Frågeställningar som kan tänkas dyka upp:

1. Vad sjutton är P5 STHLM?
Svar: Det är namnet på det som tidigare hette Metropol, det vill säga en stockholmskanal på frekvensen 93,8.

2. Vad ska jag prata om?
Svar: Mat man hatar att man älskar. Helt enkelt tankarna jag påbörjade i det här blogginlägget! Som förresten har en massa tänkvärda kommentarer, läs de också när du ändå är i farten.

3. Vilken tid händer detta?
Svar: Måndag morgon klockan sju. En bra start på veckan.

Annons
För ett tag sedan bakade jag för första gången på flera år en sockerkaka. Länge har sockerkaka varit för mig lite som en tråkigare kusin till andra mer intressanta bakverk. Som att välja att åka till medeltidsveckan på Gotland när man kunde rest tillbaka till medeltiden i en tidsmaskin. Onödigt och dumt. Till sockerkakans försvar vill jag nu säga att det har visat sig att det finns bättre sockerkakor och sämre. Sedan finns det också enastående! Tänkte ge mig på att prata lite om dessa.
För en enastående sockerkaka behöver du:
3 ägg i den dyrare prisklassen, please
2,5 dl strösocker
en rejäl slatt riktig vaniljessens (eller två tsk vaniljsocker)
50 gram osaltat smör
1 dl mjölk
3,5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 nypa salt
skal av en citron
smör och kokos till att bröa formen med
två dl florsocker
saft från en citron
Sätt ugnen på 175 grader. Vispa äggen, strösockret och vaniljsockret fluffigt. Och då menar jag fluffigt 4 real, inte bara gegga runt en minut. Här kommer ett avgörande knep: smält smöret på halvtemperatur och se till att det blir brynt och fluffigt men inte bränt. Det kommer att ge kakan en nötig nästan lite knäckig smak. Slå i mjölken och ställ kastrullen att svalna en smula. Vispa ner i äggsmeten. Vid sidan om i en ny skål ska du nu sikta vetemjölet och bakpulvret till ett fint puder. Jag brukar vara lat och bara hälla direkt ner i en skål utan något tråkigt siktande, men herregud, vi är vuxna människor. Det är bara att göra. Vänd i detta försiktigt i smeten i ett par omgångar och blanda tillsist ner salt och citronskal. Grädda mitt i ugnen i en form som du smort och bröat med kokosflingor i cirka 25 minuter, pröva med en sticka och se efter om den kommer ut ren. Då är kakan KLAR! Ta ut och låt svalna. Blanda nu till en glasyr av florsockret och citronsaften. Den kommer att bli rinnig, men fear not, det är precis så den ska vara. När kakan svalnat lite sticker du några hål i den stackarn häller du denna sörja över den och väntar på att glasyren ska stelna och sjunka in i kakan lite.
Tankeexperiment: Hur blir kakan om du lägger till en eller flera av dessa komponenter?
a) lavendel
b) kardemumma
c) sichuanpeppar
d) vit choklad
e) rostade hasselnötter
f) calvados
g) rosenvatten
Tack för mig.
/Slaktarn
Annons
7:17 15 Maj 2015
Guilty pleasures. Vilket vidrigt uttryck. Att njuta är helt enkelt fult och bör framkalla skamkänslor? På svenska skulle väl den här frasen kunna översättas som ”syndigt gott”. Ett riktigt mellanmjölksuttryck som hör hemma i det förgångna.
Vilken tur då att vi just nu vistas i matvärlden, där det närmast är illa ansett inte njuta av det vi stoppar i munnen. Eller? Kanske finns det även i denna fredade zon undantag. Faktum är att det shameas det en hel del. Vill man undvika att benämnas som grottmänniska utan minsta uns av sofistikering ska man undvika processad mat, läskeblask och dieter bestående av barnmat såsom fiskpinnar och ketchup. Jag själv shameade senast i det här inlägget. Svårt att hålla sig när man läser om nån som lagar kyckling i ostsås på en dejt.
Jag blir lycklig av smakkombinationer som slår volt i munnen. Selleri och jordnötter tillexempel, eller jordgubbar och kumminfrön. Jag är också förtjust i sånna där snuskiga potatisbullar man fick i skolan. Efter att ha funderat ett litet varv står det klart att det hela handlar om status. Vad äter rika välutbildade människor, och vad äter fattiga lågutbildade? Vem har råd med dinkelpasta från Renee Voltaire och vem köper storpack med snabbmakaroner från kedjans egna märke? Det är gött att vara högstatus, då har man sitt på det torra. Ingen kan sätta dit en. Äter du däremot lågstatusmat som blodpudding i smyg har du inte ryggen fri.

En annan uppenbar problematik med det här guilty pleasure-pratet är frosseriet. Det får man helt enkelt inte hänge sig åt. I alla fall enligt vissa religiösa skrifter.

Jag tänkte att vi skulle prata lite om maten vi hatar att vi älskar. Det vi äter endast i ensamhet. Lufta lite. Vilka är era guilty pleasures? Bland mina finns  snabbmakaroner med hårdstekt falukorv och ketchup, rostat bröd med jordnötsmör och sylt, tio kronors cheeseburgare, korvstroganoff, jordgubbskräm i tetra och rostad lök direkt ur burken till frukost .
Kunde varit värre. Eller? Nu vill jag höra era.
Typiskt guilty pleasure-beteende
Skamfyllda hälsningar,
/Slaktarn
8:42 12 Maj 2015

Så jävla trött på dumplings. De är överallt! De är till och med i mitt kök! Dumplings går runt på stan, de går på klubb, de ligger i min mage, de sitter och krökar nere på Lion Bar. När jag reste i Indien träffade jag en man från Dublin som hade en dumpling tatuerad på sitt knä? Vad är det som händer?! Trots att jag är så satans trött på dessa små knyten och deras explosiva framfart i världen så lyckades jag göra mitt livs bästa version för en tid sedan. Hur sjukt är inte det? Man ba utvecklas fast man inte ens orkar bry sig.

Lyssna på det här då: Massor med grovriven ingefära, shiitakesvamp, koriander och krossad färsk peppar. Det är liksom en så minimal uppgradering av dumplingen, men med viktiga förändringar. Grejen var ingefäran. Svampen är mer umami och konsistensbärare. Den färska pepparn bidrar med en kaxig syrlighet som är kul för munnen. Alla dessa ingredienser landar i en stekpanna eller wok i lite olja, rullas in i dumplingsdeg och ångkokas sedan. Doppas i en liten sås av limesaft, socker och soja. Inte så förvirrande. Så nu bryr jag mig om dumplings igen, tydligen. Har ingen kontroll alls längre!

Somliga kanske tror att det är svårt att laga dumplings, men man ska inte förväxla tidskrävande med svårt. Detta är tidskrävande, men vilken apa som helst kan göra det. Kanske även en människoapa som du. Lycka till.

Annons
Annons