6:10 13 Jul 2015

Idag har jag läst om det japanska fenomenet Nyotaimori. Jag har hört talas om det innan och sett spår av det i västerländsk populärkultur, men inte grävt efter mer förrän idag. Jag inledde med lite slapphänta googlingar och fick ganska snart fram en artikel från The Guardian där en kvinna beskriver när hon var en av gästerna på en nyotaimorimiddag i London för fem år sedan. Det är mycket otrevlig läsning som jag rekommenderar starkt.

Samantha Jones i full sushiskrud i den första Sex and the City-filmen

Nyotaimori, som enligt en japanskspråkig källa direktöversatt betyder ungefär ”pile on top of”, är att servera sushi eller sashimi på en naken kvinnas kropp. Det finns också en mindre vanlig variant kallad Nantaimori som involverar en naken manskropp. Fenomenet med kvinnotallriken dök upp under samuraitiden som en del i firandet efter att man utkämpat större slag, och är från början en slags subgren av geishakulturen. Det förekommer idag i ganska begränsad skala i Japan. Hur begränsad har jag inte riktigt begripit, men det verkar inte vara speciellt mainstream, och det framgår av vissa texter jag läst att fenomenet blivit mindre vanligt efter hård kritik från feministiska håll.

Hela grejen är att kvinnan ligger blickstilla på bordet med slutna ögon och fungerar som ett slags serveringsfat för maten. Innan proceduren säger traditionen att hon ska bada och tvätta sig med en oparfymerad tvål, ta bort all kroppsbehåring, och strax innan måltiden spolas av med kallt vatten för att hålla temperaturen nere (åtminstone inledningsvis). I Japan läggs sushin eller sahimin ut direkt på huden eller på olika blad, medan det i vissa länder av hygienskäl finns krav på att det ska finnas plast mellan hud och mat. De kvinnor som agerar fat tränas i att ligga helt stilla i timmar (oklart hur många som ”tränas” på detta vis i modern tid), och de ska inte reagera på eventuell interaktion med kunden eller på något sätt visa sig berörda av vad som sker i rummet. Det är förbjudet att interagera med kvinnorna och de får inte vidröras annat än med pinnar för att ta av maten.

Okej, nog med torr info. När man googlar efter sånt här känns det lite som när man googlar efter sjukdomssymptom. Man får upp det som finns längst ut på spektrat, det vill säga sensationslystna buzzfeedlistor och knasiga ”så här galna är de i Japan!”-artiklar. Jag frågar en kompis som jobbat på en PR-byrå i Japan ett par år för att få någon slags bild av hur vanligt det är, och vad den allmäna bilden av nyotaimori är.

– Alltså, under två år där träffade jag ingen som hade varit på det eller någon som pratade om det överhuvudtaget. Det finns så mycket myter kring Japan men samtidigt så existerar ju också det mesta om man vet vilken dörr man ska öppna, som i de flesta storstäder. Min uppfattning är att det liksom bara inte är så vanligt som västerlänningar ibland får det att låta. Folk överdriver så himla mycket för att de vill att det ska vara sant. Typ detta med att det har gått att köpa använda trosor i automater? Inte helt omöjligt att det har gått på någon liten bar eller dylikt, men många får det att låta som att det går att göra överallt och att alla gör det hela tiden. Japan är så mycket mer normalt än många vill tro.

Hon bollar vidare frågan till en journalist hon känner som bott i Japan mycket längre. Han säger att hans kunskap i ämnet är väldigt liten, främst för att han aldrig sett fenomenet med egna ögon eller ens hört om någon som gjort det. Det är helt enkelt inte speciellt vanligt, tack och lov.

Jag kollar med ytterligare en vän som arbetat på en bar i Tokyo.

– Vad jag vet om body sushi är väl att det var en hajp som sträckte sig utanför Japan runt 90/00-talet. jag jobbade på en konstnärsbar i Tokyo som brukade hyras ut till sexkvällar lite då och då, där jag vet att de ibland hade kroppssushi för folk som kom dit. Men det är i princip enda gången jag någonsin hörde talas om fenomenet under mina två år där.

Mina googlingar på ämnet fortsätter. I många texter står det att nyotaimori vanligast förekommer i kriminella kretsar. Om det är sexklubbsfalangen som avses framgår inte. Jag tänker plötsligt på den västerlänska filmen Sushi Girl från 2012, där ”revenge is a dish best served raw” (mycket fyndigt om man känner till handlingen!). I en artikel jag hittar säger en författare och föredetta kriminalreporter för en stor japansk tidning att man absolut hittar nyotaimorins största anhängare i kriminella kretsar, men att det är ”too over-the-top for todays taste”. ”It still takes place and it was definitly something the Yakuza liked to do at parties. But as for now, it’s less popular with gangsters than before.”

I väst verkar det finnas en etablerad uppfattning att nyotaimori är del av japansk matkultur snarare än en ganska ovanlig undergroundgrej, vilket resulterat i exotifiering, missförstånd och förakt. I den spanska filmen Map of the sounds of Tokyo finns en scen där västerländska och japanska affärsmän äter sushi från en naken kvinnas kropp. Jag har inte sett hela filmen själv och bör därför vara sparsam med analys, men scenen har kritiserats för att exotifiera japansk kultur och överdriva förekomsten av nyotaimori.

Jag befinner mig i skrivande stund i Italien. Jag sitter på en balkong, med en öl bredvid mig och Comosjön framför mig. Ett plötsligt infall får mig att knappa in sökorden: Italia nyotaimori. Jepp, där har vi bekräftelsen – den tusenåriga traditionen är nästan utdöd i Japan, men lever vidare här i väst som någon slags exotisk jippogrej. Det finns en nyotaimorirestaurang bara ett par timmar bort.

7:14 9 Jul 2015

Svaret är tveklöst romanesco. En hybrid mellan blomkål och broccoli som är i säsong under sommarmånaderna och tidig höst. Förutom att den har en vacker färg är ju hela poängen med romanescons stjärnglans att den är uppbyggd av fraktaler, ett självlikformigt mönster med struktur i alla skalor. Kort sagt, den minsta delen av romanescon skulle om den förstorades se exakt likadan ut som en hel, stor romanesco. Fantastiskt!

Trixet för att laga denna glamorösa kålsort är att helt enkelt behandla den som om det vore broccoli. Med öm hand, alltså. Ångkokas för bästa resultat, då behåller den mesta möjliga av sina vitaminer och sin färg. Tjugo sekunder i kokande saltat vatten räcker egentligen. Om inte annat kan man ju servera den rå bara för att den är så vansinnigt snygg. Får man välja mellan att vara snygg och korkad eller ful och smart blir man ju genast förvirrad, men snygg betyder inte alltid dum, det brukar ju sägas att blandraser är mer intelligenta än sina renrasiga anfäder… det återstår att upptäcka.

4:12 8 Jul 2015

För en tid sedan satt jag i väntrummet på min läkar/hjärnskrynklarmottagning och bläddrade i tidningar. Det bjöds på två alternativ: Må Bra och tidningen Väntrummet (som skryter med att de är ”den största tidningen i svenska väntrum” lol). Eftersom jag var hos läkaren för att så att säga Må Bra valde jag att fördriva tiden med den tidning som bar det namnet. Det gick dock snabbt upp för mig att ingen i tidningen verkade må speciellt bra. Se exempel nedan.

Må Bra fick mig snabbt att må Mycket Dåligt.

Jag hittade de här bilderna i min telefon nu och blev nyfiken på vad mer tidningen har att bjuda på. Så jag kollade in deras hemsida. Den verkar mest handla om att få vardagspusslet att gå ihop samt att bli smalare. Några rubriker för att illustrera:

Fettbrännardieten: minska fem kilo på två veckor!
Skippa dieten! Är mer ovanlig mat – då går du ner i vikt
Därför är det okej att gå upp i vikt i sommar
Forskare: Din personlighet avgör hur du äter
Ny studie: Vitamintillskott kan ge dig akne
Därför har svenskarna tröttnat på dieter
Så många kalorier bränner en midsommarfest

… och så vidare i all oändlig oändlighet.

Tänkte avrunda med att berätta vilka topp tre saker som får mig att må bra just nu.
1. Att det är en fågel utanför mitt fönster som sjunger samma melodi hela tiden, exakt samma melodi som i den där Drake-låten ”started from the bottom now we’re here”. Jag gillar inte Drake så mycket men det piggar ändå upp.
2. Att göra eget iste och klunka i mig.
3. Att Google har en ny algoritm som fogar ihop bilder till film på ett helt SJUKT sätt

/Er tillgivne tidningsslaktare

10:42 7 Jul 2015

Vad är detta? Eldorados svar på Soylent Green? Obegripligt.

Ätit den italienska klassikern melanzane alle parmigiana någon gång? Aubergine, ost och tomat i perfekt symbios. Då känner du redan till dess storhet, men kanske ej dess historia. Vi tar det från början, eftersom kronologisk ordning är min favoritordning.
Melanzane är italienska för aubergine (utförlig genomgång av auberginens magiska kraft här) och alle Parmigiana betyder inte ”med parmesan” som den lite obildade/efterblivne skulle kunna få för sig, utan kort och gott ”från Parma”. Lustigt nog har jag efter lite efterforskningar förstått att rätten varken ursprungligen lagtas med parmesanost (som heter parmegiano på grund av ursprunget från just Parma) eller ens ursprungligen kommer från staden Parma. Mystiken tätnar. Nej, rätten härstammar från Sicilien, där auberginerna växer i mängder och mozarellan (som är den mest frekvent använda osten i recept jag hittat) överlag är betydligt mer vanlig än parmesanosten. Namnförvirringen kommer av det italienska ordet palmigiana, vilket är namnet på de fönsterluckor av snedställda trälister som är så vanliga överallt i detta land. Lägger man nu ihop ett och ett så blir det plötsligt uppenbart varför rätten skulle vara döpt efter fönsterluckor. Melanzanen skärs nämligen tunt på längden läggs i lager, ungefär som i en moussaka. Därav fönsterlucksreferensen och ursprungsförvirringen. När rätten dök upp i den italiensk-amerikanska samhället i USA döptes rätten om till Eggplant Parmigiano, vilket ordagrant betyder aubergine parmesanost, och så har mozzarellan successivt konkurrerats ut.
Kul va?! Jag älskar sån här matkuriosa. Det kanske inte du gör, du kanske bara är här för att du inte kommer på vad du ska laga för middag ikväll. Tur för dig då att jag nu tänker berätta hur man lagar Melanzane alle parmigiana i en slags hybrid av den gamla och den nya versionen. Det är lite pyssel, men det är det värt.
Införskaffa:
Tre stora auberginer eller fem små
Olivolja
1 stor gul lök, finhackad
2 vitlöksklyftor hackade lite vårdslöst
Torkad oregano
Två burkar krossade tomater som inte är från typ eldorado
Svartpeppar, torkad oregano, flingsalt
Färsk basilika (och färsk oregano om du får feeling)
Runt tre nävar nyriven parmesanost
En klump mozzarella, helst av buffelmjölk, men man gör så gott man kan
1. Värm en panna med höga kanter och häll i en rejäl slatt olivolja. Temperaturen bör vara låg-medium. Ös i lök, vitlök och torkad oregano. De ska inte få färg utan bara svettas (dvs bli simmigt genomskinliga och mjuka). Häll i dina krossade tomater, rör runt och låt de puttra för sig själva så länge du orkar vänta. Har du en slurk vitt vin hemma kan du hälla i den också, det är inget fel med det.
2. Medan du väntar kan du ägna dig åt en ganska långtråkig men meditativ aktivitet: att grilla aubergine. Börja med att ta bort stjälkarna från auberginerna. Skär på längden i skivor om knappt 1 cm. Grilla dessa i grillpanna eller på en grill, eller stek i torr panna om du inte har något av dessa att tillgå. De ska få snygg färg på båda sidorna. Lägg åt sidan i en trevlig liten hög.
3. Efter MINST femton minuters tomatsåstillagning kan du kolla läget. Addera nymald svartpeppar och salt efter smak och kolla sötman – är den reducerad och söt eller stickig och har mycket syra i sig från burktomaterna? Kanske tjänar den på en nypa socker? Du vet bäst själv. Plocka bladen av din basilika och rör ner.
4. Ta fram en ugnsfast form som du litar på och påbörja det tillfredställande arbetet med själva monteringen. Börja med ett tunt lager tomatsås, trö över riven parmesan och täck med ett lager aubergineskivor. Repetera tills du inte har någon aubergine kvar. Avsluta med ett lager tomatsås och ännu en skur parmesan, bryt din mozzarella i bitar och lägg på. Laga i ugnen på 190 grader i en halvtimme, tills den är bubblig och osten är gyllene och lite krispig. Bäst är att äta den direkt, men det är inte shitty att ta sig an rätten när den är kall heller i ärlighetens namn.
Och ett PS: man kan laga den här rätten med fänkål eller zuccini om man tycker det är bra och/eller vill variera sig.
/Slaktarn