Annons
Annons
7:17 15 Maj 2015
Guilty pleasures. Vilket vidrigt uttryck. Att njuta är helt enkelt fult och bör framkalla skamkänslor? På svenska skulle väl den här frasen kunna översättas som ”syndigt gott”. Ett riktigt mellanmjölksuttryck som hör hemma i det förgångna.
Vilken tur då att vi just nu vistas i matvärlden, där det närmast är illa ansett inte njuta av det vi stoppar i munnen. Eller? Kanske finns det även i denna fredade zon undantag. Faktum är att det shameas det en hel del. Vill man undvika att benämnas som grottmänniska utan minsta uns av sofistikering ska man undvika processad mat, läskeblask och dieter bestående av barnmat såsom fiskpinnar och ketchup. Jag själv shameade senast i det här inlägget. Svårt att hålla sig när man läser om nån som lagar kyckling i ostsås på en dejt.
Jag blir lycklig av smakkombinationer som slår volt i munnen. Selleri och jordnötter tillexempel, eller jordgubbar och kumminfrön. Jag är också förtjust i sånna där snuskiga potatisbullar man fick i skolan. Efter att ha funderat ett litet varv står det klart att det hela handlar om status. Vad äter rika välutbildade människor, och vad äter fattiga lågutbildade? Vem har råd med dinkelpasta från Renee Voltaire och vem köper storpack med snabbmakaroner från kedjans egna märke? Det är gött att vara högstatus, då har man sitt på det torra. Ingen kan sätta dit en. Äter du däremot lågstatusmat som blodpudding i smyg har du inte ryggen fri.

En annan uppenbar problematik med det här guilty pleasure-pratet är frosseriet. Det får man helt enkelt inte hänge sig åt. I alla fall enligt vissa religiösa skrifter.

Jag tänkte att vi skulle prata lite om maten vi hatar att vi älskar. Det vi äter endast i ensamhet. Lufta lite. Vilka är era guilty pleasures? Bland mina finns  snabbmakaroner med hårdstekt falukorv och ketchup, rostat bröd med jordnötsmör och sylt, tio kronors cheeseburgare, korvstroganoff, jordgubbskräm i tetra och rostad lök direkt ur burken till frukost .
Kunde varit värre. Eller? Nu vill jag höra era.
Typiskt guilty pleasure-beteende
Skamfyllda hälsningar,
/Slaktarn
8:42 12 Maj 2015

Så jävla trött på dumplings. De är överallt! De är till och med i mitt kök! Dumplings går runt på stan, de går på klubb, de ligger i min mage, de sitter och krökar nere på Lion Bar. När jag reste i Indien träffade jag en man från Dublin som hade en dumpling tatuerad på sitt knä? Vad är det som händer?! Trots att jag är så satans trött på dessa små knyten och deras explosiva framfart i världen så lyckades jag göra mitt livs bästa version för en tid sedan. Hur sjukt är inte det? Man ba utvecklas fast man inte ens orkar bry sig.

Lyssna på det här då: Massor med grovriven ingefära, shiitakesvamp, koriander och krossad färsk peppar. Det är liksom en så minimal uppgradering av dumplingen, men med viktiga förändringar. Grejen var ingefäran. Svampen är mer umami och konsistensbärare. Den färska pepparn bidrar med en kaxig syrlighet som är kul för munnen. Alla dessa ingredienser landar i en stekpanna eller wok i lite olja, rullas in i dumplingsdeg och ångkokas sedan. Doppas i en liten sås av limesaft, socker och soja. Inte så förvirrande. Så nu bryr jag mig om dumplings igen, tydligen. Har ingen kontroll alls längre!

Somliga kanske tror att det är svårt att laga dumplings, men man ska inte förväxla tidskrävande med svårt. Detta är tidskrävande, men vilken apa som helst kan göra det. Kanske även en människoapa som du. Lycka till.

Annons

Hallå där. Slå på PP3 tio över två idag så får ni höra när jag gör radiopremiär och pratar om kändiskockkulturen. Vilka är de, varför är de så jäkla kända och vad har de med verkligheten att göra? När blev stekspaden den nya gitarren, och så vidare. SKOJ!

Annons
2:19 11 Maj 2015

Måste lägga till en grej angående det jag skrev om bananer. Som kanske framgick av det här inlägget har jag en fascination för udda kokböcker. Här är en på banantemat. Titeln får fem av fem i betyg.

Jag tycker att bananer i matlagning är en stor synd, men jag accepterar att vi alla är olika. Tillhör du den mer accepterande falangen kan den här boken kanske vara något för dig. Ett av de allra mest ”bold” recepten är detta eleganta bananljus som står förankrat i en ananasring. Det är något med hur majonäsen droppar ner från körsbäret som kröner bananskaftet som verkligen chockar mig in i märgen. Jag vet liksom inte vad jag ska säga.

Usch. Ja.Ni ser ju. Ett bananrecept (kan man ens kalla dessa hemskheter för recept? Monteringsanvisning vore ett mer beskrivande ord) som inte finns med i ovan nämnda kokbok men som jag däremot blir glad och exalterad av är dessa härliga banandelfiner! En utmärkt center piece på middagsbordet.

Herregud, nu får det verkligen vara nog med bananer på ett tag. Det är inget att hänga upp sig vid. Bananer hör hemma i smoothies och i fruktskålar, inget annat. Tack för mig.
/Slaktarn

6:21 10 Maj 2015

Jag kommer nu att dela med mig av ett recept på en risrätt som börjar och slutar i en enda panna. Förslagsvis en lite vidare variant typ traktörpanna eller större gryta. Så här gör du:

1. Hacka en gul lök och låt den bli genomskinlig i en klick smör och lite olja. Tillsätt mortlade fänkålsfrön och lite hela kumminfrön samt gurkmeja. Släng ner några limeblad också när du ändå är i farten.

2. Tillsätt ris! Ta vad du har hemma eller sikta in dig på jasminris om du ska handla nytt. Ett par-tre deciliter duger till två personer. Veva runt riset i pannan så att kornen räcks av de gula oljorna och blir sådär lyxigt glansiga och gnissliga.

4. Addera buljong, jag körde här kycklingbuljong men grönsaks- eller fiskbuljong gör sig också bra. Man kan tänka dubbelt så mycket vätska som ris till detta. Låt bubbla upp och sänk genast värmen till det absolut lägsta. Låt puttra i tio minuter med lock på. Man ser när riset absorberat vattnet, lite beroende på så kan man behöva tillsätta en smula.

5. Nu är det dags att lägga till laxen i ekvationen! bara salta den på båda sidor och lägg den ovanpå riset, på med locket och kör den i fem minuter till.

6. Dela laxen till fina korallfärgade flagor med en gaffel eller med fingarna och strö ovanpå risberget. Nu klart och redo att ätas upp. Förslagsvis med dill på toppen. Eller varför inte koriander.

Det är något mycket betryggande i att behandla ris på det här viset. Jag får en känsla av att varje riskorn har blivit omhändertaget och ompysslat, ingen har lämnats ute i kylan. I gengäld för din ömsinta behandling kommer riskornen att leverera puffig och fluffig tacksamhet i knallgul nyans. Här har jag ju lagat rätten med lax, och det tycker jag är lite grejen med den här rätten, dels för att det är så gott men också på grund av färgerna! Äter man inte djur så kan det tänkas vara fint med lite ångkokt savoykål till, men det blir tyvärr ganska proteinlöst. Har någon ett bättre förslag så hoppas jag att den personen ger sig till känna i kommentarsfältet.

Annons
Annons