För två år sedan åkte hyrde jag en lägenhet i Bangkok i en månad. Jag hade mycket tid för mig själv när jag var där, och den tiden ägnade jag åt att äta mig vän med staden. Satt hemma och skrev ner adresser, studerade hörn av gigantiska stadskartor och försökte hitta gatuhörn jag fått tips om, tog tåget till nya platser och använde näsan för att hitta rätt bland virrvarret av gatustånd som dök upp när klockan närmade sig lunch. Gatumaten var mest intressant. Utbudet är enormt, och den mesta gatumaten lagas framför ögonen på en (hygienmässigt bra tumregel i streetfoodsammanhang är att undvika mat som legat och väntat på en), vilket betyder att varje måltid kommer med plusmeny bestående av en gratis matlagningslektion. För mig, som ensam utforskare med problem både att förstå och göra mig förstådd, var det dessutom ett sätt att få delta i en gemenskap. Dela bord. Dela smaker.

Mätt i Bangkok

Den som vill påbörja sin relation till Bangkok på ett liknande vis bör dock lägga på en rem. Myndigheterna har som mål att innan 2018 rensa gatorna från gatumatsförsäljning av ordnings- och hygienskäl. Bangkok anses vara en slags huvudstad i gatumatsgenren, och med sina över tjugotusen gatumatsförsäljare har måltider på gatan alltid varit en stor del av stadens DNA (ett effektivt lockbete för turister, tänker bland annat på statliga Tourism authority of Thailands reklamkampanj ”Pray for Anna” som dök upp för ett par år sedan). Ambitionen att rensa gatorna på matstånd för att ”ge trottoarerna tillbaka till fotgängarna” kommer att påverka stadslivet i många skikt: de tiotusentals individer som livnär sig av att laga och sälja maten har inte erbjudits några alternativa utrymmen att verka på, och de hundratusentals fattiga invånare som dagligen får staden att gå runt kommer inte längre att ha råd att äta frukost, lunch och middag som förr.

”It’s impossible to avoid street food in Bangkok, where sidewalk vendors in different parts of the city operate on a fixed rotation.” skrev CNN när de nyligen, för andra året i rad, utnämnde Bangkok till världens bästa stad för gatumat. Bara två månader senare kom beskedet om det annalkande gatuståndsförbudet från Bangkok Metropolitan Administration. Verkar som att vi snart inte behöver  #PrayforAnna något mer.

/Slaktarn

Av lite olika skäl som är ganska tråkiga att höra om gick jag för några dagar sedan igenom mina bilder i telefonen. Eftersom jag sällan byter telefon och därför hade bilder sedan flera år att gå igenom var det lika delar härligt som jobbigt. Jag är nämligen mycket nostalgiskt lagd, och det kan ju generera märkligt ambivalenta känslor. Nostalgin har dock minskat med åren. I tonnåren var den på sin peak, och när jag tittade på alla dessa bilder från olika tider i mitt liv vaknade plötsligt min inre tonnåring till liv ur sin mångåriga dvala. Den ville vara med och titta, vältra sig i de motsträviga känslorna som är glädje över det som varit, och sorg över att allting alltid till sist tar slut.

Många av bilderna visade sig vara relaterade till mat eller måltider. Precis som bilderna i sig tar mig tillbaka i ett kick, kan också maten jag åt åstadkomma samma sak. Det finns mängder av exempel på mat som böjer tid och rum, förflyttar en till en annan värld som kanske inte längre finns. Som kokt mandelpotatis med smör. Varma mackor. Eller varm och kall direkt ur tetran. Jag tänkte dela med mig av några bilder och dess sammanhang.

Den här bilden är från ett gatumatstånd i Krung Thon Buri i Bangkok, där jag och min respektive hade hyrt en lägenhet i en månad förra året. Damen på bilden stod på samma ställe varje dag och lagade Pad Thai till lunchsugna. En dag, efter att ha ätit hennes mat några gånger, vågade jag slutligen fråga henne om hon kunde visa mig hur hon gjorde. Så när hon fick en lugn stund höll hon privatkurs för mig, på en blandning av knagglig engelska, thailändska och kroppsspråk. Sedan gick jag till den lokala matbutiken och handlade.

Det här är jag vid matbordet en tidig morgon  i november 2010, när jag intar min frukost bestående av en klementin. Den natten hade jag sovit tre timmar, egentligen mest för att jag tyckte att det kändes jobbigt att sova, för det betydde att dagen efter skulle komma så fort. Problemet med att varje dag blev till en ny hela tiden var att jag arbetade på ett ställe där jag vantrivdes något överjävligt, men av någon anledning inte drog. Lärdom av den tiden: Om det känns dåligt är det dåligt. Samt att klementiner inte är fullgod frukost.

Lite mer up beat! En sockerkaka jag åt på ett bokcafé i Paris för fyra år sedan. En sockerkaka, jaha, tänker du. Det fina med just den här sockerkakan var att att den hade krönts av något ovanligt. Ni vet när man pressar apelsiner för hand och får en massa fruktkött och kärnor i pressen? Här hade de pillat bort kärnorna och öst ut fruktköttet över varje sockerkaksskiva. En påminnelse om det fina med det enkla.

Fylla tjugofem i en stad långt bort och vara lyckligare än någon gång tidigare i livet (och dricka drink med sockerrör som drinkpinne = amazeballs).

Fiska, varje sommar i en sjö som ligger i i den lilla byn Vitvattnet i Västerbotten. Ute på sjön är den enda plats myggen inte kan ta en. Och så är det fantastiskt vackert där, med det spegelblanka och kvällen som aldrig blir mörk. Ibland får man massor av abborar. Ibland får man inga. Ibland får man en enorm gädda på kroken, en sån som är uråldrig och vis och sliter av linan för en. När vi rott i land och dragit upp bryggan på strandkanten letar vi reda på en kvist, på vilken vi trär alla abborrarna och bär hem dom. Sedan rensas de, och på morgonen panerar vi de i stöbröd och steker dem i smör till frukost.

I Indien finns det en by som heter Agonda. Dit åker många för att lära sig Yoga, ”hitta sig själva” eller dricka olika juicer och ligga på stranden. Tar man en riksha upp i bergen finner man en liten restaurang som är familjeägd och vegetarisk, många av rätterna är veganska. Det finns en terass där man kan sitta och lyssna på ljud från jungeln utanför. Ibland går strömmen, och då får man vänta längre på maten. På bilden syns ost- och zuccinifritters med dipsås, grovt bröd med cashewnötssmör och en liten sallad på tomat. Min kropp kränger och vrider sig som en plågad daggmask när jag tänker på att jag aldrig tog receptet.

Att promenera längs memory lane är lite mer som att jogga längs memory lane och ha riktigt dålig kondition. Det är vansinnigt utmattande. Så vi får ta resten en annan gång om det finns intresse av sånt.

…Tills dess!
/Slaktarn