Bekännelse: potatis är, om inte det bästa jag vet, så åtminstone definitivt med på topp tio-listan. Jag säger detta med samma och hängivenhet övertygelse som Samwise Gamgee uppvisar i Lord of the rings: The two towers när han drömmer om att addera ”taters” till den kaningryta han jobbar på att få ihop, och Gollum undrar vad så kallade ”taters” egentligen är: ”PO-TA-TOES” svarar han, ”boil em, mash em, stick em in a stew!”. Stark scen.

Med några potatisar i kylen är du alltid halvvägs till en måltid, och mängden tillredningssätt är nästan oändlig. Det vet ni redan. Något annat som ni säkert redan vet är att potatissallad är ett av dessa tillredningssätt, och att det är upp till var och en att ansvara för att ackumulera ett optimalt, eller i alla fall tre stycken fantastiska, recept på potatissallad under sin livstid. I jakten på den heliga graalen får man testa sig fram. Är du inne här och läser ofta kan du inte missat att jag svävar på nyförälskelsens rosenskimrande moln, det sedan jag upptäckte den amerikanska författaren Laurie Colwin och hennes matskriverier. Hon återkommer flera gånger i boken Home Cooking till ett och samma potatissalladrecept, nästan alltid i samband med att ugnsrostad kyckling, och jag kunde inte låta bli att härma.

Take it or leave it: Laurie Colwins potatissallad.

Laurie Colwins variant är mycket enkel, med en bas på majonnäs men där den feta krämigheten stuckits hål på med hjälp av citronsaft. Om potatissallad generellt och receptet specifikt har hon följande att säga: ”It is always wise to make too much potato salad. Even if you are cooking for two, make enough for five. Potato salad improves with age – that is, if you are lucky enough to have any left over.”

1. Koka potatisen (mängd är upp dig). Använd en sort du tycker om – så här års är färskpotatisen inte dum – men undvik mjöliga varianter.

2. Gör en dressing på majonnäs utspädd med citronsaft och svartpeppar. Några mängdenheter anges inte, en får återigen helt enkelt lita på sitt eget tycke och smak. Salt behövs inte, anser Colwin, då butiksköpt majonnäs är salt nog i sig.

3. Skär den kokade potatisen i bitar och blanda med hackad salladslök och rejält med finhackad dill. Häll över dressingen, som jag själv tycker gör sig bäst när den får agera klister för potatisen snarare än sjö för den att simma i, och låt alltsammans stå i minst en timme innan servering.

/Slaktarn

I mitt nyinförskaffade exemplar av boken Home Cooking av Laurie Colwin står det såhär i förordet: ”No one who cooks, cooks alone. Even at her most solitary, a cook in the kitchen is surrounded by generations of cooks past, the advice and menus of cooks present, the wisdom of cookbook writers.” Vilka fina ord, och så sant det är. Nu ska du få ännu klapp på axeln, en ryggdunk från en matlagare till en annan, i form av något så simpelt som en sallad. Laga den, och ägna mig en tanke när du gör det, så blir vi båda lite mindre ensamma och lite mer mätta.

Just nu tycks mitt stora mål i livet vara att få i mig så mycket dill som möjligt under så kort tid som möjligt. Jag har helt enkelt fått, förlåt jag kan inte hålla mig, dille på dill. När jag tidigare i veckan stod och bökade med att få ihop en måltid bestående av en slags färsbiffar med libanesisk kryddning, yoghurtsås och ugnsrostade grönsaker kändes det således inte mer än rätt att jag även slängde in denna favorit bland sallader: tomat i bitar, stora mängder dill och rostade valnötter. Fantastisk som den är, eller om man nu är på det humöret, blandad med tillexempel bulgur.

Att ta sig från start till mål är ingen konst när det gäller denna sallad. Du delar några tomater i bitar (behåll kärnhusslabbet eller kasta bort, båda är okej i min bok), hackar upp ett rejält knippe dill, gör detsamma med en handfull rostade valnötter. Rör sedan ihop alltsammans med några matskedar god olivolja, en halv pressad citron, lite flingsalt, och – om du har lust – några drag med svartpepparkvarnen. Voilà – ett samspel så gott som något: dillen är pigg och *fräck* medan valnötterna bidrar med matighet och stabilitet.

Sitter du på något eget recept som involverar dill och som du tycker är särskilt briljant är det hög tid att glappa på käften nu, min resa i dillens värld är inte på långa vägar är över. Hit me.

/Slaktarn

Knappt hann jag höra ett rungande ”Jaaa!” innan jag skrider till verket. Här kommer en rätt man kan äta som den är rakt upp och ner, eller slå in i det berömda libabrödet: en kryddig gryta på mifú, kikärtor och lök som toppas med dill och pistagenötter, innan den serveras tillsammans med ugnsbakad strimlad rödkål och yoghurtsås. Heja heja.

1. Vi börjar med paprikor och rödkål, för de ska vara i ugnen. Strimla upp ett berg rödkål, en näve per ätande, och placera i ugnsfast form. Ringla över lite olivolja, ett par-tre matskedar sirap, och slutligen en ganska rejäl skur flingsalt.

Halvera några röda paprikor och kärna ur. Lägg med skalsidan uppåt på en ugnspapperklädd plåt. Ställ ugnen på grill, maximal hetta, och placera plåten högt upp i ugnen. Ställ in rödkålen under paprikorna, någonstans i mitten.

Paprikorna går på ett kick att grilla: tanken är att de ska svida till ordentligt i de små liven, de ska bli svarta och förkolnade på ryggarna. När de är täckta i svart sot tar du ut dem och lägger de i en plastpåse och stänger till. Detta gör att det svarta ”skalet” blir lätt som en plätt att skala av. Vänta tills de är ljumna innan du skrider till verket med skalningen, och ställ sedan de skalade grillade paprikorna åt sidan.

När paprikorna är ute ur ugnen ändrar du inställningen till vanlig varmluft/under- övervärme, sådär 180 grader, och låter rödkålen bakas vidare i 15 minuter. Ta sedan ut, rör om, häll över ett gäng hackade valnötter. Ställ åt sidan.

2. Gryt-tajm! The best time! Skala och grovhacka en stor gul lök, fräs på medelvärme i olivolja. Häll i en nypa kanel, torkade chiliflingor efter smak, en nypa paprikapulver, en fet nypa hela kumminfrön och nåt lagerblad. När löken är mjuk för du över den till en skål vid sidan om.

Öka nu på värmen till hög, häll i lite mer olivolja, och stjälp i din mifú (mer utförlig mifú-info och produktrecension finns här). Planen är att mifúkornen ska få lite stekyta, och det kräver tilltro och tålamod. Först vätskar de sig, bubblar på som sjutton som om de vill kokas och inget annat, men sedan när pannan blir torrare ljusnar stekyteförutsättningarna. När de ser torra ut och (förhoppningsvis också) fått lite färg hackar du snabbt upp en klyfta vitlök och häller i.

Häll i löken igen, tillsammans med en burk förkokta kikärtor (som du naturligtvis hällt spadet av och duschat i kallvatten innan) och addera 400 gram krossade tomater. Lägg till en knapp tesked socker för att ta udden av burktomaternas stickiga syrlighet. Smaka av med salt och peppar och eventuellt mer kanel/kumminfrön/paprikapulver. Låt bubbla på medelvärme under lock i sådär femton-tjugo minuter.

3. När grytan är klar, det vill säga när den gått en stund för sig själv och du känner dig nöjd med alla syra/sälta/sötma-parametrar, då tar du den av värmen och hackar upp ett rejält lass dill och öser i. Detta gör all skillnad, piggar upp som sjutton. Plötsligt går maten från murrigt grott-happy meal till lyxig eftermiddagstreat i palatset. Och ännu bättre blir det ju när du också lägger till en näve pistagenötter, grovhackade och vackert grönrosa.

4. Servera med någon slags yoghurtsås (min version för dagen var yoghurt blandad med torkad mynta), och om du vill, inlagd rödlök eller vildgurka. Slå in i libabröd, eller använd brödet för att skopa upp med. Eller bara strunta i bröd! Du gör som du vill. It’s your life. And it’s now or never. Oavsett tycker jag att du kan toppa med extra dill, kanske också extra pistage. Det går liksom inte att överdosera.

Vad kul, nu har du lärt dig något nytt. Och jag har fått skriva av mig. Dessutom är det fredag. Kan det bli bättre.

/Slaktarn

Våfflor hör på något vis sommaren till. Det är knappt någon som lagar våfflor under resterande året, men under sommarmånaderna förekommer de så ofta att man nästan hinner tröttna. Vi brukar åka till en släkting på sommaren som går under namnet “Moster Marina”. Hon är gammal och hennes hår är vitt, tunt och puffigt som ett litet moln. Hon startar varje dag med en termos kaffe på farstubron. Alltid redo för besök, alltid en kanna kokkaffe på spisen ifall någon skulle dyka upp. När vi kommer presenterar hon en meny som överstiger allt förstånd vad gäller mättnad: det börjar med kallskuret och mackor, korntunnbröd, potatis och lax. Sill och dill. Kanske skinka och några grönsaker. Sedan följer en kavalkad av våfflor, alltså jag menar enorma mängder. Och det är ingen idé att försöka protestera mot ännu en, de hamnar på tallriken vare sig man vill eller inte. Efter en åtta, nio stycken våfflor med hjortronsylt, jordgubbsylt, grädde, socker och smör, hallon, you name it, är man ganska knäckt av mättnad. Men det slutar inte där. Vi förflyttar oss till vardagsrummet och dricker kaffe och äter Marinas hembakade kakor, kanske någon liten godis, och förstås saft. Efter detta förflyttar vi oss till lusthuset i trädgården där det serveras mer kaffe och tårta, även en och annan bulle brukar synas till. Man åker från Marina mätt, nästan nedbruten, så gödd att man knappt orkar tala. Hon är ett proffs.

Dock: Man behöver inte äta våfflor med söta tillbehör. Den salta våfflan är också boss, fast i en helt annan kategori. Om man vill känna sig som en lyxig och värdig människa kan man bjussa sina vänner på en sådan brunch eller till och med middag. Våfflorna kan vilken träskalle som helst knåpa ihop, graden av värdighet däremot ligger i tillbehören. Förslag: gravad lax, vanliga eller rökta räkor, tångrom, laxrom, löjrom, smetana, creme fraiche, nån slags tapenade, den här kronärtskocksdippen, marinerade cocktailtomater, finhackad rödlök, gräslök, dillvippor (älskar det ordet, så fjolligt), citronskivor, halstrad pilgrimsmussla, kantareller som man steker eller stuvar. Bara våfflans diameter är begränsningen. Ba kör. När jag en gång bjöd på våfflor hade jag ett antal veganer på besök. Jag hade gjort en laxröra till fiskätarna, men ville förstås bidra till veganernas njutning också. Sån jäkla pleaser, jag. Således ger jag er ett recept som jag valt att kalla för FALSK LAXRÖRA. Lite som vegetariska eller veganska recept brukade få heta på sjuttiotalet. Ständigt detta ”falska”. Vi kör!

Slaktarns Falska Laxröra

1. Pressa vattnet ur ett block hård tofu med hjälp av en kökshandduk eller så. Smula ner tofun med hjälp av dina små händer i en stekpanna med lite rapsolja. Bitarna ska vara av varierande storlek, men tänk strimlad rökt lax eller typ grovhackade räkor så blir det nog inte fel. Fräs på din tofuscramble med lite salt och en droppe liquid smoke eller en nypa rökt paprikapulver. Låter måhända lite underligt, men den rökiga biten är viktig. Hjärnan kopplar direkt till västkusthäng, Göteborgsvitsar och berg av rökta räkor eller nyss varmrökt lax.

2. Hacka ett par nävar dill, ett par vårlökar och riv skalet av en citron och blanda i en bunke. När tofun fått lite färg och krispighet öser du i även den och blandar runt.

3. Nu kommer krämigheten! Häll i en burk cream cheese gjord på soja, de brukar komma i 225g burkar. Den är oftast lite för stabbig i konsistensen för den rätt vi försöker åstadkomma här, så den behöver modifieras lite. Pressa saften av en citron, rör om, om konsistensen fortfarande känns för tjock kan du tillsätta en liten skvätt vatten. Med betoning på liten.

3. Smaka nu av, och beroende på vad du får känslor kan du köra i lite mer salt, nymald peppar, mer dill, mer citron kanske?? och mer paprikapulver. Dill och citron ger ju automatisk en lite marin feeling, men den rökiga komponenten bidrar med en extra dimension i detta prank av smaklökarna.

Där har ni den alltså, den falska laxröran. Passar bra på rostat bröd eller på våfflor som vi åt här (funkar inte så bra för veganer dock). Eller bara som ett tillbehör typ på någon av de gudsförgätna svenska högtider vi firar hela tiden, alla med samma tröttsamma meny.

Det var allt för idag, ses på stan.