Ju mer jag tänker på ordet kvarg desto mer obehag känner jag. Jag antar att det är samma känsla som många har för det engelska ordet för fuktig, moist. Vill dock förtydliga att jag inte har något emot själva produkten, tvärtom tycker jag att det är en ganska trevlig produkt. Eller, jag hittar på lite nu, jag har egentligen ingen relation till kvarg alls. Det är liksom varken bu eller bä. Men vad spelar det för roll? Ingen.

Jag har hittills levt ett ytterst kvarglöst liv, så när som på en och annan burk kesella, men efter turerna kring energidrycksvarianten har plötsligt kvarg hamnat på min radar. Detta råkar också sammanfalla med att det trillar in en massa nyheter och pressmeddelanden rörande just denna proteinrika mejeriprodukt. Inte så konstigt kanske, då just kvargprodukter är den kategori som växer snabbast inom mejeri i dagligvaruhandeln. Nyheterna i sig tänkte jag inte dra här och nu, vi vänder istället blickarna mot några av de uttryck jag stött på i dessa utskick. Samtliga har gemensamt att de är sammansatta av ordet kvarg följt av ett substantiv eller adjektiv. Och, förstås, att samtliga har potential att kvala in på Svenska Akademiens lista över möjliga nyord.

Håll i er, här kommer listan:

• Kvargälskare
• Kvargsaftigt
• Kvargfamilj
• Kvargtrend
• Kvargsuccé
• Kvargöverdrag

Vinnare i obehagstävlingen är naturligtvis ordet kvargsaftigt. Ett ord som härstammar från mejerijätten Valio’s senaste produktlansering, en kvarg med smak av päron och kola. Perfekt för bakning, tänker Valio, och föreslår att blanda kvarg i degen för ett ”kvargsaftigt” resultat. Och tro det eller ej, men de har själva skickat in ordet som nyord till institutet för folk- och språkminnen.

/Kvargmobbaren (kvargmobbare, också ett ganska bra nyordsförslag?)

PS. Relaterad läsning: När ingredienslistan blir ett spoken word-performance

Minns ni tiden när man satt och fördjupade sig i random populärkultur, och uttrycket ”granola” användes hejvilt om saker som var tråkiga, trygga, förutsägbara? Ospännande. Känns ganska länge sedan, va?

Granolan och müslin (Vad är skillnaden egentligen? Skjuter från höften och säger att det har något med ugnsbakande att göra?) har gått från att vara symbol för snäll tönt i kofta som kanske bor i Järna och har en volgasvamp i vasken till medveten innerstadsbo med matbildstätt instagramkonto (förmodligen också med volgasvamp och kofta).

Kanske som följd av imageresan som denna torra frukostmat gjort har det dykt upp ett företag som heter Mymuesli. Det är en tysk start-up vars affärsidé är att låta kunden blanda till sin egen individuella müsliblandning genom att välja mellan åttio olika ingredienser, samtliga ekologiska. Oändliga valmöjligheter! Man började försäljningen online år 2007, sålde slut på studs, och idag finns företaget förutom på WWW i fyrtio fysiska butiker i trettiofyra olika städer. De två nyaste butikerna ligger i Stockholm.

”Dear Stockholmers, we are looking forward to welcoming you to our muesli world and promise each and every one of you a muesli experience that you have never experienced before” kunde man läsa på hemsidan inför öppningen av den första Sverigebutiken på Mäster Samuelsgatan.

Müslin är förpackad i avlånga färgglada rör, visuellt ett jättekliv från sin forna hånade granolakusin. Ett rör innehåller 575 gram, och kostar runt hundralappen.

Det är något med Mymuesli som gör mig… uppretad. Eller som jag skulle sagt som barn: upphetsad (hade tyvärr missförstått uttrycket, vilket i sig ledde till många missförstånd). Det som framförallt har fått mitt blod att koka, eller okej, kanske mer sjuda stillsamt, är den kampanj de drog igång Sverigelanseringen med. Den såg ut såhär:

En limited edition, speciellt framtagen för Stockholm. En müsli för varje tänkbart ögonblick – från lycklig skilsmässa till en müsli att söka tröst hos i en livskris. Att blanda olika nötter och frön är väl egentligen inget jag ställer mig skeptisk till. Tror till och med att det skulle göra mig riktigt uppiggad att stå där och peka ut torkade frukter och se de hällas ner i ett alldeles eget färgglatt rör. Det är paketeringen som svider i ögonen. Lanseringen av müslin som någon slags skitcool superkraft, en slags dunderhonung för livets alla tänkbara vändningar.

Och vad skulle det vara för fel med det då, kanske du tänker nu. Det är ytterst personligt för mig. Det har att göra med ”millennials” (ja, jag slängde in en länk här, i förhoppning om att någon av er läsare fortfarande är obekant med uttrycket), det som tidigare generationer beskriver som ”generation ego” eller ibland ”generation Y” (?), en generation som fostrats enligt en slags kräsen och bortskämd nu-nu-nu-anda i vilken man inte nöjer sig med något annat än den bästa. Och med bästa menas det mest unika. Jag är en del av den generationen, har jag fått höra. Det tycker jag naturligtvis inte om att höra. De färgglada Mymuesli-rören bekräftar tesen om den bortskämda egogenerationen, bekräftar mig som en del av den, för det är jag som är kunden. Förmodligen också du, om man ska tro den Google Analytics-statistik jag har att tillgå gällande vilka som läser den här bloggen.

Det finns inget att göra åt saken. Jag får helt enkelt leva sida vid sida med Mymuesli, sluta fred med tanken på en müsli för livets alla unika situationer. Men något eget müslirör tänker jag inte klicka hem. Måste hålla mig fast i alla fall en liten stund till i det som är bilden av mig själv som något annat än en bortskämd millennial.

/Sur-Slaktarn

Hej och välkommen till Chipsnytt, formatet som ger dig de senaste nyheterna inom chipsvärlden.

Estrella lanserar något de kallar ”nästa generation chips”
Om du någon gång funderat på vilken chipstillverkare som är störst i landet ska jag bringa klarhet i det nu. Det är Estrella. Nu rör de om i frityrgrytorna genom att ”reformera” (deras ord, ej mina) chipshyllan på ett aldrig tidigare skådat sätt: De kommer att tillverka alla sina chips med skalet kvar. Dessutom har de hittat på en ny teknik som gör att potatisen skärs tunnare. Resultat: Krispigare chips. Och godare, om man ska tro det blindtest som gjorts i samband med lanseringen, där sju av tio testare föredrog den här nya sorten från Estrella framför konkurentens.
– Den nya tekniken och skalet kvar ger magiska egenskaper och det är slående vilken skillnad det blir för kvaliteten och smakupplevelsen, säger Estrellas VD Carina Hansson om lanseringen.

Kokoschips med chilismak
Jag tycker inte om kokosolja, förutom att olja in mig med den i duschen. Men jag har förstått att många andra tycker om kokosolja. Älskar, till och med. När jag såg den här nyheten tänkte jag först urk, chips friterade i kokosolja. Det var fel av mig. Chipsen i fråga är alltså gjorda av kokos, ni vet sånna där kokosflarn som man liksom skrapat fram. Företaget Cocosa har nu tagit fram sådana i smaksatt variant: en med smak av chili, och en söt. Ekologiska, tillsatsfria och glutenfria. Vilken fest!

Klart slut.
/Slaktarn

Det blev ingen öl-brustablett, däremot bredbar öl (!) och… ölsorbet. Carlsberg har teamat ihop med glassmakarna StikkiNikki och tagit fram något de kallar för ”SorBeer”, tillverkat på Carlsbergs alkoholfria öl. Alkoglassen är den nya alkoläsken tydligen! Men det vet du redan om du läste mitt senaste inlägg.

StikkiNikkis grundare heter Nicole Emson och det är hon som ligger bakom receptet på bärsglassen, som kommer att serveras på StikkiNikki-ställen från om med den tjugonde juli.
– När man tillverkar glass är det bara fantasin som sätter gränser! Öl är en riktig hit som smaksättare i glass och ger en härligt maltig och fyllig smak. Som pricken över i:et har SorBeer också fått en syrlig touch av citron för att passa perfekt i sommarsolen, säger Nicole i ett pressmeddelande.

Kul kul megakul. Hoppas också gott.
/Slaktarn

Ända sedan jag såg ett glasspaket från Siaglass med smaken skumbanan har jag tänkt att de är lite crazy. Lite oförutsägbara i all sin trygga varumärkesstabilitet. Det kan liksom balla ur åt både det ena och det andra hållet.

Igår kom ett pressmeddelande från nämnda glassproducent där de presenterade sina nyheter i kulglasskategorin. De har bland annat gjort en popcornglass (applåd!). Och en rödbeta/peppar-sorbet som kommer att ingå i deras restaurangsortiment. Så här säger de om rödbetsglassen: ”Färgstark rödbetssorbet med smak av timjan och svartpeppar. Som förrätt men blinier och gräddfil eller som en vågad shot mellan två rätter – en sorbetkula och en skvätt vodka.”

Ni hör ju! Det ballar ur. Och det är ju kul. Min egen relation till just rödbetsglass är inte speciellt positiv. Den blir oerhört vacker i färgen, men smakar… jord. Å andra sidan är ju ”dirty food” årets stora mattrend, om man får tro Lennart Wallander på matkommunikationsbyrån Food & Friends. Allt är alltså i sin ordning.

Högst relaterat för att inte säga viktigt: Det här gamla blogginlägget, där Gabriella Ahlström berättar om sin rödbetssorbetupplevelse i P1-programmet Spanarna, som kortfattat skulle kunna sammanfattas med: varför ska det vara gott, när det kan vara intressant?