Fredag! Det betyder att du kan gå hem och ta dig en spritstark americano, självklart med tillhörande friterade svartpeppriga bläckfiskringar, samt att jag kan summera veckans (matrelaterade) intryck i bilder. En win win helt enkelt.

1. Barnens happy hour

Fint väder har gjort en comeback i veckan, och på en promenad spottade jag ett etablissemang som kan det här med konvertering. Barn äter gratis varje söndag, illustrerat på ypperligt vis av en mycket nöjd ung man i full färd med just att äta gratis varje söndag.

2. Sockerkakan på Solde

För en tid sedan publicerade kafferosteriet Solde i Malmö ett instagraminlägg som jag då upplevde som särskilt tilltalande,och jag har denna print screen sparad i kamerarullen som bevis. Här är bilden nu igen för er skull. Det är nog det perfekta fikat, och som grädde på moset (i detta fall den rostade sockerkakan) också till det perfekta priset. Allt man kan önska sig på en bricka i rostfritt stål. Här är en gammal intervju med hjärnorna bakom Solde signerad undertecknad.

3. Semlan från helvetet

Av alla semlans desperat frampressade avarter måste detta vara den värsta. VÄRSTA! En så kallad ”chiasemla”, det vill säga tre slemmiga lager slabb serverade i sedvanligt genomskinligt glas. Mycket ska man tvingas se i sina dagar innan man kastar in handduken, och denna ”chiasemla” kan mycket väl vara det som slutligen får mig att trilla av pinn. Med vänlig hälsning, semmelkonservativ och stolt.

4. Kaka på bädd av marmor

Två saker:
1. Har bakat IGEN! Och detta min avsky för bakning till trots. Begriper inte vad som händer med mig, men jag har svårt att tro att det är något negativt (inte minst på grund av studier som denna).
2. Har korsat en linje jag aldrig trodde jag skulle korsa: att fota mat på marmor. Instagramkonto för hundra procent ointressant dokumentation av lunchande ute på lokal nästa, tänker jag nu. Kakorna blev goda i alla fall, använde samma recept som till syltkakorna fast med aningen mer mandelmjöl istället för dinkelmjöl, och med rostad mandel och mörk choklad i. Skål.

5. Ett smart tacotrick signerat Snoop Dogg

6. Det pyttelilla ägget

Nu för tiden köper jag bara ägg från Sanda, i väntan på den dag då en egen höna magiskt uppenbarar sig vid min sida. Intervju med Anna-Lena Karlsson från Sanda finns förresten här, den tycker jag du ska läsa om du inte gjort det innan. I alla fall öppnade jag min nya äggbox och fann där bland sina normalstora likar ett pyttelitet ägg. Det gjorde mig oförklarligt glad. Tanken på att det fick vara med alltså, och inte hamnade i en stor ledsen hög tillsammans med andra icke-normativa ägg. Länge leve äggvariation.

7. Bar Americain

Hade anledning att fira i veckan och premiärbesökte därför nyligen gulddrakenominerade baren Bar Americain på Haymarket i Stockholm. Allt var underbart, inklusive drinkarna. Mitt enda minus är att medelåldern var lite väl hög. Om du är under trettiofem och sugen på att sitta i en lokal med överhängande guldorienterad inredning tycker jag du ska gå dit och bada i champagne, det är bra för samtliga inblandade.

8. Slaktarns nya kläder

Sist men inte minst vill jag påpeka att jag har en fräsig ny bloggbanner. Sitter som en smäck tycker jag själv. Hoppas ni håller med!

Tack för idag, slut för idag.
/Slaktarn

Degar skrämmer mig, de är oberäknerliga och orsakar oreda. Speciellt bröddegar. Detta betyder dock inte att jag är helt ointresserad av att närma mig dem, nej, jag försöker utmana mig själv att bli kompis med dem. En besvärande process helt klart, men förmodligen värt det.

I fallet hemlagade tortillas är det definitivt värt det! För det första går hela proceduren snabbt om sjutton, och för det andra involverar det ingen hantering av jäst, och let’s face it, det är jästen som gör brödbakande så outhärdligt. Tortillas, tänker du nu, det kan man ju köpa färdiga i butiken. Är det verkligen värt det att göra egna? Svaret är, inte helt oväntat, ett rungande ja.

Låt mig pitcha in dem för dig:

Tänk dig att du står i mataffären med ett alldeles vanligt paket butikstortillas i handen. Du ska precis lägga de i korgen när du kommer på att du redan har ett paket hemma, det där extrapaketet som aldrig gick åt från förra gången du skulle laga tacos. Och så minns du att förra gången du lagade tacos var för minst ett par månader sedan. Hur kan paketet där hemma fortfarande gå att använda? Borde det inte mögla, skrumpna, hårdna, vad som helst? Ändå ligger de där, intakta.

Förutom vatten, mjöl, fett, salt och eventuellt bakpulver innehåller ett vanligt paket butikstortillas minst två men oftast flera e-ämnen: stabiliseringsmedel, emulgeringsmedel, förtjockningsmedel, konserveringsmedel, fuktighetsbevarande medel och surhetsreglerande medel. Det är egentligen inget fel på e-ämnen i sig (tycker jag), bakpulver tillexempel har e-nummer e500, utan alltihop sammantaget: när man öppnar ett paket butikstortillas känner man alltid en speciell lukt. En lite instängd, nästan syrlig lukt. Det är inte doften av nygräddade tortillabröd, utan doften av konserveringsmedel. Hemgjorda tortillas innehåller majs- eller vetemjöl, salt, någon typ av fett, vatten och ibland bakpulver. De doftar bröd.

Nu vill jag inte totalt skjuta ner butikstortillian, den tjänar också sitt syfte i den här världen. Jag har nästan alltid ett öppnat paket i frysen så att jag kan sno ihop en frukostquesadilla utan större motgång. De är bra för alla gånger man inte orkar göra egna, eller bara vill använda en (om man nu inte varit förutseende och frusit in sina hemgjorda). Men, nästa gång du ska charma någon med en ändlös buffé av autentiska tacotillbehör inklusive pulled porken från himlen, då kanske det är ett bra läge att göra egna. För de är verkligen godare, och inte alls speciellt knepiga att få till.

Nu är pitchen slut, hoppas den väckte intresse. Här kommer ett recept.

För sisådär 10 medelstora vetetortillas:
3,5 dl vetemjöl (jag använde semolinamjöl senast, funkar bra med sin blyga lilla sötma)
En rejäl nypa salt
En halv tesked bakpulver
0,75 dl vegetabilisk neutral olja
1,2 dl varmt vatten

1. Fram med din bästa bunke och häll i de torra ingredienserna. Det är både smart och mysigt att röra runt lite, se till att det allt är välblandat och inte har några klumpar. Man kan naturligtvis sikta det också, men det enda jag tycker om mindre än dåligt blandade torra ingredienser med klumpar är nog just att sikta. Gör som du vill.
2. Häll i vatten och olja, och använd sedan dina händer för att blanda alltsammans. Här måste du vara lite självständig – olika mjöl uppför sig olika, och det vilar nu på dina axlar att bestämma om du behöver addera ytterligare en aning mjöl eller vatten. Konsistensen vi vill åt är en deg som är hyfsat smulig men som går ihop till en uniform kluns när man trycker ihop allt. Vi behöver inga hysteriskt välutvecklade glutentrådar här, men knåda ändå i ett par-tre minuter. Om inte annat är det kanske en bra mindfullness-övning eller något. Här är en bild på min degklump, använd den som ledstjärna om du känner dig osäker på ditt omdöme.

3. Utse nu en abetsyta. Bänkskivan kanske, eller en stor skärbräda. Mjöla in ordentligt och dela upp din degklump i tio lika stora bitar. Dessa små degbäbisar ska nu vila under en handduk i en kvart – av detta skäl är just tortiliamakandet ett bra sätt att börja din tacotillrening. Medan degen vilar kan du knåpa med allt annat som behöver förberedas.
4. Tag nu fram din KAVEL! Japp, kavel. Jag begriper naturligtvis att alla inte äger en kavel, men förmodligen är du i besittning av en gammal vinflaska. Den får i så fall duga. Platta till en degklump med handen, se till att den är någorlunda rund, och så börjar du kavla. Fastnar de så strösslar du med lite mjöl. Målet är att få dem riktigt tunna, ett par-tre millimeter. Strunta i om de inte blir runda och jämna, sånt är för torrbollar. Ojämna kanter är fint, och dessutom ”rustikt”, som det brukar heta när något kunde varit aningen mer arbetat.
5. Hetta upp en stekpanna till medium/het. Helst gjutjärn, men teflon funkar också bra. När pannan (som ska vara torr! Ingen olja!) är varm forslar du försiktigt över din tortilla. När den börjar bubbla upp sig och leva om börjar det bli dags att vända. Den behöver en minut eller så på varje sida. Plocka upp, lägg någonstans, kavla ut en ny, lägg i. Fortsätt med detta tills du har en fin liten hög med varma tortillabröd. Ät upp alla bums, eller frys in och plocka fram när andan faller på.

Inte så hemskt va? Äntligen en deg som man har kontroll över, och inte tvärtom.
/Slaktarn

PS. Ursäkta att jag skrev ”blyga lilla sötma” tidigare. Det låter som en hemskt dålig dikt av någon som går i gymnasiet.

Haft tid för mig själv idag. Så jag har varit på Chelsea Market för att äta olika saker. Fruktansvärt irriterande att man blir mätt av mat – att äta runt är en av de bästa grejerna med att resa, men då man oftast på resande fot har begränsat med tid att jobba med blir det lite stressigt mellan måltiderna, att få kroppen att bli mottaglig igen alltså. Jävla mättnad.

Jag tar eftermiddagen i bilder.

På Chelsea Market kryllar det alltså av små för det mesta billiga matställen, uppblandat med diverse för det mesta matrelaterade butiker. Det är mycket folk och mycket turister, men likväl kul och bra (och gott). Jag råkade hamna där precis när folk är hungriga efter jobbet.

I en bokhandel hittade jag en bok från coctailstället Death & Co som jag besökt kvällen innan. Det var ett fruktansvärt härligt ställe.

Blev taggad på nudlar från Very fresh noodles.

…Men åt istället en taco från Takumi som innehöll en fyllning av spicy tuna och rättika. Ett lustigt litet ställe vars nisch är mexikanskt med japansk twist. De hade iste också. Valde litchismak, fast jag inte brukar tycka om det på grund av att litchi är så oerhört parfymigt, men detta var dunder.

Var inne i en underbar köksredskapsbutik som hade precis allt man skulle kunna önska sig. Inklusive sånna här plastflaskor med piplock. Har försökt lokalisera sådana hemma ett bra tag utan någon större framgång, så jag kände mig oförskämt nöjd med detta fåniga lilla inköp. Köpte några små tänger också, för det tyckte jag nog att jag var värd. I alla fall: Alla såser och dressingar har nu en plats i världen, i väntan på att hamna på nästa mål mat! Lyckan.

Gick in på Lobster Place. Där var det fullt ös och luktade som havet. Vid en långdisk stod kostymklädda män och shottade ostron i en rasande takt, och i ett annat hörn åts det halva nykokta maine-humrar i papplåda på stående fot.

…men jag hostade upp nitton dollar för en lobster roll som jag åt ensam sittandes i en trapp. Sånt är mitt liv nu, tydligen. Den var underbar.

/Slaktarn

Hörni, det är som sagt mycket i loopen just nu. Så pass mycket att jag knappt lagat någon mat! Herregud, allt är upp och ned. Några andra saker jag gjort är tillexempel att äta på en georgisk restaurang (mer om det senare), ätit en burrito på snabbtexmex-kedjan Zocalo och känt livglädjen sippra ur mig, samt testat att beställa pizza hela vägen hem till dörren via tjänsten onlinepizza.

Nu känner jag mig konstig. Det känns helt enkelt inte bra att ha glidit så långt bort från mitt kök. Jag hör kastrullerna mumla när jag är i närheten: bry dig inte om oss, vi klarar oss. Vi är vana vid att bli behandlade så här, som att vi inte är viktiga eller har något värde. Strunta i oss du. Gnällspikar.

Ikväll fick jag i alla fall chans att närma mig dem igen. Jag lagade tacos, förmodligen tack vare den värdelösa Zocalo-upplevelsen. Ville göra om och göra rätt, typ. Så det knåpades ihop frästa svarta bönor med salladslök och chili, inlagd neonrosa rödlök, grillad majs, flankstek kryddad med korianderfrön och chili som stekts och skurits upp i avlånga remsor, en slags salsa verde med koriander och lime. Och en massa andra saker. Slabbade i mig alltsammans framför ännu ett avsnitt av serien The 100. Oj vad spännande den är. Och oj, vad det är svårt att äta tacos i soffan.

Till poängen då. Poängen är: jag ber er hålla till godo med mig och mina fattiga uppdateringar. Snart blir det fart på den här gamla rishögen till matblogg igen. Då kommer vi att ha skoj igen. Äta, skåla, be merry och allt det där.

Med tillförsikt för den nära framtiden,
/Slaktarn