Har sett nya Point Break nu. Inte för att jag trodde den skulle vara bra (älskar så klart Kathryn Bigelows version), utan för att jag njuter av att se riktigt usla filmer på bio. Speciellt om de är snygga. Vilket den här ju var, det måste man ändå ge den. Och grön var den. Jättegrön.

Mitt utlåtande? Well, ni får aldrig – alltså aldrig någonsin – klaga på Vegorätts Moder Jord-Gaia-yoga ute på fältet-allt i naturen är så naturligt-mumbo jumbo igen förrän ni har sett den här filmen och tagit er en funderare på varför nya Point Breaks tuffa äventyrskillkaraktärer kommer undan med exakt samma blubb (fast ett gäng resor värre pga folk dör och de ba ”men vi ger tillbaka till jooordeeen”), medan tjejerna i matlagningsprogrammet var tre sekunder från att brännas på bål för att de har en konstig relation till grönkål.

Alltså don’t get me wrong, jag har skrikskrattat gott åt deras mixande, slow motion-hälla-saker-i-saker-hällande och ”den bästa kryddan är skogspromenaden”. Fast kanske mest åt alla (två?) blundande killar som dyker upp i tid och otid med instrument och starka musikkänslor *insert rökmaskin i skogen*. Men fair ska vara fair, hånar ni verkliga Karoline och Elenore ska ni fan håna fiktiva Utah och Bodhi 2.0 också!

Se så! Gå på bio redan i helgen och ta med det stora anteckningsblocket, för här finns gott om material som ni inte vill glömma när det är dags för hånfesten på Twitter (förnjut av trailern här nedanför). Ser verkligen fram emot vad ni kommer på för kul och kreativt om de här två.

Kram!

När min numer extremt inaktiva bokklubb, Klitteraturklubben (vsg alla för geninamn på grej), läste Kerstin Thorwalls Det mest förbjudna var det som att något speciellt hände. Vi var typ nio tjejer som på varsitt håll läst och berörts så fruktansvärt starkt av den och när vi väl möttes upp hemma hos mig så kunde vi inte sluta älta.

 Som jag skrev då: ”Ibland tyckte vi så extremt lika, vid andra tillfällen ville diskussionen aldrig ta slut. Den väckte rätt olika saker i oss, men den ruskade om något hos alla. Och gemensamt var att varenda en av oss kunde dra så himla tydliga paralleller till våra egna liv. Det är just det som gör det trygga rummet till det allra viktigaste i klubben, för när man sitter där med sina färska insiktssår och behöver få ut orden måste de tas emot. Oavsett om de gäller ens brusta hjärta, oförmåga att känna lycka i stunden, hur när vissa specifika situationer dyker upp på tv:n så måste man lämna rummet för att det gör för ont eller hur man känner igen sig i att man kanske aldrig kommer klara av att leva på det sättet som anses vara ”normalt”.”

Den dagen pratade vi i över fem timmar om allt som kändes och som vi kände igen oss i.

Och nu ska den alltså sändas som tv-serie på SVT! 

Tova Magnusson regisserar, Åsa Lantz har skrivit manus och Cilla Thorell spelar Kerstin Thorwall och Roger Wilson säger att hon är fantastisk:

GAAAAAHHHHH ÄR SÅ PEPP!!!!!

Serien visas i påsk på SVT.

Jag älskar extramaterial, aka filmens efterrätt! Jag är en av kanske inte jättemånga som fortfarande samlar på DVD:er, men det är just för alla extramaterial med bloopers, borttagna scener, fantastiska och snarkiga kommentarspår och särskilt intervjuer med folk som gjort filmern (inte de där när de bara hyllar varandra, utan när de pratar om hur de tänkt). Det är också därför jag gillar Veckans Brott (alla kriminalseriers extramaterial), The Hollywood Reporter och The Daily Beasts rundabordssamtal inför Oscarsgalorna, Inside the Actor’s Studio med James Lipton och även Veckans Brott (alla kriminalseriers extramaterial). Ja, ni fattar! Och det är också därför det här klippet var min bästa grej i sociala medier idag (klicka på bilden för att komma till klippet): 

Det är Huey Lewis & The News som har lagt upp ett klipp på när ni vet vilka skulle spela in We are the world och de försöker sätta stämmorna i bryggan. De kämpar på i över 8 minuter och för mig är detta internet at it’s finest. Kanske inte för dig iofs. Men om du nånsin sjungit kör så kommer du fatta den här grejen – och hur mycket häftigare det är att se när de här människorna försöker få det att låta helt rätt. 

Ok, slut på nerdalert. Nu ska jag se om filmen om We are the world:

Hallå, hur mysig var inte den här mashupen av Lumidee och Justin Bieber?

Kom och lyssna på den (lovar att spela andra låtar också) på Ljunggrens aw nu på fredag där jag spelar 18-21!

PS. De är inte 100% olika till näs- och munutseendet direkt? 

Jag var ju på världens kortaste resa i Göteborg i helgen för att hålla i filmfestivalens Youtube-battle tillsamans med Kalle. Det var ungefär exakt det roligaste som har hänt. Mest tack vare alla roliga som tävlade. De var så bra på att förklara varför de hade valt sina klipp och de hade verkligen valt geniklipp (så mycket djursextema att de måste ha snackat ihop sig i förväg). Och tydligen slog vi nånslags publikrekord i festivaltältet där vi hängde vilket ju är asfett. Och jag kan faktiskt inte ens välja en favorit – det var en sån You had to be there-grej.

Men Kalle och jag är ju mästare på att hålla i sånt här nu, boka oss tack :)