Annons
Annons

RECAP: Game of Thrones – Winds of Winter [S06E10]

8:50 27 Jun 2016

10

Den sjätte säsongen av Game of Thrones når sitt slut med ett händelserikt avsnitt där gamla teorier bekräftas och nya uppstår.

Hämnd, rättvisa, eld och blod – men vem överlever veckans ranking?

Power Ranking:

1. Daenerys Targaryen

Var det verkligen inte svårare än så? Efter år av väntan, drakkidnappningar, vänskapszoner och alla andra svårigheter Daenerys har tvingats överkomma tycks hon nu äntligen vara på väg mot Westeros. Att vi tittare började bli otåliga är väl något av en underdrift, men nu när seglen är hissade måste jag ändå påstå att avresan gick rätt smärtfritt till. Visst, folket i Mereen fick betala ett högt pris för sin drottnings styre – men de verkade inte ha några problem med att hon dumpade dem kort efter att staden låg i krig med de rivaliserande slavmästarna? Förhoppningsvis kommer den följande regenten, legoknekten Daario Naharis, känna sig hemma i sin befordran medan Dany seglar över det smala havet med sina tre drakar och sin enorma armé.

2. Jon Snow

Har Norden gått och blivit PK? Från att plikttroget hålla fast vid gamla gudar och traditioner är det nu fritt fram för bastarder att bli kungar – så progressivt, ändå. Vi tittare vet dock sanningen om Jon Snow efter att en av fantasyvärldens äldsta fanteorier blev till fakta med Bran Starks assistans. Kan det löfte Ned Starks döende syster Lyanna bad honom att hålla ha varit något annat än att uppfostra hennes och Rhaegar Targaryens son som sin egen? Förmodligen inte, vilket betyder att när Daenerys landar i Westeros kommer det helt plötsligt finnas två Targaryens i maktpositioner. En från den kalla norden med en vit varghund vid sin sida – om budgeten tål det – och en annan i söder med sina tre drakar, likt en äkta sång om eld och is.

3. Cersei Lannister

I den politiska allegori där Kings Landing är det amerikanska presidentvalet vann precis Cersei den demokratiska presidentnomineringen och hela valet med ett drag taget ur terrorhandboken. De religiösa fanatikernas egna Bernie Sanders och alla andra fiender blev till aska när hennes egen rättegång förvandlades till ett grönt moln av rök, som hon avnjöt på avstånd med ett glas rött, helt i äkta Cerseimanér. Vi har alltid sett sidor av vårdslös galenskap hos Cersei, sidor som efter hennes sons självmord börjar bli mer pragmatiska och skrämmande. För om det finns något familjen Lannisters matriark älskar mer än sina barn är det makt, och nu har hon den, sittandes på Järntronen i en fullfjädrad gothoutfit – vilket signalerar att hon inte spelar spelet längre, utan har vunnit det. Dock lär det väl bli ett kortvarigt styre, för inte ens ett zombieberg kan slå Daenerys.

4. Arya Stark

Helt i linje med att vissa karaktärer förlorar vettet totalt fortsätter Arya att vara charmant galen när hon kryssar av en headliner på sin blodiga mördarturné. Istället för att spekulera i hur hon mer eller mindre teleporterade sig från Braavos till tvillingborgen borde vi uppskatta hur hon matade Walder Frey med sina egna barn – likt legenden om Råttkocken – för att sedan skära upp hans hals i ett drag speglandes mordet på hennes egen mor. Vad väntar nu härnäst för familjen Starks dödligaste? Kanske kommer hon att återförenas med en viss röd häxa, som även hon står med på Aryas lista över Westeros styggaste.

5. Tyrion Lannister

Efter en säsong av till synes oväsentliga politiska intriger och tristessartade barrundor med Grey Worm verkar Tyrion äntligen ha funnit sitt syfte. Det är onödigt att ifrågasätta exakt hur mycket förtroende Tyrion och Dany egentligen kan ha för varandra efter den tämligen korta tid de har tillbringat tillsammans, vi har trots allt sett andra falla huvudstupa för drottningen tidigare och nu verkar Tyrion ha anslutit sig till sällskapet. Men vad gör obotlig kärlek när du har fått den där jobbpositionen du alltid har längtat efter och har en syster du så gärna vill mörda väntandes på andra sidan havet? Och utöver det teleporterade även Varys sig till båten, vilken lycka.

Bubblare:

Olenna Tyrell

Hon gick från att vara sitt hus äldsta till den enda kvarlevande, dock kan även Olenna se fruktansvärt tung ut i svart och med sin nya allians är nog snart hämnden hennes.

Post Mortem:

Typ alla i Kings Landing?

Att vi skulle få se en eller annan sorti under säsongens sista avsnitt var mer eller mindre förutbestämt. Men att det skulle resultera i denna explosiva massaker lär ha sänt chockvågor få var redo för. Läsare av denna recap hade förhoppningsvis förutspått vildeldens betydelse, men att den skulle skörda så många offer vågade knappt jag gissa på.

I slutändan var kanske den allra sorgligaste bortgången Tommen, vars öde bleknade när hans mor övergav honom på sitt rum. Medan hon blev berusad på rödvin och makt såg Tommen sin stad brinna och sin värld kollapsa framför honom – som om den unge kungens liv inte redan var stressfyllt nog. När han sedan gav huvudstadens namn en ny betydelse var Cerseis misslyckande som mamma, och lyckande som politisk marodör, bekräftat.

Valar Morghulis:

  • Först och främst lär vi uppmärksamma vilket fantastiskt jobb kompositören Ramin Djawadi gjorde med detta avsnitt. Han brukar alltid slå på stort lagom till säsongsfinalerna, och i år erbjöd han några musikstycken helt olika det vi tidigare har hört i Game of Thrones. Avsnittet startade bland annat med något så ovanligt som ett piano, vilket satte en perfekt ton och växte i sitt påträngande obehag när Cerseis djävulska plan luckrades upp. Tillsammans med Miguel Sapochniks regi blev de första tjugo minuterna i Kings Landing till säsongens kanske starkaste händelseförlopp, och en fantastisk uppföljning till förra veckans batalj mellan bastarderna.
  • Författarna fortsätter att förvirra Sansa och alla oss andra. Efter att ha erkänt för Jon att hon borde ha litat på honom och berättat om Littlefinger befinner hon sig än en gång i en situation där Littlefinger tillåts manipulera henne. Okej, nu gav hon tack och lov honom dissen, men jag kan ändå känna att Sansas historia efter den här säsongen hade varit mer komplett ifall hon faktiskt stod upp mot Littlefinger och visade att hon inte behöver honom längre. Istället verkar författarna beroende av Sansa för att skapa någon form av friktion mellan henne och Jon. Värt att ha i åtanke är att Sansa i böckerna ännu inte har lämnat The Vale, vilket faktiskt säger en hel del.
  • Även om avsnittets regi är fantastisk brister skrivandet vid ett antal tillfällen. En bomb går av under en rättegång och den enda frånvarande är den åtalade, som därefter blir krönt till drottning? Enligt mig gör författarna det lite väl enkelt för sig här och låter tortyrscener gå före viktiga påföljder. Kan det verkligen vara så enkelt att vinna tronen utan något motstånd? Ha i åtanke att Cersei före terrorattentatet hade väldigt få allierade – bara för att du sen dödar alla dina fiender betyder det inte att resten kommer rada upp sig bakom dig utan opposition.
  • Jaime verkar i alla fall äntligen förstå hur avskyvärd Cersei är, något jag efterfrågade för två veckor sen.
  • Jon Snows val till kung över norden är också ett fall där författarna skippar viktiga detaljer för att nå den efterlängtade destinationen snabbare. Har alla nordens hertigar glömt faktumet att Jon precis hade ett viktigt uppdrag, ett han bara övergav? Eller att Sansa står över honom i successionsordningen – för att inte nämna Bran, vars död varken hon eller Jon har lyckats bekräfta. Eftersom serien kräver att Jon har någon form av ledarroll lagom till att horden av iszombies anländer så ges han det, men utan någon större finess eller klarhet. ”Han är duktig på att slåss och har Ned Starks blod i sig, låt oss göra honom till kung” – alla invånare i Westeros, fantasivärldens mest godtrogna land när det kommer till auktoriteter.
  • I Dorne fortsätter problemen att staplas på varandra när den, i serien, döda Dorans tal tas från sidorna i böckerna och ges till Ellaria Sand. I böckerna är detta tal, utöver ett dräpande sådant, även ett avslöjande där det går upp för läsarna att den annars fredliga veklingen Doran faktiskt har planerat sin hämnd sen en lång tid tillbaka. I serien blir det något mer av ett antiklimax när den alltid lika hämndlystna Ellaria – som är så pass hämndlysten att hon dödade den familj hennes älskare brydde sig så mycket om – levererar ännu fler ord om vedergällning. Samtidigt kan jag uppskatta att Olenna Tyrells obrydda inställning till sandormarna tycks representera tittarnas.
  • Enligt Melisandre ska den återuppstådde Azor Ahai – den legendariska krigaren menad att besegra den långa nattens ondska – födas i aska och salt under en blödande stjärna. I tornscenen ser vi hur Ned ställer ifrån sig det blodiga svärdet Dawn framför sängen och bland tårar tar han emot sin systers son under den brinnande Targaryendynastins fall. Utöver R+L=J finns det där säkert en bekräftelse på att Jon är Azor Ahai.
  • En kort summering av den sjätte säsongen är att den innehöll gott om storslagna händelser, avslöjanden och återkomster, men vägen dit kantas av problem. Det är här det blir smärtsamt uppenbart att serien har passerat George RR Martins förlaga, då D.B. Weiss och David Benioff verkar mer benägna om att återskapa chockartade scener i klass med Martins, framför hans alltid lika detaljrika och eftertänksamma skrivande – vilket gör att passagerna mellan chockerna faller plattare än Tommen. Det är de saknade djupdykningar i karaktärernas tankegångar som kommer göra Martins böcker läsvärda även efter att serien har blottlagt resten av hans livsverk.
  • Tommens död speglar – precis som Walders speglade Catelyns – hur Bran blev puttad utifrån ett fönster i första avsnittet. Alla Starks fiender börjar sakta men säkert få betala för sina synder med poetisk rättvisa, även fast Tommen aldrig riktigt hade något med någonting att göra.
  • Som vanligt finns det betydligt mer att diskutera – var befinner sig till exempel vår älskade Hound eller Brienne? Och varför ska vi ens bry oss om Sam längre? Men för i år har recapsen nått sitt slut, tack för att ni har läst och om ni vill snacka mer GoT med mig finns jag att nå i kommentarsfältet eller på Twitter: @allmungs.

Valar Dohaeris.

8 kommentarer | “RECAP: Game of Thrones – Winds of Winter [S06E10]”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Daniel skriver:

    Mycket bra RECAP! Gällande Varys ”teleportation” så borde han ju troligtvis kommit med den mängd Tyrell- och Martellskepp som syns i flottan. Även om inte tidshoppet framgår så tydligt.

  2. efraim skriver:

    ”När Tommen sedan gav huvudstadens namn en ny betydelse” hahahahaha thanks for the lulz

  3. Sonja skriver:

    Kommer det visa sig att Jon Snow också tål eld? Det kan ju come in handy när det är dags för att döda dom där zombiesarna med eld (för visst skulle dom dödas med eld? och såna där drak…svärd)

    1. Svante Allmungs skriver:

      Bra fråga. Egentligen tål inte Targaryens eld och Dany i första säsongen var bara blodsmagi, men jag tror tv-serien har gjort en liten fri tolkning där och gjort henne helt fireproof. Jon brände sig i en liten scen i första säsongen, när han räddade sin Lord Commander från en zombie, men kanske att de ”råkar” glömma den scenen och bjuder på en storslagen twist istället.

  4. Sara skriver:

    Är vi helt säkra på att det är Rhaegar som är pappan? Förstår inte riktigt allt hemlighetsfullt viskande isåfall? Varför fick vi inte höra allt Lyanna sa? TACK för alla dina recaps förresten!

    1. Svante Allmungs skriver:

      Jag tror vi mer eller mindre kan vara säkra på det, de sparar nog bara lite på konfekten till när Jon får reda på det själv. Med största säkerhet är farsan Rhaegar och det är därför Jons riktiga identitet har varit hemlig, eftersom Robert Baratheon ville se sista minst Targaryen död (för 1. han hatar dem och 2. de var ett hot mot hans kungatitel).

      Och tack själv för att du har läst!

  5. Berne skriver:

    Kommer sakna läsningen :)
    Bra jobbat, sonen..

  6. Lancel skriver:

    Ser gärna ett inlägg med dina förväntningar/antaganden inför kommande säsong!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Skriv kommentar
Tillbaka upp
Annons
Annons
Annons
Annons