Tillsammans med Yemi och Teo Sweden fortsätter Busu att skapa ljudbilder helt olika någon annans.

När Tom Delonge, den fd sångaren i Blink-182 vars röst inspirerade en hel generation, gör det till sitt livs kall att finna kraschade ufo:n uppstår en för oss andra brinnande fråga: vem ska rädda den älskade collegepunkens arv? Svaret på denna angelägenhet kan komma att överraska, då jag nämligen tror att det är en svensk rappare vi har att förlita oss på.

Sen ett tag tillbaka har Stockholms egna Busu satt ihop raplåtar med gitarr-riffs doftande av 90-talets bekymmerslösa skolpunk – eller kanske skolkpunk är en mer lämplig benämningen? Tidigare i år släppte han briljant autotunad poppunk i form av I’ve Been Coughing Blood och nu återvänder rapparen, med en låt vi för första gången fick höra ett smakprov av i musikvideon till den underskattade blodbitarballaden.

På Curse on you and the clique that you claim samlas Europa Gang i fullskalig styrka. Här skriker det hetlevrad och älskvärd nostalgi från första sekund när gruppens egna Travis Barker, producenten Teo Sweden, tar till en uppstyckad och tillrufsad sampling av Blink-182:s klassiker Dammit, för att sedan låta beatet förvandlas till en moshpit av tunga riffs och färgstarka synthar – har du någonsin ägt Dude Ranch på cd-skiva eller haft Feeling This i din mp3-spelare så är detta öronbedövande vacker. Tillsammans med polaren Yemi bygger Busu därefter upp en låt med en attityd produktionen förtjänar. De är klädda i Prada, doftar Gucci och bär förmodligen en hel del guld då de enligt Busu glider med familjen Lannister på detta gängmässiga manifesto. Nästa fashion statement borde kanske vara att göra de pösiga cargoshortsen trendiga igen?

Få lär väl ha gått miste om hur Yemi  förenade trap med trance-influenser härstammande från ett Europa 20 år tillbaka i tiden på en av förra årets bästa plattor, och nu håller Busu på att göra något liknande genom att återuppliva poppunken i en vacker symbios med hans raps. För varje låt denna klick släpper blir det ännu mer uppenbart att de skapar något nytt med toner av det förflutna. Framtiden förblir helt enkelt mer spännande så länge Europa Gang skapar musik – och gitarrer i raplåtar har aldrig tidigare varit mer okej.

Valborg och den efterlängtade värmen närmar sig med stora steg vilket ger oss anledning att fira, och vad passar då inte bättre än autotunade flows från raps mest egensinniga talanger? Här är några färska eps och mixtapes för de kvällar du och dina vänner inbillar er att det är varmt nog för parkhäng – glöm inte högtalaren och alkoholen, där i ligger den sanna värmen.

Pollári – Sonya LP

Ibland krävs det en producent för att en rappare verkligen ska  lyfta till högre höjder, närmare bestämt två i detta fall. Pollári är ännu ett namn framtaget i den oändligt resursfyllda Atlanta-fabriken, men trots beats från Metro Boomin har aldrig hans musik gjort något större avtryck på mig. Det var tills acne-gothsen Shlohmo och D33J från musikkollektivet Wedidit plockade upp honom och producerade hans senaste ep Sonya – som han av någon anledning kallar för en LP. Här backas Polláris autotunade röst och urflippade flows upp av en perfekt ljudbild där distade mörka basgångar blir till medryckande melankoli toppat av rapparens känsla för medryckande refränger. Sen skadar det ju inte att den minst lika underliga rapparen Lil Yachty gästar på två spår, därbland projektets ravehöjdpunkt Lifelike.

Lil Uzi Vert vs. The World

En av de absolut viktigaste rapparna just nu – och sen ett tag tillbaka – är Young Thug, och med framgångar kommer de som apar efter. Men det är skillnad på plagiat och influenser, där Philadelphias Lil Uzi Vert står för det sistnämnda. Med ett vågigt flow härstammande från Thugs hitmässiga skuggvärld har Uzi eleverat sig själv till något eget över beats i ett mer högoktanigt tempo där syntharna är färgstarka och påtagligare. Detta är inget Thug har gått miste om, som tycks ha tagit protegén under sina vingar. Men med sitt senaste mixtape är kanske Robin, i rapvärldens mest dynamiska duo, redo att mantla om till Nightwing för en karriär större än Batmans adoptivbarn –bonuspoäng ifall du hängde med på DC Comics-referenserna där. För vem kan inte börja veva armarna i svepande handgester till den här musiken, göra en dab och korka upp något alldeles för alkoholhaltigt, helt i äkta Uzi-manér.

Horse Head – Celebrity Crush

Att älska en kändis är att älska det omöjliga, men även ifall Horse Head ännu är precis så uppgiven som titeln på hans nya ep insinuerar, har han lyckats med något annat osannolikt. För vem hade anat att en vit kille från Kalifornien, med en musiksamling av skate- och poppunk, skulle lyckas göra något värdigt med några traptrummor? Visst, Celebrity Crush är kanske det minst rappande projektet av alla han har släppt, men traditionen av Blink-182-doftande riff utblandade med 808s och trapsnares fortsätter här – till förtjusning för alla fans av Soundclouds oklaraste regioner – och låtar som I Guess God Forget Us växer bara för hur längre solen håller sig uppe om nätterna. Låt oss dock hoppas att Sverige inte tar efter, för ingen ville höra en Lorentz-platta fylld av homage till trallpunken.

Lil West – That’s Too Much

Vemodig men fortfarande jävligt G är kanske den bästa summeringen av Lil West. Den 19 år gamla och förstaklassiga ballerns Soundcloud pryds av en bild där han poserar med ett gigantiskt automatvapen i sin hand, och därefter är det enkelt att dra fördomsfulla slutsatser om hur musiken kommer låta. Förmodligen har en och annan blivit förvånad för även om imagen skriker hårdnackad och taggig, så är innehållet desto mjukare. Produktionerna på senaste ep:n That’s Too Much pulveriserar kanske en baskagge, men kontrasten av känslomässiga raps med frustrerad sång genom ett autotune-filter gör bilden av Lil West desto suddigare men bättre. Här har vi expertframtagen musik för mörka nätter på motorvägar, och det finns även några låtar för när gaspedalen måste pressas lite extra, bland annat den utmärkt vårkompatibla banger Soon To Be – vars remix Rich The Kid nyligen gästade på.

De säger att 90-talet är tillbaka vilket borde betyda att X-Files får den där beryktade nya säsongen och att pop-punk åter blir relevant. Även ifall sistnämnda är något orimlig så möttes pubertala riffs och utomjordingar till en viss del häromdagen. Tom DeLonge —  den nyligen sparkade sångaren och gitarristen i bandet Blink-182 — har nämligen gjort en intervju med PaperMag så underlig att Fox Mulder överväger en ny karriär.

All The Small Things-sångaren diskuterade där sin långlivade passion för det okända bortom stjärnorna och även hur USA:s regering avlyssnar hans samtal. Killen som 1998 skrev en låt vid namnet Aliens Exist är uppenbarligen något av en Edward Snowden i de svartklädda männens ögon — i alla fall om vi ska tro han själv. Det framgår i intervjun att DeLonge sitter på alla de härliga konspirationerna — från NASA-nazister till hjärntvätt. Vem hade anat detta från 90-talets kanske främsta kiss och bajs-aficionado?

Du kan läsa ett urdrag från intervjun nedan medan du finner helheten hos PaperMag. Utöver åsikter om månlandningen och Jesus så är detta även en fängslande studie i vad 90-talets kommersiella punkvåg kan göra med en människa. Ha dock foliehattarna redo och kom ihåg att sanningen finns där ute — köp dock inte den från en man vars största hit innehöll en nana-refrängen. Det borde väl även nämnas att kanske det största försöket till mörkläggning här är min numera obsoleta kärlek till bandet Blink-182 — snälla döm inte, jag var ung och är nu redo att gottgöra.  

DeLonge talar i intervjun bland annat om några högt uppsatta källor:

“gathering 150 hours of top secret testimony specifically for Congressional hearings on government projects and the US secret space program. People from NASA, Rome, the Vatican, you name it, they’re all on there. The top 36 hours that summarized the best parts of all of that footage, I had it hidden in my house for a period of time, and during that time I was flying this person out along with somebody that was Wernher von Braun’s right-hand assistant. Wernher von Braun was a Nazi scientist that we brought over to build our Apollo rockets that got us to the moon, and on his deathbed he told this person a bunch of stuff, and I was flying them out to Los Angeles and we were taking certain meetings.”

Hans källor råkar även veta hur man ursäktar en bakfylla:

”DeLonge said he knows his phones were tapped because his source would wake up every morning at 4 a.m., puke, fall down, and hear clicking and buzzing noises, something DeLonge says indicates mind-control experiments.”