Igår invigdes Stockholm Literature på Moderna Museet, men jag var inte där för jag ordnade en läsning med tillhörande fest på Konstfack tillsammans med Hanna Rajs Lundström. Det kändes nästan som att vår grej var den officiella invigningen av Stockholm Literature. Nej, jag skoja bara, så kändes det inte alls. Det kändes bättre. Eller. Hur känns en officiell invigning? Rent materiellt? Vi hade i alla fall bjudit in poeten och konstnären Bunny Rogers och vi var jättenervösa men hon dök upp och läste framför massa folk och det var väldigt fint.

Här är lite mingelbilder:

Här är jag och Hanna innan. Hanna bär en docka som är ett konstverk. Visst ser jag lite busig ut i keps? Jag ska börja ha det mer. Det är väldigt funktionellt just nu också, eftersom jag är så ful i ”mellanlängdsfrisyren” (tar gärna emot tips på bra produkter mot frissigt hår).

Vi försökte skapa lite solsemesterkänsla i rummet där läsningen skulle vara. Det här är en tre timmar lång film på en strand, mycket lugnande för själen!

Bunny Rogers! Hon läste dikter från My Apologies Accepted och några nya som också var väldigt bra. Det blev lite rundgång med mikrofonen, men tror det mest skapade stämning.

Kolla vad mycket folk som ville titta på poesi en fredagkväll!

Såhär läste inte Hanna, men det hade sett rätt skojigt ut om hon gjort det. Det är en imitation av hur författaren Lyra Ekström Lindbäck brukar läsa. Haha. Vi tramsade lite innan för att få bort lite nervositet. På tal om Lyra, hennes nya roman I tiden kommer i mars på Modernista! Och den har ett jättefint omslag! Så fett!

Hannas konst. Kallar den här bilden ”after a long nights reading”. Det gick hem hos lite danska unga poeter på Instagram. Väntat!

Ni vet när man råkar matcha färg och det är både lite pinsamt och kul!? Till vänster stjärnan Amanda Liljegren. Hon är bland annat DJ, en av Stockholms bästa!

Dessa fina herrar skulle göra ett perfomance, vet inte om nån fattade det, men det var ändå ett kul inslag. 

Den här bilden kallar jag: äter utgången keso i en nedspydd tunnelbanevagn och lyssnar på Magnus Ugglas Balladen om 70-talets största rockband (fick en fin playlist av Martin Luuk) – ännu en dag i den ideella poesins tjänst.

Nu i skrivande stund sitter jag däremot på Moderna Museet och försöker andas. När jag vaknade kändes det omöjligt att ta sig till Skeppsholmen, det kändes som en extremt perifer plats, och jag var bakfull och väldigt mottaglig för reklam när jag satt i tunnelbanan och typ tänkte att den här Green Day-musikalen American Idiot kanske ”blir en helt okej grej, alltså bättre än man tror”. När jag kom fram var det en lång kö till ett samtal mellan Marie NDiaye och Jonas Hassen Khemiri. Eller samtal var det väl inte riktigt, Khemiri hann ställa några artiga frågor och NDiaye var cool, krass och kylig och hade bra svar, men halva tiden försvann på grund av tolkningen mellan franska och svenska. Synd att inte alla i rummet kunde franska. Här är några saker NDiaye sa: det var hennes öde att bli författare, det visste hon när hon var mycket liten, ja, kanske redan innan hon föddes, och hon ville inte studera efter gymnasiet, det hade varit ett förräderi mot författarödet. Khemiri frågade hur hunden dök upp i hennes skalle när hon skrev Ladivine, hon svarade att hon är intresserad av sagor. Hon dissade litteraturpriser vilket var roligt (de är slumpmässiga, säger ingenting om kvalité). Hon pratade om slappa kritiker som läser in vad de vill se, om det medvetna valet att göra en karaktär vag, att hon har läst Montecore och tänkt mycket på en stark sida där en beskrivning av en karaktär framträder i form av en förolämpning, utifrån, i förbigående. Khemiri sa att Ladivine rör sig kring kategoriseringar och namn, att göra nya namn, fly från sig själv, bli en annan. NDiaye pratade om förnamn, de går inte att komma undan, vi har inte valt dem själva, man måste likna sitt förnamn, man kommer att likna det. Att inte göra det blir smärtsamt. Det finns en frihet i tanken att namn är föränderliga, sa Khemiri. Även klass gestaltas genom namn när modern i Ladivine blir ”städerskan”. Tjänarinnan. Tjänarinna är man alltid även när man inte är i arbete, sa NDiaye. De återkom till hunden. Samma hund kan bli olika hundar beroende på vilken människas ögon vi lånar. Hunden är en ställföreträdande mor. NDiaye sa att hon slogs av bilden. Hon sa att katten har för många konnotationer. En hund är inte mycket värd, men att bli ingenting kan fungera som flykt och frihet. Det är ett sätt att vara galen, att tro sig att vara stark. Att fly in i demensen. Sa NDiaye.

Sen var det slut och folk sprang bokstavligen mot signeringsbordet. De kutade! Som om det brann. Jag gick och fyllde en tandläkarmugg med vatten. Snackade lite med litteraturkritikern Viola Bao. Såg Svante Weyler på avstånd. Den karisman.

Senare i eftermiddag ska jag bevittna Martina Lowden i samtal med Andrei Codrescu och Philip Teir i samtal med Hassan Blasim. Det goda samtalet är verkligen inne (märktes bland annat i nya Kobra). Den är så HD-krispig den här ”festivalen”. Den borde inte få kallas festival. Men det kanske den inte heller gör. Det kanske bara är jag som gör det nu? Dumt av mig i såna fall. Förlåt! Jag kan va en festival. Märkligt ord ändå. Jag saknar Bokmässan litegrann. Pinsamt, men sant! Jag saknar det kommersiella kaosets poesi. Och det känns inte socialt acceptabelt att ta alkohol utan att betala för sig i museets svindyra restaurang.

Ska också börja skriva dikter i den här bloggen, om jag vågar. Läste ni den Anna skrev igår? Så fin.

Hejdå. Nu dör min dator. Lika brutalt varje gång.

//Elis