ÖPPET SPÅR!!!

22:00 6 Jan 2018

Bloggbevakning:


Av bilden att döma kan ni se att jag är er nya superhjälte – ”Dick Head”.

Välkommen till världspremiären av Bloggbevaknings ”Öppet Spår”.
Här kan du läsa lite av bakgrunden till det och hur det kom sig att vi testar det här.

Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill. OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!

Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli satt på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… 🙂

455 kommentarer | “ÖPPET SPÅR!!!”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Carri skriver:

    Hej ! Tror ni att om man är född i december att man blir ett sämre barn i skolan ?

    1. E skriver:

      Nej. När det väl blir problem kommer alltid vårdnadshavarna dragande med ”men hen är ju född sent…”. Sedan kan klassens bästa elev också vara född sent, men det kan ju inte säga…

      1. Lena skriver:

        Det kan ha betydelse, eftersom det mellan januaribarn och decemberbarn skiljer det nästan ett helt år. Alla som har barn i den här åldern kan nog se att det hinner ske ganska mycket i mognadsnivå på ett år. Sedan finns förstås de barn som mognar tidigt och de som tar lite längre tid på sig. Men en dålig eller sämre elev blir de naturligtvis inte. Det är pedagogernas uppgift att utgå från varje elev och se till att alla trivs och tycker att det är roligt att gå till skolan

    2. Anonym skriver:

      Tror det är väldigt individuellt. Men är man född i december så brukar man få välja om man ska börja skolan med sin årskull eller med nästa årskull.. (Ja föräldrarna får bestämma detta alltså) ett decemberbarn är ju hela 1 år yngre än ett januari barn som båda börjar i första klass.. Så det är klart att decemberbarn måste komma ikapp lite när dom börjar skolan..

      1. Anonym skriver:

        Borde inte samma gälla för januaribarn då? Alltså att de får välja att gå med klassen över då de är äldre än många i deras egen årskull…

      2. Hanna skriver:

        De stämmer inte. De togs bort innan 1990.

        1. Anonym skriver:

          Vet flera stycken som fått välja, både januaribarn och decemberbarn.. Men det har väl skett på förälderns intinativ då. Efter 1990.

          1. Hanna skriver:

            Kanske olika i olika kommuner.
            Min lillebror är född 10 december 1990 och mamma ville gärna att han skulle få gå med de som är ett år yngre, men han fick inte. Men han hade verkligen behövt det 😂

            1. RebecKa skriver:

              Jag är född 20 dec 1995 🙂 har aldrig hört något av mina föräldrar om att de skulle fått välja.

        2. T skriver:

          Vet inte om man kan välja men man kan försöka med att begära uppskjuten skolststart, kanske lättare om man är född i december?

        3. Hon skriver:

          det stämmer inte, jag började i klassen över 1993, skulle egentligen börjat 1994…

    3. Malin skriver:

      Det beror på tror jag. Jag är lågstadielärare och upplever att Vissa behöver tid att mogna i sin egen utveckling, medan andra som är födda sent redan är ”där”. Det beror väl även på på vilket sätt läraren lär ut läs och skrivinlärning. Ett visst sätt kanske passar den ena eleven men inte den andra. Därför det är så viktigt med individanpassning 🙂

    4. Skolkuratorn skriver:

      Det finns forskning på området. Kommentaren som E gett stämmer alltås inte. Det är klart att klassens bästa elev kan vara född i december, men oddsen är inte de bästa. Därmed inte sagt att det är en omöjlighet. Barn som är födda sent på året får dock allt lättare ju äldre de blir. Mognaden har då oftast hunnit ikapp öviga klasskamraters mognad.

      1. T skriver:

        Visst finns det forskning som visar på att det finns ett samband (vilket egentligen inte är så konstigt?), men hur stor är skillnaden egentligen? Stå stor att det motiverar all denna oro föräldrar till decemberbarn verkar känna? Är det ens forskning som utförts i Sverige, på vårt skolsystem?

        Det undrar jag, kanske du vet?

      2. Ella skriver:

        Det stämmer mycket på mig. Är född tidigt i december och hade ganska svårt i vissa ämnen, typ matte, på låg-och mellanstadiet. På gymnasiet hade jag högsta betyg och nu läser jag till ingenjör. Som det kan bli

    5. F skriver:

      Tror det är väldigt individuellt.
      Jag låg alltid ”längst fram” i alla ämnen i skolan och har aldrig behövt plugga inför ett prov i grundskolan elle gymnasiet och jag är född 31 december (och gick alltså med de födda samma år som mig).
      Sen om du syftar på sämre barn i övrigt kan jag inte svara på. Hade inte så många vänner så sätt var jag väl betydligt sämre haha 😁

    6. Nope skriver:

      Nä, jag är född i början av december och har alltid varit bland de tre bästa i klassen (utom idrott och slöjd då, fyfan). Har dock märkt av att de som är storasyskon är bättre i skolan än sina yngre syskon, så undrar om det kan vara relaterat till huruvida man är ”duktig” eller inte?

      1. F skriver:

        Har läst massor om det också, att storasyskon ofta ligger i framkant. Jag är lillasyster men jag och storasyrran räknas som pseudotvillingar och jag kan då tagit rollen som ”funktionell storasyster”, av oss har jag alltid haft lättast för det mesta. Också den av oss som varit den mer ansvarsfulla och plikttrogna. Ursäkta sidospår men rekommenderar att läsa ”äldst, yngst eller mittemellan” av Elisabeth schönbeck om man tycker sånt här är lite intressant. Ursäkta sidospår😉

        1. Koolio skriver:

          Som svar till F.

          Haha, jag och min lillasyster räknas också som pseudotvillingar och vad du sa stämmer in på oss också. Jag är storasyrran men lillasyster har alltid varit den som varit mest ansvarsfull och plikttrogen. Hade det lätt i skolan osv. Hon sågs mer som min storasyster så hon blev oftast kallad lilla-storasyster haha 🙂 Själv är jag på plats nummer tre av sju i syskonskaran.

          Angående OPs fråga, lillasyster är född tidigt på året och har då alltid varit yngst i klassen men även den som alltid hade bäst betyg och uppförande. Så det beror nog helt på person/förutsättningar.

          1. F skriver:

            Så intressant med hur olika man kan bli trots att man är syskon!
            Jag är plats två i en syskonskara av fyra (där de två senaste kom långt efter och som jag bara bott ihop med korta perioder). Utomstående har alltid trott jag varit äldst.

            För att återanknyta till det ursprungliga ämnet så tror jag en viktig förutsättning för att klara grundskolan, oavsett födelsemånad, är de viktiga arbetet som görs innan skolåldern.
            Jag var hemma till jag var tre tillsammans med en väldigt engagerad mamma, för att sista åren gå på en väldigt bra förskola (eller dagis som det hette då 😉) . Det resulterade i att jag kunde läsa när jag var fyra, skriva när jag var fem och kunde klockan innan jag börjat första klass.

            Så jag tror det finns hundra andra aspekter att ta hänsyn till än just födelsemånad för att klara skolan. Plats i syskonskaran och val av förskola är självklart bara några av dem 😊

            1. J skriver:

              Om jag ska generalisera min syskonskara.
              (Haha jag älskar dom allihop så hoppas inte detta låter allt för hårt)

              1an, ett geni. Mensa approved.
              2an, rebellen som tog revansch senare
              3an (jag), rebell o väldigt lik syskonet ovan men som än idag är väldigt lost
              4an, lugn, smart, moderlig en såndär svärmors-dröm.
              5an, halvt geni, bråkigast av skaran men kan charma ihjäl vem som helst med sin rappa mun och smarta witt.
              6an, lugnast av dem alla, humanist, har liksom bara följt med i strömmen.
              7an, bortskämd, utåtagerande men väldigt smart för sin ålder. Vill bli influencer.

              1. J skriver:

                Missade att skicka med hur skolgången var så här kommer det också;

                1an, bäst i allt, lärares favorit
                2an, dåliga betyg
                3an, dåliga betyg men kom undan med ovanligt mycket hyss, nästan konstigt gillad av lärare ändå.
                4an, bra betyg, omtyckt av lärare
                5an, ok betyg men mycket bråk med elever men väldigt omtyckt av lärare.
                6an, lugn skolgång med bra betyg.
                7an, problem i skolan redan från första året o dåliga betyg pga sporadiskt utebliven skolgång. Vill helst bli influencer 🙈

      2. Hej skriver:

        Kan vara för att decemberbarn ofta inte är sp kreativa och garn lite sämre motorik

        1. Jessica skriver:

          Hahhahahahhaha VARFÖR skulle just decemberbarn ha sämre motorik och mindre kreativa 😂 Då är jag undantaget då eftersom jag som är född i december alltid låg bland top 3 bland mina klasskamrater i skolan, alltid vart kreativ och är utbildad Visual merchandiser, gick när jag va 7 månader och ägnade hela barndomen åt konståkning.. (nu låter det ju som att jag vart ett riktigt a-barn, jg va svinjobbig för övrigt 😂)

      3. Anonym skriver:

        Läst en väldigt intressant bok. ”Äldst mittemellan yngst” heter den och handlar om din plats i syskonskaran och hur den präglar dig. Dom flesta chefer osv är ofta det äldsta barnet i en syskonskara.. Och barn med många syskon lär sig tidigt att slåss för saker och att allt inte alltid är rättvist.. medans ensambarn som alltid fått båda föräldrarnas uppmärksamhet och aldrig behövt dela på saker oftare blir besviknare i vuxen livet när allt inte alltid går som man vill.. Detta är dock säkert inget som stämmer på precis alla men det är intressant 🙂 stämmer på mig iaf.

    7. Lottie skriver:

      Absolut inte! När jag gick hela grundskolan så var 9 av 20 elever i klassen , födda i december och det har gått bra för alla ’dessa ungar’ genom livet och vi fyller 50 i år.

      1. Hanna skriver:

        Är väl aldrig någon som sagt de inte går bra för barn födda i december?
        Bara at de eventuellt kan ha de lite tuffare? Om de ens stämmer…

    8. Ellie skriver:

      Jag är född i januari och gick med de som var ett år äldre. Var en av de bättre i klassen rent skolmässigt men däremot var det svårare socialt när vi kom upp i högstadiet då man låg ganska mycket efter där i den pubertala utvecklingen. Vet flera som känner igen sig i det och andra som inte gör det så det är nog individuellt men det var inte jättekul att alltid vara yngst, pressen på att prestera för att visa sig ”värdig” och att vara efter i utvecklingen eftersom det skilde ett år mellan vissa men att man skulle vara sämre i skolan tror jag inte alls

    9. S skriver:

      Min ena son är född i december, han ligger i överkant (som läraren kallade det) i alla ämnen utom teknik där han är medel. Han går i andra klass och både räknar och läser som en tredjeklassare. Min andra son är född i januari och går i förskoleklassen just nu. Han har iofs adhd, men ligger väldigt jämt med övriga klassen utom i matte där han är på samma nivå som storebror.

    10. LindaP skriver:

      Jag är född i december och gick ett år över. Jag måste varit ett riktigt underbarn i så fall!

    11. Sb skriver:

      Är också lite nojig över detta. Min son är född i december. Han är sprallig, mkt energi och har svårt att fokusera längre stunder på en och samma sak, han blir lätt distraherad så lite orolig Att det kan bli lite tufft för honom… han är ju inte efter i övrigt (antar jag) och han är väldigt fysisk. Håll tummarna åt oss, det går snabbt till juni 😂

      1. Mjället skriver:

        Du behöver inte vara orolig! Båda mina ungar är födda i slutet av december, går i 1:an och 3:an och det går finfint för de i skolan. De går med barn födda samma år som de. Alla ungar utvecklas olika fort, vi päron ska inte vara så ängsliga och jämföra så mycket!

    12. Johanna skriver:

      Tänker att det finns så mycket annat som påverkar hur vi klarar oss i skolan, ex föräldrars utbildningsnivå, stöd hemifrån och andra sociala omständigheter, osv.

      Är själv sent decemberbarn. Har aldrig haft problem i skolan.

    13. S2 skriver:

      Är född 31a december och har aldrig haft det svårt i skolan eller påverkats av det.

    14. Ida skriver:

      Det är nog individuellt. Båda mina föräldrar är lågstadielärare och hade sett massa skräckexempel på barn som inte var mogna att börja skolan. Min bror är född i slutet av oktober och mina föräldrar ansåg att han skulle vänta ett år med skolstarten just därför, han var inte alls mogen att börja med sina jämngamla. Jag tror alla är överens om att det var ett bra beslut!

  2. E skriver:

    Någon mer som såg Les Miserables för femtioelfte gången ikväll?
    Sedan satte sambon till nån musikallista när vi skulle laga mat och plötsligt är man värsta musikalstjärnan. Men jag kan varken sjunga, skådespela eller se söt ut…

    1. Malin skriver:

      Aldrig sett!! Rekommenderar du?

      1. Lisa skriver:

        Den är SÅ bra! Jag såg i och för sig enbart 30 minuter eftersom jag gråter som en hysterisk bebis men den är bra!

      2. E skriver:

        Absolut, men nu är jag ju också en musikaljunkie! Jag har sett den både live och på film. Vill verkligen se den live igen.
        För många år sedan såg jag Dawsons creek och Joey sjöng en fin visa från Les Mis. Någon som minns?

    2. Alexa skriver:

      ÄLSKAR Les Mis! Min favoritfilm alla kategorier. Börjar böla bara jag tänker på sista scenen 😭

    3. J skriver:

      Har precis kikat klart på senaste avsnittet av Vikings och druckit upp sista slatten av morgon-kaffet. Nu ska jag sätta på lite skön musik, laga linssoppa och kika in här mellan varven. Detta ska nog bli intressant! 🙂

      1. Hann skriver:

        Morgonkaffet?? Klockan 22:09???

        1. J skriver:

          Bor i Amerikatt, så kaffet var uppdrucket runt tre tiden 🙂

    4. J skriver:

      Är det den där filmen men killen som ropar efter Lena? Isåfall, såg den för första gången för någon månad sen. Helt ok! Eller det kanske är Beautiful Creatures jag tänker på? Hmm…

      1. SH skriver:

        Jo det är beautiful creatures du tänker på nu 😁

  3. Anonym skriver:

    Råd tack! Hur vet man om nån gillar en? Jag har börjat få starka känslor för nån jag känt i ganska många år. Nu har vi börjat ses mer och mer, och det KAN vara så att han gillar mig med, men jag vet ju inte… Jag vill inte förstöra det vi har, vilket jag är rädd för om det visar dig att han inte känner samma… Hur skulle ni göra?

    1. Anonym skriver:

      Enda sättet att veta är ju att fråga personen det handlar om.

      1. Anonym skriver:

        Nja, fast det känns som att jag står mellan att ha kvar en fin vänskap, och riskera den för något osäkert.

        1. Anonym skriver:

          Jo men oavsett vad någon svarar här så kommer du ju undra tills du vet vad personen själv tycker om dig.

    2. Jen skriver:

      Hinta lite och se hur han reagerar kanske? Håll kvar blicken lite extra när ni pratar och le. Man brukar kunna läsa av vissa blickar. Flirta lite och se om han flirtar tillbaka? Hoppas han gillar dig! Lycka till!

    3. Hann skriver:

      Fortsätt ses och se vad som händer 🙂 stressa inte. Eftersom ni har en vänskaplig relation sen tidigare kan det vara svårt för båda att gå vidare till romantiska känslor. Om du inte har haft ett bra tillfälle hittills att agera på dessa känslor så kommer det säkert snart.

  4. Lisa skriver:

    Det här verkar spännande! Jag har precis lagt min tiomånaders valp och sedan tränat (haha eller inte träning kommer aldrig hända) och sedan har jag spelat datorspel. Antingen kör jag igång Nintendo Switch nu och kör race mot Donkey Kong och Toad eller så zappar jag runt bland alla vedervärdiga program tills jag inte orkar längre 🎮

    1. Anonym skriver:

      Åh, vilken ras?😍

    2. A skriver:

      Ååh, donkey kong!

    3. Frida skriver:

      Också tränat min 10 månaders valp! 😁 vi körde lite kontaktövningar, inkallning och koppelträning. Har en lhasa apso 🐕

      1. IDA skriver:

        Jag har också en hund på 10 månader, men det är dock ingen valp, utan en unghund. Tycker det är larvigt att kalla hunden för valp så länge.

        1. Andj skriver:

          Tycker beror på hundens mognad. Min hund var enormt valpig vid 10 mån.

        2. Lisa skriver:

          Som sagt så beror det på valpens mognad. Jag har en lagotto och han är verkligen en valp i sinnet.

    4. 79 skriver:

      Lagt valpen? Som i nattat, i säng? Crazy! ehh okej.

      1. Lisa skriver:

        Hahaha NEJ!

  5. Elsa skriver:

    Hur ska man känna kring kuggad tenta?

    (Frågar en som alltid tidigare har fått alla rätt på alla prov och trodde att tentorna på universitetet skulle gå smärtfritt… fel studieteknik är orsaken, men känner mig som världens mest korkade människa och har lust att ge upp hela utbildningen då detta händer under första terminen av tio…)

    1. Lisa skriver:

      Ingenting! En kuggad tenta gör dig inte till en sämre person. Det är dina kunskaper du har med dig och som du lär dig – inte vad du måste stressa fram på papper. Sänk prestationskraven!

    2. Anonym skriver:

      Det är bättre att det händer första terminen av tio, än den sista.

    3. Anja skriver:

      Nya tag helt enkelt! 🙂 Sånt händer! Ofta.

      Jag gick ut gymnasiet med nästan alla MVG, när jag sedan började juridik och plötsligt kunde kugga en tenta rasade hela min värld (nästan…). Man måste lära sig att det inte är som gymnasiet och sen kanske ändra studieteknik och gå all in till omtenta. Just den tentan jag kuggade fick jag högsta betyg på till omtentan, så det kanske var ”for the best” att de valde att ge mig IG! 🙂 See the bright side!

      1. Ella skriver:

        Exakt samma sak hände mig – alltid haft alla MVG, började plugga jurist och kuggade första tentan. Trodde min värld skulle gå under och att jag var dummaste personen i hela världen. Sen gjorde jag omtenta och fick högsta betyg.
        Det är ok att kugga. Alla kan göra det. Det är bara att lära sig av sina erfarenheter, ändra sätt/metod/vad man ska plugga på och sen försöka igen. No shame.

        1. Evelina skriver:

          Läste först Anjas svar och tänkte ”wtf, känns som att jag kunde skrivit exakt det där”, och så svarar du likadant Ella!

          Jag behövde typ aldrig plugga fram tills jag började juristprogrammet. Termin 1 gick lite väl lätt, så termin 2 blev en käftsmäll. Jag trodde helt enkelt att jag var smartare än frågorna. Ett uppvaknande kring studieteknik och att tänka ”vad vill de att jag ska svara på den här frågan” hjälpte mig att sätta högsta poäng på omtentan, högsta poäng var vi 3 av 150 som fick den terminen. En kuggad tenta betyder ingenting, oavsett om du känner att du kämpat och ändå inte lyckats. Det kan gå jättebra ändå. Idag är jag tacksam över att jag kuggade, det var ett uppvaknande jag behövde.

      2. Anonym skriver:

        Läser också juridik och håller med er men måste bara få lägga till att det är helt okej att ”bara” få godkänt på en omtenta. Bara för att man fått chansen att plugga på det en gång till betyder det inte att man är dålig för att man får ett B. Betygshetsen i jurisvärden är sjuk och något som man bör undvika som pesten.

    4. Camilla skriver:

      Hade omtenta idag, var cirka 80+ personer som skulle ha tentan. Drygt 20 dök upp, på en omtenta. Ta inte det inte så hårt, tentorna är inte samma som prov på gymnasiet, det är okej att inte klara.

      1. Ohemult skriver:

        Eh, nej? Klarar du inte tentan klarar du inte kursen och kan således inte ta ut dinexamen. Det är okej att inte klara tentan på första försöket, men förr eller senare måste man klara den om man inte vill hoppa av.

        1. Sek skriver:

          Plz överdriv inte. Absolut måste man klara tentan NÅGON gång, men ofta har man typ 3-5 tillfällen på sig innan man ”måste” ta om kursen. Ibland kan det bli strul att gå vidare i studierna men det går ofta att lösa genom att få dispens.

          Man måste inte hoppa av heller för den delen. Man kan ta uppehåll tills man klarat tentan och i många fall behålla sin plats. Ingen på universiteten vill ”sätta dit en”, utan lärare och personal är väldigt ofta förstående och hjälpsamma.

          Hatar när folk ska bygga upp uni som värsta grejen där allt står och faller på en tenta när det verkligen inte är så. Det är kul och utvecklande, framförallt socialt sett. Man lär sig bete sig som folk, och får med sig en go utbildning. Alla som är minsta nyfikna borde söka.

          1. K. skriver:

            Hur mycket en kuggad tenta eller kurs ställer till det är ju hemskt olika mellan olika program och skolor. På min utbildning hade vi varje termin stoppkurser, alltså att det fanns ett krav på särskilda kurser mm var tvungen att ha fått godkänt betyg i innan mm fick börja läsa. Sista året var varannan kurs stopkurs för nästa kurs, vilket innebar att om man kuggade och fick tentasvaret ca 3-4 veckor senare så hade man i stort sett ingen tid att göra omtenta och få den rättad innan bästa stoppkurs började. De som hade problem under utbildningen hade gjort väldigt många studieuppehållet… Min man som pluggar nu har istället så att de får ta med rester till nästa termin, men inte ett år. Eftersom han fuckade upp det genom att prokrastinera bort sin tid första året så avslutar han nu år 3 varje termin med hot om att bli avbruten och måste stresståliga 2-3 veckor och är piss över att inte veta om han måste ta studieuppehållet eller inte. Sen när han väl får fortsätta är det samma visa nästa termin då han prokrastinerade bort all tid förra terminen med och står där utan att ha lämnat in uppgifter. Hn var en sån som aldrig behövt anstränga sig innan universitetet kan jag säga…

    5. Matilda skriver:

      Fick min första omtenta nu i höstas, tredje terminen på universitetet. Har också haft lätt för mig i skolan tidigare, aldrig behövt göra om något och haft bra betyg utan att anstränga mig så det var en speciell känsla. Det enda man kan göra är att tänka att det är svårt på universitetet, det är meningen att man SKA anstränga sig, och det är inte hela världen att göra en omtenta. Tycker det är skönt när man väl kommer dit att man ser folk i ens klass som är supersmarta men som också kuggat = det betyder INTE att man är dum eller inte borde fortsätta sina studier. Saker händer liksom! Bryt ihop och kom igen.

      Lycka till med omtentan! (jag klarade min :D)

      1. Sofie skriver:

        När jag började plugga i Lund så sa de på uppropet ”det finns inga omfester, bara omtentor”.
        Dvs. det är viktigt att leva också. Alla skriver minst en omtenta. Det syns inte sen. Det är mycket som är nytt och ge inte upp! Glöm inte att njuta av livet som student, ta hjälp av de på kursen och låt det ta tid att komma in.
        Det finns jättebra hjälp att få kring studieteknik på universitetet och det är okej att inte vara bäst på alla kurser. Vet inte vad du pluggar men betygen sen är inte alltid avgörande, många företag uppskattar att du gör annat också och det viktigaste är godkänt.
        I Lund på ekonomiutbildningen kunde vi till och med blanka tentor, man gick dit och fick tentan och sen gick man utan att det syntes i Ladok. Så tänk inte för mycket på att du ska skriva en omtenta, gör ditt bästa och se om du kan få tag på extentor. Det är inte hela världen.

    6. Jennie skriver:

      Inte hela världen! Kan vara jobbigt ett tag om man behöver ”dubbelplugga” men det är väl det tänker jag? Tråkigt också såklart, alltid roligare att klara det! Har fått två omtentor under mina tre terminer och det har inte varit någon biggie. Inget arbetsgivaren kommer se eller bry sig om heller. Ibland har man otur o pluggar på fel saker och i början kan det vara att man inte har fått in den teknik som passar en själv bäst. I början hade jag väldigt höga krav på mig själv men då jag jobbar lite samtidigt insåg jag att ibland får man ta det lite lugnt o tänka på hälsan också! Lycka till med plugget! Det kommer gå galant 🙂

      1. Jennie skriver:

        ”Din kommentar inväntar granskning”, innebär det att jag är satt på moderering? 🤷🏼‍♀️

        1. Bloggbevakning skriver:

          Ibland sätts vissa kommentarer på modd utan att jag förstår varför men jag försöker ha koll och släppa på så fort jag kan.

          1. Jennie skriver:

            Tack för svar! Då förstår jag 🙂

    7. C skriver:

      Jag kuggade flera tentor första året men inte resterande år och det har varken gjort till eller från i min karriär. Don’t worry!

      Tänk så här:
      1. Det tar tid att lära sig studieteknik och det är okej att det tar tid. (Studieteknik är sedan något du sen har nytta av resten av livet då du lär dig processa stora mängder text/data och bryta ned det till det som är viktigt.)
      2. Många utbildningar har sålla agnarna-från-vetet-kurser första året. Svåra kurser som får folk att hoppa av.
      3. Alla ämnen är inte favvoämnen och vissa tentor kommer gå mindre bra. Det är okej.

      En omtenta eller tre är verkligen ingen fara så länge du tar dem vid nästa tillfälle så att inte csn muttrar.

    8. T skriver:

      Tänk också på att många tentor på universitet /högskolan rättas rätt snabbt och slarvigt av tentarättare och att alla universitet innehåller sin beskärda del av gamla stofiler till föreläsare som egentligen bara vill forska på sitt lilla ämne. Dvs låt inte ditt värde eller ditt sjävförtroende bestämmas av vad du får för resultat på enskilda tentor, som desstom kan vara rätt godtyckligt.

      Dags att avvänja sig från bekräftelsematningen vi duktiga studenter ständigt fick i gymnasiet – och börja sätta ditt eget värde på dina prestationer! Har du ansträngt dig, och lärt dig hur du ska förbättra dig studieteknik? Ge dig själv en klapp på axeln för det!

      Går det att förstå bad jag menar? 🙂 kom ihåg att vi är väldigt många fd duktiga gymnasieelever som tagit oss igenom exakt samma process, och i längden är det faktiskt skönt, och bra inför arbetslivet att inte vara beroende av ständigt beröm. Beröm är en rätt dålig kompass.

    9. Anonym skriver:

      Ta det lugnt. Det är vanligt att kugga en tenta, speciellt första terminen 😊 du fixar det nästa gång, eller gången efter det 👍

  6. E skriver:

    Någon som har skvaller om lagergrenarna? Tycker att det sägs väldigt mycket a men inte så myclet b även om det antyds mycket…

  7. Alexa skriver:

    Vilken serie borde vi se härnäst? 🙂

    Sett och gillar bland annat dessa:
    Breaking Bad
    Homeland
    Walking Dead
    Bron
    Game of thrones
    True Detective (säsong 1)
    Orange is the new black
    Downton Abbey
    Big little lies
    Billions
    13 reasons why
    Sons of anarchy

    1. Lisa skriver:

      TRUE DETECTIVE!

      1. Alexa skriver:

        Har ju sett det 😃 säsong 1 var jättebra, säsong 2 nja

    2. Anonym skriver:

      Arrested development!!!!

    3. Malin skriver:

      Outlander <3
      New girl <3

    4. Camilla skriver:

      The Crown

    5. Japp skriver:

      Shut Eye
      Ozark
      Daredevil
      How to get away with murder
      Fear the walking dead
      The end of the f***ing world
      The 100
      Master of none

    6. Linni skriver:

      Westworld!!

    7. Anonym skriver:

      Suits!!

    8. ☃️ skriver:

      Le mante 🙌🏼

    9. Anonym skriver:

      White collar
      Dirk Gentlys hollostic detective agency
      Black Mirror
      American horror story

    10. Anna skriver:

      Outlander!! 😍

    11. MolandeMensvärk skriver:

      Shameless

      1. Anonym skriver:

        Brittiska älskar jag❤ amerikanska… not so much

    12. Sophie skriver:

      Lucifer! Fick tips av svärmor av den och ÄLSKAR den. Finns 2,5 säsong ute på Netflix just nu, och kommer ett nytt avsnitt varje tisdag. 🙂

      1. Lina skriver:

        Lucifer är såååp bra!! Och suits! Sense 8, the OA, arrow, narcos, stranger things, blacklist… 😍😍😍😍😍

    13. L1 skriver:

      Ozark
      Suits
      Shameless
      Peaky Blinders

    14. Josse 🤱🏻 skriver:

      Vikings!!!

      1. Linda skriver:

        Så. Jävla. Bra. Ragnar😍

    15. Hanna skriver:

      Sherlock
      Himym

    16. Tussilago skriver:

      The 100
      Designated survivor
      Once upon a time

    17. Viktor Den Store skriver:

      Stranger things var överraskande bra tyckte jag, trots att storyn egentligen är något som i vanliga fall inte hade tilltalat mig.

      Bra barnskådespelare (en ren njutning efter att ha sett 20 minuter av julkalendern…), och ett riktigt fläskigt 80-talssoundtrack gjorde bara det att den var värd att ta sig igenom.

      1. Nina G skriver:

        Liar på HBO! Streckkollade den mellan C-uppsatsskrivande. Den ”mindfuckade” (haha hatar det ordet men kommer verkligen ej på ngt annat just nu…) mig såååå mycket. 6 avsnitt, tycker den är bra om man redan sett alla poppis (GOT, The Walking dead etc… ok aldrig sett dem men alla andra har ju hehe)

    18. Sb skriver:

      Drog igenom smilf, så klockren komediserie! Stranger things är mysig! The Killing (dock bara sett första säsongen). Animal kingdom. Narcos ska väll vara uppskattad.

    19. Belle skriver:

      Precis sett den tyska serien ”Dark” på Netflix! Finns 1 säsong, 10 avsnitt och alla är en timme långa. Sett igenom den IDAG! Så sjukt bra.

    20. En annan Marie skriver:

      The Wire, världens bästa tv-serie <3

      (Idris Elbas genombrottsroll om nån vill dregla)

    21. Hann skriver:

      Har precis sett

      Alias Grace
      A handmaids Tale
      The exorcist

      Alla tre sjukt bra!!

    22. AE skriver:

      Jordskott på svtplay och travellers på Netflix!

    23. Anonym skriver:

      Jag rekommenderar The Fall, en superbra serie av BBC. Det finns tre säsonger (6 avsnitt/säsong). Den handlar om en seriemördare som mördar kvinnor i Belfast i Nordirland + en ”katt och råtta”-lek mellan mördaren och polisen. Mycket välgjord serie med en lugnare takt. En av mina favortiserier.

    24. M skriver:

      Lucifer! Finns på Netflix.

    25. Anonym skriver:

      Måste rekommendera följande:
      Black mirror
      Dark
      Love sick

      Grymt bra serier, på olika sätt👌

    26. Jossan skriver:

      Vi har samma smak på serier men du har definitivt missat dessa fantastiska(trust me):
      Dark
      Luther
      Stranger Things
      The Killing.

    27. Emelie skriver:

      Riverdale och Lucifer på netflix!! 😍 Rekommenderas starkt!

    28. LA skriver:

      Handmaids tale
      Westworld
      Misfits
      Lovesick
      Shameless US
      Black mirror (börja INTE med första avsnittet)*
      Stranger things
      Outlander
      Dexter (Tyvärr så gillade jag inte dom senare säsongerna och försöker ibland intala mig själv att serien slutade efter säsong 4/5 typ, trots det så tycker jag man bör se den)
      Sherlock
      Arrested development
      The office US
      Parks and rec

      *Jag började med första avsnittet och slutade nästan kolla, har i efterhand sett fler som rekommenderar att börja med något annat avsnitt. Vilket spelar egentligen ingen roll eftersom du kan se alla avsnitt oberoende av varandra, förutom kanske sista avsnittet i senaste säsongen som har en del ”easter eggs” från tidigare säsonger.

    29. Therese skriver:

      Westworld!

    30. Lisa skriver:

      Helt sjukt att ingen nämnt SOPRANOS

    31. Therese skriver:

      Från Netflix:
      The Affair
      Gypsy
      Queen of the south

    32. 💩 skriver:

      REIGN
      Gunpowder
      Spartacus
      Rome
      Better call saul (spin-off till breaking bad)
      House of cards
      The office US
      Taboo
      Scandal

    33. 🕵 skriver:

      Supernatural!!

      Första säsongen är kanske lite chipsig men fan håll ut, det blir såååå bra.

      1. Winchester skriver:

        Supernatural är ju BÄSTA serien någonsin! Och den är ju på säsong 13 nu, så man får komma ihåg att säsong 1 utspelar sig år 2005-2006.. 😊 och nu ska man inte objektifiera men ju fler säsonger man kollar på, desto hetare blir huvudrollsinnehavarna.. just saying 😉

        1. 🕵 skriver:

          Haha jo jag vet. Men tänkte att man inte kan gå på första intrycket om man tycker det är dåligt gjort osv (men är första intrycket bra så perfekt 👌) och absolut, vissa kan det här med att åldras bra 😏

    34. Ellen skriver:

      1. Vad jobbar ni med/pluggar till?
      – Pluggar till sjuksköterska, färdig om en(!!) vecka.

      2. Ålder?
      – 24

      3. Förhållande eller singel?
      – Förhållande sedan 4 år tillbaka

      4. Barn eller inga barn?
      – Inga barn

      5. Bor?
      – Lägenhet i Göteborg med min sambo

    35. Bella skriver:

      Sjukt att ingen redan nämnt REDERIET!!!

    36. Petra skriver:

      Stranger Things 😍😍 bästa substitut till Game of Thrones hitils😆

  8. Madelene skriver:

    Tror ni att kärleken mellan Juniorgraafen och Paow kommer att hålla. Eller kommer hon att dumpa, smutskasta och trycka ner denna lille kille också när hon är färdig med honom? Alla är ju från början ”den bästa jag någonsin träffat” till allt sämre å sämre neråt..

    1. Anja skriver:

      Det känns hemskt att skriva, men jag tror att det är han som kommer att dumpa henne så fort han blir myndig eller bara lite äldre – och inte tvärtom. Men hoppas såklart att de håller. De verkar fina för varann!

    2. Bloggbevakning skriver:

      Åh, jag hoppas det håller mellan dem, eller att om de delar på sig, att det sker lugnt och sansat utan pajkastning och uthängningar. Men jag skulle inte vilja vara Paow om Magdalena Graaf var på krigsstigen och ute efter blod. Hon verkar vara en riktigt lejonmamma!

      1. Madelene skriver:

        Ja men precis. Maggan vill man nog inte ha efter sig. De säger att åldern bara är en siffra ja, min man är 5 år yngre än mig. Men vi träffades när han var 29 och jag 34. Just sayin. Tror de hade behövt vara lite äldre båda två för att vara THE ONE.

    3. Hann skriver:

      hon måste vara väldigt omogen för att känna sig jämlik med en 17 åring. Kanske därför hennes tidigare relationer inte fungerat? En kompis till mig är 30 och hennes pojkvän är 25 och man märker otroliga skillnader i dras mognad och deras sätt att tänka..

      1. J skriver:

        Om en 25-åring år mer omogen än en 30-åring – eller rentav tvärtom – tänker jag att det är oerhört individuellt i den åldern. Man blir ju inte automatiskt mer mogen under fem år bara för att

  9. 6 skriver:

    Är 23 och har sedan jag var 13 råkat mig under armarna. Den senaste tiden har jag inte känt för att raka mig pga har blivit bekväm och mer obrydd men upplever att jag luktar svett så jäkla mycket snabbare med hår än utan. Någon som upplever samma eller inbillar jag mig bara?

    1. Anonym skriver:

      Du inbillar dig.

    2. A skriver:

      Jag upplever att jag luktar mer när jag rakar mig. Så jobbigt!

    3. Krösamaja skriver:

      Så fort jag börjar få längre stubb (av lathet) så känns det som svettlukten ”fäster” bättre under armen. Så är det för mig.

    4. Sabina skriver:

      Jag upplevde tyvärr samma, rakade inte under armarna på flera månader men tyckte tyvärr att mina kläder luktade svett fort och kände mig allmänt ofräsch 🙁 men det kanske beror på ens svettproduktion för andra luktar ju inte fast de har hår där.

    5. Anonym skriver:

      Ovana, tror jag. Välkommen till klubben förresten. Rakade mig dagligen som yngre men har slutat raka mig de senaste åren. Det är tråkigt och jag har insett att jag förr gjorde det mer för andras skull än min egen. Numera är jag 30 år och trygg i mitt skinn. Jag tänker inte ens på min kroppsbehåring längre. Är likadant med sminket. Känns så befriande. Sminkar mig kanske 2 gånger i månaden men inte varje dag som jag gjorde som yngre. Skillnaden är att jag förut tyckte jag var ful om jag inte gjorde det. Numera har jag accepterat mig. Gör andra inte det för at jag har håriga armhålor och är osminkad, så är det deras förlust.

    6. Madelene skriver:

      Jag luktar mer svett MED hår än utan. Och det är ingen liten skillnad.

    7. Anonym skriver:

      Jag har inte det problemet med håret under armarna, rakar armhålorna 1-2 gånger i veckan. Däremot har jag liknande problem med könshåret.. Eller jag rakar sällan bikinilinjen/könshåret pga att jag får massor med bölder om jag rakar mig… Brukar dock klippa ner det med sax.

      Jag har ganska mycket besvärande urinläckage (förlossningsskada för 4 år sedan), och trots att jag tvättar underlivet regelbundet så luktar det gammal urin genom kläderna om håret får växa för långt. Lukten försvinner om jag klipper ner håret. Jag antar att håret ”suger åt sig” urinlukten och är svårare att tvätta bort.

      Kanske kan vara något sånt?

    8. Jessica skriver:

      Du inbillar dig inte. Hade stora problem med svett som yngre (hyperhidros) och den läkare jag fick träffa då sa att hår under armarna tyvärr kan förvärra svettlukt pga att svettet samlas kvar typ.

    9. Tsss skriver:

      Det som luktar är ju inte svetten i sig utan bakterier när de kommer i kontakt med svetten. Ev. fastnar/trivs bakterierna bättre när det är mer hår? Jag försöker att leva ett liv med så lite kemikalier som möjligt och har använt en naturlig deo något år. Har inte funkat så bra. Men!! Nu testade jag att blanda bikarbonat och kokosfett. Tar en liten klick som smälter och smörjer ett lager i armhålan. Luktar INGET längre om jag tvättar varje morgon och kletar på nytt. Innan hade jag stora problem med riktigt stark svettlukt. Tips!!

  10. Medusa skriver:

    Hur botar man prestationsångest? Ligger jämt på topp men jag har knappt energi kvar. Har knappt något socialt umgänge, men tanken på att få en omtentamen eller komplettering gör mig extremt ångestfylld…

    1. Anonym skriver:

      Terapi

    2. Jen skriver:

      Försök jobba med det aktivt i små steg. Kan du nöja dig med godkänt? Måste du vara i topp hela tiden? Försök motarbeta ångesten med att vara snäll mot dig själv, ge dig själv komplimanger. Inget kommer hända om du inte är bäst. Och somnån annan skrev, terapi är såklart bra!

      1. Nadia skriver:

        Jag har samma problem och lider av ”duktig flicka syndromet”. Det har dock blivit bättre sen jag fick barn. Men du behöver inte känna att du måste ha toppbetyg när du pluggar. Har aldrig haft en arbetsgivare som ens kollat på mina betyg, de vill bara se examensbeviset. Så, tänk att det räcker så länge du får godkänt.

    3. Anonym skriver:

      Jobba med att inse att du är så mycket mer än dina resultat. Detta låter som tomma ord, jag förstår det, men du måste börja lita på din förmåga. Även om du får ett visst betyg på något visar ju det knappast allt du kan, eller hur?

      (Och försök för allt i värden att slappna av och återhämta dig så att du inte går in i väggen. Det är inte värt det och tar så förbannat lång tid att återhämta sig ifrån, tro mig.)

  11. K skriver:

    Hej! Jag skulle jättegärna få lite råd och hjälp med något som jag inte kan sluta tänka på. Jag håller just nu på att läsa till läkare, har snart läst 2 år (av 5,5, sedan gör man AT 2 år och ST 5 år), så jag har en lång väg kvar. Det som är är att jag nu på senare tid har börjat fundera på om jag verkligen vill bli läkare, jag tycker inte riktigt att det känns så roligt längre… Jag får panik för jag vet inte vad jag annars skulle kunna jobba med då läkare är vad jag tänkt sedan jag var väldigt väldigt liten. Det känns även jättejobbigt ifall jag skulle hoppa av och sedan måsta berätta för familjen osv, det känns som att alla verkligen tycker att jag ska bli läkare och de har så höga tankar om mig, det har ju även jag om mig själv (alltså jag vill mycket!). Usch, det här är en sådan jobbig sits jag är i. Är det någon som varit i något liknande eller bara har några tankar, idéer eller tips?

    1. Krösamaja skriver:

      Finns det ingen färdig läkare eller någon i samma situation som dig du kan prata av dig med? Någon som kanske gått igenom samma känslor. Klart det är lätt att få bryt när man ser hela vägen framför sig.
      Kolla vägen du redan gått.
      Om du tar ett break nu, kan du uppta studierna sen igen om det är så att du bara behöver ett andningshål?

    2. Camilla skriver:

      Kan du inte ta ett sabbatsår eller liknande? Testa på ett annat yrke som inte kräver någon utbildning, man får mer tid att reflektera när man har ett arbete som man inte har tänkt ha resten av livet.

    3. Medusa skriver:

      Min kära vän. Jag studerar till sjuksköterska och även om min utbildning är betydligt kortare än din så känner jag igen det. Känner också igen det med höga tankar och velande tankar. Oftast beror det på att man är utmattad och stressad; man tappar liksom fokus på målet. Extremt starkt och bra jobbat av dig att ens lyckas komma in. Men drömmar förändras och så gör livet; jag vet många som läst till jurist exempelvis och sedan tig ett sabbatsår och reste jorden runt eller jobbade i butik. Så du kan ju faktiskt ta ledigt eller så kan det vara att du bara har tappat fokus för att det händer så mycket annat i ditt liv?

      Allt gott min vän.

    4. Anja skriver:

      Har du funderat på att ta långledigt från plugget?

      En vän till mig som numera är färdig läkare gick runt med precis samma tankar. Hon fick ”sabbatsår” (vet inte vad det jag syftar på heter på svenska, men jag tror att du förstår) från plugget i år 2 eller 3. Hon passade på att jobba non-stop i några av dessa lediga månader, och sedan åkte hon utomlands (besökte massor med länder och backpackade i Australien) i ungefär 7 månader. Hon hittade verkligen sig själv under den här tiden och kom hem helt övertygad om att läkare var det rätta och vad hon ville bli. Funderat på att göra det? 🙂 Sedan tänker jag att du kanske är ung (eller gammal..) och har möjligt att skaffa en annan utbildning efter denna. Dina möjligheter eller chanser försvinner inte om du efter utbildningen inser att du exempelvis hellre ville vara byggingenjör eller annat.

    5. T skriver:

      Min pappa pluggade tre år på läkarlinjen för att sedan hoppa av. Han trodde han ville bli läkare. Hans föräldrar ville definitivt att han skulle bli läkare. Han valde dock att hoppa av efter tre år för att istället plugga ett samhällsvetenskapligt ämne. Och vet du vad han sa till mig? Gör bara det som känns bra i hjärtat. Känns det inte bra är det inte värt att slösa tid på det. Så gör det du tycker känns bäst, jag har själv hoppat av ett program för att börja på ett annat. Bästa beslutet jag någonsin fattat. Även min pappa säger att det är bland de bästa beslutet han fattat, att byta utbildning när han inte trivdes. Lycka till!

    6. Linnea skriver:

      Till din familj säger du att om de vill ha en läkare i familjen är de välkomna att börja studera själva. Till dig själv säger du att läkare är inte det finaste yrket i världen utan det finns många andra yrken som 1) har samma höga status och lön 2) är lika nobla 3) ger lika mycket värde till livet. sen tar du en paus från studierna och gör annat tills du kommit på om det är det su vill göra. Det är aldrig värt att bli något för någon annans skull. Kram

    7. Anonym skriver:

      Jag pluggade i sex år. Redan första året smög sig känslan på, att det här var nog inte riktigt rätt. Jag vågade knappt tänka tanken att inte plugga klart och jobba med det där jag ”alltid” hade velat. Så jag pluggade och pluggade. När jag var klar jobbade jag knappt ett år, med det där jag hade slitit för att bli. Det var inte jag längre. Det var inte rätt.

      Ta en paus. Känn efter. Våga sluta. Det är inte att ge upp, det är att verkligen satsa på dig själv.

    8. E skriver:

      Jag är AT-läkare nu (var 3 år sedan jag tog examen, och har nu 8 månader kvar till leg, så hunnit vikariera en del innan jag började AT). Har haft liknande tankar många gånger, både under utbildningen och även under AT. Men som jag såg att någon annan svarade så har det många gånger haft ett samband med stress, då har det helt enkelt inte känts roligt längre.
      Jag hade ett vik innan AT som jag trivdes jättebra på, och då kände jag verkligen att jag inte kunde tänka mig jobba med något annat. Försöker tänka tillbaka på det under de dagar jag själv är tveksam på om det är det här jag vill göra. Det är verkligen ett givande och lärorikt yrke, även om det stundtals är väldigt tufft. Jag tycker inte att man måste känna sig helt säker på att man vill bli läkare för att bli det, men däremot måste man nog kunna tänka sig att det kommer ge en något tillbaka, eftersom det kan vara ganska krävande stundtals.
      Om du nu läst till termin 4 så är det väl snart dags för de kliniska terminerna. Jag minns att det gav mig ny motivation och ett nytt intresse för studierna. Så som andra skrev kanske en paus i studierna kan vara en bra idé, men jag skulle tipsa om att åtminstone gått en klinisk termin för att ha fått testa på det lite mer och göra ett mer grundat val till om det är läkare du vill bli!

    9. En annan K skriver:

      Jag blir färdig läkare nu i juni (börjar alltså t11 i januari) och känner verkligen igen mig i dina tankar. Jag har själv slagits med tankar på om jag verkligen vill bli läkare till och från under hela utbildningen egentligen. Mitt bästa tips är att ta ett studieuppehåll och göra något helt annat. Det kan hjälpa att få lite distans till hela karusellen. Ett alternativ kan vara att gå termin fem först, i alla fall om du läser vid ett lärosäte där t5 är första kliniska terminen. Då får du lite bättre inblick i vad yrket faktiskt innebär. Men var inte rädd att sluta heller, herregud, livet är långt och prestige är så jäkla onödigt. Det är inte dina föräldrar som ska gå till ditt jobb varenda dag (och kväll och natt om du är läkare, haha) och trivas där 🙂 sen beror det lite på anledningen till att du inte trivs också. Själva ämnena och plugget ändras enligt min erfarenhet väldigt mycket på klin, så att prekliniska ämnen tråkar ut dig är kanske ett mindre tungt skäl att sluta. Men om du tvivlar på själva yrket är det en annan femma, för det kommer du att få dras med!

    10. Fd läkarstudent skriver:

      Jag tog läkarexamen för ca 6 mån sedan och väntar nu på att börja AT. I princip alla mina vänner i klassen hade funderingar kring att hoppa av utbildningen, några gjorde det och några stannade kvar, några tog studieuppehåll och pluggade annat ett tag. Är också en som har velat bli läkare sedan jag var liten och själv hade jag extremt mycket tankar kring att hoppa av, mest pga att jag fick så mycket prestationsångest av pluggandet (dvs inte så mycket pga själva yrkesvalet i sig). Hade i och för sig en del tankar på att jag inte skulle passa som läkare och typ råka döda alla patienter, men så tänker alla färdiga läkare också (jag har frågat haha)!

      För mig var utbildningen som tyngst under preklin och när man väl fick komma ut på klin så kändes det roligare. Det är ju fortfarande tungt med plugg osv, men jag kände iaf att det mer och mer blev det jag ville göra. Preklin motsvarar ju inte direkt majoriteten av läkaryrket. Tror också att det påverkar att man tar sig förbi hälften, blir som en nedförsbacke!

      Det som gjorde att jag fortsatte på utbildningen var känslan av att jag inte visste något som skulle passa mig bättre. Jag gav mig själv ett litet löfte om att jag skulle hoppa av så fort jag hittade ett yrke som lockade mig mer. I efterhand är jag superglad över att jag fortsatte, trivs oerhört bra som underläkare nu!

      Det bästa rådet jag kan ge dig är att prata med kompisar i klassen, jag lovar att många har samma funderingar som du! Ibland hjälper det att få prata med någon i samma situation, eller så kanske du får hjälp med att bestämma dig för att hoppa av. Och skit i familjen, det är du som ska leva ditt liv och gå till jobbet varje dag. Lycka till i livet oavsett vad du gör ❤️

  12. emma skriver:

    Tror ni BB aktivt triggar folk, eller tror ni hon ”råkar” göra fel för att hon glömmer vad hon skrivit. Ex med godis till barnen (först skriver hon att dom inte äter, nästa dag sitter han med choklad).

    1. Krösamaja skriver:

      Hon är nog bara så vimsig i huvudet och vill så mycket så att hon har inte koll helt enkelt. Kan väl inte tro att hon tänker igenom såna detaljer så noga? Hon har ju personal till allt annat så som hon skrivit förut att hon vill ju bara få saker gjorda utan så mycket lull lull och tänker inte på småsaker.

    2. Emmy skriver:

      BB triggar inte medvetet. Anledningen är att det är flera personer som skriver hennes blogg, det gör att de har svårt att hålla reda på 100% vad varandra skriver.

  13. Jenka skriver:

    Jag läste i ett annat inlägg att CamCam slutat dricka alkohol, stark kommentar av dig <3, och jag måste fråga er andra.
    Jag funderar själv på att välja bort alkohol men jag har en känsla av att många människor har svårt att acceptera ett sådant val.
    Hur känner ni?

    1. Krösamaja skriver:

      Skrev nyss en fråga om det i hennes fråge-inlägg. Jag skrev även att jag själv beslutat att dra ner på alkoholkonsumtionen. Tycker det är fasligt gott med ett glas vin på helgen men tänker att det kan räcka med en gång i månaden. Till att börja med.

    2. Anonym skriver:

      Om du gör ett sånt val i ditt liv, varför skulle du bry dig om vad andra tycker? Strunta i det, och gör vad som känns bäst, så får andra tycka tycka precis vad de vill. Det är härligt med folk som vågar stå upp för sina val!

      1. J skriver:

        Jag upplevde det som att personer i början blev ”stötta” av min avhållning till alkohol, som om jag personligen attackerat dem som person. Men det la sig väldigt snabbt. Jag tänker har du väl tagit beslutet så får folk säga vad fan de vill och bli hur provocerade de vill. Det säger mer om dom än dig. Att sluta med alkohol kommer med en hel del ”aha-upplevelser”, du börjar se hur sjukt integrerat det är i vårt samhälle o kultur.

    3. Karin skriver:

      Jag dricker inte alkohol och jag upplever oftast att det inte alls är någon som dömer en eller tänker något. Ibland blir det lite påtryckningar från vänner att det skulle vara mycket roligare om jag drack osv, men det tycker ju inte jag själv, så då säger jag bara det så brukar det till slut inte vara ett ”problem” längre. Såklart du inte ska dricka om du känner att du inte vill, det är ju ditt val och det är bara positivt att inte dricka!

    4. Camilla skriver:

      Att folk har svårt att acceptera det ligger på dem. Tänk efter hur sjuk den biten är egentligen.

    5. Anja skriver:

      Tyvärr upplever jag påtryckningar från vänner/kollegor och även utanförskap. Eftersom jag är ihop med en kille som inte är svensk (sedan 5 år) får jag dessutom massor kommentarer om att: Han säkert har tvingat dig till att sluta dricka.

      Jag gillar inte alkohol, smaken är hemsk och jag har haft en pappa som druckit mycket när jag var barn + jag tycker att det är slöseri med mina pengar. Jag kommer aldrig att dricka igen.

    6. Anonym skriver:

      Jag dricker inte alkohol. Trots att jag konsumerat väldigt lite/ingen alkohol ända sedan övre tonåren när ”alla” började dricka så blir jag än idag ifrågasatt, och jag fyller snart 30 år! Nu är jag tack och lov gravid så tjatet på att jag ”måste” dricka har minskat avsevärt.

      Trist att så många ser alkohol som ett måste. Var på ett bröllop i somras som var helt alkoholfritt, ca 60 gäster inbjudna. Gissa om det muttrades rejält bland besökarna. Åldersspannet var från 5 år-ca 80 år, medelåldern kring 35 år. Det märkliga var även att många hade smugit med sig alkohol i kavajfickor/handväskor, precis som att det hade varit ett alkoholfritt ungdomsdisco.. Tramsigt!

      Kör på med ditt icke-drickande! Om jag vill undkomma kommentarer vid utgång/AW/etc så brukar jag gå ensam till baren och beställa ett glas Sprite med is och en skiva citron. Brukar inte kosta något extra för citronen och många tror att det är en drink man sippar på.

      1. Kajsa skriver:

        ”Brukar inte kosta något extra för citronen”
        HAHAHAHAHAHA

    7. Anonym skriver:

      Jag är 30 år och har varit nykterist hela livet. Har kanske fått två kommentarer om det, och det var när jag var runt 18. Folk är generellt mer upprörda över att jag inte gilla pepparkakor 😛

      Fler och fler väljer bort alkohol, av olika anledningar. No biggie

      1. Anonym skriver:

        Hur kan man inte gilla pepparkakor? Omonomnom 😋

        1. Anonym skriver:

          Point proven 😛

      2. Owl skriver:

        45 år och helnykterist här med, har aldrig smakat för 1, jag gillar inte lukten på vare sig öl, vin eller sprit och 2, pg av stt jag fått avsmak av se och höra fulla människor efter att ha jobbat på restaurang.

      3. Anonym skriver:

        Även jag har varit nykterist hela livet (är nu 39). Eller ja, jag smakade alkohol på en fest för typ 10 år sedan och gillade inte smaken.

        Orsaken till min nykterhet är att jag har en mor som var alkoholist under min uppväxt (vet inte om hon är det fortfarande då jag sa upp kontakten för några år sen). I min släkt finns det/har det funnits även några andra alkoholister/personer med alkoholproblem samt en med drogproblem och jag vill inte hamna där. Jag bestämde som 12-åring att jag inte skulle dricka alkohol och att inget barn skulle nånsin behöva lida pga min alkoholkonsumtion. Och så har det blivit.

        När jag var yngre var det mycket tjat om varför jag inte dricker från omgivningen. Jag berättade aldrig den riktiga orsaken utan hittade bara på nåt annat. Och det var så jobbigt. Det kändes som att jag blev stämplad som en riktig weirdo för att jag inte drack och även det var så jobbigt. Men jag är glad att jag kunde motstå grupptrycket och att inte dricka.

        På vuxen ålder har jag inte fått några kommentarer eller frågor om min nykterhet.

    8. Ellie skriver:

      Har valt bort alkohol i hela mitt snart 27åriga liv, aldrig varit full eller liknande och det var när jag kom runt 25 som folk slutade ifrågasätta och smygblanda i mina glas på t ex hemmafester på samma sätt som tidigare. Jag har alltid varit trygg i min nykterhet och aldrig fallit för det grupptrycket men gissar att alkoholnormen är något jag kommer behöva tas med hela livet men förhoppningsvis blir nyktert mer och mer vanligt. Dock upplever jag att en kan exkluderas lite socialt i om att man inte dricker alkohol av någon orsak. Vinkvällar är det sällan man blir inbjuden till även om det finns många bra alkoholfria alternativ. Man vill ju bara välja bort alkoholen, inte det sociala…

    9. Viktor Den Store skriver:

      Jag har inte druckit på lite över fem år, och visst finns det folk som tycker det låter konstigt och ifrågasätter det, men det accepteras oftast väldigt snabbt. Mina vänner uppskattar det nog till och med eftersom det innebär att jag ständigt kan köra dem hem efter att de supit ned sig efter alla högtider på året.

      Lokahörnan är mysig, och jag tror även att du kan få med dig flera på den om du försöker. Jag har en kompis med ganska rejäla alkoholproblem som ibland valt att inte dricka någonting och det hade han nog aldrig gjort om inte jag fanns där för att dricka något mindre alkoholhaltigt med honom.

    10. Lina skriver:

      Åh, sitter och tänker precis samma!! Dricker inga mängder alls, ett par glas få och då men efter att ha läst vad alkohol gör med kroppen känns det som rätt val! Alkohol är ju inget måste och finns inte någon fördel med det.. är absolut inget fel i att va nykterist och kroppens olika funktioner kommer tacka dig! Har även planer på att sluta med min enormt stora last :GODIS.. vet i fan hur det ska gå alltså.. 🤔😵

    11. lindaan skriver:

      Jag har typ slutat att dricka de senaste åren, för det slutade att vara roligt i slutet av studietiden och den tiden är förbi sen ett par år men jag har fått höra att jag har blivit tråkig för det. Ja, det ärju tråkigt att jag börjat säga nej till sånt jag inte har lust med… 🙄

      Jag träffade min kille för ett år sen, och eftersom han är muslim utgår vissa också från att han tvingat mig att sluta dricka och är för tjockskalliga för att fatta att det är nåt jag själv har valt. Det enda han tvingar mig till är att glo på fotboll i tid och otid, haha

      Nej, men poängen är att folk alltid kommer att ha åsikter om allting ändå, så skit i dem och gör det som känns bäst för dig.

    12. Maria skriver:

      Jag har noll tolerans när det gäller alkohol med mina barn, då menar jag även ett glas vin till maten, åker inte till fester där det serveras alkohol med barnen. Detta är något som triggar mina vänner något enormt. De kommer med hur mycket anledningar som helst till att dricka framför barn. ”De måste få se en naturlig syn på alkohol” ”lära sig att man kan dricka utan att bli full” osvosv. Jag förstår verkligen inte hetsen kring alkohol och viljan att försvara sitt drickande framför barn. Jag säger bara att alla gör som dom vill men jag vill inte att mina barn ska vara i miljöer med alkohol inblandat. Inget dömande alls men märker att folk tar illa vid sig. Tror att om man avviker från vad någon annan anser vara en norm och något normalt måste det försvaras med näbbar och klor. Så trött på det och trött på att försvara.

    13. Frökenfräken skriver:

      När jag valde att sluta blev personer i min närhet till en början ”stötta”. De försökte att övertyga mig om att ändå dricka när vi gick ut osv. Detta trots att de visste om att jag inte kunde hantera alkohol och att min pappa är alkoholist.
      Efter ett tag gav det sig och de accepterade mitt beslut. En kväll när jag satt med mina pluggvänner och åt middag på en restaurang beställde de in vin. Jag tog mineralvatten, som vanligt. En person som satt mittemot mig frågade då varför jag inte beställde vin, om jag var gravid. Jag förklarade då mina olika motiv och personen fortsätta att ligga på. Efter en stund säger personen som sitter bredvid mig: men hallå, egentligen borde vi inte fråga henne varför vi inte dricker, utan fråga oss själva varför vi dricker egentligen.. jag tycker att det var så Bra!! Brukar använda det ibland när diskussionen dyker upp…

  14. Karin skriver:

    Vad har ni för tips på bra yrken att jobba med som finns? Känner mig helt lost på vad jag vill bli..

    1. A skriver:

      Vilka är dina intressen?

    2. Alex skriver:

      Det handlar väl om vem du är som person och vad du gillar.. det är stor skillnad på redovisningsekonom och bartender. Vad har du jobbat med hittills och vad är det som du tycker är roligast, vad vill du ha mer av i din vardag?

    3. Sofie skriver:

      Man kan bli mycket! Det viktigaste är att det går att lära sig och man behöver inte vara expert direkt. Finns ju massa saker att jobba med. Vad gillar du? Plugga eller jobb som inte kräver utbildning på högskola?
      Lättare att göra ett bra jobb om du har roligt.
      Alla jobb är bra jobb så länge det är något lagligt. Om det viktigaste är att ha ett jobb.

  15. Lisa skriver:

    Hur ska jag bygga upp min tillit till andra människor igen? Och även till en kille och våga ta steget och ha sex? För jag är verkligen livrädd (och äldre än ni tror) men jag vill såklart träffa någon jag med men på grund av händelser långt tillbaka i livet så har jag byggt upp en mur kring mig själv som tillåter mig att vara säker och aldrig mer bli sårad.

    1. Jeanette skriver:

      Prata med någon professionell?

  16. Anne skriver:

    Jag har en fråga. För barn och ungdomar finns det nåt som heter ”Jourhavande kompis”. Finns det någon motsvarighet för vuxna? Alltså någonstans där man kan tex chatta anonymt med någon som lyssnar och kommer med råd.

    1. Bloggbevakning skriver:

      BLOGGBEVAKNING!!!! =)

    2. Krösamaja skriver:

      Det vore faktiskt något riktigt bra. Jag vet inte om det finns men det borde finnas. Annars finns vi ju här. Jag har fått höra att jag är en god vän och har mycket kloka råd till hands!

    3. Anonym skriver:

      Jourhavande medmänniska och bris för vuxna finns. Här finns lite olika jourer: https://www.1177.se/Gavleborg/Tema/Psykisk-halsa/Soka-vard-och-hjalp/Soka-vard/Jourtelefoner-och-radgivning/?ar=True

    4. Viktor Den Store skriver:

      Jag är egentligen emot allt som har med religion att göra, men… Det finns jourhavande präst att tala med om du googlar på det.

  17. Mangoness skriver:

    Hat just klickat hem en bunt med fina lösnaglar som jag ser fram emot att använda.
    Mina egna naglar har så fula fyrkantiga former och jag kan inte fila dem. Får äckelrysningar varje gång som jag försöker fila dem. Har alltid varit så…

  18. rebecka 🐞 skriver:

    har aldrig skrivit något personligt här men gör det nu.

    min lillasyster bor under sektliknande omständigheter ute på en gård långt ute i ingenstans med några lika underkastade människor, och en manipulerande ”ledare” som styr vad alla gör. ingen där jobbar förutom ”ledaren” som även tar hand om de andra med mat osv och är den enda som har bil/körkort.

    har någon tips på hur man kan få tillbaka henne till verkligheten? hon har varit där i sju år nu 💔

    1. Krösamaja skriver:

      Åk dit och hämta hem henne igen! Kanske inte så lätt som det låter, antagligen har hon blivit hjärntvättad och kanske drabbats av stockholmsyndrom.. Kämpa för din syster <3

    2. Anonym skriver:

      Fy helvete vad hemskt! Har tyvärr inga råd att ge, men skickar mina tankar till er 💛

    3. rebecka 🐞 skriver:

      tack ni ❤️ hon är dock över 18 så vi kan inte hämta hem henne min sin vilja. då blir det kidnappning. och varje gång vi åkt dit för att försöka prata med henne blir de andra hotfulla. vi var där för sist 5 år sedan och sedan dess har vi inte hört från henne. känns så otroligt tungt ibland att jag bara vill skrika rakt ut.

      1. Anonym skriver:

        Är det den där skumma yogagården utanför Hamneda, Småland?

        1. rebecka 🐞 skriver:

          nej, detta är någonstans i uppland. (vill inte skriva exakt var)

      2. Panda Da Panda skriver:

        Det finns mycket intressant litteratur att läsa om sekter, hjärntvätt och avprogramering. Även föreningar och stöd att få. Kan inte nämna specifikt men borde gå att hitta mer info på nätet. Måste vara otroligt jobbigt, hoppas ni får hem er syster.

    4. A skriver:

      Min mamma har varit med i en grupp som liknar livets ord med en ledare somsom dom lyder blint. Hon försvinner ibland och bordet utomlands några år på ledarens gård och då går hon inte att nå. Har velat hämta hem henne men det blir kidnappning. Och det gårvar inte att prata med henne, hon är helt hjärntvättad och lyder ledaren och lyssnar/förstår inte mig eller min syster. Jag har inga tips utom att försöka håll kontakten medmed din syster, påminn henne om världen utanför gården. Och kontakta FRI, en organisation om sekter och hjälp

  19. Hanna skriver:

    Skulle inte Tyra starta upp sin blogg till årsskiftet?

  20. Ann-Sofie skriver:

    1. Vad jobbar ni med/pluggar till?
    2. Ålder?
    3. Förhållande eller singel?
    4. Barn eller inga barn?
    5. Bor?

    Nyfiken på alla olika människor som finns här.

    1. Hanna skriver:

      Jag jobbar som undersköterska på en vårdcentral. På LAB, tar prover, gör omläggningar och massa annat. SUPERKUL!
      Men just nu är jag mammaledig med min dotter som är 8 månader ❤️ jag är 30 och sambo i hus.
      Vi köpte huset nyligen och hann bo 2 veckor innan vår dotter kom 😜👍

      Själv då?

      1. Ann-Sofie skriver:

        Jag jobbar som Personlig Assistent sedan 4 år tillbaka, dock precis bytt arbetsplats för att kunna vara närmare hemma och slippa pendla 1,5 Tim varje arbetspass.
        Är 27 ca, men passet säger 35 (??!).

        Är förlovad med min stora kärlek (äntligen hittade jag honom) och bor tillsammans med honom och hans tre barn sedan innan (utmaning men underbart) i lägenhet men drömmer om hus 🙂

      2. Carri skriver:

        Är undersköterska utbildningen svår? Jag börjar den utbildningen om en vecka.

        1. Hanna skriver:

          Det är såklart jättesvårt att säga.
          Jag läste min på komvux för att kunna fortsätta till ssk sedan! Jag hade usla betyg på gymnasiet nämligen (för jag var aldrig där).
          Men jag pluggade 1,5 år till uska, 100% och jobbade samtidig inom hemtjänst 100%, så jah tyckte inte den var så svår nej 😬
          LYCKA TILL ☺️

    2. Anonym skriver:

      1. Jobb? Sjuksköterska
      2. Ålder? 29 år
      3. Förhållande eller singel? Förhållande sedan 10 år tillbaka. Sambos, ej gift eller förlovad.
      4. Barn eller inga barn? 1 barn och en i magen.
      5. Bor? Norrbotten

    3. Krösamaja skriver:

      1. Vad jobbar ni med/pluggar till? Kallskänka
      2. Ålder? 27
      3. Förhållande eller singel? Förlovad, gifter oss i sommar. Någon mer?
      4. Barn eller inga barn? Nix
      5. Bor? Mitt i sverige!

      1. Anonym skriver:

        Jag gifter mig också i sommar 🙂

        1. Krösamaja skriver:

          Stort lycka till! <3

      2. Hann skriver:

        1. Vad jobbar ni med/pluggar till?
        Jobbar på en restaurang

        2. Ålder?
        28

        3. Förhållande eller singel?
        Singel

        4. Barn eller inga barn?
        Två barn

        5. Bor?
        I Spanien med mina barn

    4. Anonym skriver:

      1. Doktorand (jobbar jag eller pluggar jag? Ingen vet)
      2. 29 år
      3. Har ett öppet distansförhållande sen 4 år tillbaka
      4. Ägare till noll barn
      5. Bor i världens finaste lägenhet i södraste norrland

      1. Anonym skriver:

        Vilket ämne ska du doktorera i?

        1. Anonym skriver:

          Energisystem. Mer specifikt industriella.

    5. Ellie skriver:

      1. Vad jobbar ni med/pluggar till?
      Jobbar med flygplansmat, inte direkt det jag drömde om som ung men någon måste ju jobba med det också.
      2. Ålder?
      27 om drygt en vecka.
      3. Förhållande eller singel?
      Singel
      4. Barn eller inga barn?
      Inga barn
      5. Bor?
      I en lägenhet med två hundar

      🙂

      1. Mimmi skriver:

        1. Vad jobbar ni med/pluggar till?
        Jobbar på västra götalandsregionens IT-avdelning

        2. Ålder?
        29

        3. Förhållande eller singel?
        Sambo med världens mest fantastiska människa 🙂

        4. Barn eller inga barn?
        Inga barn, inga planer på barn

        5. Bor?
        Lägenhet i Göteborg med sambo och snart två katter (5 dagar kvar)

      2. Jen skriver:

        Ellie, jag har en fråga om flygplansmat. Jag har hört att man lägger nåt medel i maten för att göra magen hård och alltså undvika för många långa toalettbesök (if you know what i mean), och att det finns vissa livsmedel man inte ska ha med i maten som är fis-vänligt (tex bönor). Hård-medlet känns som en trött myt (eller?) men finns det en fis-lista?

        1. Ellie skriver:

          Haha, nej det stämmer inte. Inte i Sverige iaf. Har aldrig hört den myten faktiskt. Det är troligtvis helt toasafe att äta flygplansmat!

          1. Jen skriver:

            Eller har du kanske varit tvungen att skriva på konfidentiellt avtal om att inte utelämna detta? 😜

            Tack för svar!

            1. Ellie skriver:

              Nädå, bara hälsokoll vis jämna mellanrum.
              De flesta flygbolag väljer sin egen meny och mycket mat kommer som färdigproducerat helfabrikat som bara packas i ugnar, åtminstone på lågprisbolagen men från oss så har vi ingen fislista 🙂 jag jobbar dock inte med mattillverkningen men i nära samarbete med den så har väl okej insyn ändå i det mesta. ✌️Det är ju ett par tusen portioner som skickas ut från oss per dag, ett vanligt charterflyg typ Ving har ju ungefär 300pax som vill ha mat.

    6. Line skriver:

      Jag jobbar på en marknadsavdelning, är 30, sambo, har ett barn i magen och bor i Sthlm.

    7. Tussilago skriver:

      1. Vad jobbar ni med/pluggar till?
      Utbränd socionom 🙁
      2. Ålder?
      28
      3. Förhållande eller singel?
      Gift <3
      4. Barn eller inga barn?
      Inga barn
      5. Bor?
      Ute på landet i Skåne 🌳

    8. Anonym skriver:

      1. Vad jobbar ni med/pluggar till?
      Företagsjurist (juridik)

      2. Ålder?
      25

      3. Förhållande eller singel?
      Förhållande

      4. Barn eller inga barn?
      Inga barn. Planerar inte heller inom närmsta framtiden.

      5. Bor?
      Skåne. Med min kille.

    9. Wv 🌲 skriver:

      1. Vad jobbar ni med/pluggar till?
      Pluggar till lärare och jobbar som lärare
      2. Ålder?
      20
      3. Förhållande eller singel?
      Sambo
      4. Barn eller inga barn?
      Inga barn
      5. Bor?
      Hälsingland

      1. Emelie skriver:

        Pluggar också till lärare och bor i Hälsingland!! 😃

    10. 🌸 skriver:

      Jobbar som förskollärare, 33 år, gift och två barn! Bor i Småland!

    11. Malin skriver:

      Jag är 28 år och studerar till arbetsterapeut, tjänstledig undersköterska. Jobbar extra inom daglig verksamhet när jag hinner. Jag bor med min sambo i en lägenhet. Jag är lyckligt barnfri.

    12. Hanna skriver:

      Pluggar till läkare (tentapluggat hela dagen och håller på att brrryta ihop)
      23 år gammal, förhållande i 4 år, inga barn! Bor i Stockholm

    13. CHarlotte skriver:

      1) Jobbar med verksamhetsutveckling och ledningsarbete / pluggar kriminologi (för skojsskull)
      2) 35
      3) Gift
      4) Tre barn
      5) Värmland

    14. Valen skriver:

      Går andra året på gymnasiet, sam-beteende. Jobbar extra på Max. Fyller 18 om 39 dagar, men vem räknar 😉 Är singel och har inga barn men önskar mig väldigt gärna det när jag blir lite äldre.

    15. Sofie skriver:

      1. Civilekonom, jobbar som konsult
      2. 29
      3. Singel
      4. Inga barn
      5. Stockholm

    16. M skriver:

      1. Vad jobbar ni med?
      Jurist (media/IP)
      2. Ålder?
      28
      3. Förhållande eller singel?
      Distansförhållande
      4. Barn eller inga barn?
      Inga barn
      5. Bor?
      Stockholm

    17. Anonym skriver:

      1. Vad jobbar ni med/pluggar till?
      IT-konsult

      2. Ålder?
      25

      3. Förhållande eller singel?
      Förhållande

      4. Barn eller inga barn?
      Inga barn

      5. Bor?
      Stockholm

    18. Andy skriver:

      Jag jobbar som programmerare och är arbetsledare för min sjuka mamma. Tufft men funkar.
      Är i ett förhållande med en man men vi bor ej tillsammans än. Jag är 26. Inga barn. Bor i Småland.

    19. Mother of dragons skriver:

      1. Pluggar till undersköterska på gymnasiet (h.a.t.a.r.d.e.t.) och tar studenten nu till sommaren, ska söka till sjuksköterska till hösten och om jag inte kommer in så kommer det nog vara droppen som får mig att ta livet av mig.
      2. 18, är född 99
      3. Gjorde slut i maj 2016 men en kille jag varit tillsammans med sen 2011 vilket är det bästa beslut jag tagit (då han var riktigt illa för mig).
      Sen är jag för otrevlig, osocial och oattraktiv för att fånga någon ny så jag för nöja mig med oönskade dickpics på snapchat.
      4. Min högsta önskan i världen är att få barn men det kommer med största sannolikhet inte hända.
      5. Hemma hos min mamma på landet i en liten skitstad. Oklart vad av de tre som är värst.

      1. Hanna skriver:

        Ojdå. Dedär var den tråkigaste kommentaren jag någonsin läst?
        Vet inte om jag ska skratta och be dig ta av dig offerkoftan eller faktiskt tycka synd om dig?

        Men jag kan säga såhär (30 år och lite mer erfaren) DE ORDNAR SIG!!! Du är bara 18 år, ta de lugnt! Livet är fantastiskt och tänker man positivt blir dagarna lite lättare! Kämpa på, du är fantastisk! ❤️

        1. Valpen skriver:

          Snusförnuftig tråkig kommentar till en människa som uppenbarligen har det jobbigt i livet just nu…

      2. T skriver:

        Äsch jag hade också lite deppig livshumor när jag gick på gymnasiet, tror inte det är så illa som det låter 🙂

        Klart du skaffar en ny kille om du vill, världen är full av otrevliga, osociala och oattraktiva människor som är i bra förhållanden.

    20. EnsamvargISkogen skriver:

      1. Vad jobbar ni med/pluggar till?
      Undersköterska/skötare. Timvikarie som snart drar till Norge.
      2. Ålder?
      24 år
      3. Förhållande eller singel?
      Förlovad och sambo.
      4. Barn eller inga barn?
      Inga barn, men katter!
      5. Bor?
      Hälsingland.

    21. A skriver:

      Är 25 år, bott i Australien sen oktober 2016 och jag älskar det. Jobbar på en glasskiosk vid stranden, inte direkt ett jobb jag drömt om att ha sen jag var liten men man måste ju ha råd med hyran så att säga… är singel och hat inga barn och vet inte om jag någonsin vill ha några. Typiska svenssonlivet med barn och villa är inte direkt något som lockar mig.

    22. Jadu skriver:

      1. Vad jobbar ni med/pluggar till? Jobbar inom snabbmat, hatar det egentligen men älskar kollegorna så har vart där alldeles för länge
      2. Ålder? 21, snart 22
      3. Förhållande eller singel? Förhållande sen 5 år tillbaka 😱
      4. Barn eller inga barn? Inga än tack och lov. Kanske kommer när jag hittat annat jobb, vill inte jobba där samtidigt som jag är gravid, kommer gå in i väggen då
      5. Bor?
      På västkusten med sambo, hus, hund och katt

  21. Jaa skriver:

    Har någon generaliserat ångestsyndrom? Har kommit fram till att jag antagligen har det. Gick hos psykolog men tyckte inte att det hjälpte. Har varit sjuk i ett år (en jobbig autoimmun sjukdom), värk varje dag, irritation, sömnproblem, trötthet, orolighet. Har bokat tid till allmän läkare. Äter ni ångestmedicin, har det hjälpt med sovandet?

    1. Anonym skriver:

      Jag har!
      Jag upplevde att medicin i kombination med sjukskrivning och psykologbesök hjälpte, men det som har varit verkligen toppen är att meditera, dra ner på sociala medier och fundera över vad som är viktigt i mitt liv. Jag har fortfarande ångestattacker, men de är mildare och jag vet att de går över. Fråga gärna om det är något mer specifikt du vill veta 🙂

      Jag hoppas att du får hjälpen du behöver och vill ha

    2. Mimmi mus skriver:

      Jag har. Rekommenderar självklart att tala med en kurator/psykolog trots att jag själv provat utan vidare resultat. Kan såklart bero på att jag bara fått prata med män som inte alls förstod hur en tjej kunde få ångest av att välja något så simpelt som middag eller vilket tvprogram jag ska kolla på. Dock så skriver de regelbundet ut ångestdämpande vilket har funkar superbra för mig! Kan såklart få ångest fortfarande men det är lättare att tänka logiskt nu och på så sätt stöta bort onödig ångest. Sömnen hjälper bra också i och med att en inte ligger och grubblar hela nätterna… tips är att INTE läsa på om biverkningar du kan få av din medicin eftersom det genererar ännu mer ångest. Lyssna istället på din kropp om något känns fel. Detta är bara mina erfarenheter och tankar. Men hoppas du kan finna ett sätt som passar och hjälper dig! Det är så onödigt att leva med ångest när du inte behöver ❤️

  22. Killertjej skriver:

    Någon tjej som vill spela BF4 med mig (PS3)? Trött på killarna.

  23. S skriver:

    Visst kommenterar man alltid 100% anonymt här?

    1. Bloggbevakning skriver:

      Ja! Så vida du inte kommenterar någonting som bryter mot lagen och är del av en aktiv utredning så polisen ber om ip-nummer så är du 100% anonym. Både här bland kommentarerna och om du mailar mig någonting då man omfattas av källskydd.

  24. MorsanzZz skriver:

    Nybliven tvåbarnsmamma som är trött konstant. Första barnet sov hela nätter redan vid 3 mån men det har vi passerat nu samt att ungen vägrar flaska. Kommer jag få kolavippa av denna trötthet eller?? Säg att ni haft det värre och överlevt.

    1. MorsanzZz skriver:

      Passerat 3 mån sedan länge tillbaka dvs.

    2. 🧠 skriver:

      Har ni testat dr browns flaska? Det är den enda vår bebis tar och det har inte stört amningen i övrigt. Sen så ja, vi hade det så med vår första när amningen inte fungerade och jag trodde ibland att jag skulle dö av trötthet men så vips, 5 månader så sov bebisen hela nätter.

      1. MorsanzZz skriver:

        Nä testat mam, tommee tippee och twistshake. Ska prova dr brown, är fan värt varenda krona av allt om det kan funka alltså!

        1. 🧠 skriver:

          Den har en lite annan konstruktion och är lite mer som en bröstvårta så dom får kämpa lite med mjölken. Pumpar du ut eller har ersättning? Om du har ersättning har jag fått tips om att ha lite (1tsk) vanlijsocker i för bröstmjölk är mycket sötare egentligen. Sen kan man trappa ner den successivt.

          1. MorsanzZz skriver:

            Både pumpat och gett ersättning och det har gått lik dåligt. Ska in till stan imorgon och testa köpa en drbrown. Håll tummarna!!

    3. Anne skriver:

      Jag fick andra barnet när första barnet var 20 mån, tyvärr sov andra barnet kasst från start. Är nu 1 år och vaknar för välling ca 4 ggr/natt, vilket känns jättebra då hon första 10 månaderna vaknade uppåt 20 gånger en vanlig natt. Dvs vi sov inte på nätterna… Och inte på dagarna heller, då stora barnet varit hemma på heltid med oss (inget dagis). Pappan lämnade mig då lillebarnet var två veckor (men vi hittade tillbaka efter ett tag), så jag kämpade riktigt hårt med allt. Nu är jag höggravid med nr 3 (oplanerat, men såklart underbart), jag är en jävla säl/val med ont överallt och har inte sovit en hel natt på över 1 år. Känner mig inte jättepigg, har ärligt ingen aning om hur jag ska orka ladda om och ta hand om en nyfödd snart! Pappan jobbar ca 150% (tyvärr tvungen just nu av olika anledningar) så jag är mycket ensam både nattetid och dagtid. Kanske inte har det VÄRRE än du, men trösta dig med att vi är fler som vet hur tufft det är. Man älskar sina barn så att det gör ont, och man fixar det, men att det skulle vara SÅHÄR tufft trodde jag inte innan.

      Menar inte att klaga. Älskar mina barn och har själv valt att skaffa 3 så tätt, men gudars ska veta att det är tufft!

      1. 🧠 skriver:

        Vilken stad bor du i? Har du inga vänner med barn som kan ta med dom till öppna förskolan eller leklandet till exempel?
        Jag känner för dig och önskar att jag kunde hjälpa dig på något vis ❤️

      2. MorsanzZz skriver:

        Ååh stackare ❤️ I jämförelse med dig känner jag faktiskt att jag klagar för småsaker, men, man kan ju bara jämföra med vad man själv är van! Hoppas allt kommer funka super när trean kommer!

    4. Linda skriver:

      Vår storapport tjej började sova 8h i sträck när hon var 8v nu den lilla gav oss en chock😂 ett år i sömnlöshet. Visserliggen sover hon men hon har ett skräcködleskrik som hon lägger av 2-3 ggr per natt. Skriket varar i typ 2 sekunder sen sover hon vidare. Inte vi om vi säger så😂 nu har hon sovit de flesta nätter utan att låta i två veckor, tack tack tack, och nu ser vi ljuset i tunneln!
      Min räddning var att tänka ”för varje natt utan sömn som går är en natt mindre. En natt närmre bra sömn”

  25. 🧠 skriver:

    Ska man satsa på att komma långt inom sin bransch, köpa hus och jobba 9-5 med semester 1 gång per år eller ska jag nöja mig med att ha det som ett sidoprojkekt och arbeta 50%, leva minimalistiskt, ha mycket fritid och tid med barnen, kunna semestra när vi vill och bo i en billig hyresrätt? Ekonomin finns till det men inte till överdriven konsumtion.

    1. Anonym skriver:

      Känn efter, allt passar inte alla. Jag får ångest och går med en ständig känsla av ”är det här allt, ska livet vara såhär nu?” när jag jobbar heltid med ett tryggt och stabilt jobb. Jag behöver något annat.
      Andra ÄLSKAR sitt ”svenssonliv” och det skänker dem glädje och trygghet

      1. 🧠 skriver:

        Precis så känner jag med, jag vill ha mer ut av livet. Hur har du gjort då och hur har folk reagerat på det? Vi har haft möjligheten att vara hemma båda två med barnen och har redan nu känt av lite pikar.

        1. Sofie skriver:

          Det är du som ska jobba med det sen efter din utbildning, är du som ska jobba med det. Inte din familj eller dina föräldrar. Det är aldrig ett misslyckade att inse nej det här är inte vad jag mår bra av.
          Ta studieuppehåll på någon termin. Hör med skolan vad som fungerar. Res. Jobba. Läs någon för dig lätt kurs på distans. Låt hjärnan få tänka på annat.
          Vandra i skogen. Gå promenader. Gör något kreativt. Åk på yogaretreat. Det som gör att du får en paus.
          Säg som det är till dina föräldrar. Att du måste få tänka på ditt val och då måste du pausa dina studier. 🙂 Förhoppningsvis stöttar de dig och vill bara att du ska må bra. 🙂
          Jag känner flera nu klara läkare. Alla utom en (den person började dock på en annan utbildning och pausade innan läkarutbildningen) har tagit minst ett studieupphåll. Det går bra att göra så.
          Lycka till och tro på dig själv!

          1. Sofie skriver:

            Min kommentar var till K högre upp, måste blivit något konstigt… det hoppar till när jag ska kommentera.

    2. Jen skriver:

      Försök att ta bort allt man’ska ha/göra i livet’ enligt den vanliga ramen (stor fint inredd bostad, märkeskläder, partner och barn, karriär med bra lön, pensionssparande, sommarstuga på landet, Thailand eller annat exotiskt land som årlig vinterresa, ett stadigt kompisgäng, vara smal och träna och äta nyttigt etc etc) ur huvudet och låtsas som att det inte finnsnågot rätt sätt.

      Vad skulle du vilja göra då? Stanna på jobbet eller byta? Bo kvar i Sverige eller flytta utomlands, till Spanien eller Thailand kanske? Eller till en stiga utan internet i skogen i Norrland? Är du sugen på äventyr eller lugn?

      Jag har bott i både Spanien och England och tycker det är så spännande och givande att bo utomlands och ta del av a dra kulturer. På vägen tillbaka till Stockholm från London tog jag och mannen en 8-mån resa runt jorden då vi inte hade jobb eller bostad då vi var på väg att byta land. Det var det roligaste vi gjort!

      Nu är jag dock trött på Stockholm igen efter knappt två år här så snart bär det nog av igen, till Spanien eller Portugal hoppas jag!

      Våga drömma och glöm inte att göra verklighet på drömmarna! It’s always seem impossible until it’s done 😊

  26. Bonken skriver:

    Blir förbannad! Anna Book ska sälja sin lägenhet och inte ett enda inlägg om detta…..?!

  27. Emmsie skriver:

    Jag behöver råd från er kloka! Just nu befinner jag mig i en situation där jag vantrivs på mitt arbete. Jag går runt och har ont i magen, har svårt att sova, känner att jag tappat min energi och egentligen tappat min glädje på grund av jobbet.
    Varför jag inte trivs beror mycket på klimatet på arbersplatsen, att jag känner att jag har för lite att göra (påpekat detta till min chef) samt vissa kollegor som snackar en hel del skit.

    Jag känner att jag kommit till en gräns där jag känner mig som en robot och bara gör utan att orka bry mig. Jag orkar inte ta tag i mig själv och söka nya jobb. De har börjat påverka mitt privatliv jättemycket nu.
    Velar fram och tillbaka om jag ska säga upp mig men är rädd för att inte hitta något nytt arbete och istället må ännu sämre.
    Vad har ni för råd? <3

    1. Krösamaja skriver:

      Byt jobb!
      Om det redan är så jobbigt det jobb du har så hur mycket värre kan det bli?
      Jag tänker bara, vad har du att förlora? Om du inte mår bra just nu så har du svaret där. Det kommer antagligen inte bli bättre där du är.
      Ta ansvar för din egen lycka.
      Stort lycka till.

    2. Krösamaja skriver:

      P.s Sök nytt jobb innan du säger upp dig. Det ger motivation att lägga riktigt krut på ditt cv! Kom igen, du fixar det galant!

      1. Anonym skriver:

        skulle nästan vilja säga tvärtom. Säg upp dig innan du söker nytt för att verkligen ha motivationen till att ge det lilla extra till cv’t

    3. Anna skriver:

      Jag har varit i en liknande sits som du. Vantrivdes på mitt jobb pga arbetsmiljön/klimatet. Jag sa upp mig när jag hade ett nytt jobb på gång men ändå inte fått ett officiellt erbjudande. Stod inte ut på mitt gamla jobb. Mitt råd är att följa magkänslan, det låter som att du redan vet att situationen på ditt nuvarande jobb är ohållbar. Vet ju inte hur lätt/svårt det är att få nytt jobb för dig, men inget jobb är värt att må psykiskt dåligt över! Ta hand om dig!

    4. Anonym skriver:

      känner igen mig så väl. Vantrivs verkligen på mitt jobb. Känner ingen glädje i att gå dit, strax innan jul hade jag en kul arbetsuppgift men det var nästan den enda på hela hösten. Sök nytt! säger vissa men det här har gått så långt att jag inte har någon som helst energi till att ens söka nytt jobb. Plus att jag börjat tvivla på mig själv något oerhört så jag vet inte riktigt vad jag duger till / vill göra längre.
      Å andra sidan har jag en dyr hobby som håller mig flytande och jag med lätthet kan finansiera och få tid att utöva tack vare mitt jobb (tjänar bra med extremt fria arbetstider)
      så vilsen

    5. Saris skriver:

      Jag var exakt i din sits för ca 3 månader sedan, tills jag spontant sa upp mig för att jag en dag fick nog. Jag är så himla stolt över mig själv nu när jag ser tillbaka på vad som hänt, och jag hade ingen a-kassa att luta mig tillbaka på (dumt, jag vet!) och inget nytt jobb på g, men det är fan det bästa valet jag har gjort för mig själv och mitt psykiska välmående.
      Jag tycker att du ska ge ditt jobb mellanfingret och säga upp dig!

  28. 🦉 skriver:

    Tjolahopp, en uppdatering till er som kom med råd i torsdags när dottern var på väg för att köpa väska.
    Vi har nu fått bekräftat att den är äkta 🙏 det var en stor lättnad 😅

  29. Jeanette skriver:

    Kan man bo i Gislaved? 🤣 Bor nu i Göteborg och min sambo har sökt jobb i Gislaved..Vill iofs ifrån storstaden men typ 1 timme härifrån..

    1. Jeanette skriver:

      Vi är 37 o 38 år o frivilligt barnlösa.

    2. Johanna skriver:

      Nej! Greklaved, vilken jävla pisshåla! Keep out🆘

      1. Jeanette skriver:

        😂

    3. Lina skriver:

      Hade inte flyttat till Gislaved om jag vore ni. Då är Värnamo ett mycket trevligare och bättre alternativ. Går fort att köra emellan. Men Gislaved är en pisshåla.

      1. Jeanette skriver:

        Ok! Tack för svar. 🙂

  30. Ellie skriver:

    Ok, kära bloggbevakningsnattsuddare!
    Jag tänkte testa det här med dejtingappar efter sisådär 2 år som singellivet då jag liksom behövt hitta mig själv och liknande men nu känner jag mig för bekväm i mitt eget sällskap så tänkte att jag ska försöka komma ut och dejta lite innan jag blir alldeles för kär i min egen eremitet.

    Jag är tjej mellan 25-30 och undrar vilken dejtapp som är ”bäst” om man vill ha seriöst och inte bara sexuellt.
    Vad bör en skriva i sin bio/text/presentation? Längd? Intressen?
    Vad bör en ha för sorts bild egentligen? Jag är så himla selfieovan att de få jag har är några år gamla så jag lär väl försöka få till någon ny.

    Hjälp mig? Mvh singel, sökande och helt jävla lost.

    1. Sofie skriver:

      Hm jag är tjej och hetero och använder Tinder samt Happn men vet inte, har lite samma fundering i vad man borde använda. Så gällande längd vet jag inte varför killarna skriver det, känns irrelevant… jag skriver det inte.

      Har du några nytagna bilder på dig? Måste inte vara selfies. Be nån kompis ta lite foton på dig i olika situationer.
      Skriv en kort text om vem du är. Hej är också bra. Testa lite och se vad du tycker. 🙂

      Tycker Tinder är mer seriöst, Happn har jag använt mindre och mest chattat med killar där men det har aldrig blivit nåt. Å andra sidan har inte jag varit så engagerad heller.

      Vad tycker ni andra? Nån som har testat Bumble?

      1. Ellie skriver:

        Min senaste bild är från sommaren 2015… så tror det är dags att ta en ny kanske. Synd bara att det är en totalt värdelös årstid för bra kort utomhus.

        1. Sofie skriver:

          Du kan ju börja med den? 🙂

      2. Anonym skriver:

        Angående att män skriver ut längden. Jag var också förvånad över detta men min nuvarande pojkvän påstår att majoriteten av kvinnor på dejtsidor är väldigt fokuserade på mannens längd och att de inte får vara för korta. Han sa att det ofta är bland den första frågan man får om man inte skrivit ut den och han som är 175 fick ofta höra att han var för kort. Därför började han skriva det direkt i presentationen så att de som brydde sig kunde hoppa förbi honom direkt. Det hade jag ingen aning om att det var så viktigt för många kvinnor. Nu är det ju bara hans upplevelse av saken men ändå.

    2. Viktor Den Store skriver:

      Jag kanske är heeeelt fel att svara på detta, men om du söker en kille så kan jag åtminstone ge min syn på saken i egenskap av att jag är kille.

      Vilken dejtingapp man ska använda har jag inte en susning om. Jag skulle gissa att de man måste betala för har ett seriösare utbud av människor, men samtidigt är det någonting i att betala för en dejtingtjänst som i alla fall för mig inte känns jätteskoj. Använder du tinder eller badoo som tjej misstänker jag dock att du kommer träffa på många muppar, men du borde nog kunna vara ganska kräsen redan i urvalsprocessen.

      Som presentation är det väl trevligt om du skriver någonting i alla fall, typ vad du är intresserad av eller i alla fall ett uselt skämt så man ser att du är människa. Ingenting är tråkigare än en helt tom profil. Varför man ska skriva längd har jag aldrig förstått över huvud taget. Det vore roligare om du lägger in en bild bredvid en tumstock om nu folk prompt måste veta exakt hur lång du är.

      Angående bilder så kan jag ingenting om selfies, men jag är ju seende så jag kan i alla fall se bilder. Ta inte tio likadana bilder där du försöker dig på någon sexig min från exakt samma vinkel. Ta heller inte en seriös bild på ditt arsel som om det vore en bra unique selling point. Har du någon fräsig bild där du utövar ett intresse så borde det vara bra. Och le eller skratta!!! Ingenting säljer bättre än ett leende. Du ska ju dessutom hitta någon att umgås med utanför sovrummet, då kan det vara skoj att se att du är kapabel till att ha roligt.

      Hade du uppnått en del av detta hade du i alla fall fått en högerswipe på tinder från mig. Synd bara att det nog inte blivit en matchning ändå eftersom jag nog är mer lost än du är, så ta inte detta som en statistiskt säkerställd metod som fungerar.

      1. Sofie skriver:

        Väldigt intressant!
        Angående bilder oavsett tjej/kille:

        Ja bilder på intressen är bra! Bilder där man ser ansiktet och ögonen. Glada bilder.
        Inga barn eller bilder med andra människor/killar/tjejer. Inga läskiga djur. Inga konstiga bilder på utsikter. Vanliga bilder med bra skärpa på en själv. 4-5 bilder är väl lagom. En selfie eller två. Börja med några så kan du ju byta sen.

        För övrigt är jag less på dejtappar. Man går bara på utseende och det är ju inte allt.

        1. Ellie skriver:

          Jag har ju ett gäng hundar som är mitt primärintresse, vore ju bra om det inte var förbjudet att ha med de på bild eftersom de ändå kommer komma före en eventuell partner (sorry blivande partner!).

          Känns ju ändå som om man vill ha någon som även står ut med ens lite udda sidor så man kanske inte bör sig så attraktiv för så stor massa som möjligt.

          Och jag läser och tar till mig dina tips Viktor! Måste hitta en kompis som kan ta en bild om jag är ledig och normalt klädd någon dag

          1. Sofie skriver:

            Klart hundarna ska vara med! Måste inte vara många bilder. 🙂

            Jag är kattallergiker så uppskattar när killar med katt har med det eller skriver det för de går då bort för mig pga kan inte bo med katt. 🙁

            1. Ellie skriver:

              Drömmen hade ju dock varit en dejtingapp utan bilder där en bara gick på text i första skedet. Är inte så förtjust heller i den här utseendehetsen men gissar att en bild troligtvis ökar chansen. Ska ta till mig tipsen och testa tinder och happn och försöka skriva ihop något och testa iaf men troligtvis träffar man väl någon över frysärtorna på Ica istället 😁

              1. M skriver:

                Mazily är ett tips om du vill åt folk som kör lite mer humor och lite mindre utseende-hets.

        2. Viktor Den Store skriver:

          Ja, dejtingappar är urtråkiga. Men för mig som introvert människa som hatar de flesta stora sociala sammanhangen och som aldrig skulle prata med en främling om jag inte absolut var tvungen så är alla andra sätt ganska svåra.

          Att jag därtill bara har intressen som jag tror de flesta anser som ökentråkiga underlättar inte riktigt heller. Och framför allt är mitt selfiegame alldeles för undermåligt. Mitt fejs också.

          1. Sofie skriver:

            Ja men även för oss mer extroverta så är det svårt att bara ragga upp nån typ på stan. På så vis är appar bra. Man ser vem som är intresserad.

            Men killar som inte svarar är ju tråkigt. Har dock själv varit dålig på att svara ibland så är väl kanske inget konstigt egentligen…

            Nu blir jag nyfiken, vilka intressen kan vara så speciella?

            1. Viktor Den Store skriver:

              Speciella är just vad de inte är. Mina tre största intressen är nog:

              Allmänt datornörderi med mycket fokus på spel.
              FC Barcelona (fun fact: senaste gången jag grät var av pga ett jävla fotbollslag…)
              Träning.

              Alltså ingenting som det går att ha en intressant diskussion kring med 99,99999% av alla människor, kanske i synnerhet tjejer… Jag är helt enkelt jävligt trist om jag får säga det själv…

              1. Sofie skriver:

                Okej så nördiga tycker inte jag de var! 🙂
                Sen så gick jag natur i gymnasiet i en väldigt nördig klass och på universitetet hängde jag mycket med ingenjörer så det finns tjejer som är nördiga inom data-relaterade ämnen.
                Fotboll och träning vet jag också massa tjejer som lever för!

                Man kanske inte pratar om det men du kanske kan hitta en tjej som kan se på fotboll med dig och som tycker träning är kul? Som kanske inte vill prata om sånt alltid men som vill göra.

                Så nördigt var det inte, jag tänkte typ frimärkssamling eller nåt i den stilen. Men som sagt har jag hängt med nördiga personer sen dagis… haha fullt normalt dvs 🙂

      2. Anonym skriver:

        Jag har testat happypancake och badoo och är kvinna som letar både män och kvinnor. Happypancake är väldigt heteronormativt. Funkar nog bra om man är hetero och letar efter ett förhållande med målet att gifta sig och skaffa barn så snart som möjligt. Min uppfattning är att allt utöver det är svårt där (men så klart inte omöjligt). Badoo är ett tag sen jag använde och använde det under en kort period. Det vara dickpics and dickpics only. (Jag har träffat flest från bodycontact faktiskt men det passar väl mer mig och vad jag söker, inte direkt ett ställe om man letar dinner and movie-dejt)

        1. Ellie skriver:

          BC har jag använt tidigare för att tillfredsställa behov utan krav på annan relation men känns inte som om jag kommer finna någon att dela livet med. Den stora massan där saknar ju både läsförståelse och vanligt sunt förnuft även om det finns några trevliga.

          1. Anonym skriver:

            Haha de borde de faktiskt ha som slogan på första sidan: ”Den stora massan här saknar både läsförståelse och vanligt sunt förnuft, även om det finns en och annan trevlig också!” Klockrent ju! 😂

            1. Ellie skriver:

              HAHA, det är min uppfattning av klientelet på BC. Andra har kanske en annan, bättre uppfattning

              1. Anonym skriver:

                Jag håller helt med. Två års medlemsskap har resulterat i fyra träffar och en inkorg full av skit. Så man lär sig om inte annat att snabbt sålla bort idioter😁

          2. Anonym skriver:

            Jag och min man träffades på BC 😂 Men jag gissar att vi är det stora undantaget…

            1. Lina skriver:

              Jag och min sambo med! Haha lite pinsamt :p men vi har barn idag (4 år senare) och ska gifta oss nästa år 🙂

        2. Sofie skriver:

          Haha Happypancake vet jag ett heteropar som träffades på och de är väldigt seriösa men dock inte gifta men sambos efter 5 år ihop.

          Tinder vet jag flera par som har träffats seriöst via.

    3. Dejtingdjungeln skriver:

      Också sugen på testa nån dejtingapp men känner mig också lost 😄😅 Och det gör att jag dragit mig för att komma igång… Någon som testat den här appen Goodones?

    4. Anonym skriver:

      Något jag reflekterat över när jag hängt på dessa sidor är att fokusera på vad du vill ha och inte vad du inte vill ha. Vissa fyller presentationen med ”du får inte bo i stan, jag gillar inte badboys, hatar högerpolitik” Osv vilket ger en väldigt negativt intryck. I stället för att skriva ”du får gärna trivas på landet då jag tycker om natur, jag uppskattar snälla killar, jag röstar rött och värdesätter att vi har liknande åsikter”. Blir trevligare att läsa och ger ett bättre intryck tycker jag. Men har man vissa saker man inte kan kompromissa med så var ärlig med det redan i presentationen, exempelvis djur, barn eller vad det nu kan vara. Sen ska du nog inte ha allt för höga förväntningar att alla läser eller ens bryr sig om vad du skriver. Jag är lesbisk och letar tjejer, bryr sig killar om det? Inte det minsta, de skriver ändå

      1. Sofie skriver:

        Fast du väljer ju vad du är intresserad av? Dvs. välj bara tjejer om du inte är intresserad av killar. 🙂 finns ju appar riktade mot olika personer också.

    5. Anonym skriver:

      Jag träffade mitt livs kärlek på Tinder…
      Han gav mig en superlike i september och sen dess är det vi. I vår ska vi flytta ihop.
      Det finns hopp trots allt! <3

  31. 🧞‍♂️ skriver:

    Vilket inlägg kommenterades det om att köpa en begagnad märkesväska? Skulle gärna vilja läsa om vad som hände.

    1. Anja skriver:

      De köpte den och Zalando sa, andra gången hon ringde, att väskan hade hämtats ut av beställaren samma dag för någon timme sedan. Det återstod dock fortfarande frågetecken, då ”ägaren” av väskan flera dagar innan sa att hon hade tagit av taggen och därför sålde den billigt. Många sa att den troligtvis var/är fejk, men hennes dotter tyckte att den kändes precis som en äkta på NK. 🙂

      1. 🦉 skriver:

        Fick en ”förklaring” på sms 10 min efter dottern betalat den och satt sig på tåget hem igen från säljaren.
        Hur hon behövde pengar till en resa denna helgen och behövde kontanter snabbt. Förklarade ju dock inte att det var bilder på blocket och en annons inlagd långt innan väskan beställdes så jag blev inte lugnare av det smset.
        Men har idag varit och träffat en kompis kompis mamma som jobbat med väskor och hade en själv och den är äkta. Även lapparna satt kvar, att hon skulle klippt bort dom och inte fått returnera var ju bara som svar till varför hon behövde sälja den privat ist.
        Så denna gången hade vi tur, men så nervös som jag var så lär jag aldrig våga köpa begagnat igen 😳

        1. Anonym skriver:

          Märkligt det där med bilderna… Är du säker på att det är samma väska? Den kan ju vara stulen…

          1. 🦉 skriver:

            Nej jag kan inte vara säker på att den vi köpte inte är stulen och utbytt mot den som säljaren hämtade ut från posten samma fm som dottern mötte upp henne.
            Det enda jag är säker på nu är iaf att den jag har är äkta och helt ny.

          2. Ajlin skriver:

            Om det nu var så som hon sa att hon köpt väskan men ångrat sig och velat få den såld på stört, till och med innan hon ens hämtat ut den, då har det väl varit nödvändigt att ta andra bilder på väskmodellen.
            Det jag inte förstår dock är att hon hävdar att hon kan skicka tillbaka den utan måste sälja den på grund av avklippta lappar. Hur gick det till om hon inte ens hämtat ut väskan?
            Nu verkar det ju som att allt var i sin ordning ändå, men det låter ju mycket konstigt.

            1. 🦉 skriver:

              Hon hade ju tagit den på faktura dessutom så hon hade nog bara tänkt låta den gå i retur utan att hämta ut den från posten om ingen ville köpa den på annonsen.

              Den riktiga lappen med loggan satt på väskan vi fick obruten, så det hade ju bara varit ett svepskäl från henne till varför hon var tvungen att sälja den istället för returnera

        2. A-K skriver:

          Man undrar ju hur tjejen tänkte som lät din dotter åka 14 mil en väg innan hon hämtat ut väskan. Vad skulle hon ha gjort ifall det låg fel vara i leveransen kan man ju undra. Skulle ju inte vara första gången en felleverans händer. Och vilken dyr lösning på pengabrist, lite a la sms-lån.

    2. 🦉 skriver:

      Hej, det var jag och allt var ju kaos den dagen men har idag fått bekräftat att den är äkta så nu har ett ton försvunnit från mina axlar och dottern är galet nöjd över den något stressande tågutflykten 😄

    3. Anonym skriver:

      Hon har skrivit några kommentarer upp att den är äkta🙂

  32. Anonym skriver:

    Har en jättebra pojkvän sen ett par år tillbaka men på sistone känns det som vi glidit isär. Han ser inte det jag ser i förhållandets brister och tycker det är lika bra som alltid. Försöker prata med honom och jobba på det som känns jobbigt men inget händer. Tidigare har jag sett en framtid med honom men nu känns det som att vi står stilla och trampar och bara väntar på att det ska ta slut. Har svårt att se ett liv utan honom men samtidigt är det svårt att se ett liv med honom.
    Vad gör man? Är det någon annan som varit i samma sits? Hjälp!
    /Tjej 24 år

    1. Malin skriver:

      Om ni inte kan prata om de och utifrån din beskrivning skulle jag säga att det är dags att gå skilda vägar. Om du inte är redo att bryta helt så tror jag en paus/några dagar åtskilda för att fundera på vad ni vill skulle vara bra.

    2. Lina skriver:

      Livet går upp och ner, likaså kärleken! Denna nyförälskelse varar inte föralltid utan man älskar varandra på ett annat sätt ju längre man varit tillsammans.!dock till det bättre! Det gäller att göra vad man jan för att hålla kärleken. Vid liv, att påminna sig själv om vad man en gång såg hos denna personen, vad fick dig att älska honom från början?! Känslor går inte tvinga fram, kanske ska ni testa va isär ett tag? Eller någon annan förändring tillsammans? Du är fortfarande väldigt ung! Hoppas ni kommer fram till något och att drt löser sig till det bästa!

    3. Anonym skriver:

      Det här året lämnade jag min sambo sen många år. Och det var nog det svårast jag har gjort i hela mitt liv.

      Jag älskade honom fortfarande men det kändes ändå inte helt rätt. Det var saker som inte riktigt fungerade och det var saker som jag saknade i förhållandet som jag egentligen inte ville vara utan. Saker som jag förut intalat mig att jag inte behövde.

      Han såg heller inga direkta problem. Bara att det var ”lite dåligt just nu”. Jag gick och hoppades på att det igen skulle kännas så som det hade känts förut och att vi skulle hitta tillbaka till varandra. Men efter 1-2 års av att det inte känts helt bra så insåg jag tillslut att det inte funkar så. Man kan inte gå bakåt. Jag hade förändrats och det hade även han och vi kunde därför inte längre mötas på samma sätt som förut. Vi hade börjat vandra på olika vägar.

      Så jag lämnade honom, trots att det gjorde att jag gick sönder inombords. Jag viste att jag var tvungen att göra det för bådas skull. Vi var inte längre rätt för varandra. Så jag stålsatte mig och bara gjorde det och såg mig sen aldrig om utan höll fokus rakt framåt. Och jag har inte ångrat det en sekund. Om något så borde jag ha gjort det tidigare. Livet är inte värt att slösas bort!

      1. Anonym skriver:

        Tack för era svar!
        Vi har god kommunikation men nu är det svårt när han inte ser det jag ser. Jag har varit bortrest periodvis mellan 1-3 veckor utan att sakna honom. Tycker det känns jobbigt och ansträngande att ses (vi bor ej tillsammans). Är rädd att livet ska kollapsa om jag mister honom samtidigt som det känns egoistiskt att fortsätta vara tillsammans för bekvämlighetens skull… Vet inte vad jag ska ta mig till. Helvete! Sexlivet är inte på topp heller. Vi har knappt sex längre och när vi har det är det över på 5 min och inte alls något vidare. Känns som vi är ett gammalt gift par eller bara vänner.
        Känns bra att kunna ventilera till andra utöver vänner, dom är ju väldigt partiska.

        1. Lina skriver:

          Tycker här att du ger svar till dig själv. Att inte sakna sin partner är inget gott tecken alls. Lämna nu innan ni kommer längre i er relation (sambos, giftemål eller barn). Allt blir så mycket svårare då…

        2. Anonym skriver:

          Du har redan svarat dig själv här, du vet precis vad du vill egentligen.

          Det kommer kännas som att hela livet brakar samman, men våga lita på att det bara är din hjärna som spelar dig ett spratt. Det är för att det är något som förändrar hela ditt liv som händer som det känslan kommer. Ovissheten kring hur det ska bli är skrämmande men den är inte farlig.

          Och det går alltid att vända den känslan till något positivt. Tänk på allt du kan vinna istället. Tänk på att du då får chansen att finna en person som du saknar varje dag och som du verkligen inte kan tänka dig att leva utan. Som du älskar så mycket att du nästan spricker. Hur fantastiskt skulle inte det vara? 🙂

      2. Hann skriver:

        jag lämnade också ett destruktivt förhållande förra året,vilket lämenade mig ensamstående med två små barn. Jag har fortfarande inte hittat tillbaka till mig själv och tror att jag behöver terapi. Dock har jag extremt svårt att ta tag i saken.

        Det var år av psykisk och fysiskt misshandel och jag vet inte var jag ska börja för att ta tag i allt? Mitt löfte detta nyår var att bli mitt bästa jag för mina barn men jag har bara misslyckats hittills.

        1. Sofie skriver:

          Du är på god väg låter det som! Börja med att vara ditt bästa jag för dig så kommer du bli det bästa för barnen. Det tar tid. Man kan inte göra allt på en gång.

        2. 🌛 skriver:

          💛 till dig Hann.
          Kan inte påstå att jag kan sätta mig in i din situation, jag kan bara tänka mig hur jobbigt det måste ha varit och stor igenkänning på kraftlösheten som kan drabba en. Jag har brutit med andra snåla och dömande närstående nyligen. Lördagar är värst, då kommer ångesten över att saker och ting inte är som man skulle önska. Försök prata med någon, kämpa för dina barn tills du får hjälp och kan vila/se framåt. En kram från en annan mamma

        3. Anonym skriver:

          Vad stark du är! Jag hade ett destruktivt förhållande tidigare och det tar tid att hitta sig själv efter det. Hoppade in i ett nytt förhållande alldeles för tidigt efter uppbrottet och min ”syn” på förhållande gjorde att det tog slut efter ett år. Min destruktiva pojkvän hade rört till det för mig så jag visste varken ut eller in och trodde förhållanden skulle vara som det destruktiva.
          Hoppas det löser sig för dig och dina barn. Kämpa på! Det kommer bli bättre ❤

    4. Anonym skriver:

      Prata med honom, lägg alla korten på bordet, hur du känner dig är mitt råd.

  33. A skriver:

    Saknar Anna Books instagram, blev blockad utan anledning för ett halvår sedan och nu har hon ju sitt konto på privat så jag kan ej kolla via datorn. Kör hon fortfarande live där hon säger konstiga saker? Kan ingen berätta om hon sagt något roligt på sistone?

  34. Sb skriver:

    TVT-operation! Det har tagits upp innan men behöver förtydligande.
    Ska man ringa sin vårdcentral (växel?) och säga typ ”jag har svårt att hålla tätt vid ansträngning och är trött på att vid 26 års ålder känna sig begränsad. Har sedan sonen föddes för 5 år sedan gjort knipövningar”. Vad förväntas hända sedan? Seriöst, jag söker aldrig läkarvård för egen del.

    1. Matilda skriver:

      Det ska du verkligen få hjälp med! Vet inte hur du går till väga men testa ringa vc, eller om du har någon bra barnmorska du går till kanske?
      Kolla på baking babies om hon har skrivit något om just det, hon är svinbra. Ev kan du behöva stå på dig inom vården men gör det, så ska du inte behöva ha det. Lycka till!

    2. Sofie skriver:

      Det borde vara till Kvinnokliniken/Barnmorska/Gynekolog som kan hänvisa dig vidare. Ring och boka en tid, låter bra att säga något sånt! Viktigt att prioritera sig själv också. Kommer gå superbra, du behöver inte vara så utförlig på telefon utan receptionisten/sköterskan kommer fråga dig om det behövs så bokar de nog en tid. Googlade och fanns mycket info beroende på ditt län. 🙂

    3. Anonym skriver:

      Du behöver inte gå via VC! Kontakta Kvinnokliniken på ditt närmsta sjukhus, remiss via VC behövs inte.
      Jag har inte gjort detta ingrepp men vill göra det, har också besvär med inkontinens efter förlossning (ca 4 års knipande nu utan bättring).

      Väntetid kan se olika ut beroende på hur högt tryck just ditt sjukhus har, men tid till första läkarbesöket brukar ofta inte ta mer än 1-1,5 månad.

      Lycka till!

      1. Sb skriver:

        Okej, ska kolla det med kvinnokliniken. För är inte riktigt nöjd med min vårdcentral och tvivlar på att de andra är bättre…

        1. Sofie skriver:

          Det är kvinnokliniken som kan hjälpa dig och byt vc om du har möjlighet, så ska du inte behöva ha det! 🙂

          Lycka till!

  35. 🧀 skriver:

    Om kvinnor har sexuell makt, varför styr männen porrbranschen?

    1. Anonym skriver:

      lol

  36. Anonym skriver:

    Relationsproblem här också. Har varit tillsammans med min kille i 8 år. Skulle säga att vi varit tillsammans i minst 2 år för mycket, men har stannat eftersom han verkligen är en person jag delat hela min ungdomstid med, vi har så många minnen. På senaste tiden har jag dock reflekterat ännu mer och inser att det inte kan vara vi i framtiden för känslorna finns inte där längre, och vi bråkar ganska så ofta.

    Men jag är så jäkla feg, eller okunnig, jag vet inte hur jag ska gå till väga. Så lång tid tillsammans, så mycket vi byggt upp. Men det är också praktiska saker, som boende, allt vårt bohag som skulle behöva göras upp. Vänner man har gemensamt, hans familj som jag också skulle bryta upp ifrån. Så många år, så mycket minnen som man nu skulle vinka adjö till. Och framförallt: tanken att inte bo ihop när vi gjort det så länge. Så väldigt läskigt, speciellt eftersom vi umgåtts så intensivt de här åren.

    Hjälp mig, har ni varit i ett längre förhållande och hur bryter man liksom upp?

    1. Helenan skriver:

      Du har ingen återvändo tyvärr Anonym. Dessa tankar har slagit rot i dig och som det låter under lång tid. Kanske hittar ni tillbaka till varandra i framtiden (det gjorde min syrra och hennes man efter typ tio år isär), men just nu skriker hela ditt väsen efter att få bara vara fri och din egen. Du måste nara Ha Samtalet. Det kommer att vara sååååå jobbigt men ännu mer frigörande. Livet är för kort. Jag håller på dig (och har varit i din situation). Det kommer ju att bli bättre!

    2. Lucifer skriver:

      Var ihop med min första pojkvän i sju år. När vi gjorde slut så var det självklart skit jobbigt. Grät i flera dagar och slutade att äta.
      MEN! Jag visste också att det var det rätta. Vi var inte lyckliga och vi stod och stampade på samma ställe. Allt det där praktiska löser sig relativt lätt, själv tog jag allt det jag hade köpt (det var typ allt. Inga lakan eller gardiner fanns kvar när jag drog)

      Det du måste göra är att våga ta steget, du kan göra det. Att dra ut på det gör det bara värre för dig

    3. Anonym skriver:

      Jag känner precis som du! (Skrev om relationstips lite högre upp).
      Rädslan för att inte ha kvar tryggheten som man har nu. Att plötsligt stå där helt ensam.
      Jag har heller inga vänner i min stad att umgås med för att få mig på andra tankar och min familj bor heller inte här. Behöver du någon att prata med så finns jag här!

  37. 🕶 skriver:

    Nån annan har som lider av hypokondri? Hur ska jag kunna släppa mina tankar. Visst psykolog terapi osv osv.. lättare sagt än gjort.

    1. Hannah skriver:

      Jag jag jag!!
      Har aldrig lidit av det tidigare i mitt liv, men tidigare i år var det som om det sa knäpp och ALLT blev plötsligt en möjlig sjukdom/allergi/något dödligt osv. Vilket i sin tur gjort att jag utvecklat sån jäkla ångest…
      Inte hittat någon lösning på problemet ännu tyvärr, känner mig fånig som söker hjälp 🙁

    2. Anonym skriver:

      Jag tror jag har en lätt variant av hypokondri jag med. För mig räcker det att ringa till 1177 om jag känner mig orolig, och i 9 fall av 10 har ju symptomen försvunnit på en dag eller två vilket också hjälper mig.
      Tror hypokondri är lätt att behandla med kbt, om du känner att du behöver proffessionell hjälp.

    3. Alex skriver:

      Varje dag får jag tarmcancer, diabetes, hudcancer, livmoderhalscancer osv. Blir så jävla trött på mig själv. Det blev värre sen jag fick barn. Jag oroar mig helt enkelt för att inte finnas mer och att min ettåring inte ska minnas sin egen mamma. Började med ett samtal på min vc med deras psykolog. Hon sa :det där får du helt enkelt sluta med, det är ju jobbigt! Va, ere? Sa jag..

  38. MolandeMensvärk skriver:

    Jaså! Jag har bara sett den amerikanska versionen, men då låter det som att jag får se den andra också 😉

    1. MolandeMensvärk skriver:

      Öh… det här var ett svar långt där uppe☝️ som hamnade här nere😅

  39. sofia skriver:

    Hej alla ni där ute! Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men det är så att jag ska välja gymnasium snart, och har nästan ångest över vad jag ska välja. Har varit säker på att jag velat bli veterinär så länge, men börjar tvivla och funderar på att välja language studies istället. Är det någon som gått detta? Och har ni några råd om hur jag ska göra?
    Tack i förväg för svar!!

    1. Anonym skriver:

      Hej! Jag går andra året på Sam beteende men tänkter byta till Sam Sam i trean då psykologi/filosofi/sociologi inte intresserar mig. Få inte panik när du väl börjar, kan vara så att första månaderna blir tuffa, jag fick en chock över tempot och även svårighetsgraden samt att det va svårt att se att man skulle bli ”bästis” med någon i klassen men sen hittade jag mina 3 tjejer🖤 Välj natur endast om du är mycket intresserad av NO-ämnen, ekonomi om du är intresserad av matte & Sam ifall du är intresserad av alla SO-ämnen skulle jag säga! Vet en bekant som gått någon djurlinje och det verkar vara ett lagom tempo så det kanske är något ifall du är intresserad av veterinär eller måste man gå natur då?
      Iaf, få inte panik utan allt kommer lösa sig! Och ifall du känner att du hamnat fel, BYT. Jättemånga har bytt till min klass från andra skolor och dom kommer in i gemenskapen snabbt. LYCKA TILL!!!❤️

      1. Jessica skriver:

        Ekonomi är inte mycket matte alls. Mycket siffror ja men i princip hela ekonomilinjen handlar om företagande (om man inte går ekonomi juridik som handlar om samhället och lagar främst) så om man gillar matte skulle jag nog hellre rekommendera teknik eller natur. Tänkte mest att om man är ett mattefreak blir man nog rätt besviken om man börjar ekonomi där det inte alls är särskilt mycket matte hehe

        1. Anonym skriver:

          Kanske inte mycket matte men SVÅR matte och då är det viktigt att vara intresserad. Jag som går Sam har sånna uppgifter som är nästintill omöjliga, konflikter/ekonomiskakriser osv och det hade varit hemskt ifall jag inte va intessserad 🙂

          1. Sassa skriver:

            Det är inte svårare matte på ekonomi än natur. Det är samma matte bara mindre matte på ekonomi än natur. Anledningen till att det kanske känns svårt är att de som har väldigt lätt för matte oftast väljer natur och inte ekonomi…

        2. Sofie skriver:

          Haha jag gick natur på en inriktning med typ extra allt av biologi/kemi. Valde i 2an företagsekonomi som valbar kurs och det året var den kursen min lätta kurs haha.

          Jobbar idag som ekonom. Utbildad civilekonom med master i Lund.

          Fördelen med natur som ekonom är att du får en större förståelse för siffrorna. Ska du söka Handels krävs Matte D (eller vad den heter nu?) och av mina gamla grundskolekompisar/gymnasiekompisar har flera gamla naturare blivit ekonomer!

          Vill du bli veterinär: ta natur. Om du gillar matte och NO. Go for it!

          Vill du inte det så gå Sam men var beredd på att du då inte klarar att läsa upp hela naturbehörigheten under gymnasiet. Man kan ta tekniskt basår efter gymnasiet då/innan fortsatta studier om du väljer Sam och ändrar dig.

          Jämför de program du vill gå. Vilka kurser läser ni och när? Vissa program har natur/samhälle där du då läser mer samhälle men även natur. Så kolla vilka kurser du behöver men gå på det du gillar.

          (För övrigt tyckte min mamma att jag skulle gå Sam/ekonomi vilket jag ignorerade och jag var stensäker på att jag skulle gå natur. Pratade inte ens med syo hehe och det blev väl bra. Haha.)

    2. Sara skriver:

      Vad roligt! Du ska såklart göra det du känner blir bäst, men när jag var i en liknande sist för några år sen så valde jag att gå natur på gymnasiet. Framförallt för att den linjen ger bredast behörighet till framtida studier. Oftast vill man inte samma sak efter studenten som man ville när man slutade 9an, och då är det skönt att ha många dörrar öppna! Väljer du natur kan du ju sen välja språk som dina individuella val om du är intresserad av det.
      Antar att språk ligger under humanistisk linje? Av de högskoleförberedande linjerna är väl det bland dem som ger smalast högskolebehörighet, vilket kanske inte är så bra med tanke på att du tänker på veterinäryrket. Men även om du väljer det och ändrar dig sen så kan du ju komplettera på komvux!

      Gymnasievalet bestämmer inte hela ens framtid, ha inte ångest! Välj både med hjärta och hjärna, hitta det som känns bäst och som du tror passar dig bäst. Det kommer bli bra och kul oavsett!

    3. Den där J skriver:

      Se bara till att du är högskolebehörig och pluggar extra engelska och matte så löser sig det mesta 🙌

    4. Jessica skriver:

      Välj något som intresserar dig och som är någorlunda brett (helst högskoleförberedande eftersom du är osäker). Gymnasievalet avgör inte din framtid, vet hur många som helst som gått tex teknik på gymnasiet och sedan börjat på juristprogrammet på högskolan. Gymnasiebetygen är viktigare än linje och skola, men ju bredare linjen är desto bättre är det ju för din del som inte riktigt har en klar framtidsplan. Sen om du inte trivs på det du valt går det nästan alltid att byta på något sätt men man får vara jäkligt på. Liksom jag gick 2 månader teknik, 1 år juridik och bytte sen helt till sam i gymnasiet hehe (gick dock ettan två år i rad pga detta).

      Eftersom du ändå har tankar om veterinär är ju oavsett linje matte och engelska bra att ha med sig från gymnasiet. Vissa ”elit”skolor har ju matte 5 och engelska 7 obligatoriskt men annars rekommenderar jag starkt att välja dom kurserna som individuella val. Om du gillar språk men inte vill gå humanistisk linje kan ju ett alternativ vara att läsa sam, ekonomi eller natur fast på engelska? Kolla upp vilka skolor som erbjuder helt engelskspråkiga linjer (om du nu gillar engelska främst). Att visa att man behärskar språk är ju nyttigt oavsett vad du sen vill göra i framtiden 🙂

    5. sofia skriver:

      Hej!! Tack för alla svar! Det känns faktiskt lite bättre redan❤️ Jag tycker det är väldigt roligt att skriva, både krönikor, men även korta skräckberättelser, det är även i svenskan som jag känner mig tryggast, engelskan också förstås. Mestadels därför jag vill välja language studies.
      Det känns inte lika farligt längre när jag läst om er som bytt, visste inte ens att man kunde det?! Vår syv ger inte så bra information, så det är ju tur att ni finns haha!❤️
      Hoppas ni har det bra! ❤️

  40. Elli skriver:

    Någon mer som har det som jag? Flyttade till en liten stad för snart sex år sen. Bor här med sambo och två barn men har aldrig lärt känna någon här :/ är 24år så det är rätt tråkigt att vara ensam. Någon som som känner igen sig?
    Lämnade allt bakom mig så har ingen i min hemstad heller.

    1. Havannah skriver:

      Var? 🙂

    2. Lucifer skriver:

      Det finns ingen mammagrupp eller liknande? Kanske starta en? Eller en playdate med barnen och deras kompisar och träffa deras föräldrar? Om du jobbar så kanske föreslå en aw eller något efter jobbet?

    3. En annan Marie skriver:

      Sätt upp en lapp på BVC att du söker folk att umgås med. Annars är väl barnen en lätt ingång att hitta vänner, på lekplatsen, i skolan/förskolan etc

      Finns det lokala FB-grupper kan man kanske starta en tråd där?

  41. Johanna 🐳🐳 skriver:

    Tips på vad man ska studera? Känner mig redo att börja plugga igen efter 10 år i arbetslivet, men vet inte riktigt till vad? Vill gärna tjäna relativt bra med pengar och ok arbetstider då jag har barn:) några tips?

    1. Linni skriver:

      Nu blev jag nyfiken! Pluggar själv en kandidat just nu men blir orolig över att jag kanske inte alls vill jobba inom mitt yrke sen.
      Vad pluggade du innan du arbetade i 10 år, universitet eller gymnasium? Svårt att säga tips rakt ut, vad är dina intressen?

  42. Louise skriver:

    Hallå!!
    Någon här som haft mens i två månader? Är inne på tredje nu… alltså inga större mängder men det är liksom alltid där. Så drygt!
    Stressrelsterat månne? Googlat (ajabaja…) och var inställd på att läsa att jag borde varit död igår, men till min förvåning hittade jag att det inte är helt ovanligt att det händer.
    Men jag förstår inte hur det är möjligt?

    1. Helenan skriver:

      Jag hade det så när jag hade hormonspiral. Bort med den och voilà kropp glad igen. Har du inget sånt utifrån så tippar jag på stress, press… men kolla upp det ändå. Det kan vara så mkt grejs. Knutor, cystor, slemhinna som är påverkad av nåt. Det är ju störigt!

    2. Fd receptionist på MVC skriver:

      Ring på måndag och boka en tid för rådgivning med barnmorska på en mödravårdsmottagning, ungdomsmottagningen om du är inom det intervallet eller kvinnoklinik/gyn beroende på vad som finns där. Låter som att du behöver prata med en professionell inom kvinnomedicin och då är en barnmorska det du behöver. Som övriga skriver kan det vara biverkning om du har preventivmedel men det kan inte vi svara på här. På vårdguiden finns uppgifter till mottagningar i ditt län.

  43. E skriver:

    Såg nyss Avalon på tv. Kan någon förklara? Det här är ju en kritikerrosad film, men jag satt som ett frågetecken.

  44. 🙈 skriver:

    Jag har ett stort problem och det har med alkohol att göra. Jag vet att jag är beroende men tack och lov går det inte ut över mitt jobb. Jag dricker den mängd så att jag kan köra dagen efter. Men jag planerats mitt ”drickande” jösses! Bara att Hag skriver det hör inser jag hur sjuk jag är.

    Jag har börjat dricka alkoholfri öl för placebo.

    Fick inte ett jobb för att jag hade för högt PHeta i blodet. Jag själv fattar juh att jag har ett problem. Men det försämrar inte min insats på jobbet eftersom jag aldrig kommer försent, sjukanmäler mig aldrig och presterar bättre än genomsnittet!

    1. M skriver:

      Men antagligen bättre att få hjälp med det nu då, innan det eskalerar och det händer något på jobbet eller i bilen. Då blir det ju ännu större sak av det hela. Låter ju toppen att du själv insett att det är ett problem. Finns hjälp att få via landstinget. Ring på måndag och gör dig själv den tjänsten. Du kommer tack dig själv efteråt.

  45. Anonym skriver:

    Usch, är på min sjätte dag med influensan. Börjar kännas olidligt långt! Hela hösten och vintern har kantats av sjukdomar och elände för mig. Och nu började året med influensa! Såklart skulle man få influensa och inte bara lite förkylning eller snuva. Här blev det hög feber, muskelvärk, hosta, rosslig, tappat rösten, halsont, öronvärk, ont/tryck i bröstet… Tänk er en förkylning fast många, många gånger värre. Åh! ☹️

    1. Anonym skriver:

      Krya på dig! 😊

  46. Japp skriver:

    Vill dela med mig med den här låten till de som vill lyssna där ute i mörkret, jag känner på mig att någon här inne behöver höra den. ✨ Nu ska jag fortsätta laga mat, tack för en trevlig kväll i kommentarsfältet!

    https://youtu.be/0E1bNmyPWww

    1. J skriver:

      Fin låt! 🙂 Jag, som haft en jobbig dag (och jobbigt år) blev lite gladare. 🙂

      1. Japp skriver:

        Önskar dig en bättre dag imorgon J, glad att låten fick dig på lite bättre humör. 🙂

    2. Belsebubb skriver:

      Det var jag! Tack ❤️

      1. Japp skriver:

        ❤️

  47. A skriver:

    MATRÄTTER SOM ÄR ELLER SER LYXIGA UT?

    Jag vill laga något lyxigt till min kille imorgon. Tipsa mig gärna om något?! 😀 Älskar när maten är ”fin”, typ med stora räkbitar i pinnar, ostbricka, choklamousse i lyxiga glas osv. (Nej inte till Instagram eller liknande, utan för ögats skull 😍!

    1. Anonym skriver:

      Nu ska jag vara stereotypisk, men gillar inte typ alla killar burgare? Och gillar man kött tycker man ju garanterat att hamburgare ser gott ut.

    2. Anonym skriver:

      En sallad i en stor glas- eller träskål ser ju väldigt vackert ut! Speciellt om du har många olika färger! Kan varieras efter önskemål såklart.

      Klassikern vindruva med ostkub/ölkorv med ostkub på tandpetare är också gott!

      Hemmagjorda snittar går snabbt och lätt att göra!
      Ta ett mjukt, fyrkantigt tunnbröd. Bred på Philadelphiaost (eller annan färskost), välj en smaksatt variant eller krydda själv. Lägg på tex gravad lax och tunna gurkstavar (eller vad man nu gillar). Rulla ihop längs långsidan. Låt ligga ihoprullade, täck med folie/plast/bakplåtspapper och lägg något tungt ovanpå (tex mjölkpaket eller skärbräda) så rullen gottar ihop sig. Låt vila i kylen i ca 1h innan bitarna skärs upp.

      Tomatsallad med fetaost och rödlök (med persilja eller koriander) är också gott. Fint med den röda färgen! Ringa över balsamico eller gör en vinägrett.

      Kallskuret på en bädd med tex romansallad ser ju trevligt ut.

  48. 🦊 skriver:

    Skrev just till killen jag gillat jättelänge😱

    1. M skriver:

      Woohoo! Håller tummarna för dig! Bra jobbat!

      1. 🦊 skriver:

        Jag är så nervös. Vi har gått på en dejt en gång. Den gick bra. Sen dissade han mig, fast han gjorde ändå inte det pga han fortsatte skriva till mig. Så då dissade jag honom fast det var inte med flit. Och sen sms:ade vi lite till. Men det ledde ingen vart. Så att det skulle gå vägen känns inte jättetroligt men det har gått så lång tid nu och jag måste chansa annars kommer jag inte kunna gå vidare. Har ändå en annan halvt på g men jag kan inte fokusera 100% på honom pga den här killen. Så det var det bästa att göra för min del. Borde släppt honom för längesen men han är/var det jag söker hos en kille så det var dags att bara chansa.
        Är så nervös nu mina tankar är inte ens sammanhängande😅

    2. A skriver:

      Svarade han? Hur gick det? 🙂 håller tummar och tår! Heja!

      1. 🦊 skriver:

        Inte än och mitt i min nervositet där efter att jag skickat tog jag bort ”vår” konversation så kan inte se om han läst ens. Åh herregud😅

        1. A skriver:

          Lycka till, hoppas han vill ses! Skriv sen om han svarar! (Sen vet la de flesta att killar kan ta ett dygn på sig att svara 😐)

          1. 🦊 skriver:

            Än har han inte gjort det..magkänslan just nu säger att han inte kommer göra det. Men jag ger det några dagar, vi är inte vänner på Facebook så jag vet inte om meddelandena till icke-vänner hamnar direkt bland konversationerna eller i ”meddelandeförfrågningar”🙊

  49. C skriver:

    Hur vågar man ta kontakt med någon man är intresserad av och skulle vilja lära känna bättre? Jag är så sjukt rädd för att bli avvisad så har ännu inte ens vågat skicka en snap. Mvh löjligt feg!

    1. M skriver:

      Alternativet är att du aldrig säger något och då har du 0% chans. 🙂 Det värsta som kan hända är att den andra personen inte känner likadant men då vet du ju det och kan gå vidare.

    2. 🦊 skriver:

      Det är världens läskigaste sak att göra, typ. Men det är alltid värt det oavsett om det går bra eller inte. Man växer lite för varje gång. Jag skrev ju i princip samma grej precis förut dig och jag var inte nervös för att skriva utan för att det var han. Andra gånger har det varit hela skrivargrejen som varit mest jobbig.
      Så skicka bara. Tänk inte så mycket. Ett tips skulle kunna vara att skriva nu, på natten. I allas fall inte det bästa, men jag kan själv tycka det är lättast att göra sånt på nätterna, då ska man ändå sova och sen när man vaknar är det ofta lite ”vad gjorde jag igår” över det hela, trots att man varit nykter.

      Skicka en selfie eller nåt, utan att tänka, och skriv något charmigt och trevligt. Känner ni varandra?

      1. C skriver:

        Tack för era svar, ja, jag borde verkligen inte tänka så mycket utan bara skicka något. Innerst inne vet jag ju att det ni säger är sant. Jag måste bara samla lite mod först.😊 Vi känner inte direkt varandra, vi har gemensamma bekanta.

        Härligt att du vågade skicka, lycka till!👏

  50. Anonym skriver:

    Kul grej!! Jag har en liten fundering, en bekant (vi festade mkt tillsammans förut och när vi ses pratar vi osv men hänger inte alls mycket annars), hennes bror gick bort rätt nyligt som jag umgicks en hel del med för nåt år sen, och jag har känt sååå för hans familj då det var så otippat och min bekanta är typ världens gulligaste så man vill bara plåstra om hennes sorg 😢
    inatt skickade jag ett blombud hem till mamman där jag misstänker hon håller hus just nu mitt i all ledsamhet. Är det märkligt gjort? Fick lite småpanik efteråt (jag är världens mest osäkra människa) och började fundera om dom tycker jag är jättemärklig då vi umgås så lite, skickade ju såklart hälsningar till hela familjen men hur känner ni? Nu vill jag typ avboka hela grejen (går ej har testat😂) även fast jag vet innerst inne att det är en fin gest🙄

    sorry för luddig fråga mvh trött så ögonen är i kors

    1. A skriver:

      Oroa dig inte. Det är så fint av dig. ❤️

      När en av mina mycket närstående förlorade sitt barn (på 1 år) var det några blombud och folk som kom med mat/blommor utanför dörren. Det betydde så otroligt mycket för henne/oss. ❤️

      1. Mm skriver:

        Oroa dig inte ❤️
        Detta kommer väl låta lite bryskt men för några år sedan dog min barndomskompis. Vi umgicks nästan varje dag från första till sjätteklass men när vi börja sjuan splittrades vi upp och vi hördes inte mer på 10år, tills jag fick reda på att han gått bort… På begravningen i kyrkan fanns hans nära vänner, gamla vänner, flickvän mm. Hans familjen satt längst fram. Folk gick fram i grupper för att säga hejdå. Jag kände mig nervös o nästan dum att jag var där för ”vi hade ju inte setts på så länge” men när jag gick upp till kistan bröt hans mamma och pappa ut i gråt. På väg ut drog dom mig undan och kramade mig hårdare och varmare än någon kram jag någonsin fått. Jag kommer aldrig glömma det. Så även om det var länge sen ni sågs, jag lovar hans föräldrar kommer upskatta din fina gest.

        1. Anonym skriver:

          Tack ni <3 skickade med en nalle också med blombudet haha i efterhand känns det dumt men ja tänker så att hade jag varit i den sitsen hade det uppskattats så jag får sluta känna mig löjlig helt enkelt!!

    2. A skriver:

      Nej, oroa dig inte. Det kan vara det finaste man kan göra. Tycker de sörjande att det är märkligt så är det de som är konstiga.

  51. 🛌🤢 skriver:

    Hur ska jag lyckas få vår 6.5 åring att sova i SIN säng?! Är ofantligt trött på samsovning nu efter 6.5 år att jag inte vill gå och lägga mig typ.. som ni kanske märker.. är väl inte emot att ha henne i sängen, det är ju mysigt och vi sover oftast gott men det senaste halvåret har jag bara inte kunnat.. ligger krokig i hennes korta Växasäng (jag är lång!!!!!!) eller soffan, är så sjukt nervös att hon typ ska vakna och kräkas ner hela sängen och oss andra., 😒 Sjuk tanke, I know..,

  52. 🦊 skriver:

    1. Vad jobbar ni med/pluggar till?
    – konsult. Håller på med planeringen av att starta en egen reklambyrå

    2. Ålder?
    – 25

    3. Förhållande eller singel?
    – singel

    4. Barn eller inga barn?
    – noll barn

    5. Bor?
    – Västsverige❤

    1. 🦊 skriver:

      Äääh vafan så tryckte jag fel. Jaja det är nog dags att dejta kudden tror jag😄

      God natt folket🎈

  53. LA skriver:

    Jag har stört mig på en sak här ända sedan du började hos Nöjesguiden och det är det faktum att om man svarar på en kommentar så hamnar man längst ner på sidan. Så om man då t.ex. svarar på en tidig kommentar i ett inlägg som detta så blir det en hel del scrollande för att hitta kommentaren igen. För min del så vill jag gärna ha det jag svarar på framför mig när jag skriver.
    Vet att du byter portal snart men det kanske kan vara något att tänka på inför nästa blogg?

    1. Viktor Den Store skriver:

      Delar denna åsikt till fullo!

  54. Kajsa skriver:

    Om det är några bloggbevakning fans här som gillar att kolla när någon spelar tv-spel/dataspel. Eller inre alls är intresserade utav det utan vill bara prata med en go stockholmare så kom in på min stream! Twitch.tv/Kajsamysig

    1. Viktor Den Store skriver:

      Den är ju offliiiiineeee. Men droppar en follow ändå.

  55. 🦄 skriver:

    Lite konstig fråga kanske men vafan. Har efter typ10 år med mycket svajande mående bestämt mig för att söka vård. Var i kontakt med vc i veckan men dom bad mig ringa tillbaka nästa vecka för dom hade inga tider efter jul och nyår och sånt. Min fråga är vad ska jag säga när jag ringer tillbaka? Det blev väldigt flummigt och jag har en tendens att typ skratta bort sånt här för det är väldigt jobbigt för mig att prata om då jag till 90% hållt allt inom mig i så många år. Hur ska jag uttrycka mig? Ska jag fråga efter psykolog? Halp

    1. M skriver:

      Hej!

      Använd en hel del av mina tips som jag gav till signaturen ”Anonym” (hon som ville ha råd om kejsarsnitt) i texten nedanför”, dvs de tips jag gav åt henne med min signatur ”M <3” när den antagligen går igenom snart. Dvs säg som om du skulle förklara för en vän, eller helt enkelt som du själv skrev om ”10 års svajande mående bestämt dig för att söka vård.” Det räcker så guidar de dig och nej du behöver inte be om just en psykolog, du kan uttrycka det hur du vill, t ex: ”någon att prata med”. När de ställer följdfrågor så svarar du på dem i lugn och ro. Kommer det då t ex bara gråt och du inte får fram ett ord, så väntar de in dig. Var stolt och glad över att du har tagit det första steget till att må långvarigt bättre! Tänk på alla som inte vågar eller orkar göra det och det du vinner på att fullfölja det. De sammanlagda timmar du sedan lägger ned på detta är välinvesterad tid! Det är värt det – alla gånger och jag skriver som jag skrev till ”Anonym” här nedan (angående kejsarsnitt osv) min signatur är M <3 som jag skrev nyss: det är starkt även av dig att våga be om hjälp! Lycka till!

      Varma hälsningar

      M <3

    2. Maria skriver:

      Jag tror inte att du behöver berätta ingående om dina problem när du ringer för att få en tid, om du inte vill förstås. Det borde räcka att de får veta att det handlar om psykiska besvär, och kanske använda mer övergripande termer som oro/ångest/nedstämdhet eller vad det nu kan vara.

      Jag har samma problem med att vilja skämta bort och släta över problem. För mig hjälpte det mycket att precisera och skriva ner det som inte fungerar så bra i mitt liv. När det står där svart på vitt är det svårare att låtsas som ingenting.

      Lycka till med samtalet, det kommer att gå bra!

  56. Anonym skriver:

    Någon som har erfarenhet att bli beviljad planerat kejsarsnitt pga tidigare sexuella övergrepp/våldtäkt?

    Jag har på tisdag tid till spec.MVC för det som ofta kallas för Aurorasamtal (här i Norrbotten Noreasamtal).

    Jag har förberett mig med att skriva ner mina tankar och känslor, och varför jag önskar ett planerat snitt. Har en vaginal förlossning i bagaget som var väldigt jobbig då många minnen kom tillbaka efter våldtäkten. Hade mycket panik under den förlossningen och mådde väldigt dåligt psykiskt.

    Jag är livrädd att samma mående ska triggas igång igen.

    Är påläst om risker med snitt, men trots alla risker så väger snitt över. Bara jag får slippa den ångesten!

    Våltäkten skedde för snart 10 år sedan och jag har gått i terapi för det, men man kan kanske inte ”behandla bort” all ångest?

    1. M skriver:

      Hej! Lider med dig och känner med dig mer än vad du kan ana! Jag har inte samma erfarenhet (har dock fått göra kejsarsnitt urakut, dvs inte planerat vilket gick oerhört bra. Jag kunde aldrig tro att det skulle gå så pass bra), men några av mina erfarenheter kan nog vara till nytta för dig i detta. Försök att vara tydlig, vänlig men bestämd, inte backa någon gång alls på att det är viktigt för dig och hänvisa till att det påverkade dig så pass mycket under första förlossningen. Försök att få fram hur negativt detta skulle kunna påverka ditt barn som finns i magen, men även det barn du redan har. (Det är ofta ett barnperspektiv inom vården som de tar hänsyn till). Anledningen till att jag skrev om att inte backa någon gång i detta starka önskemål du har, är för att du behöver vara beredd på att stå på dig. Försök att distansera dig när du har sådana här viktiga saker att framföra. Tänk t ex på hur du skulle ha framfört det inför en vän, dvs försök att tänka bort att det ska bedömas. Var dig själv i det, beskriv din situation lika rakt på sak som du skulle ha gjort inför denne vän. Om du får höra av sjukvården att det är svårt att få möjlighet att få hjälp, så tala om att du förstår att andra också behöver hjälp men att detta bör prioriteras upp då det kan påverka ditt mående negativt och att du behövs som mamma, osv. Jag har läst mycket om sådant som du har upplevt och det kan ta längre tid än tio år för en del att behandla/ bearbeta, absolut! När jag var gravid senast och hade förlossningsskräck så fick jag en plats på gravidmammavattengympa trots att det fanns få platser, då jag förklarade att det skulle kunna hjälpa en del. Det kanske är ett av alla steg? Vattengympa och terapi. Var förstående mot dig själv och se till att andra är det mot dig. Om någon ovarsam person säger: ..”Ja, men det var ändå tio år sedan!” (Klart de inte gör, det var bara ett exempel men bygg upp en styrka hos dig själv där du står på dig. Stark är du redan som gör någonting åt din situation och ber om hjälp!) Förklara för dem och försvara då dig själv om du orkar just då. Inte för att du skulle behöva egentligen, utan för att ju mer du står upp för dig själv, desto mer inser du även själv att det spelar ingen roll om det så skulle ha varit 30 år sedan för om en person har upplevt riktigt svåra saker, så är det ändå individuellt hur länge och mycket såren sitter kvar. Var varsam mot dig själv i detta, men se till att andra också är det. Om du accepterar och respekterar dig själv och dina känslor, så lär du ofta andra att också göra det oavsett sammanhang. Stå på dig helt enkelt!

      Varma hälsningar/ M <3

  57. 🙃 skriver:

    Ett av mina mål med 2018 är att jag vill lära mig laga nya maträtter. Frågan är vilka?!

    1. Salta katten skriver:

      Alla veganska rätter som finns.😉😙

  58. Mother of dragons skriver:

    Jag tror inte att särskilt många är vakna men ni får jättegärna hjälpa mig.

    Jag mår psykiskt dåligt,alltså _brutalt_ dåligt och jag går bara runt med det och gör inget åt det.
    Jag fyllde nyss 18 år (är född 99) och bor hemma hos mamma,min 5årige bror samt en styvpappa som hon håller på att skilja sig ifrån,mina föräödrar separerade pga otrohet innan jag blev 2. Pappa är alkoholist och har aldrig prioriterat mig eller min 16årige bror samt han fick mitt barnbidrag vilket ledde till att jag aldrig hade kläder t.ex. Mamma misshandlade mig och brorn fysiskt och psykislt fram gills att soc fick reda på det när jag var 8 eller så, jag har läst dokumenten nu när jag är äldre och ser att det är mycket lögner och vinklingar från hennes håll. Hon misshandlar oss än psykiskt dåligt och det är brutalt jobbigt att vara hemma.
    OBS! Socialen har fått anmälningar från oss, skolan och släkt men det har inte blivit några konsekvenser.
    Då jag vill plugga till sjuksköterska i en stad 6 mil bort måste jag bo hemma pga har ingen partner,kompis eller släkt att bo hos och har inte råd att betala en egen lägenhet.

    Jag har blivit våldtagen 3 gånger av 3 olika män (2005, 2013, 2013) som jag inte bearbetat.
    Jag spydde allt jag åt och tränade mycket så jag gick ner mycket i vikt (då jag alltid varit överviktig såg inte mina föräldrar det som ett problem om de såg det alls) 2012-2014 samt fortfarande i perioder.
    Jag har låtit män utnyttja mig över nätet och i telefon sen jag var 11 (med ord, skickat bilder osv)
    Jag blev mobbad och utstött under hela min grundskolgång.
    Jag skar mig 2013-nu (då jag har regelbundna återfall) (har skurit upp armarna från fingrar till axlar,låren,mage,vader,bröst,hals som är väl synliga.) Mamma sa att jag skulle sluta eller så fick jag åka in på psyk,så nu döljer jag det om jag gör det.
    Jag har alltid ångest.
    Jag får panikattacker minst ett par gånger i veckan.
    Jag har social och telefonfobi.
    Jag är orkeslös.
    Jag sover dåligt och lite (men kan också sova i dagar).
    Jag är apatisk.
    Jag skrattar inte och finner inte glädje i något direkt.
    Jag är väldigt självmordsbenägen (jag planerar självmord,samlar piller,åker utan bälte i hopp om att dö osv)
    Jag har försökt hängt mig en gång, försökt strypt mig med diverse snören,spändband och dylikt, jag har tagit tablettöverdoser 3 gånger (varav ena svimmade jag och vaknade sen kräkandes).

    Jag vet inte hur jag kan få hjälp, det största problemet är att jag måste dölja det för mamma men jag bor 2 mil utanför närmaste stad dit det inte går bussar och jag har inget körkort. Dessutom får jag bara mit studiebidrag (1050) som jag måste köpa mina egna grejer för,jag har inte råd att gå på massa läkarmöten och betala mediciner.
    Jag vill egentligen bo kvar hemma för mina lilla brors skull då jag vill att han ska ha någon som tar hand om honom och bryr sig vilket jag inte hade.

    Vad ska jag göra? Tack för att du läste♡♡♡
    (Ber om ursäkt för stavfel)

    1. 💚 skriver:

      Men vännen jag vill bara hålla om dej och vagga dej så du blir lugn och får känna värme och trygghet. Du Måste söka hjälp! Ring en vårdcentral (hälsocentral) och säg du vill boka tid hos en läkare för att du mår jättedåligt psykiskt. Säg att du inte orkar mer! Du får då en tid och till doktorn kan du visa vad du skrivit här om det känns svårt att prata.
      Jag lovar dej att du får hjälp och allt kommer bli bra en dag. Du kommer bli en stark självständig person och du kommer bli lycklig. Det är bara så svårt tro det när man är ung men så är det. Alla människor har en ryggsäck att bära, en del är tyngre än andras och dom gör att man fpr ra i lite extra för att orka gå upprätt men efter en tid har man fått starka muskler… Du har ett underbart liv framför dej och du är värd det bästa. Gör nåt modigt och nytt så växer du som person, ta jobb som aupair i London eller USA till exempel. Din lillebror är inte ditt ansvar även om du känner så. Du kan berätta för läkaren om honom och säga du är orolig för han, dom är skyldiga att ta reda på hur det ligger till. Kanske han har det bättre i ett tryggt fosterhem för en tid.

      All lycka och styrka till dej. Kramar!

    2. Bah! skriver:

      Jag håller med 💚! Sök hjälp via vårdcentralen. Jag önskar SÅ JÄVLA mycket att jag kunde hjälpa dig. Du har mina tankar och mina stenhårt hållna tummar för att du ska få riktigt bra hjälp!
      Stor kram!

    3. Elli skriver:

      Men lilla älsklingen ❤️ Livet är för kort för att må så dåligt. Som de andra skrev sök hjälp på vårdcentralen, du kan även ringa socialen själv och berätta om din situation. Står du nära någon vän? Du kanske kan berätta för vännen som kan prata med sina föräldrar och be dem hjälpa dig? Eller någon släkting? Önskar jag kunde hjälpa dig men du är på god väg genom att skriva om det. Du förtjänar att vara lycklig och du äger din lycka

    4. Em skriver:

      Finns det någon i din närhet du kan flytta till? Någon moster/morbror/faster/farbror? Vän? Eller någon lärare i skolan att prata med? Min systerdotter har precis flyttat in hos mig och min sambo, hon är i din ålder och med samma boendesituation men har haft andra bekymmer. Hon behöver ett break från sin mamma och det låter som att du också kan behöva det ❤️

      Angående att plugga till sjuksköterska; du kan ju söka både bidrag och lån från CSN och på så sätt kunna ha en studentlägenhet eller liknande på studieorten. Jag pluggade för några år sedan men då fick jag runt 9 500 kr som jag använde en del av till min hyra. Kika på CSNs hemsida! Jag tror på dig! Det här kommer att ordna sig!

    5. Malin skriver:

      Om du bor i Kungsbacka så kan jag köra dig. Jag hoppas verkligen att du får hjälp.

    6. 💛 skriver:

      Mår så dåligt i hela hjärtat när jag läste din kommentar 💛 Du måste söka hjälp! Om du har telefonfobi finns det flera organisationer som du kan chatta med.

      https://www.1177.se/Tema/Psykisk-halsa/Soka-vard-och-hjalp/Soka-vard/Jourtelefoner-och-radgivning/

      Snälla gör det direkt! Ingen ska behöva må dåligt 💛 Ta hand om dig!

    7. Andj skriver:

      Hör av dig om du är i Malmö/Lund så kan jag hänga med om du vill ha sällskap till VC om det är jobbigt att ringa eller nått annat som behövs 💜

    8. Mother of dragons skriver:

      Fan vad ni är allihopa ❤❤❤❤

      Jag bor i Norrland ):
      Och jag har bara en vän egentligen och de bor redan 5 personer över 16 plus tre djur i ett litet radhus. Min närmaste släkting bor flera timmar bort (i stockholm,norrtälje och småstäder runt stockholm) och pappas sida bor i england.

      Blir så himla rörd att ni bryr er ♡♡♡

      Vad säger en då när en ringer till vårdcentralen? Är det i princip bara ”Hej jag mår dåligt och begöver ett möte för att remiteras vidare” eller hur gör jag?

      1. Andj skriver:

        Vill du så kan du få min mejl eller fb eller nått så kan vi prata, om du vill ha lite sällskap nån gång. Vet inte om jag kan hjälpa så mkt från andra sidan landet men om du vill prata om serier eller djur eller skola eller vad som så finns jag. En vän tog livet av sig i höstas och en annan är benägen så jag vill verkligen hjälpa om jag kan. Ingen ska behöva gå igenom det.

      2. M skriver:

        Min bror gjorde i princip så när han kände att han behövde hjälp. Han ringde upp och sa rakt ut ”jag mår så pass dåligt psykiskt att jag verkligen behöver hjälp nu”. Känn inte att du måste förfina eller hålla tillbaka. Trots att det säkert känns otroligt ensamt så är det inte fel på dig, bara din situation och det faktum att ingen tagit bättre hand om dig. Du är toppen och du kommer kunna ta tillbaka ditt liv! Jag lovar. Det kommer ordna sig.

      3. Språllar skriver:

        Vad BRA att du tänker ringa en vårdcentral.
        När du ringer tidsbokningen så brukar det först vara en telefonsvarare som ber dej knappa in ditt telenr och personnr. Sen säger rösten vid vilken tid dom ringer upp dej på.

        När dom ringer upp säger du ”Hej jag vill ha en tid till en läkare för jag mår jättedåligt psykiskt”
        Då bokar dom in dej på en tid.

        Skriv gärna upp allt viktigt du vill berätta vid besöket till läkaren. Det kan vara svårt komma ihåg allt annars.

        p.s Du ser vad många som bryr sej om dej, trots att ingen vet vem du är eller känner dej (än)

        Kramar!

      4. Sofie skriver:

        Jättebra att du har en vän! Bättre än ingen. En nära vän är bättre än tusen bekanta.

        Du är myndig. Det är bra!

        Ring vårdcentralen och i och med att du är myndig kan inte din mamma bestämma vad du ska göra.

        Kanske kan du plugga som sjuksköterska i en annan stad längre bort? Finns många skolor nära Stockholm.

        Du är jättestark som skriver här och som övriga skriver kan man ta mycket via nätet.

        När du börjar plugga, ta CSN fullt ut. Finns orter med bostadsgaranti.

        Man kan också ta med sin vän till läkaren om det känns bättre. 🙂

      5. A skriver:

        Åh, hjärtat gick sönder när jag läste ditt inlägg. Såg att du bor i Norrland. det gör jag med. I Umeå. Hör av dig om du bor i närheten och behöver hjälp med något, skjuts, fikasällskap eller vad som helst <3

    9. Anonym skriver:

      Ring socialen direkt! Har haft kontakt med soc pga av orosanmälningar 2007, 2016 & 2017 men trots att det varit rättegångar/berättelser om hur jag haft det hemma så har jag aldrig fått hjälp. Jag bönade och bad om en soc lägenhet eftersom jag sköter mig galant med skola osv men aldrig någonsin fick det lugnt hemma. Ring socialen och KRÄV ett stödboende (lägenhet som soc får betala) en sån har jag idag och mår så mycket bättre!!!🖤🖤 det behövs tyvärr att du skriker och skriker och berättar allt du varit med om innan dom gör något, det borde även finnas möjlighet att din bror får följa med dig ifall det skulle vara bättre än att han är kvar. LYCKA TILL

      1. Anonym skriver:

        Samhället är skyldiga dig och din bror en lägenhet och pengar så att ni kan försörja er ifall ni har det tufft hemma. Kämpa för en lägenhet skulle jag säga, soc betalar mat/hyra/kläder tills du själv har en inkomst!

  59. Anonym skriver:

    Jag trodde verkligen jag var över mitt ex men idag är det ett typ på dagen ett år sedan som han bjöd ut mig för första gången och minnena om det samt allt som hänt efter det gör s

    1. Anonym skriver:

      Så att jag ligger här helt lamslagen o med tårar sprutandes från mina ögon, orkar inte känna såhär då jag vet att han inte tänker på mig för ens fem sekunder. Jag vet också att det kommer bli bättre men jag är så himla ledsen nu, allt jag vill är att få vara med honom, den första trygga punkten jag haft i hela mitt liv..ääeee, det suger verkligen:(

      1. Saris skriver:

        Vännen, det blir bättre! Försök att inte tänka på honom så mycket och distrahera dig själv genom att t.ex. ringa/träffa en kompis, gå ut på promenader, träna, baka/laga mat, ta en lång dusch och bara ta hand om dig själv. Det är normalt att vara ledsen efter ett break-up, men se till att ta en paus från det då och då, och göra saker som ger dig ork och energi ❤️

  60. 🌹 skriver:

    God morgon alla härliga människor!

    Jag har sjukt dålig självkänsla och undrar om ni har några bra och kloka råd hur jag ska bygga upp den/mig?
    Jag har inga vänner men önskar att jag hade. Ingen karl har jag heller och det finns också på önskelistan.

    Min uppväxt bestod av en väldigt dominant far och en självupptagen mor. Mobbad i skolan. Utfryst som vuxen. Ja ni fattar… I övrigt är jag rätt normal trots allt, ser bra ut, hyfsad ekonomi, inga stora problem… Känner bara att jag inte har nåt att komma med, tror inte jag duger till nåt alls. Rädd för så många saker

    Hit me!

    1. Kudde skriver:

      Var finns du i landet ungefär?

    2. Criss skriver:

      Vad tycker du om att göra? Fritidsintressen? Något du är bra på, vill bli bra på? Om man tycker något är roligt så är det lättare att bli bra på det och känna sig trygg. Visst, en massa floskler… Men fokusera på dina fritidsintressen. Eller om du orkar, läs någon kurs på halv/kvarts-fart. Nu är jag i en relation sedan sex år men dessförinnan levde jag ensam i över tio år. Jag gick på kurser och var med i föreningar, allt från spanska till föreningsverksamhet inom solidaritetsrörelsen. Om det inte ger vänner så ger det bekanta och något att se fram emot. Flyttade utomlands för jobbets räkning utan socialt nätverk och pga hattande fram och tillbaka till Sverige så resulterade det i att vänner i Sverige försvann och det var svårt att bygga upp nya relationer. Men jag hittade ett gym att besöka, jag gick på träning i tai chi samt hade min språkkurs. Även om det inte gav mig nya vänner (också för att jag inte riktigt orkade bygga vänskap själv heller) så var det en möjlighet att träffa människor. Sverige är ju fullt av kurser och föreningar så jag hoppas att du kan hitta något och ge inte upp! Lycka till!

    3. M skriver:

      Har en god vän som jobbar med sådant här så har snappat upp en del tips från henne och jag tror att störta grejen är att helt enkelt göra till en vana att ändra sättet du tänker på och om dig själv. Låter flummigt men vakna varje morgon och säg till dig själv att du är bra, stark, modig och härlig! (slår vad om att det är sant!) Även dagar då du inte alls känner så, säg det högt till dig själv, sen fattar du beslut i vardagen baserat på dessa fakta. Ser du någon på jobbet du gärna vill prata med, tänk på att du är bra, stark, modig och härlig – så varför skulle du inte prata med henne/honom? Vill du testa någon rolig grej på gymmet? Gör det! Vill du lära dig laga mat, gå en kurs tillsammans med en massa andra människor!

      Att du varit utfryst har inte med dig att göra. Ingen behandlar dig dåligt pga dig. När folk är elaka har det 100% med dem själva att göra. De är osäkra på vad annars de ska göra eller vad de ska tänka om sig själva så de koncentrerar sig på att försöka definiera dig. Ingen som är lycklig och stark i sig själv behöver trycka ner eller frysa ut någon. Tänk vad fantastiskt det är att du inte är den som behandlat någon så.

      Du är bra, stark, modig och härlig och har all makt att ge dig ut och skapa en annan vardag. Hejar på dig!

  61. WA skriver:

    Någon som har tips på hur man hanterar extrem barnlängtan? Är i sluttampen av min utbildning nu, jag och min sambo har bestämt att slänga kondomerna i augusti. Problemet är bara att jag känner att jag kan inte vänta till augusti. Jag har velat ha barn i fyra år nu, men det är nu senaste året som min kropp verkligen skriker efter att bli gravid. Vet inte om någon annan varit med om det? Jag känner av varenda ägglossning, plus att det verkar som att min kropp reglerat så jag har kortare menscykel för att jag ska ha 2 ägglossningar i månaden…

    Anledningen till att vi ska vänta är för att vi vill hinna spara ihop pengar så vi har iallafall 40-50 tusen till bebisen kommer, gärna mer för att kunna vara föräldralediga tillsammans ett par månader. Jag vet att det är mycket bättre att vänta till augusti men ändå tänker jag på bebisar i stort sätt dygnet runt, köper bebiskläder, planerar föräldraledighet, kollar vagnar. Det tar upp mycket tid och jag vill verkligen inte hålla på som jag gör men jag vet inte hur jag ska sluta.

    Någon som varit med om samma sak och kan tipsa om hur jag kan hantera min längtan?

    1. Småbarnsmamma skriver:

      Känner så väl igen mig! Läste en lång utbildning och längtade enormt. Tyckte att det blev lite lättare när vi bestämt ett datum då vi skulle sluta skydda oss.

      Nu i efterhand önskar jag att vi gjort extra mycket roliga grejer tillsammans som par, kanske hade det distraherat lite från den extrema längtan? Men när folk föreslog sådant kändes det inte aktuellt alls, jag bara väntade på att livet skulle börja typ.

      Har inga egentliga tips. Det är väl biologiskt att längta och svårt att bortse från. Men jag ångrar inte att jag väntade, jag fick min fasta tjänst som gravid. Skönt att slippa oroa sig och jag är stolt över att vi skapade bra förutsättningar och en bra start för bäbisen. Bara håll ut! Sen kan det gå otroligt snabbt och vips har du din bäbis!

      Lycka till<3

      1. WA skriver:

        Tack för att du tog dig tid att svara! Jag blev jätteglad och lite lättad om jag ska vara ärlig, att någon annan upplevt samma sak. Skönt att du fick jobb och att du har bebis nu <3! Det är det jag känner också, vill skapa så bra förutsättningar som möjligt för barnet. Ha det bäst!

  62. Helenan skriver:

    God morgon. En undran: jag är kvinna och gift med en man. Vi har två barn (fem och två år) och har det väl som småbarnsföräldrar har mest – körigt. Här hemma basar jag. Det är inget som bestämts utan det har bara blivit så. Vi har en almanacka på väggen som jag synkar med alla kallelser och speciella dagar av olika slag, åker vi bort är det jag som förbereder, packar, tänker ut lång tid i förväg etc, jag tvättar ALL tvätt och sköter efterarbetet med den, jag plockar allt plock (vi har städ var fjortonde dag), är det ”dags” för något (bad, vaccinering av katt, besiktning av bil etc) är det jag som har koll på det, matkassefri vecka är det jag som gör veckomenyn, jag har koll på att de har kläder till nästa dag (ur och skur). Det är jag som har har helikopterperspektivet. 50/50 att vi handlar, lagar mat och lägger barn. Min man hämtar barnen en dag mer än jag i veckan annars är det han som lämnar och jag dom hämtar. Vab kör vi varannan dag. Jag jobbar 80% och förlorar ett antal tusen på det varje månad. Jag får gå och be om mer hos min man som tjänar dubbelt så mycket som jag, vid behov. T. ex. på fredag ska jag till frisören och det är tveksamt om det kvalificerar som behov. Frågan är: är detta normalt, eftersträvansvärt, sunt? Jag rör mig mellan hem och jobb endast, känns det som, och inget däremellan för jag har varken tid eller råd. Men det ska vara så kanske?

    1. Jen skriver:

      Varför har ni inte gemensam ekonomi om ni är en familj? Det har jag och min man. Om ni vill fortsätta med separerad ekonomi tycker jag ni borde ni betala procentuellt av vad ni tjänar mot hushållssysslor, mat, städ, barn etc. du säger att ni nu betalt 50/50, men du jobbar bara 80% medan jag antar att din man jobbar 100%. Det låter orättvist om ni då delar lika på kostnader. Finns MÅNGA diskussioner om detta på ekonomista-gruppen på Facebook.

    2. A skriver:

      Det låter som att du redan sitter på
      Svaren själv 😊 Du får sätta dig ner och förklara för honom att du drar i princip hela lasset själv och att iom att han tjänar bättre så måste han avvara en peng då och då för att du ska kunna unna dig. Ska man ha det upplägget att mamman sköter allt med hemmet och barn så ska väl pappan jobba och se till så pengarna finns ( i ditt fall skjuta till med pengar ibland åtminstone) Säg också till honom att du vill hinna träffa någon kompis, hitta på något ibland och då får han ta ungarna åtminstone de tillfällena.

  63. Anonym skriver:

    Någon som funderar på att bilda familj? Min kille vill nu, då skulle det ju bli i slutet på året. Jag tänker typ om man börjar försöka om ett par månader (om jag kommer känna mig redo då?) Så det blir 2019..men jag vet inte. Vi håller på mycket hemma och för mig känns det som att under detta året kommer de mesta bli färdigt, vågar liksom inte köra innan saker är färdigt. Mardröm att stå där höggravid och saker kvar att fixa. 😂 Alltså typ renovering osv.. Vi har varit tillsammans flera år och bor i hus med fasta jobb. Är 25.. Ingen av mina vänner planerar inför barn närmaste tiden överhuvudtaget. Det enda jag vet är att när vi väl har barn vill jag ha minst 3. Men vet inte när jag vågar prova, när är man redo.. ❤️

    1. Solis ☀️ skriver:

      Har tyvärr inget konkret tips, men tänk på att det absolut inte behöver bli ett barn på första försöket. För mig tog det över ett år. Så planera inte för när ni vill/inte vill att barnet ska födas, troligtvis kommer det inte riktigt gå som planerat i vilket fall som helst.
      lycka till! 😊

  64. HL skriver:

    Hej!

    Jag har tyvärr haft huvudvärk konstant i 19 månader.
    När jag fick huvudvärken undersökte 10 st olika läkare mig och alla kom fram till att det var spänningshuvudvärk ( jag har aldrig haft problem med huvudvärk tidigare). Tillslut var det en läkare som kom fram till att jag har en likvorläcka vilket betyder att mitt ryggvätsketryck är lågt. Ryggvätskan (likvor) fungerar som en skyddande kudde runt hjärnan och eftersom det är lågt så uppstår huvudvärk. Jag har även problem med pulserande tinnitus. Jag upplever att läkarna i Sverige inte kan mkt om detta tillståndet och läkarna har tyvärr inte hittat vart läckan sitter så de kan inte gå in och täppa till.
    Jag ville bara dela med mig av min historia så att fler med oförklarlig huvudvärk kanske kan få en förklaring till huvudvärken.

  65. Erika skriver:

    Någon mer i dryga 30- årsåldern som inte vill ha barn? Är 33 år gammal, pågående livskris pga vad 17 ska man hitta för mening med livet nu då? Känner mig så utanför, både i bekantskapskretsen och i samhället i stort. Undrar liksom vad det är för fel på mig som har noll biologisk klocka? Är gift med världens bästa man som också är 100 % säker på att han inte vill ha barn. Men jag känner på riktigt ingen annan i min ålder som har valt samma slags liv. Börjar tappa kontakten allt mer med vännerna för de lever helt andra slags liv 🙁

    1. M skriver:

      Är nästan 30 (så några år yngre än vad du är) och är tillsammans med en man som är 10 år äldre och som alltid varit säker på att han inte vill ha barn, och då jag pga PCOS vet att jag kommer får svårt att få barn så har jag liksom alltid bara sagt att jag inte vill det heller. Det har väl varit en försvarsmekanism – MEN, det var inte det jag skulle säga egentligen utan mitt tips är att skapa ett annat typ av äventyr, ni två. Du och din man kan ju ta ett år ledigt och resa jorden runt om ni vill eller köpa hus och renovera långsamt precis som ni vill, ni kan boka in en massa roliga kurser på kvällarna (matlagning, dans, klättring, vinprovning whatever) och göra tusen saker som dina vänner inte lika lätt kan göra då de ju har barnen. På vägen kommer ni att träffa andra par i samma sits och skapa en ny vänkrets som prioriterar samma sak. Jag och min pojkvän har rest supermycket tillsammans och träffar alltid par som valt samma sak över barn och familj. Man måste inte ”pressa in sig” i samhällets mall och man måste heller inte känna skam för att man inte vill det.

    2. Barnfri skriver:

      Åh, första meningarna låter jättelikt min situation! Är snart 34, trodde man skulle ha koll på läget och framtiden nu men kan fortfarande känna sig lika osäker som när man var 20 trots högskoleutbildning, fast jobb och radhus… 😄😬
      Är jätteosäker på barn, tror jag vill men inte nu, kanske om 5-10 år och det rimmar ju illa med min ålder… Vissa dagar vill jag inte alls. Kan verkligen se fördelarna med att aldrig skaffa barn. All tid och pengar för bara en själv och ens partner, sovmorgnar, resor, restaurangbesök, vara uppe sent och bli full (allt detta utan att behöva barnvakt alltså). Inte oroa sig för en annan människa, skolgång, mobbning, sjukdomar, blöjor, uppfostran.. Ja du ser. Tycker inte det är konstigt alls att du inte vill ha barn och vet att många känner likadant (OBS ingen diss till barn eller föräldrar, finns ju massa fördelar också). Blir lite avundsjuk på att du verkar säker på din sak, vill också va det åt ena eller andra hållet. Tycker det är tråkigt om folk inte kan va vänner längre bara för att de skaffar familj, har inte det problemet själv men kanske kan du skaffa lite nya via nätet/fritidsintressen el liknande? Ville mest att du ska veta att du inte är konstig alls med denna långa kommentar… ❤️👍🏻

    3. Kudde skriver:

      Vi finns men kanske inte syns så mkt 🙂

  66. Kajsa skriver:

    Ok. Jag har ett problem. Det finns en kille som jag typ gillar. Vi har varit på dejt två gånger, men senaste gången var i oktober. Sedan sa jag att jag gillade honom och behövde veta vad han kände för mig. Han sa att jag var jättetrevlig etc men att han inte kände något sådant för mig. Vi fortsatte ändå snacka ett tag. Sen hördes vi inte på typ två veckor och jag tänkte att ”Ok, skitsamma. Bara en kille, du bryr dig inte.” Sen tog han kontakt igen och sen dess har vi fortsatt prata lite varje dag om allt eller inget. Allt känns så enkelt och bra med den här killen och jag vill träffa han igen. Men jag är rädd att om jag visar att jag gillar honom igen (Gillar i som vill lära känna mer, kanske annat också.) så förstörs allt. Han kanske inte alls gillar mig utan tog kontakt igen för att vara trevlig? Åh.

  67. GalenKattant skriver:

    Hej!
    Jag lider av allvarlig depression och ångest, gjort så under flera år.
    Har pga detta helt tappat socialt umgänge förr utom familj och sambo. Vet inte alls hur man får vänner i vuxen ålder men det skulle vara så kul med någon/några att babbla med.

    Går i behandling nu och försöker skapa nåt slags ”normalt” liv. Jag gillar musik, matlagning, handarbete och KATTER.
    Finns det nån som skulle vilja prata med mig vore jag himla glad.

  68. Molly skriver:

    Någon som är runt 30 år som vill följa på instagram och ev chatta lite. Och om man klickar ses och hänga? Behöver fler vänner.

    Bor nära Örebro.

    Obs är inget pervo, haha🤣

    Jag är i förhållande sen flera år tillbaka.

    Småfakta:
    Skorpion med ascendent i skytten
    Tillsammans med tvilling
    Kvinna
    Straight
    Älskar djur, speciellt katter
    Tycker om lugn och ro
    Introvert
    Opluggade för stunden
    Älskar vetenskap

  69. Steffi skriver:

    Hej,
    Jag läste på Bisse blogg (Nouw) att somliga köper följare på instagram/bloggar. Är det verkligen sant att man kan göra så? Vem betalar till vem? Låter helt otroligt att man kan ”köpa följare”!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla