ÖPPET SPÅR!!!

22:00 12 Jan 2018

Öppet Spår:

Nu är det dags igen! 
Undrar du över vad detta är för något så kan du läsa mer HÄR!!!

485 kommentarer | “ÖPPET SPÅR!!!”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Anonym skriver:

    Hej alla! Som jag har längtat efter att få prata med er.

    Tänkte börja hela den här tråden med att skriva att jag misstänker att min bättre halva, min man, börjar bli riktigt utmattad och håller på att gå in i väggen. Alla symptom finns. Det tär mitt hjärta totalt. Han jobbar ca. 12 timmar varje dag OCH hans jobb kräver också att han är ”på” även när han inte är där fysisk (så nästan 20 timmar). Det tär sönder honom. Hur ska jag, som hans partner, göra? Han tappat fort tålamodet och båda ligger på var sin sida av soffan och gråter i tystnad för det mesta. Jag för att det är så frustrerande och jag inte vet hur jag ska handskas med utmattningsdepression, som han nog har. Och han för att han genomgår det. Hur gör man för att stötta en som är så utmattad att till och med att plocka upp efter sig är omöjligt och sömn är deras enda ”glädje”?

    Tips mottages <3

    1. Shark skriver:

      Har han besökt VC?

      1. Anonym skriver:

        Nej. Han vägrar inse att han håller på att gå in i väggen, eftersom han ”älskar sitt jobb”, och han vägrar därför att åka till VC. Han säger bara: Dålig period.

        .. Men efter 5-6 år känner jag honom ut och in, och vet att en dålig period inte är såhär.

    2. Krösamaja skriver:

      Jag vet hur jobbigt det kan vara med en bättre hälft som inte mår bra. Att stå på första parkett och titta på men inte kunna rå på problemet är nog det värsta.
      Ärligt talat så är det nog inte så mycket du kan göra förutom att få honom att söka till vården och få hjälp där ifrån.
      Min fick hjälp och ibland kan det behövas både tabletter, vila, terapi. Det är inviduellt.

      1. Anonym skriver:

        Vad skönt att man inte är ensam. ❤️ Mitt hjärta knäcks i tusen bitar varje gång jag ser honom komma hem. Hans glädjande blick är numera helt död och han känns ibland som en levande död. Jag blir så frustrerad och extremt ledsen!

        1. Krösamaja skriver:

          En stor stöttande kram till dig. Det är så tufft att känna sig ensam i en relation. Så envis han är, lider med dig. Den som står närmast är ibland den som har minst påverkan. Konstigt nog är det när de som är utomstående och ser hur en människa mår som får en person att öppna ögonen. Att han inte lyssnar på dig är kanske för att du är för nära helt enkelt.

    3. Krösamaja skriver:

      Jo såklart det du KAN göra är att finnas där för honom och peppa honom till att vilja må bättre. Stort lycka till.

    4. Saphira skriver:

      Okej tryckte på gilla utan att gilla, om du förstår.
      Vet inget alls om det du pratar om egentligen, mer än att jag kan relatera till att ligga på varsitt ställe och gråta för att allt är så jobbigt.
      Men tänker liksom Shark att din sambo MÅSTE söka hjälp. Hellre för tidigt än för sent. Och låter i din sambos fall som att det verkligen inte är för tidigt.
      Hopppas att allt går bra iaf<3

    5. Emma skriver:

      Jag var i exakt samma situation som dig två månader sen och en dag small det och min man föll ihop. Idag är han sjukskriven och får hjälp vilket är jätteskönt men det är så jobbigt att se sin älskade så sjuk.
      Jag ville mest säga att du är inte ensam (ibland känner jag mig så ensam och alla andra är så jäkla lyckliga) och att det finns bra hjälp att få. Försök prata med honom och berätta att du är orolig. Det kommer bli bra ska du se <3

    6. Du och jag Alfred. skriver:

      Fy så tufft! Lider med er båda. Jag har gått in i en utmattningsdepression själv, trots alla tecken insåg jag det inte förrän botten var nådd. Tragiskt nog. Jag levde iofs ensam då det hände men är tyvärr inte säker på att jag lyssnat om jag levt tillsammans med någon. Jättetufft att höra men i mitt fall sant.
      Jag skulle uppmuntra dig till att prata med honom de stunder då ni inte ”ligger och gråter i soffan”. Försök nå honom i stunder som inte är så laddade. Inser går. Ta promenader, var ute i friska luften. Låter banalt, jag vet, men promenader på flera timmar räddade bokstavligt talat mitt liv! Finns där för honom. Och om bu det värsta skulle hända, att det bara tar stopp en dag (det gjorde det för mig, jag kom inte ur sängen och låg bara och skakade i veckor) så finns till hands och se till att din man tar hjälp! Det kan behövas terapi, mediciner och lång vila. Sjukskrivning är nödvändig och även detta kan vara ett stort steg, att ens ringa till vårdcentralen. Håll ut och finns där! Önskar jag kunde ge dig mer… Det jag ändock vet är att även om en når botten så hår det att ta sig upp och komma tillbaka. Stor kram och lycka till!

      1. Du och jag Alfred. skriver:

        En del stavfel men jag hoppas du förstår vad jag ville ha sagt 😊

    7. Em.e skriver:

      Fick diagnosen i höstas, fortfarande sjukskriven. Tror inte du kan göra så mycket mer än att låta honom gråta och låta han strunta i allt, som att plocka undan efter sig etc. Mår lite bättre nu, men när kroppen tar över helt som den gör när man blir utmattad finns det inte mycket någon kan göra eller säga för man har själv ingen kontroll över vad som händer. Se till att han söker hjälp dock, de säger att ju längre tid det tog tills man söker hjälp och stannar upp, ju längre tar återhämtningen.. Han ska självklart inte jobba i det läget, när det väl ”smäller” på riktigt så kommer det vara helt ovärt, hur mycket man än gillar sitt jobb. Vila, försöka få i sig bra mat och energi, promenader och BARA göra det man orkar och som känns bra är vad han borde göra. Inget jobb i världen är värt att må dåligt över, har jag lärt mig nu. Försök få han att söka hjälp, säg att DU ser vad som håller på att hända för det är inget man tänker på själv innan det händer

    8. Anna skriver:

      Jag har själv utsatt mig för mycket stress under en längre tid och det har lett till att jag fått kroppsliga symtom på det. .som tex hjärtklappning. Det fick mig att söka VC. Synd bara om det ska behöva gå så långt innan man drar i bromsen. Men jag kan förstå din man, jobbet och alla krav/förväntningar som finns. Man har helt enkelt inte tid att vara sjuk. Tyvärr så måste han ju inse själv vart d bär hän om han fortsätter så här.

    9. Lina som gillar statistik skriver:

      Finns det någon möjlighet för sig att kontakta HR på hans jobb och ”slå larm”? Eller kan du kontakta någon av hans kollegor och uppmärksamma dem på att han inte mår bra även om han säger att han mår bra? I egenskap av orolig partner liksom. Känns ju absurt att bara behöva vänta ut det även om jag fattar att det kanske är så som är vanligast.

      1. Em.e skriver:

        Gillar din idé, men HR kan man kontakta anonymt vilket jag tycker hon ska göra istället. Så han inte känner sig sviken av sin partner i samma veva om han skulle reagera negativt

        1. C2 skriver:

          Anonymt låter bra. Tror också att känslan av svek kan bli stark.

    10. Anne skriver:

      Jag är i samma sits. Min sambo driver eget företag och hans inkomster matchar inte våra utgifter = Han måste jobbajobbajobba nästan dygnet runt och bär enorm stress på sina axlar. Han vet själv att han är deprimerad och utmattad, men vägrar söka hjälp eftersom han 1. Känner att han inte har TID att vara sjukskriven och 2. Vet att han inte kan äta medicin eftersom han inte tål ssri och har testat allt man kan testa.

      Lätt är det inte. Det tär på förhållandet och familjen rejält. Vi har även två små barn och ett till på väg.

    11. C2 skriver:

      Att jobba mycket är fullt tillräckligt för att bli utbränd. I mitt fall var det en salig röra av orsaker. Många dödsfall i min närhet och inkapslad sorg. Varför lever jag och en av mina bästa vänner är död? Har det hänt något mer som kan ligga bakom din mans mående? Har han mist någon anhörig, oroar han sig över ekonomin? Finns det nån annan som mår dåligt i hans närhet? Vi påverkas ju av så mycket. Sen generellt så är ju män tystare när det pratas psykisk ohälsa. Tyvärr kanske det bara är att vänta på den slutliga kollapsen hur jobbigt det än låter.

  2. Marielle skriver:

    Sitter på ett tråkigt MTR-tåg mot Stockholm, framme först 23.20… Tips på något jag kan döda tid med? Något kul att lösa på nätet eller… Vad som helst.

    //Uttråkad

    1. Hanna skriver:

      http://www.damnyouautocorrect.com ska du gå in och slösa tid på Marielle ☺️

    2. Gurkan skriver:

      Hiho kids på Youtube tycker jag är så bra! Speciellt kids describe: https://www.youtube.com/playlist?list=PL2etPlnTb9sXzqjhzpNfK1UT2M20kQJdp

    3. hanna skriver:

      Läs Flashback-tråden ang morden i Bjärred

      1. Silverräven skriver:

        Kan du inte berätta lite vad som står, var det mamman eller pappan som gjorde det?

        1. hanna skriver:

          Den ”sanning” som främst ligger inträden är att barnen var svårt sjuka, förmodligen i någon form av kronisk trötthetssyndrom (ev kombinerat med annat) och att mamman var sjuk i obotlig cancer. Pappan mördade resten av familjen, kanske genom förgiftning, och tog därefter sitt eget liv genom hängning. Han pallade helt enkelt inte mer och såg ingen framtid för någon i familjen.

          Ett annat alternativ i träden är att mamma dödade barnen och sig själv och att pappn hittade dem och då tog livet av sig.

          Ett tredje alternativ att någon av föräldrarna led av Münchhausens by proxy. Finns dock NOLL belägg för detta.

          Obs ingen av dessa är mina sanningar utan sammanfattar tråden

          1. Silverräven skriver:

            Hm jaha det gav ju inte så mycket klarhet. Jag tycker att jag har läst om barnen och om pappan men inte ett ord om mamman (i media) så tänkte om det var hon som gjort det.

            1. hanna skriver:

              Kan nog ha delvis att göra med att pappan är ”kändare”. Vi är ju tex många som haft honom i skolan och vet vem han är. Han hade även någon hemsida för sitt privata företag (konsult?) och släppt flera officiella texter. Hon är väl mer en vanlig anställd. Barnen blir ju per automatik intressanta då de ju är mördade barn.

      2. Anna skriver:

        Ett så fruktansvärt osmakligt tips på sysselsättning! Hur kan du ens komma på tanken att föreslå att någon ska fördriva tiden genom att läsa lösa spekulationer om en familjetragedi? Som att det är något slags underhållning?

        1. Känner du likadant, skriv till svar på tal skriver:

          Klart det är intressant. När tiden gått lite, 10 år eller 30 år eller 50 år, är det precis lika mycket familjetragedi och de efterlevande är fortfarande ledsna. Men då är det OK att till och med SVT och SR gör dokumentärer fulla med spekulationer och oförklarade familjetragedier.

          Det är inget konstigt med att tycka det är intressant, det är helt mänskligt. Precis som man kan sätta på en film om förintelsen, inte skäller man på folk då för att de använder ”förintelsen som någon slags underhållning”

          1. Anna skriver:

            Menar du att du inte ser skillnaden mellan å ena sidan en dokumentär som görs 10-30 år senare, oftast grundad på flera månaders researcharbete och utförd av yrkesfolk och å andra sidan lösa rykten och spekulationer efter några dagar, som görs på en anonym skvallersida som Flashback? Det är en milsvid skillnad, tycker jag. Jag vet inte precis om jag skäller, men visst, jag tycker att det är direkt osmakligt att bidra till ryktesspridning. Jag har ägnat de senaste dagarna åt att trösta och försöka förklara det som hänt för ett av mina barn, som nu har mist en skolkamrat. Att läsa saker som att barnen är intressanta för att ”de är mördade barn”, ja, det får mitt hjärta att brista.

            1. Kännder du likadant, skriv till svar på tal skriver:

              Jag tycker såklart de finns en skillnad och skulle aldrig sitta och spekulera på flaschback själv.

              Men på ett annat plan tycker jag kanske ändå att det är samma sak…?.Flashback är skräp, men jag tycker inte det är konstigt at tycka mord är intressant. Nästan alla tycker den typen av händelser är intressanta, och i grunden bygger intresset på samma sak, oavsett hur mycket resasch som har bedrivits och oavsett hur lång tid som passerat. Även gamla tragedier sörjs av de närstående som färska.

              Alltså jag menar att det är samma intresse som driver, bara olika förklätt när man ser en dokumentär om en gammal massmördare som mördade barn och när man läser den där tråden.

              Men jag håller med om att flaschback är hänsynslöst och elakt och skulle önska att det inte fanns såna platser att släppa spekulationer och lögner lösa på, utan ansvar vad man skriver.

    4. Em.e skriver:

      Gå in på listverse.com

  3. Krösamaja skriver:

    Nyduschad, pjamas, not single but ready to mingle!

  4. Ganska ny på kontoret skriver:

    När man mejlar i jobbet, ska man svara med ”tack!”-mejl när man tex fått svar på en fråga eller fått en handling överskickad, för att vara trevlig? Eller gör detta att folk måste öppna massa onödiga mejl, som dränker ner deras inkorgar?

    Funderar på detta varje dag………

    1. Anonym skriver:

      Beror på vem som skickar det och vad det är. Jag brukar dock för det mesta skriva kort ”tack! :)” – Tycker själv att det är trevligt att få det själv.

    2. Elvira skriver:

      Tänker att man svarar tack då det är ett tecken på att man uppskattat personens svar, samt att man är trevlig. Uppskattar själv när jag får tack av folk som har frågat mig saker via mejl 🙂

    3. Anonym skriver:

      Jag tycker om att få små tackmejl. Dels är det en bekräftelse på att det jag skickat kommit fram. Sen om man har en tät mejlväxling med någon så värmer det om man önskar varandra trevlig helg eller en härlig semester. Så tycker iaf jag.

    4. Panda skriver:

      Jag brukar oftast svara med ett tack! Tänker att då vet ju den andra att jag fått svaret också!

    5. Tussilago skriver:

      Haha det här har jag också tänkt på! Jag brukar skicka ett tack, men får sälla tack själv. Fortsätter dock vara trevlig ändå 😉

    6. Sb skriver:

      En fråga som jag nog aldrig hade tänkt på innan, men TACK för att du tog upp den!

    7. Cheizohl skriver:

      Om jag får snabbt svar/återkoppling/hjälp med mitt ärende skickar jag nästan alltid ett kort tack till kollegan som hjälpte.

      /Cheizohl

    8. Jenny skriver:

      Jag brukar svara med ett kort tack, men en sak jag gör som tydligen irriterar många är att jag skriver ofta i rubriken vad jag vill i mejlet, typ: Uppdaterat granskning, inlagt på server.

      O sen inget i mejlet.

      Men det är för att jag aldrig kommer på nån rubrik att skriva 😂

    9. Lina som gillar statistik skriver:

      Jag tycker att återkoppling är bra. Så gärna ett tack. Lätt att radera mail ifall personen som får det tycker att det är onödigt.

    10. Ganska ny på kontoret skriver:

      TACK för alla svar 😉

      då har jag härmed fastställt att de flesta föredrar ett tack trots att det blir extra mejl i inkorgen, och kan hädanefter svara tack utan att fundera på det!

  5. hej skriver:

    Hej! Åker till london nästa vecka, hit me med era bästa tips <3

    1. Anonym skriver:

      Massa bra museer där, hitta ett som intresserar dig. Lite fel årstid för parkhäng kanske. Fin botanisk trädgård med gångbana uppe i träden, kanske lite fel årstid för det med 😂 men en fin stad att promenera runt i

    2. Saphira skriver:

      Harry Potter-museet<3

      1. hej skriver:

        redan inbokat! plus cursed child 🙂

    3. Sara skriver:

      Gå på top secret comedy club, inträdet är en ynka pund, de kör alla dagar i veckan, blandad publik, kul! Boka på deras hemsida. Se en musikal!!

      1. hej skriver:

        ooh tack för tips! ska se lion king, hoppas den är bra. ska definitivt kolla upp comedy club 🙂

        1. Sara skriver:

          Åh vad kul! Jag var där i november och såg Les Miserables då, så bra. Vill tillbaka nuu, är avundsjuk hehe

          1. hej skriver:

            åhh den skulle man kanske se? verkar ju svinbra

            1. X skriver:

              Gör det, jag tycker inte ens om musikaler (trodde jag) och ville inte ens gå egentligen, men vart helt såld!

            2. Sara skriver:

              Jaa den ÄR svinbra, gå!

    4. JenPen skriver:

      The Dungeon!!! Så jäkla coooolt.

    5. Rebecca skriver:

      Ät på Dishoom, gå på Whitechapel gallery. Häng kring östra centrum, finns massa nice ställen för unga människor.

      1. Jen skriver:

        Dishoom är bäst!!!

        Det finns roliga marknader både i camden town och brick lane (söndagsmarknaden i brick lane är bra!).

  6. J skriver:

    Förra veckan blev det linssoppa och kika in här emellanåt. Nu lagar jag grönsakssoppa med kyckling o hemgjorda äggnudlar. Mums!

  7. N skriver:

    Är man sorglig som sitter hemma ensam en fredagskväll? Jag gillar att vara själv (inte hela tiden dåå), men ändå kan jag känna mig så patetisk när jag tänker på att jag ”borde” vara ute nu, eller mysa med någon kille. Vad ska jag göra?

    1. Ajlin skriver:

      Nej! Jag är ofta hemma själv, trots att jag har kille till och med. Vi är särbos och ibland är det bästa jag vet att få laga en middag själv utan att nån ska vara och bestämma vad jag ska äta, få ha fjärrkontrollen och godisskålen i fred och få stänga av tvn och gå och lägga mig precis när jag vill. Gärna 21.30 när På Spåret är slut.

    2. Annie skriver:

      Gör som du vill! Alla är inte supersociala och det är inget fel med det. Jag älskar att vara själv.

    3. Krösamaja skriver:

      Inte ett dugg. Det är skönt att vara hemma en fredag. Same here. Finns inget man ”Borde” ”man” gör det som känns bäst! Så skönt med att vara vuxen liksom 😀

    4. Språllar skriver:

      Känn dej inte sorglig. Det är ju mysigt sitta ensam, om man gillar det -äta nåt gott, se vad man vill på tv eller inte se nåt alls…
      Livet är långt och några månader hit eller dit med ensamhet spelar ingen roll. Du ska vara den DU ÄR, inte den du tror andra vill du ska vara. Gillar du att vara ensam mest hela tiden, jamen var det då. Punkt!

      Love 💚

    5. Klausul skriver:

      Feel you <3 Introvert här också. Bor dock ihop med min pojkvän sedan snart två år och skulle inte klara mig utan honom, men att gå ut eller festa osv på helger pallar jag bara inte. Jag har liksom ingen lust. Får ångest av tanken på hur tråkig alla tycker jag är, och inbillar mig att alla ser ned på mig för det också. Helt galet. För övrigt jobbar min pojkvän ofta hela dygn, sena kvällar osv så jag sitter också själv för tillfället. Eller själv och själv. Min lille jycke är trogen vid min sida alltid.

    6. Elsa skriver:

      Detta är typ mitt liv. MEN. Jag skaffade en valp och nu är jag aldrig ensam och slipper ”kravet” att alltid vara ute på krogen under fredags -lörsdagskvällarna. Vi myser nu framför en bra film och jag mumsar på ost och dricker vin med en liten varm vovve i knät.

      Bor som tur i ett väldigt hundvänligt land och kan därmed gå ut med hunden överallt ifall jag skulle få sug på publivet eller fin restaurang. Kille och bra sällskap saknas dock 👺

    7. Postar inte alls för snabbt :( skriver:

      Jag hatar att vara ute. Älskade det förut men nu ligger jag helt ensam i min säng och ser Black Mirror på Netflix och chattar med er. Bästa fredagskvällen. ❤️ Gör det som glädjer dig, och inte det som du tror andra förväntar sig av dig.

    8. Sanna skriver:

      Enda killen du borde känna att du ska mysa med heter Netflix 😉

    9. Josse 🤱🏻 skriver:

      Jag älskar att vara ensam (hur ensam man nu kan vara med sambo & två småbarn..) och min sociala kvot är ordentligt fylld bara av att umgås med dom & småprata med någon förälder samt förskolelärarna vid hämtning/lämning.
      Känner mig så tråkig ibland, men jag har alltid varit en ensamvarg 😊

    10. B skriver:

      Jag är alltid själv trots sambo

    11. Rosahallon skriver:

      N – Jag kände ofta som dig när jag var yngre men ju äldre jag blivit (30 nu så kanske rätt ung fortfarande enl vissa, beror nog lite på vem man jämför med ☺️) desto mindre ångest har jag för att spendera fredag eller lördag kväll ensam i soffan. Nåt gott att äta, dricka, bra musik, telefonen, paddan och/eller tv, film eller youtube är underbart! ”Förr” tyckte jag det kunde vara jobbigt att vara inloggad på typ Facebook, gilla inlägg på sociala medier eller liknande på tider då man ”inte borde vara hemma och hänga på nätet utan vara ute och hänga med kompisar” men nu när man har Internet med sig i telefonen och kan vara inloggad typ var som helst och när som helst har jag ingen ångest för det heller! Ingen som vet om jag surfar från min soffa eller från en fest, krogen eller liknande 😉 Så fortsätt du ha dina ensam-kvällar!!! 😃

    12. N skriver:

      Tack för era fina kommentarer <3 Ni har förstås rätt, och det känns bättre nu.

    13. Rebecca skriver:

      Neeej finns typ inget skönare än att vara hemma själv en helkväll. Jag laddar med snus, vin och lögodis sen kollar jag Netflix eller någon nice film. Måste ha minst en sån kväll per månad, helst oftare. Som tur är min sambo mer social och gillar att gå ut och hänga med kompisar på eget håll 🙂

  8. Ajlin skriver:

    Hit me med era bästa lakto-ovo-vegetariska recept!

    1. Amanda skriver:

      Spana in @portionenundertian på instagram 🙂 mer helvegetariskt men kag byter helt enkelt havredrycken till mjölk i så fall!

      1. Em.e skriver:

        Recept och recept…. men rätt snabbt, gott och enkelt. Vet att alla inte gillar hälsans mat, men om du äter det så stek deras grillade fileer tillsammans med olja, pressad vitlök, salt och lite chilipeppar.
        Rosta morot, palsternacka, potatis, lök och färska rödbetor i ugn med olja, salt och timjan. Gör en kall sås på oatlys creme fraiche, krossad vitlök, salt, gurkmeja, oregano och svartpeppar och servera med kokta grönsaker <3 Vardagslyx

      2. Chaupette skriver:

        Vilket bra tips! Har hittat massa goda recept där jag ska testa.

    2. 🍲 skriver:

      1 Kokosmjölk
      1 Passerade tomater
      1/2 dl Jordnötssmör
      2 tsk curry
      2 vitlök
      1 riven lök
      3 dl kikärtor
      2 dl beluga linser
      5 dl vatten
      1 grönsaksbuljong
      Låt allting koka ihop i 20 min och servera med ris/Bulgur/quinoa och hackade jordnötter
      Omnomnom

      1. 🍲 skriver:

        Glömde ju kryddorna

        2 tsk chili
        2 tsk starkt paprikapulver
        Salt och peppar

        Ibland har jag i riven morot eller plasternacka

      2. Angelica skriver:

        Gjorde ”belugabolognese” häromdagen med bl.a. belugalinser och palsternacka, men det där receptet lät också väldigt gott. Det måste jag testa!

  9. Språllar skriver:

    Till -Mother of The dragons-
    Har du ringt vårdcentralen? Jag har tänkt på dej i veckan och undrat hur det gått?
    Tänker på dej vännen.

    /Se mej som din extramamma eller kompis eller som vad du vill. Jag bryr mej om dej 💚

    1. Andj skriver:

      Samma här, vill också gärna veta.

    2. Mother of dragons skriver:

      Nej vad du/ni är gulliga ❤❤❤

      Nej jag har inte ringt då jag har haft en vän som sovit hos mig,jag hade en riktig dipp i två dagar så jag var helt sängliggande samt att jag har börjat skolan igen vilket gör att jag sover mer och har då ringt för sent för att kunna prata i tele q på min vårdcentral. (Egentligen är det nog bara ursäkter)

      Jag har två små problem som ni gärna får hjälpa mig med.

      1. Jag har haft 6 månaders praktik på vårdcentralen jag ör skriven på vilket gör det skitjobbigt att prata med dem och gå dit då jag skäms (fast jag inte borde)

      2. Jag vill inte bli sjukskriven då jag vill ta studenten i sommar då jag inte vill att mamma ska bli arg samt att det känns skämmigt att ”misslyckas”.

      Samtidigt vill jag verkligen må bra och borde bara strunta i allt och fokusera på mig själv och ta i tu med mitt mående då det nog gynnar mig i längden osv.

      Ni gör mig verkligen så rörd 💜💜💜

      1. Mother of dragons skriver:

        Fan jag känner hur gnällig och fånig jag låter.

        Jag tror att min motvilja att söka hjälp sitter i att jag inte vet hur det är att må bra då jag aldrig rintigt upplevt det och att det kommer bli en helomvändning i min vardag. Dessutom tror jag det kommer bli så jäkla jobbigt att riva upo halvläkta undanstoppade sår igen och jag vet inte om jag kommer klara av det.

        Angårnde detdär med vårdcentral så vet jag inte riktigt hur en gör samt att jag är egentligen skriven på den bästa. Det känns bara jobbigt att behöva gå till mina föredetta ”kollegor”med en sp privat och skämmig sak

      2. Mother of dragons skriver:

        Skrev en kommentar tar till men den verkar inte ha lagts upp.

        Inser iaf att jag låter väldigt gnällig och obrydd men tror jag egentligen bara är rädd och osäker. Om jag gör dethär kommer min värld att vändas upp och ner med möten, terapi,eventuella utredningar, eventuella mediciner och eventuell sjukskrivning eller kanske inläggning och jag tror inte jag är beredd på det. Dessutom kommer jag ju behöva riva upp halvläkta undanstoppade sår och jag vet inte om jag klarar det.

        Angående vårdcentralen så är jag skriven på stans bästa och största,de andra två är dessutom privata,problemet är att jag haft 6 månaders praktik på denna vårdcentral så då känns det jobbigt att gå till föredetta ”kollegor”med något så privat och ”pinsamt”

      3. Mimmi skriver:

        Jag bet också ihop och vägrade gå om 3an i rädsla för att göra mamma besviken. Jag gick från att ha högsta betyg i allt till att bli underkänd i alla ämnen. Psykisk ohälsa ÄR livsfarligt och att bli frisk ska vara din ENDA prioritering. Din mamma vill ha en frisk dotter. Sök hjälp snälla. Jag mår sååååå mycket bättre nu än i våras när jag fattade beslutet med hjälp av min psykolog. Kram. Kom ihåg att livet är som en brustablett- allting löser sig.

  10. Anonym skriver:

    Hur återfår man sexlusten? Har tappat den helt senaste 1-1/5 året. Har inte börjat med några tabletter eller så som kan påverka utan det bara blev så att jag tappade lusten och jag har verkligen noll sexlust…

    1. :) skriver:

      Vill du ha tillbaka sexlusten? Är det någon som pressar dig till att återfå den? Är du bekväm med din kropp och knopp? Alltså mår du bra fysiskt och psykiskt?

      Har det hänt något tidigare i ditt liv som kanske ger utslag för det nu?

      1. Anonym skriver:

        Ingen som pressar, känner dock att jag inte är på samma ”nivå” av lust som min kille/fästman. Han förstår inte ens hur obefintlig min lust är, dock har vi distansförhållande så märker det ju inte riktigt. Anser dock att hans lust är too much om man bu kan säga så?

        Sen är jag inte direkt nöjd med mig själv på grund av kraftig övervikt. Gick ner en stor del av del för nåt år sedan och gick upp samma och lite till på grund av dålig kostvana till följd av ett tillfälligt jobb jag hade och i samma veva hände mycket i livet som gjorde att jag vart deprimerad. Har inte återhämtat mig efter det.

    2. Anonym skriver:

      Menar du tabletter som i antidepressiva eller läkemedel öht? P-piller kan ha den effekten nämligen, om du går på såna kan det vara värt att testa vad som händer utan

      1. Anonym skriver:

        Inga ppiller heller 😕

    3. Du och jag Alfred. skriver:

      Prata med en sexolog är mitt tips! Har fått massor av hjälp och redskap från en sådan för samma problem (även om det i mitt fall handlar om minskad sexlust pga kronisk smärta).
      Ett snabbt tips är dock att vara öppen med hur du känner!! Det är jätteviktigt. Att din partner vet att du just nu känner som du gör men att du verkligen vill göra något åt det. Jag tror att ovissheten gör det värre, iaf skapade det en massa fantasier hos min man: att jag inte var tänd på honom längre, att något var fel i vår relation etc. Denna ovisshet och en icke öppen kommunikation tror jag skapar tvivel och att ni kommer längre ifrån varandra, tyvärr.

      Vår första ”övning” var att säga godnatt till varandras intima delar. Pussa, slicka, suga, kyssa, klämma eller vad vad vi ville. Det fick inte leda till något sex utan stanna där! Godnatt till varandra under två veckor var vår första läxa och en sådan enkel grej gav verkligen pirret tillbaka 😉
      Men vi är alla olika så jag hänvisar ännu en gång till sexolog. Lycka till!

      1. Anonym skriver:

        Låter riktigt mysigt detta att säga godnatt till sin partners intima delar, måste testas.

  11. :) skriver:

    Äääntligen fredag och egentid. Har längtat efter en kväll i ensamhet. Soffa, katt, vin, chips, SoA och BB 🥂🤘🏻

    Hur mår ni? Har ni haft en tuff vecka? Behöver du få kräka av dig något som tynger dig?
    Berätta ❤️

    1. Lousan skriver:

      Precis som min fredag!!!!!!!!! Jag har dock börjat fundera på om min katt är för ensam. Hon är sex månader. Hon är ensam 8-12 och 13-17. Brukar leka konstant med henne en timma om dagen….. borde skaffa en till? Grejen är att vi ofta besöker min mamma som även hon har katt, min katt verkar helt ointresserad av andra katter men älskar hundar.

      1. :) skriver:

        Katter är inte flockdjur, även om man gärna tror det. De sover mer än de är vakna. Jag tror din katt har det alldeles utmärkt.
        Vi människor vill gärna förmänskliga djur och det ger oss dåligt samvete.
        Det finns en lag om hur länge katter får vara ensamma, den följer du också. Så lägg ifrån dig ditt dåliga samvete och var glad att din katt har en omtänksam matte. <3
        Trevlig helg.

        1. B skriver:

          Jah började med en katt! Det var helt ok när man var borta på jobb men vissa kvällar antar jag att du vill träffa folk också och då märker man på katten när MAn kommer hem hur ensam den känt sig.. iallafall min katt ville gosa i timmar om jag varit borta! För att slippa det dåliGa samvetet jag fick så skaffade jag en till. Har du redan en katt kan du lika gärna skaffa en till katt så hon får leka när hon vill.. Men man måste såklart inte, min syster har haft 1 katt i cirka 8 år nu och hon klarar sig utmärkt 🙂

          1. Lousan skriver:

            Jag har en sambo som bor här och en syster som är inneboende varje ons-fredag. Katten är inte ensam något på dagen de dagarna, ville mest beskriva worst case scenario – ifall hon skaffar ett eget place och om jag ska börja förbereda för det redan nu.

            Min katt är relativt lugn när jag kommer hem, ligger och sover i sitt hus. Vi leker en timma, hon står och tittar när jag duschar, och när jag lagar mat är hon i famnen(ja lagar med en hand för hon ser ut att vilja vara med). Sen sover hon på mig hela natten. Betyder detta att hon har saknat sällskap? Därför hon vill vara med så mycket?

            Uppfödaren fick mata henne med flaska sen hon var liten och hon har sedan dess antytt sig till dem mer än sin kattmamma, hon sov till exempel likadant på uppfödaren som på mig… Men jag har inget emot att skaffa en katt till, här i Göteborg upplever jag dock att det är väldigt lång väntetid för att få kattunge från katthem?

        2. Leonidas skriver:

          Katter jagar ensama men lever i stora släkninggrupper på ca 30 individer. Så när en kattmamma jagar är det någon släkting ex syster , mormor eller liknande som passar barnen. Tillsammans försvarar de sitt revir mot andra inkräktare katter. Så nej katter lever inte ensamma om de får välja själva, de lever med sin familj . Det är vi människor som tvingar dem att leva ensamma.

        3. Sandra skriver:

          Nja ..nKatterna är som vi människor olika! Har själv 7 katter och vet vad jag pratar om vissa älskar attvara mer själv andra katter älskar sällskap. Viktigast är att varje katt ha minst ett krypin att kunna dra sig undan. Mina katter bråkar aldrig utan trivs ypperligt med varandra vissa mer sociala än andra men så är ju livet!

          Skulle rekommendera en katt kompis oavsett vad folk säger, livet blir roligare för din katt att ha en vän! Sant saker att pyssla med då du är borta som en rom kartong, snöre torulle mm

      2. C2 skriver:

        En innekatt bör ha mer sällskap så att ha två är ingen dålig idé. Även om det inte uppstår starka känslor dem emellan så ger det ofta en stimulans att ha koll på varann. Katthem brukar beskriva personligheten på katter bra. Lättare att matcha. En kattunge kan bli för mycket för din katt så en lugn typ kanske blir en bra kompis. Kanske går att ha en katt på prov.

    2. Même moi skriver:

      Livet är rätt skit atm, har börjat spy igen och har de senaste dagarna bytt ut middagen mot vin. Fan vad jag vill skära i min mage med en kniv typ.

      Hur är det själv? 💕

      1. :) skriver:

        Det var väldigt ledsamt att läsa <3. Vill du berätta mer? Om varför du spyr och varför du känner att du vill göra dig illa?

        Vill du prata om något helt annat så går det också bra. Ibland behöver man bara få prata om något annat än att gå och tänka på hur dåligt man mår.

        Jag finns här oavsett.

        1. Même moi skriver:

          Underbar du är!

          Jag har haft ätstörningar i säkert 10 år. Det blir bättre och sen mycket sämre igen, om och om igen. Det är så märkligt, för objektivt är allt bra, hur bra som helst. Jag är så otacksam.

          Jag har lovat mig själv att ringa vc eller någon instans på måndag. Försöka fixa tabletter eller vad som helst som kan hjälpa för stunden. Problemet är bara att jag inte vill bli frisk lika mycket som jag vill bli supersmal.

          ❤️

          1. Kakan skriver:

            Vad tänker du ska hända när du är supersmal sen då? Kommer du bli mer älskad, ha mer ork och lust, få mer komplimanger, tycka om dig själv mer?
            Jag har själv varit där.. sluta följ supersmal människor. Börja följ Stina Wolter vars syster dog av ätstörning. Vad hade du sagt till dig själv om du var din egen dotter?
            Önskar dig all lycka!

            1. Anonym skriver:

              Sven Wollter och dottern Ylva har jag träffat, han plockade vitsippor åt henne en vårdag och hon satt i rullstol när hon var svårt sjuk i anorexi och vårdades på Långbro sjukhus, jag fick en autograf av Sven är ett fint och starkt minne från min barndom.

          2. :) skriver:

            Vad tufft. Otroligt tufft att leva med. Du är tuff som är öppen och ärlig om det här också.

            Jag har inget bra tips till dig. Jag kan komma med tusen klichéer och kloka ord, men jag vet av erfarenhet att det sällan är det som hjälper.

            Så det enda jag kan ge dig nu är min tid och mina ögon (istället för öron 😉 )
            Vill du ha råd så säg till.
            Vill du ha pepp så får du det.
            Du är inte ensam i detta dock. Vi är många här som räcker ut en hand om du ber oss.
            Det är ensamt nog som det är att vara sjuk, oavsett sjukdom.

            För mig som aldrig drabbats av ätstörningar varken personligen eller som anhörig, kan du berätta lite om det? Hur du själv upplever det. Vården. Omgivningens reaktioner.
            Om det inte är jobbigt så klart.

          3. Johanna skriver:

            Har inn gen erfarenhet av ätstörningar men följ @celestebarber på Instagram!

    3. Saphira skriver:

      Vilken fin fråga att ställa.
      Och jag mår rätt bra tackar som frågar, du med hoppas jag.
      Känner mig dock lite stressad/orolig/ängslig. Typ över skolan, vad jag ska göra med det här livet etc. Kul att hänga här ikväll dock☺️

      1. :) skriver:

        🙂 Jag känner mig på ett sådant bra humör ikväll så jag vill ge av min tid till någon som kan behöva den. Utan vänlighet går vi under.

        Vad är det för nivå på din utbildning? Högstadie, gymnasium, högskola? Tänker mer på hur långt du hunnit komma i livet och varför du känner sådan oro.

        Jag kan trösta dig med att alla känner sig stressade över att åstadkomma något med sitt liv. Man borde, man ska, man måste.

        Jag har levt ganska länge och för fyra år sedan sket jag i alla måsten. Jag hoppade av hamsterhjulet och följde mitt hjärta. Det kastade mig in i en enorm cirkus och jag har varit med om så otroligt mycket. Både bra och dåligt.

        Idag är jag nöjd med livet. Jag vågade följa mitt hjärta. Det är det enda som betyder något.
        Jag vägrar slänga bort den tid jag har kvar på något annat.

        1. Saphira skriver:

          Så fint att sträcka sig ut på det sättet.

          Jag läser på universitetet, blandade kurser som jag HOPPAS ska leda till något. Det är nog det som gör det. Jag gillar det jag läser, men oroar mig över att det inte ska leda någonstans=borde bara ge upp och bara jobba. Samtidigt som jag ändå känner att något ger det ju, en fördjupning inom ett ämne jag brinner för.
          Tack igen för att du tog dig tiden!

          1. :) skriver:

            Kunskap är bra, samla på dig så mycket du kan. Är du intresserad av något så kommer det alltid löna sig, du måste bara våga lita på dig själv.

            Skulle det ta stopp efter skolan så får du jobba ett tag och fundera ut nya lösningar. Vill du omskola dig om tio år så gör du det. Min gamla matteprofessor sade en dag upp sig och drog till Mexiko.
            Där hade han aldrig varit men nu jobbar han med turism och spenderar dagarna på stranden. Inget blir någonsin som man tänkt sig och det kan ju vara rätt skönt ibland.

            Allt har sin tid. Ägna den inte åt att bekymra dig för saker som ännu inte hänt 😉 njut istället av friheten att kunna studera. Jag tror på din förmåga, gör det du med!!

            1. Saphira skriver:

              Tack igen :), så SNÄLLT av dig att ta dig tiden.
              Och läste också det du har gjort, de val du har tagit, vilket var bra att ta del av:))

        2. Ester skriver:

          Har du lust att berätta vad det var du gjorde? När du hoppade av?

          1. :) skriver:

            Jag satt i en bostadsrätt i en storstad i Sverige och tyckte livet var rätt tråkigt. Skulle det alltid se ut så här? Samma sak varje vecka? Samma gator, samma buss, hälsa på trötta grannar, storhandla, vara duktig och träna. Gå ut varje lördag och desperat leta efter prinsen.
            Bläh.

            Jag fick ett jobberbjudande, på fyllan, i en ganska annorlunda bransch. Jag ringde efter några veckor och tackade ja. Gav bort mina ägodelar, sålde lyan och drog.
            Jag som förut inte ens vågade tänka tanken på att flytta, mitt hem var min enda trygghet.

            Idag är jag inte lika orolig och nervös över livet. Alla motgångar jag stött på har jag ju tagit mig igenom och jag har det bra idag. Det kunde gått åt pipan, det kan alltid gå åt pipan.

            Det var inte enkelt, det är aldrig enkelt. Men det är aldrig omöjligt oavsett vart i livet du är.

        3. PIFS (postar inte för snabbt) skriver:

          ”:)” Du är SÅ underbar. Kära människa. ❤️ Sänder fin och god karma åt ditt håll.

          Och ni andra, era håll med! Kram.

    4. Nathalie 15 år skriver:

      Hur ska man klara Nationella Proven? Jag har sådan ångest.

      1. M skriver:

        Går du på lektionerna? Känner du att du hänger med? I så fall är nationella proven ingenting du ska gå omkring och oroa dig över. De är bara till för att kolla av att du helt enkelt tagit åt dig det ni lärt er. Är det så att du tycker att någon ämne är kämpigt så prata med din lärare. Berätta att du tycker att det är svårt och kom överens om en bra plan. Nationella proven har ingenting med din framtid eller ditt egenvärde att göra. Det är ”bara” prov. Jag vet att de känns som världens största grej nu, men jag lovar dig att de flesta av oss inte ens minns vad vi fick för resultat och när man har gått ut skolan är det ingen som kikar på dem igen, någonsin.

        1. N skriver:

          Problemet är inte att klara det utan att jag verkligen vill ha A. Jag lägger press på mig själv och tror att jag kommer sänka alla mina betyg. Tänk om jag floppar totalt;(
          Jag har redan gjort muntliga i matte/svenska/ engelska och fick A/B/B och oroar mig nu för att det inte kommer hålla…

      2. Anonym skriver:

        Jag klarade inte mina i sexan, fick extrahjälp några timmar i veckan och klarade dem sedan nästa gång. Det är typ 20 år sedan och jag blev en rätt lyckad människa ändå 😛
        Jag fattar att det känns JÄTTESTORT, men det spelar egentligen väldigt liten roll. De nationella proven är för att föra statistik över vad elever kan, det mäter på inga sätt hur intelligent du är eller hur du kommer lyckas i livet.
        Andas och gör ditt bästa, resen löser sig!

        Mvh lärare

  12. M skriver:

    Hej!

    Jag har i princip inga vänner. Vill ha någon att hänga med ibland, kanske gå ut och ta en öl, en promenad eller dylikt. Det känns som att alla redan har sina gäng och sammanhang. Det är plötsligt så svårt i vuxen ålder att umgås med andra Utan tydliga ramar (som tex på jobbet). Jag insåg idag att mitt tonåriga jag skulle bli ledsen om hon såg hur ensam jag var nu. Jag vet inte riktigt varför det har blivit såhär. Tror att jag är introvert men några vänner och lite sociala sammanhang vill jag nog ha i mitt liv ändå. Någon som har några tips? Eller som har känt såhär och tagit sig ur det?

    1. Sophie skriver:

      Var bor du? Bor du runt Norrtälje/Sthlm så finns det en här som gärna hänger med dig! 🙂

      1. M skriver:

        Jag bor tyvärr inte runt Stockholm utan i Malmö!

        1. C skriver:

          Jag tar gärna en öl i Malmö! Bir här på deltid men känner samma som du med att alla redan har sina kompisgäng.

    2. Jeanette skriver:

      Var bor du? Jag bor i Göteborg och tar gärna en öl. 😊

    3. Annie skriver:

      Jag är så. Ensam. Har familj men inga riktiga vänner. Sorgligt. Vet inte riktigt hur det blivit så för jag är både snäll och rolig (hoppas och tror jag). Och nu som vuxen… Hur gör man?

      1. Saphira skriver:

        Vart bor du Annie? 🙂

      2. Mary skriver:

        Jag undrar också var du bor. Jag bor i södra Stockholm.

        Jag är också väldigt ensam och förstår inte alls hur man skaffar vänner.
        Träffar min enda kompis några få gånger om året, dvs när hon har några timmar över i kalendern. Inte speciellt upplyftande att bli inklämd när det passar henne. 🙁

        1. R skriver:

          Hej Mary! Hur gammal är du? Bor också i södra stockholm och ses gärna.

          1. Mary skriver:

            Hej! Jag är 31.

            Hur får vi alla tag på varandra? Man vill ju gärna inte skriva sitt riktiga namn här men det vore ju kul om vi kunde träffas några stycken inne i stan? 🙂

            Jag bor i närheten av Tumba för övrigt.

        2. Svartakatten skriver:

          Sitter i samma sits! En ”bästa vän” från förr som har tid nångång typ aldrig. :/

          Jag vill också gärna lära känna nya människor, ta en öl, hänga, göra nånting! Fast jag är lite blyg

          Bor också i stockholm, inte södra dock 🙂

    4. S skriver:

      hög igenkänningsfaktor där. Har tyvärr ingen aning om hur man tar sig ur det, lättaste sättet är väl om man kan följa med något gäng där man känner någon och ”jobba sig vidare” därifrån

    5. Postar inte alls för snabbt :( skriver:

      Hur gammal är du, M? Jag bor också i Malmö. 🙂 Jag är en fd. extrovert som blev en introvert.

      1. M skriver:

        Spännande med en fd extrovert! Jag är 16!

        1. M skriver:

          Åh nej – 26 menade jag..

    6. Lousan skriver:

      Jag förstår dina känslor. Men jag har alltid känt mig obekväm i stora grupper, för mig handlar det mycket om självkänsla – jag känner alltid känslan av att inte vara tillräckligt rolig för att vara med. Jag känner mig också ganska konstig, som att människor oftare skrattar åt mig än med mig. Det har också lett till att jag inte vill umgås med andra. Jag har mått ganska dåligt under tonåren men blir bara mer trygg ju äldre jag blir. Den lilla Lousan hade förväntat sig mer av mig också.

      1. Johanna skriver:

        Lousan, du beskrev mina känslor mitt i prick!

    7. Tussilago skriver:

      Ensam här också. Familj har jag, och två vänner. Familjen träffar jag ofta, men vännerna kanske en gång om året. Chattar dock med de varje dag (vi spelar tillsammans 😉 )
      Det här med att inte umgås med någon utöver familj har jag funderat på en del. Dels så är det svårt att hitta vänner i vuxenlivet, men jag tror även att jag innerst inne är rädd för att ha nära vänner igen. Har haft två bästisar och bägge brände mig något fruktansvärt.
      En annan faktor är även att alla i min närhet skaffar barn nu, och jag kan själv inte få barn. Även om det inte är ett hinder i sig så blir det lite svårt när alla är upptagna med sina nya familjemedlemmar och jag går i min vanliga lunk…

    8. hej skriver:

      nu bor jag långt ifrån malmö, annars hade vi kunnat hänga 🙂 men har du några hobbys? du kanske kan ta upp någon på fritiden, blir ju en lättare inkörsport om ni redan har något gemensamt?

    9. Sb skriver:

      Så skönt att man inte är ensam om Att känna så här!

      Meeen jag bor i en liten stad i Småland och har alltid velat flytta. Jag är helt ensamstående och har egentligen inget som binder mig här men fan vad svårt det är att komma härifrån: 1. Hyreslägenhet. Helvete vilka köer. Bostadsrätt? Får inget lån. 2. Barnomsorg. Köer köer och sonen börjar skolan till hösten, vill ju inte Att han ska hamna i någon skitskola. 3. Jobb, egentligen är den lättaste delen för mig att fixa men fick min tillsvidareanställning för första gången för 1 år sedan och man vill ju inte chansa för mycket. Någon spm vart i liknande situationer, eller har bra tips på bra städer. Gärna mellanstor/stor stadmen kan ändå bo utanför.

    10. Klausul skriver:

      Precis samma för mig. 21 nu och har typ inga vänner längre. I samband med att alla efter studenten började jobba osv splittrades man ganska gravt. Och det värsta är nog att det är så himla trögt att lyckas skaffa vänner i den här åldern. Inte som när man var liten och ba ringde ”hej vill du leka” liksom. Är man introvert som även jag är blir det fan ännu värre. För övrigt bor jag också i Skåne, lite högre upp än dig dock. Vi får skylla på att Skåne är ett län där det faktiskt är svårt med vänner, typ. Då känns det lite bättre.

      1. Elena skriver:

        Åh, jag bodde också i Skåne ett tag (Västervik) och upplevde det väldigt svårt att hitta vänner där. Glad att vi inte stannade kvar där. Bor nu i en universitetetsstad med öppna människor som gärna bjuder in till gemenskap.

        Men det hade såklart kunnat blivit bättre om vi bott kvar. Du/ ni kanske kan hitta någon hobby eller så där man kan lära känna nya människor? ❤️

    11. Sabina skriver:

      Rätt så ensam här också! Bor i Småland. I en rätt så stor stad. Studerar och flyttar snart hemifrån (21 år). Har en underbar familj, släktingar och en fantastisk vän som jag träffar så ofta jag och hon kan. Tyvärr är det ”allt”. Är rätt så introvert, och har egentligen ingen aning om hur man skaffar nya vänner. Jag har inga problem med att vara social på ett ytligt plan, men blir tyvärr oftast inte mer en så.
      Hoppas på att hitta modet och förändra mig själv inom en snar framtid! 🙂

      1. Bi skriver:

        Kan inte någon skapa en fbgrupp för oss så att man faktiskt kan lära känna varann. Om någon har tid och lust och inte vill outa sig, så skapa den från en anonym fb så kan vi andra ansluta och kolla vilka som bor i närheten 🙂

          1. Bi skriver:

            Bästa Camilla <3

    12. Andj skriver:

      25 med hund (dvs promenerar hela JÄVLA tiden) i Malmö här. Gillar kaffe och öl. Bor centralt. HMU!

  13. Ni som känner likadant, skriv till svar på tal skriver:

    Ni som planerat era barn, hur lång tid innan ni blev preggo?

    känns som alla antingen blir det direkt bang bom på en vecka, eller så tar det 10 år av IVF.

    (Själv har jag försökt sen september)

    1. 🍲 skriver:

      Första barnet tog 1 år med ägglossningstest och hela karusellen, andra barnet på första försöket 🙂

    2. Ma skriver:

      Åh vi har försökt sen november – men min kille har jättesvårt att komma när det blir en ”prestation” – så vi har knappt lyckats pricka in dagarna.. (bokstavligt talat 🙁 )

      Så knepig sits!

      1. Anonym skriver:

        Ni får ha mycket sex och att han inte känner sig pressad så lär han komma och du blir gravid.
        Lycka till med barntillverkningen!

    3. Ja men typ så var det för mig. Jag har två barn, med den första kom den som en överraskning. Med den andra dock det dock tid, flera år faktiskt. Till slut tog vi hjälp av fertilitetskliniken, där lämnade både jag och sambon massa prover. Proverna var bra, dock har jag alltid haft väldigt oregelbunden mens och det visade sig att jag hade väldigt mycket ägg. Vilket tydligen kan försvåra när man vill bli gravid. Fick tabletter och efter första kuren blev jag gravid. Lycka till! Tips på vägen är att inte försöka stressa, har själv varit där som sagt så jag förstår att det är svårt men försök att ta det lugnt så det inte blir så påfrestande och jobbigt.

    4. Jennie skriver:

      Har varken blivit gravid eller försökt bli gravid! Däremot verkar jag ha problem med sköldkörteln (under utredning just nu) och har därför läst på mycket och insett att det kan ha stor påverkan på om man är fertil eller inte. Kan vara värt att vända sig till vårdcentralen för att ta lite tester och se om allt är som det ska. Nu har det ju inte gått såå lång tid ändå och det är inte mitt område egentligen men bidrar väl med det jag vet ändå 🤷🏼‍♀️

    5. LL skriver:

      Ca 8-9 månader på bägge

    6. Fisken skriver:

      Första barnet blev missfall på första försöket (MA) och första ägglossningen efter det blev jag gravid. Var på efterkontroll efter missfall och läkaren såg att det var ägglossning på g. Barn nummer två fick vi på första försöket. Har haft kopparspiral.

    7. Anonym skriver:

      Första tog det ganska precis två år, började allvarligt prata om att gå och kolla upp oss men då blev jag plötsligt äntligen gravid.
      Andra blev till på tredje försöket. Så det var en ganska stor skillnad.

    8. Josefiné skriver:

      För oss tog de 1,5-2 år. Ville jättegärna ha barn och tänkte alltid: ”denna gången kanske det blev nåt”. Men det hände aldrig. Sen tröttnade jag och ville inte ha barn längre, då hände det ..

    9. Johanna skriver:

      Första och andra barnet blev till på första försöket. Tredje barnet tog 3 månader.

    10. Silverräven skriver:

      4 månader med första. Första försöket (och egentligen för sent för äl trodde jag) båda andra gångerna.

      Varje månad känns ju som ett år när man vill bli gravid.

    11. Lina som gillar statistik skriver:

      Har två. 4 och 2 år. Både blev till på första försöket.

    12. Ni som känner likadant, skriv till svar på tal skriver:

      Jahapp det var ju typ som jag skrev, massor av första försöket och sen några som fick vänta jättelänge!

      Jag är ju helt klart inte i den första guppen så antar att jag är i grupp nr 2…. så känns det också. Undra varför genomsnittet enligt vården är ett halvår, och 90 % inom ett år? Pratar folk som fick till det på första försöket mer om det?

      Har oregelbunden mens så kan säker inte få barn därför heller. Iofs har min mamma också oregelbunden mens och har ändå lyckats bli gravid 4 ggr.

      Jag har försökt 4 cykler (= sen september) men är ändå så trött på negativa test att jag gett upp och undviker bebis-relaterad information. Skämts lite samtidigt för jag vet att det forfarande är helt inom ramarna för normalt :p

    13. Anne skriver:

      Graviditet 1: Första försöket, oplanerat (blev missfall). Graviditet 2: Sju månader (blev en dotter). Graviditet 3: Första försöket, oplanerat (blev missfall). Graviditet 4: En månad (blev en dotter). Graviditet 5: Första försöket, oplanerat (blev en dotter).

      Sen på vilket sätt detta skulle vara intressant för dig att läsa vet jag inte, men det var kul för mig att skriva i alla fall haha 🙂

      1. Känner du likadant, skriv till svar på tal skriver:

        Jo jag tycker det är jätteintressant att läsa! Varför förstår jag knappt själv.

    14. Sofia skriver:

      Tre barn, alla på första försöket. Lycka till!

    15. Felycha skriver:

      Jag missade gårdagen pga fortfarande omänskligt trött i vecka 12 så hoppas det är okej att jag hoppar in lite idag 😀
      Slutade med p-piller i april, körde inte ägglossningstest eller nått men vi låg i så att säga, vart väldigt ledsen varje månad när man insåg att det inte blev nått. Så jag valde att testa Natural cykles för att få lite bättre koll, även om det aldrig skulle funka för mig som preventivmedel då jag sover oerhört oregelbundet, jobbar konstiga tider och oftast har migrän på natten och är lite febrig på morgonen. Men ville ge det ett försök iallafall och började mäta när jag hade mens och vid första ägglossningen (november) tog det sig. Den här graviditeten har hittills varit oerhört påfrestande med 12 veckor konstant illamående/kräkningar samt mycket blödningar och oro, på tisdag har vi KUB-test och hoppas att allt ser bra ut och man äntligen kanske kan slappna av lite och njuta mellan kränkningarna hehe. Mitt tips är iaf att försöka få koll på när man har ägglossning, stämde inte för mig när jag trodde att jag hade det trots väldigt regelbunden mens, började äta folsyra samma månad och en del hävdar att det ska vara bra för att bli gravid och även för graviditeten. Önskar dig stort lycka till ❤

      1. Kännder du likadant, skriv till svar på tal skriver:

        Tack du 🙂

        Har oregelbunden mens och har fått för mig att det är svårt för NC att hitta äglossningen då eftersom temperaturen väl ökar först efter att man haft ägglossning, eller? Och min hoppar hit och dit, slumpmässigt. Kör därför just nu på att ligga ofta istället men kanske kan pröva ägglossningstest.

        (Folsyra står det om på vårdgudien så det är nog helt sant, tror dock ej det hjälper att bli gravid utan för att ett eventuellt foster inte får ryggmärksbråck)

        Och framförallt,
        Grattis till din graviditet!!!

        1. Felycha skriver:

          Jag vet faktiskt inte hur det är just när man har oregelbunden mens eftersom jag själv inte har det. Men man kan när man skaffat appen lägga in tidigare blödningar om man har koll på ungefär när dom varit. Det baseras väll på en algoritm så ju mer data man för in ju snabbare tror jag att den hittar din cykel. Den rekommenderar även att ta ägglossningstest när den tror att ägglossning närmar sig och man för in resultatet vilket oxå bidrar till att den snabbare räknar ut ens cykel. Men tror det finns gratis appar som gör ungefär det samma och mycket man kan läsa på om för att lära känna sin kropp och ägglossning typ som billingsmetoden (funka inte för mig, men vet många andra som det verkligen hjälpt). jag att de är svårt men försök njuta av sex, god och ”förbjuden” mat och dryck, passa på och gör sånt du inte kan eller får tid för sen när du blivit gravid. Och glöm inte varann i bebisförsöken, är så sjukt lätt att man inte ligger av lust utan för att man vill göra barn. Önskar er stort lycka till och jag håller tummarna för er!
          Och tack snälla ❤

          1. Om du känner likadant, skriv till svar på tal skriver:

            Åh vilka fina råd i slutet, tror du har helt rätt och ska verkligen försöka ta det med mig och inte glömma bort det. Tack!

    16. C3 skriver:

      Första tog ett år ungefär, det kändes som en evighet. Andra var nog ca 4 månader.

  14. Någon mer som har en vitmånad?

    1. Elsa skriver:

      Snarare vittvinsmånad.

    2. Ajlin skriver:

      Borde, man har självdisciplin på -100. Har dock lovat mig själv, och lyckats hålla, att jag ”bara” får dricka på helgerna och inte sådär vardagsdricka ett glas vin i soffan en onsdag.

      1. Ja men det är ju i alla fall nått. Själv ska köra fram till den 17/2, då blir det fest! Ikväll har det blivit en hel del vatten och ett par glas Cola. Känns så klart lite trist att inte dricka, brukar oftast vara väldigt härligt med ett par glas vin eller par öl på fredagskvällen.

    3. Krösamaja skriver:

      Nej inte en vit månad spikad men har bestämt mig för att inte dricka vin VARJE helg utan hålla mig till var tredje eller fjärde. Typ. Hitills har det gått bra. Andra helgen in på året… 😀

  15. Elsa skriver:

    Önskan ang nya plattformen!

    Vore härligt att kunna ha ett forum på bloggen där man kanske kan ha egna användarnamn och möjlighet att chatta i real tid? Så irriterande att ha inlägg som dessa i detta format. /lattjej.se

    1. Sb skriver:

      Jaa hade varit EXTREMT BRA om man kunde fö avisering eller något sånt när man får svar på sin kommentar och att man hittar det snabbt. Här får man ju bläddra som fan

      1. Saphira skriver:

        Vill likea din kommentar tusen gånger om

  16. Språllar skriver:

    Känner på mej att den här tråden kommer bli låång. Mycket längre än förra helgens öppet spår and I Love it. Så jäklar mycket kärlek och stöd det finns i vår värld. Har ni tänkt på det?

    1. Postar inte alls för snabbt :( skriver:

      Ja och särskild härinne! I love you guys! 🙂

    2. Krösamaja skriver:

      Helt rätt, satt ikväll och väntade på att detta inlägg skulle komma upp! Så kul!

  17. Karin skriver:

    Jag sitter här och trycker i mig delicato-bollar och tänker att alla här är så himla mysiga! Vilket litet random community detta har blivit

    1. :) skriver:

      Åh som jag håller med!!

      Tänkte senast idag att jag slutat följa andra bloggar. Jag läser bara här, minst tre ggr om dagen.

      Det är iofs inte så bra om alla BBläsare slutar följa bloggar för då har Camilla inget att skriva om. 😉

  18. Même moi skriver:

    Någon annan här som harett problem med att duscha? Alltså jag ver inte varför, men jag har blivit närmast tvångsmässig med mitt duschande. Duschar säkert 5 ggr per dag, det är det enda som känns bra. Kommer bli ett pergament snarast

    1. PIFS (postar inte för snabbt) skriver:

      Nej men gud. Confession-time. Jag skäms. Jag duschar i stort sett ALDRIG. Jag hatar att duscha. Duschar 1 gång var 4:e dag. Om ens det…. Kroppen duschar jag kanske 1 gång var 7:e dag (tvättar mig dock under armarna varje dag med tvål).

      Äckligt? 🙂

      1. Même moi skriver:

        Haha! Tänk på allt vatten du sparar ändå 🙂

      2. Hanna skriver:

        Hahhaha herregud jag hatar också att duscha. Trodde verkligen jag var helt ensam om det. Alla jag sagt det till har reagerat jätteförvånat och inte kunnat förstå alls. Men det är såååå tråkigt :/

      3. Mm skriver:

        Jag är likadan 🙃 Tvättar håret var 7-10e dag, kroppen typ 2ggr i veckan. Dock precis som du så tvättar jag armhålorna varje dag.

      4. Elin skriver:

        +1 på den. Jag hatar att bli blöt och att frysa. Tvingar mig själv till duschen 2 gånger i veckan iaf för att inte känna mig äcklig inför sambon. Om jag bott själv vete fan hur ofta jag hade släpat mig dit, då hade jag nog tangerat 1 gång/vecka. 4 reals. Älskar däremot att vara nyduschad, synd att det tillståndet inte går att uppnå på annat sätt!

      5. hej skriver:

        Duschar typ aldrig heller? men håret blir mindre fett och kroppen likaså av att inte duscha jämt. Har alltid avskytt det. Men! har börjat med bubbelbad när jag är ledig eller har tid över. Gör typ en grej av det, lägger ansiktsmask, kör inpackning, filar fötterna, body lotion, fotkräm, tandtrådar osv osv. Tar ibland ett glas vin till samt ställer datorn på toalettstolen och tittar på netflix.

      6. Em.e skriver:

        Oj.. Jag duschar varje kväll…… tvättar håret var 4-5e dag dock, bästa jag gjort att vänja håret vid det. HATAR att tvätta håret, tungt och jobbigt i duschen, jobbigt efteråt och tar 3 timmar att torka. Blääää

        1. Julia skriver:

          Åh, hur gjorde du för att avvänja håret? 🙋🏼‍♀️

          1. Em.e skriver:

            Började med tvätt varannan dag, sen var tredje dag, sen lät jag det vara fett till dag 5. Hade det uppsatt i början de sista två dagarna. Tog ett tag, något år, men idag blir det inte fett innan dag 5. Använder inga produkter i håret heller, bara arganolja efter dusch

      7. Mother of dragons skriver:

        Orkar sällan duscha då det är ett sånt jäkla projekt haha. Brukar duscha en gång i veckan minst, jag tvättar gärna håret två om jag går i skolan men annars kan jag strunta i att dudcha på nån vecka i alla fall.

    2. Maria skriver:

      Avskyr att duscha/tvätta håret. Måste typ tvinga mig själv och jag kan absolut inte göra det på morgonen, utan det måste vara på kvällen.

      1. M skriver:

        Duscha gör jag gärna, men tvätta håret är SÅ tråkigt! Jag har tjockt, långt och självlockigt hår, så det är liksom inte ”bara” att föna efteråt heller. Tar ca 30 min att torka med fön! Som tur är har jag vant håret vid tvätt två gånger i veckan men de två dagarna liiiiiider jag mig igenom det haha.

    3. C2 skriver:

      5ggr/dag är mycket. Hur går dina tankar? Bacillskräck? Svettiga eller skitiga aktiviteter?
      Jobbade inom hemtjänsten för länge sen och kände mig ständigt skitig. Gillade att jobba med de gamla, men många situationer med personlig hygien och lortiga hem gav mig en sån ofräsch känsla. Vill heller inte gå på gym pga svettiga maskiner. Gillar inte att lämna svett efter mig heller. Att exempelvis bli ofräsch av trädgårdsarbete ger inte samma panik som mänskliga basilusker.

      Det här är ju bara mitt tyckande, men mer än dusch två gånger om dagen är mycket. Testa att korta ner duscharna tidsmässigt så kanske du kan minska antalet på lång sikt. Blev svamligt det här, är nykter men rörig i hjärnan idag.

    4. Lina som gillar statistik skriver:

      Gud nej! Jag hatar att duscha. Tar bara massa tid och jox. Och så måste jag fixa med håret efteråt för stt det inte ska se ut som ett skatbo. Och jag hatar att fixa håret. Men äcklas av att lukta svett så försöker att duscha typ 2 gånger i veckan i alla fall.

    5. hej skriver:

      Varför känner du att du behöver duscha så ofta? mycket träning? slitigt jobb? inte för att leka hobbypsykolog, men låter lite tvångsmässigt? i sådana fall kan jag tipsa om KBT, mycket bra och ger strålande verktyg för att hantera tvång i vardagen.

  19. Sanna skriver:

    Jag blir förvånad över hur många som dricker alkohol regelbundet. När jag skriver regelbundet så syftar jag på minst en gång i veckan. Själv dricker jag kanske alkohol 10 gånger på hela året och då är det till någon middag. Hur ofta dricker ni och varför dricker ni?

    1. N skriver:

      Är du lärare?

      1. Sanna skriver:

        Långt ifrån, gillar inte ens barn.

        1. N skriver:

          Okej. Jag har en lärare som heter det. Vad jobbar du med?

          1. Sanna skriver:

            Jag jobbar i matbutik.

          2. Fatima skriver:

            Hahah va?

            1. X skriver:

              Alla här inte är nog inte så gamla 😉 gissar på typ 11 år.

              1. N skriver:

                Jag skulle lära mig stava om jag var du eller åtminstone läsa igenom vad jag har skrivit innan jag skickar. Jag är dessutom 16 år. Det var en lärare som vann Therese Lindgrens bok och det var därför jag tänkte att det var samma person.

                1. X skriver:

                  Okej. Jag tror det var lite svårt för oss att se hur Therese Lindgrens bok kom in i sammanhanget.

                  Din lärare Sanna kanske kan hjälpa mig stava (om hon inte dricker för mycket alkohol?). Vi kan träna med Therese bok.

                  1. N skriver:

                    Kul att skämta om alkoholism som många lider utav. Väldigt moget.

    2. Karin skriver:

      Jag dricker nog ofta. Men extremt sällan mer än ett-två glas vin eller en öl. Dricker till maten, eller en fredagkväll framför en film , så som andra dricker ett glas läsk. Dricker endast pga det är sååå gott 🙂 hade det funnits lika goda alkoholfria alternativ hade jag valt det!

    3. Elsa skriver:

      Bor i Frankrike så jag dricker ofta rött/vitt vin till maten. Tycker det är så vansinnigt gott med en bit kött eller till andra maträtter där vin försärker matupplevelsen. Champagne till efterätt är också underbart.

      Är halvbelgare så har ett stort intresse för öl och åker ofta till olika fabriker för att se hur processen går till. Även i Frankrike åker jag till olika slott för vin- och ciderprovningar. Livsglädje.

      Dricker dock aldrig för att bli full och kräks på shottar och diverse vodkafyllda ting.

      1. Elsa skriver:

        Lägger dock ifrån mig vinglaset nu för min kommentar luktar Blondinbella.

        1. Anonym skriver:

          Så länge som du inte planerar livet i tårtbitar så är du skonad 😂😂😂

      2. Ceccano skriver:

        Vad roligt att hitta andra som bor i Frankrike. Var i landet befinner du dig?😊

    4. Josse 🤱🏻 skriver:

      Sanna: jag drack tre klunkar bubbel nu på nyår.
      Innan dess så drack jag i december 2015.
      Känner mig så torr & tråkig, men jag dricker så mycket hellre en iskall Celsius lemon/lime.
      Jag tycker inte alkohol är gott helt enkelt 🙂

    5. Dricker 1-2 ggr i veckan, hemma, oftast fredag och lördag. Men som sagt inte nu för nu har jag vitmånad.

    6. Saphira skriver:

      Ett svar på den frågan kan ju vara att man gillar det?

    7. Tussilago skriver:

      Jag dricker aldrig. Dels gillar jag inte det, och dels så kan jag inte pga sjukdom + mediciner. Var aldrig ett problem för mig att sluta dricka, inte för att jag brukade dricka mycket men ändå.
      Att dricka till maten på helgen tycker jag dock inte är så konstigt, men du kanske inte syftade på det?

      Nej jag postar inte för snabbt -.-

    8. Anonym skriver:

      Jag slutade att dricka alkohol när jag var 18 år, är 22 nu så mitt svar blir att jag aldrig dricker. Älskade att festa och supa när jag var runt 15-16 men därefter tröttnade jag och kände att det stadiet var förbi helt enkelt. 😊

      Många tror att detta beror på religiösa skäl osv, men det är bara rent allmänt. Lägger ingen värdering i alkoholdrickande så länge folk kan hantera det och inte skadar andra med sitt drickande.

    9. 🍤 skriver:

      Är lite som du. Dricker sjukt sällan 🙂 ser knappt någon poäng med det så då kan jag lika väl ta ett glas cola. Kanske ska tillägga att jag inte tycker om vin eller bubbel.
      Ska jag festa och bli full så är det bara sprit som funkar.. tycker om cider men är så sjukt svår påverkad så man hinner ju kissa ner sig 1000 gånger och så blir man ”mätt” av för mycket cider..

      Haha blev ett längre svar än jag tänkte 🙈

    10. Sofia skriver:

      Jag dricker tyvärr alldeles för ofta, men så är jag ju student också. Har dock bestämt mig för att den gör helgen ska vara vit för omväxling skull! Andra veckor blir det ofta torsdag, fredag och lördag.

    11. Josefiné skriver:

      Kanske 2-3 öl/glas vin per år. Mina föräldrar är alkoholister så har väldigt svårt för alkohol, speciellt sen jag blev mamma. Tänker aldrig bli som dom.

    12. Ajlin skriver:

      Jag dricker lite men väldigt ofta. En aw på måndagen, ett glas vin till maten på onsdagen och en öl efter träningen på fredagen och så kanske lite finvin på lördagen om man samlas och lagar middag/spelar spel/kollar eurovision. Men jag dricker mig aldrig berusad. Jag HATAR att vara full. Ska dock skärpa mig och försöka dra ner på antal tillfällen. Snart drar min fotbollssäsong igång också och då blir vi belagda med alkoholförbud. 😛

    13. elsa skriver:

      Jag dricker mycket och ofta. Är full kanske en till tre gånger i veckan. Dricker för att jag tycker det är kul att vara ute på krogen med vänner och kollegor och diskutera allt mellan himmel och jord samt att träffa nya människor.

  20. Språllar skriver:

    Har ni nåt bra tips på serier? Gärna Netflix…
    Älskar The Crown och såna lugna eftertänksamma serier, ingen action och zombieskit please 😁

    1. Josse 🤱🏻 skriver:

      Stranger Things, Orange is the New black & Blacklist på Netflix kan jag rekommendera 🙂

    2. Tussilago skriver:

      Outlander kanske passar dig?

      1. Tussilago skriver:

        Alias Grace så jag för ett tag sen, den tyckte jag var bra.

        1. Språllar skriver:

          Alias grace var super 👌 Och även det ni andra tipsat om, har sett dom alla 😀

        2. Anonym skriver:

          Om du gillade alias grace kommer du nog tycka om The lizzy borden chronicels. Eller hur det stavas. Är astrött och har plockat ut linserna så jag ser inget 😛

    3. Saphira skriver:

      Hm dennna är inte så lugn, men Dope på Netflix, en dokumentär-serie i (tror jag) 4 delar om knark i USA, olika vinklar varje avsnitt och ja, intressant helt enkelt !

      1. Språllar skriver:

        Ahh Tack den ska jag se ikväll! Efter jag suttit här och läst kommentarer en stund…

        1. Saphira skriver:

          Gör det! Den var så bra, och väldigt väldigt tragiskt, på så många sätt. Särskilt andra avsnittet har jag för mig, som handlade om heroin (minns dock inte i vilken delstat).

    4. 🍤 skriver:

      Designated survivor, frikänd.. 😀 den sista såg jag och min sambo precis sista avsnittet av. Sååå bra!

    5. hej skriver:

      buffy, alltid buffy

    6. B skriver:

      Reign 🙂

    7. Therese skriver:

      Gypsy
      The Affair

  21. Therese skriver:

    Kanske lite vält tungt ämne för fredagskväll men vi kör: jag och min sambo försöker skaffa barn (avskyr ordet ”bebisverkstad” så i brist på andra ord så får det låta lite kliniskt) men det går inte så fort som vi vill (sjunde försöket nu). Såklart är det jättevanligt och normalt att det tar tid osv men jag börjar bli rätt besatt och det är jättejobbigt. Allt jag tänker på har med barn eller barngörande att göra och dagarna innan mensen är en tortyr där jag bara googlar ev graviditetssymptomer. Och då ska vi inte ens prata om hur hjärtskärande tokledsen jag blir när mensen väl kommer. Tänker tex hela tiden att ”den här gången blir jag nog gravid så ingen idé att dricka alkohol” vilket lett till att jag inte ens luktat på vin på sju månader :)))
    Till saken: HUR STÅR MAN UT? Hur slutar man bli besatt? Går det ens? Finns det på riktigt-riktiga bra tips om hur man lättare blir gravid eller bör jag typ bara lägga ner alla familjeliv-råd? Hjälp mig!

    1. Youarelft skriver:

      För min del så försökte vi i 2 år innan vi lyckades. Jag var exakt som du och googlade en massa och inbillade mig att jag var gravid varje månad. Vi hann tom göra en fettilitetsutredning och skulle tillbaka i dec 2015. Avbokade den pga studier och 2 veckor senare blev jag gravid haha. Så precis när vi gett upp och bestämde oss att ta paus pga studier och jobb så blev det ett pluss! Dock så har jag både problem med min sköldkörtel och pcos så var väl därför det tog tid 🙂 lycka till!

    2. Emmis skriver:

      ❤️❤️❤️ Vi försökte i 18 månader innan det plötsligt tog sig. Har nu en son på 7 år och det blev aldrig något syskon. Jag lever som vanligt, men innan syskon blev uteslutna (har fel på äggen enkelt sagt) så var jag mer restriktiv runt alkohol. Helgen jag plussade så öppnade vi en flaska vin på fredagen, tyckte den smakade SKIT och trodde den var dålig, maken tyckte jag var knäpp, men på något sätt sa kroppen nog ifrån

      Det går inte bara att koppla ifrån, men mitt råd är att inte låta livet stå på paus, planera resor (men ta avbokningsskydd), och ta ett glas vin om du är sugen på det

    3. Känner du likadant, skriv till svar på tal skriver:

      Känner igen mig en hel frön Är också inne på 5 försöket och är frustrerad över det. men jag tycker inte du ska undvika alkohol mm helt. Vården hade rekommendation total avhållsamhet för alla oss som försöker om det gjorde någon märkvärd skillnad. Drick du något glas vin, det gör i alla fall jag 🙂 Finns väl inte ens någon moderkaka första veckorna (innan man plussar).

      jag försöker tänka på positiva grejer med att inte få barn direkt, t ex sparar vi till ett hus och det går mycket snabbare utan en dyr bebis.

      Sen tänker jag att de flesta har max ett par tre barn. Dvs man plussar några få gånger i livet, som man minns tills man dör. Att föreställa
      mig att jag forfarande har det framför sig kan ibland kännas tröstande för mig.

      ibland tycker jag det hjälper att tänka att det är lite av en fix idé. Statistiskt sett blir människor inte lyckligare av att ha barn än inte. Allt kommer inte bli bra med en bebis, precis som allt i livet inte automatiskt blev en saga när jag fick en partner (vilket jag föreställde mig när jag var singel).

      Sen har jag också slutat rita upp hela livschemat 1 år framåt utifrån att jag plussar vid nästs BIM, varje himla månad. Utan nu föreställer jag mig istället att jag kommer vara med barn (någonstans i en graviditet) till nästa jul. Jag tänker att det är skönt att slippa bli besviken varje himla månad.

      Det var också jätteskönt att prata ärligt med min sambo om hur jag kände för att det tar tid, han hade samma känslor som jag och de kändes minde läskiga efter att vi satt ord på dem.

      Man kan lyssna på ruvarpodden och Jag vill ha barn, förresten.

      PS, tycker också bebisverkstad är superlöjligt. För att inte tala om alla ”i måndags hade jag ägglossning så då blev det mys ;)” Skriv SEX för fan vuxna kvinnor, vill jag bara skriva i alla dessa skaffa-barn-forum :p

    4. Anonym skriver:

      Ha mycket sex med varandra så lär du bli gravid till slut.
      Lycka till!

  22. Shark skriver:

    Är det någon här som varit tillsammans med en BRA person, som liksom respekterat en och man haft det fint ihop för att sedan tvärvända? Nu vill han göra slut, vet inte vad han känjner, är ganska taskig generellt. Det konstiga är att detta hänt på typ 1 månad!? Är detta vanligt? Är han ett svin för att det ska bli enklare att göra slut?

    1. Elsa skriver:

      Tog mig 5 min att skicka detta pga “du postar för snabbt” 🙄

      Min fd gick från att vara världens mest kärleksfulla person till den kallaste varelsen på jorden.

      En helg så var det bröllopsplanering och midsommarfirande blandat med husköp och ren lycka, och på måndagen så tog han min förlovningsring och försvann ut ur lägenheten föralltid när jag låg kvar och sov. Fick aldrig veta varför.

      (Köpte hund veckan efter och är nu världens lyckligaste även om jag saknar att ha en relation).

      1. Tussilago skriver:

        Men va? Såg du honom aldrig mer sen?! Hur gick du vidare, hur mår du nu?!

        1. Elsa skriver:

          Nope, såg honom aldrig mer. Vilket låter sjukt, men det visar också vilken sjuk människa han var som kunde göra så. I efterhand tänkte jag verkligen igenom förhållandet och kom tillslut fram till att han inte var så bra för mig. Han var världens finaste kille, men hans stolthet var hans liv. Vi (min och hans familj/vänner) tror att han inte klarade av att vara med mig pga framgångsrika utlandsstudier medan han stod still i yrkeslivet. Han hatade även mina föräldrar och hans värsta mardröm var att jag skulle bli som min mamma. Min mamma är en otroligt godhjärtad person men tyvärr väldigt introvert. Han kom ifrån en kultur där man ska umgås otroligt mycket med alla från sin släkt, helst varje dag, och min fina mamma klarade inte av det. Jag o andra sidan älskade det, men ja ja det var det enda han öppet berättade för mig som kunde leda till att han lämnade.

          Både äktenskap och husbygge var på hans intiativ så jag hade inte tvingat honom till något.

          Jag mår jättebra idag. Dejtar lite här och där, men ibland sticker det så otroligt hårt i magen och jag får panik av saknad. Jobbigt att sakna någon som faktiskt förstörde en stor del av ens liv och framtid. Har såklart hellre hunden än honom alla dagar i veckan!! Och hunden hjälpte mig också otroligt mycket att gå vidare, och mina föräldrar och vänner var ett starkt stöd.

          Det värsta var faktiskt att bli av med min svärfamilj. De gick ifrån att vara min familj till främlingar och svarade aldrig på mina mail om att få träffas och få ett avslut. Jag och mitt ex hade varit tillsammans i åtta år och jag hade känt hans familj i sju år, så det var hemskt att få den reaktionen från dem.

          1. Tussilago skriver:

            Jag är helt förstummad. Det är här är ju… det är ju helt galet?! 8 år, och inte ens en förklaring? Ett hejdå? Och att inte ens någon i hans familj sträckte ut en hand? Hm, vet ju iofs inte vad han har sagt till sin familj, men om min bror lämnade sin partner på det sättet hade jag aldrig stått bakom det. Jag hade heller inte ignorerat kontakt från partnern.
            F*n vad upprörd jag blir, det här är så långt ifrån okej att han borde… Ja han borde straffas för det!

            Herregud vad stark du är! Stor kram!

        2. Elsa skriver:

          Skrev ett jättelångt svar, men det försvann så försöker igen.

          Ja, det var sista gången jag såg honom, och detta hände för cirka ett år sedan. Det var en hemsk period men att skaffa en valp räddade mig och jag kunde istället koncentrera allting på henne.

          Vi var tillsammans i åtta år och både husbygge och äktenskap var på hans intiativ så jag tvingade honom inte till någonting. Vårt bröllop skulle faktiskt varit samma dag som Kenzas, men det värsta var att förlora en hel familj man har älskat i nästan åtta år. De gick från kära kära familjemedlemmar till främlingar och vägrade svara på några av mina emails. Så hemskt.

          Vi misstänker att han lämnade mig för att han inte klarade av att det gick bättre för mig i livet (socialt och yrkesmässigt) medan han stod still. Han hatade även min otroligt snälla och underbara mamma för att hon var introvert (vad man står ut med när man är kär och galen…). Han kom från en kultur där man helst ska umgås med hela släkten från morgon till kväll och min kära mamma klarade inte av det, och han var så rädd att jag skulle bli likadan. Suck. Jag som älskade varje sekund av det och tom lärde mig hans mammas språk och hans pappas språk mest på grund av att visa hur mycket hans kulturer betydde för mig och för vår framtid.

          Nämnde jag att han lämnade mig dagen innan mitt livs viktigaste prov samt att vi skulle gå på bröllop när hans bror gifte sig den helgen? Fy fan alltså. Vilken kille.

          1. Tussilago skriver:

            Mina kommentarer har också strulat lite.

            Jag kan inte släppa detta, det är så att jag vill söka upp honom själv och kräva svar. Helt galet, finns inget som kan rättfärdiga det beteendet.

            Så glad att du har bra vänner och familj som har stöttat, och jag hoppas verkligen att du har fått nog av olycka efter det här!

          2. Shark skriver:

            Fyfan! Tycker man är skyldig att förklara? Alla har ju rätt att göra slut, men det bör göras på rätt sätt.

            Tycker generellt att män är sjukt känslomässigt oberäkneliga!? Det är SÅ jävla sant att de inte känner efter? De kör bara på tills det tar stopp. Jag menar, man ändrar sig inte på 1 månad eller liknande? Det växer ju fram. Stör mig på att vi kvinnor funderar på känslor, analyserar och vänder på varje tanke medan de verkar helt oförmögna. Går från bröllop, flytta ihop (som vi skulle göra om några månader) till att bara vilja dra? KÄNN EFTER FOR FUCK SAKE!?

      2. Emmis skriver:

        Låter helt sjukt, trist att han inte kunde hantera din framgång ❤️

        1. PIFS (postar inte för snabbt) skriver:

          Vilken svin till människa. Sån himla tur att du inte längre har den personen i ditt liv, verkligen! ❤️ Kan inte ens föreställa mig hur det måste ha känts. Vill bara skicka en kram till dig och din hund. Är säker på att du var för bra för honom att hantera. Patetiskt.

          Kul att läsa att du börjat dejta igen! Är säker på att du hittar din Mr. Charmig snart. Som INTE tänker gå utan ett ut.

    2. Karin skriver:

      Låter sjukt konstigt. Kan han ha träffat någon annan och beter sig som ett as för att han är för feg för att göra slut och hoppas att du ska göra det istället? Hade en bekant som gjorde så. Så sjukt patetiskt!! Då är han verkligen ett avskum som nu visar sin rätta sida!!

      1. Shark skriver:

        Har frågat honom ett gäng gånger men han påstår att han inte har det…

    3. M skriver:

      Jag är tillsammans med en man som avslutade sin tidigare relation ungefär så… Vi pratade ganska mycket om det i början av vår relation och han förklarade det själv som att han en dag bara vaknade upp och kände att de skippat en massa steg som han behövde för att ”hänga med” och att trycket från vänner och familj att gifta sig och skaffa barn för att de hade det bra, blev för mycket för honom. Han kände att han hade dragits med utan att riktigt mentalt ha hunnit ikapp. Vet inte om det kan vara liknande för er?

      De testade hur som helst att ta ett steg tillbaka. De flyttade isär och började liksom dejta igen, som om de knappt kände varandra. Det hjälpte i ca ett år innan de tillslut gick vidare från varandra i alla fall, men det kanske kan fungera för er? Vill han inte öppna upp mer kring det här och ens försöka sätta ord på NÅGOT av det han känner så är han nog inte för dig i alla fall. Såhär kan du ju inte ha det liksom.

      1. Shark skriver:

        Vi har distans, så ses gör vi inte vanligtvis så ofta heller. Men nu har vi någon slags ’break’, för att han ska tänka. Dock hörde han av sig efter 3 dagar och jag tänkte stt nu kommer det… avslutet. Det han förmedlade var typ att han var ledsen och ville veta hur det var med mig, att han nog inte ville ha ett förhållande, att han satt min glädje före hans, att vi inte kommer överrens, är olika… Men fortfarande inget riktigt avslut!? När jag frågade om han fortfarande älskade mig sa han ’vad skulle du isåfall göra?’…….

        1. M skriver:

          Hmm, ja hur sjutton ska du tolka den? Om ni har ett distansförhållande så är det ju lite extra svårt kan jag tycka då det nästan krävs dubbelt så mycket kommunikation för att man ska följa med varandra i utvecklingen. Kan han inte svara rakt på om han älskar dig eller inte så beter han sig ganska rejält omoget låter det som och han är nog inte mogen för det här. Det är man ju inte en dålig person för, men inte ultimata typen att vara i ett seriöst förhållande med.

          1. Shark skriver:

            Verkligen. Mycket med hans beteende på sistone har varit omoget. Det som gör att jag inte bara skiter i honom eller dylikt är för att det som sagt är en helomvändning. Vill inte göra slut själv för att ’behålla min stolthet’ eftersom jag faktiskt fortfarande vill? (även om hans beteende/sidor han visat på senaste gör mig rejält less). Vi har haft distans lite till och från (mest från) under låång tid, så vi är vana vid detta och det har fungerat med kommunikationen hyfsat i allafall…

            1. M skriver:

              Det finns ingenting annat som hänt under senaste året i hans liv, typ byte av jobb? Dödsfall i familjen? Vänner han inte har kontakt med längre eller liknande? Ibland händer det ju saker i ens liv som man inte direkt kopplar till sin relation men som ändå påverkar?

              Tycker att du kanske ska sätta en mental gräns för dig själv i alla fall, alltså att han får vela såhär i 3 månader medan ni pausar men sedan ska du ha ett besked, eller liknande. Du är värd det. Du ska ju veta vad du ska göra med ditt hjärta och dina känslor också. Han kanske vill vända upp och ner på allt i sitt liv och inte vet vad han känner, men det betyder inte att han har rätt att sätta ditt liv på paus för evigt.

  23. Anonym skriver:

    GRAVID? 🤔

    Ja, det är min ikväll. Hade oskyddat sex vid ägglossning (tog ingen sticka, utan gick på känn) och nu idag skulle jag egentligen ha mens. Saken är den att ingen mens har dykt upp, men mycket sparsamma flytningar som är lite brunaktiga. Dock inte alls mycket, har trosskydd för att det är fräschare, men det skulle inte läcka igenom utan om man säger så.

    Har aldrig haft denna typen av flytningar innan under mina 10 år som jag haft mens. Därför undrar jag om någon annan har erfarenhet av detta och var ni i så fall gravida eller ej? 🤔

    Kommer självklart testa om detta fortsätter, men vore kul med lite spekulationer bara. 😊

    1. Anonym skriver:

      ”Ja, det är min FUNDERING ikväll” ska det vara. 😅

    2. Johanna skriver:

      Har haft ungefär samma upplevelse, var då inte gravid. Men OM du är det, tänk på att det faktiskt inte är hela världen. Det är helt okej att göra en abort och inte tänka på det mer (har gjort det själv vid ett annat tillfälle).

      1. Känner du likadant, skriv till svar på tal skriver:

        Nu låter det ju iofs mer som att hon vill bli gravid, varför annars ha sex när man ”har på känn” att man har ägglossning 😛

        1. PIFS (postar inte för snabbt) skriver:

          För att sexet är som bäst då. 😝 Vi kör avbrutet samlag, vilket vi har gjort i 5 år och jag blir bokstavligt talat som en kanin vid ägglossning. Allt känns dubbelt så skönt då.

          #don’tjudge 😅

          1. Känner du likadant, skriv till svar på tal skriver:

            Hahah OK dömer inte. Men om man ”inte tar någon sticka men går på känn” om när man har ägglossning och har sex då (och sen dessutom tycker det är kul när folk spekulerar i ens graviditetssymtom) tycker jag nog ändå det låter som man vill bli preggo.

            Jag antar att du brukar gå på lust när du har ägglossningssex, inte tar stickor och bara åh glad gubbe, nu kör vi, ikväll blir det jättenice! Eller det kanske du visst gör iofs? 😛 kanske jag som läst för mycket BIM-trådar på familjeliv och tolkar fel.

  24. Hanna skriver:

    Hur gör man om man älskar katter så att det gör ont i hjärtat men är allergisk? Det är en stor sorg för mig. Finns det några kattgalningar där ute, som kanske vill dela varför de just älskar katten?

    Jag älskar katter för att de inte är människans bästa vän. De är inte som människan och det älskar jag!

    1. Anonym skriver:

      Jag är kattallergiker men har två stycken, det var tufft i början men jag vande mig vid dom och nu reagerar jag inte längre på dom. Det tog ca 6-8 månader och snart fyller de 7 år :). Jag reagerar fortfarande på andra katter men inte mina. Liten notis bara. (Inget jag rekommenderar något att ”testa”, katter ska få komma till livslånga hem!! jag tog enbart katterna för att de annars skulle på katthem och under tiden så vande jag mig)

      1. Bonnie skriver:

        Jag skaffade katt utan att veta att jag var allergisk. Trodde på riktigt att jag hade åkt på en dunderförkylning som vägrade ge med sig tills jag såg sambandet…
        Men jag ”vande” mig vid honom också. Märkte bara av allergin vid andras katter. Mina luftör vande sig dessvärre inte, så jag utvecklade astma… men vägrade göra mig av med honom, tills en dag då jag fick se mig besegrad. In och ut på sjukhus, tyngre medicin som inte hjälpte. Det gjorde ont i hjärtat, men idag bor han hos en underbar familj <3 sju fina år fick vi och jag saknar honom varje dag…

        Nu är jag nojig att jag kommer utveckla allergi även mot hundar, har två som hängt med sen innan katten flyttade in. Allergi är ett helvete </3

        1. Anonym skriver:

          Jag har också astma, har haft det sen barnsben så jag är rätt så medicinerad. Inget som sagt att rekommendera men det funkar för mig, hoppas att du har fått rätt hjälp med din astma nu och att du inte går runt med den obehandlad.

    2. Språllar skriver:

      Jag är också allergisk mot katter. Superallergisk! Kan inte ens vars nära nån som har katt. MEN det finns en ras som heter SIBIRISK KATT dom saknar ett enzym som andra katter har.
      Jag var till en ”testfamilj” (googla det finns flera såna) och gosade med deras sibbe katt för första gången i mitt liv för övrigt och jag kände ingenting!!! Nu har jag en sibbe sen drygt 2 år och det går hur bra som helst. Lycka till!

  25. 6 skriver:

    Ikväll är jag lite ledsen över att min distanspojkvän inte ens öppnar och läser mitt godnattmeddelande eller svarar på det. Ser att han varit inne på messenger flera gånger sedan jag skickade det. Han är på fest, och jag blir direkt orolig. Jag vet att det inte är rationellt men ändå ligger jag här med en klump i magen

    1. Karin skriver:

      Det är faktiskt inte något vidare snällt. Men han kanske bara har missat det?

    2. Sanna skriver:

      Förstår precis din känsla :/ Kan ju vara så att han läst ditt meddelande men markerat det som oläst för att svara senare eller så läste han det när det ploppade upp och låter det vara oläst tills han är i nyktert tillstånd. Det bästa du kan göra är att inte tänka så mycket på det. Han hör säkert av sig när han är på vägen hem eller imorgon 🙂

    3. Den där J skriver:

      Skicka igen.

      Fråga om han mår bra, att du blir orolig. Distansförhållanden bygger på kommunikation och har Du en fråga, ställ den. Det blir värre av att undra ❤

      /Hon som har 2 små veckor kvar på ett 3,5 år långt distansförhållande innan han kommer hem från Schweiz 🙌

    4. Das Boob skriver:

      Han kanske har sett att du skrivit men inte öppnar det för att han väntar tills han får en lugn stund att svara, det brukar både jag och min pojkvän göra. Försök att inte vara ledsen, fast att det är svårt. Jag vet hur det känns. Distansförhållanden är röv.

      Kram från en fellow distansare

    5. Mm skriver:

      Du sa ju att han var på fest, kan ju bara vara det? Kan ju bara svara ifrån min egna erfarenheter men levde i ett distansförhållande och när jag gick ut och festa och säg min pojkvän smsa brukade jag inte svara förens jag var hemma eller hade en lugn stund. Han kunde bli sur för att han såg att jag varit inne på messenger. Vilket jag var emellanåt men mest bara för att ”checka av” och/eller se om vänner angående festen är påväg eller så…

    6. M skriver:

      Vet hur det känns, men vet också att både jag och min pojkvän ibland låter meddelanden vara olästa när vi vet att vi hellre vill hitta en lugn stund att svara ordentligt. Är han ute har han kanske varit inne på messenger för att skriva till någon av dem han ska ses på stan med?

    7. PIFS (postar inte för snabbt) skriver:

      Som någon skrev så bygger ett förhållande på kommunikation, särskild de som är long distance.

      Jag hade skrivit något lite skämtsamt, typ: Hoppas du har kul hjärtat! Är allt väl? Eller det är det förstås inte utan mig. Men jag ser du har varit online utan att svara på mig. Trillade du av chock när du såg min profilbild och föll för mig?

      Okej. Skittorrt. Är för trött… Men du förstår. 😅 Haha.

  26. I ett hus vid skogens slut skriver:

    Min sambo bara jobbar. Jämt. Jag har en bebis på 6månader som jag älskar, men jag älskar inte mammarollen om någon fattar? Hade frihet innan och kunde hålla på med hästar, något som inte finns på tidskartan nu överhuvudtaget.Gillar inte hur jag blivit och tycker synd om mig själv, känner ingenting för min sambo längre. Samtidigt som jag har det hur bra som helst? Hur kan man rycka upp sig?

    1. Sanna skriver:

      Förlossningsdepression? :/

    2. Krösamaja skriver:

      Du bestämmer dig för att du vill ha förändring och gör en plan för hur det ska gå till. Stora eller små medel, det är upp till dig. Om du jobbar aktivt med att förändra din situation som du uppenbart är missnöjd med så sitter du ju iallafall inte bara på rumpan och tycker synd om dig själv utan känner att du gör något åt det ändå.
      Det är inte alltid lätt men bara vetskapen att man kanske smider en plan för att förändra den nuvarande situationen kan kännas uppmuntrande.
      Och kom ihåg en sak, det är aldrig fel att be om hjälp med förändringen även om det sitter långt inne att be om hjälpen!
      Kämpa på!

    3. Anonym skriver:

      exakt så kände jag med och det visade sig vara en förlossningsdepression, jag till och med ångrade mitt stackars barn 😢 nu är hon två år och livet med barn är inte som livet med en bebis 🙂 du kommer att komma tillbaka till allt du älskar att göra och du har en liten människa som du kan lära allt du kan. För det kommer du att märka sen, ett litet ansiktsuttryck som är precis som ditt eller din mans skratt och du inser att barnet är ju din familj och kommer att älska se sin mamma brinna för något och se upp till dig. Tiden går fort och snart sitter ditt barn själv på hästryggen 🙂
      Prata med vc så får du hjälp att komma ur det

    4. Hanna skriver:

      Ska du vara mammaledig hela tiden eller ska din sambo vara pappaledig något? Isnf hade jag rekommenderat det, mammarollen kan vara svår att komma in i, alla mammor är inte ”menade” för att vara hemma med barn. Har du pratat med din sambo om det? Gör det!! Berätta hur du känner och be han om din hjälp. Ni båda har tagit på er ansvaret för att vara föräldrar och då ska ni ju båda också vara det samt känna er bekväma i den rollen. Också viktigt att inte behöva vara mamma hela tiden, göra något för sig själv!!!!

    5. Språllar skriver:

      OT kanske men jag blir nyfiken på ditt nick. Jag älskar sånt som inte är mainstream och vill veta mer. Vadå bor du i ett hus vid skogens Slut? Låter som en dröm i mina öron i alla fall. Ska vi byta? Mot lägenhet i stan, hyfsat centralt med trevliga grannar 😁

      1. Anonym skriver:

        I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut, haren skuttar fram så fort, knackar på hans port.
        En barnvisa 🙂

  27. S skriver:

    Varning för långt inlägg

    Jag har en mamma som har svårt att förstå att jag faktiskt har vuxit upp. Det är 6 år sedan jag flyttade hemifrån för att plugga på universitet och hon kräver fortfarande att få veta när jag går och lägger mig, vad jag äter för mat, hur ofta jag tränar, varpå hon inte kan förstå hur jag kan äta mat som inte är plantbaserad och lagad från grunden, tränar varannan dag och sover minst 9h varje natt. När jag berättade hur det gått på min senaste tenta tyckte hon att jag hade pluggat för lite och ifrågasatte varför jag inte avsatte mer tid för pluggande.

    Nu ska jag åka hem i tre dagar, men det tar verkligen emot, för hon sätter upp en enorm press på de dagarna (första kommentaren var såklart varför jag inte skulle vara där hela veckan) och planerar mina dagar fulla med aktiviteter som hon inte ska vara med på, men anser att jag ”ska” göra, för att jag tyckte om det i gymnasiet. Jag vill bara åka hem, vila och träffa mina föräldrar men just nu känner jag för att avstå.

    Nu till min fråga. Hur ska jag hantera min mamma utan att helt bryta kontakten?

    1. Krösamaja skriver:

      Shit. Lät extremt. Antagligen så skulle hon inte lyssna på dig om du berättar hur du känner. Får en känsla av att hon bara hör åt ett håll. Ärligt talat, jag har inga goda råd annat än att göra det DU vill. Säga nej om du inte vill och förklara det som två vuxna personer. Lyssnar hon inte så då har du gjort vad du kunnat och får ta det därefter.

    2. Tussilago skriver:

      Finns din pappa med i bilden? Kan han vara ett stöd?

      1. S skriver:

        De är skiljda sedan några år tillbaka . Han är raka motsatsen, lägger sig inte i något alls.

        Dock är det inte möjligt att bo hos honom pga flera saker.

        1. Tussilago skriver:

          Jag tror att det bästa är att lugnt och sansat förklara hur hon får dig att känna, och sen agera efter hur hon bemöter dig. Vissa människor är helt enkelt gränslösa och antingen är hon medveten om det eller inte.
          Det är svårt att bryta mönster. När du kommer hem till henne, faller du tillbaka i din ”barnroll” då, eller känner du att du är vuxen och kan stå på dig? Jag tänker att det är svårt att förändras, och om din mamma ska kunna förändra sig underlättar det om du hjälper henne på traven. Börja med att helt enkelt säga nej till de aktiviteter hon har arrangerat till dig. Du behöver inte ge en anledning, bara säg nej.

        2. Tussilago skriver:

          Men vafasen, mitt svar publicerades inte :S Vi försöker igen.

          Jag tror att det bästa är att du lugnt och sansat förklarar för henne hur hon får dig att känna. Oavsett hur hon reagerar så har iallafall du gjort vad du har kunnat för att hon ska förstå. Jag har själv drastiskt minskat kontakten med mina föräldrar, har bättre kontakt med min mans föräldrar… Men jag mår SÅ mycket bättre av att ha det så här. Om din mamma inte lyssnar eller vill förändra sig, så är det nog bäst för din skull att minska kontakten. Det är du som lider av det. Dock så är det ju svårt att bryta mönster, så du får kanske hjälpa din mamma på traven lite. Börja med att helt enkelt säga nej till de aktiviteter hon planerat in? Du behöver inte ge någon anledning, bara säg nej.

    3. Saphira skriver:

      Men för 17, SKRIK ifrån (gissar att hon inte börjat med detta nu, därav mitt skrikförslag).
      Förstår dock att det inte är så lätt

      1. S skriver:

        Jag skriker på 🙂 det går som du säger in genom ena och ut genom andra örat.

        (kul nick förresten, funderade på att använda det själv men nu får jag väl tänka om;)

        Tack för svar hursomhelst!

        1. Saphira skriver:

          Haha ja sno inte mitt nick är du snäll😁

          Men ja, släktingar (och andra med såklart) som i lyssnar vad man än säger är så in i helvete frustrerande. Vet inte vad man ska göra åt det?

    4. Em.e skriver:

      Hur gammal är du? Jag hade aldrig accepterat det där. Är du över 18 så svarar du bara att enligt ditt leg är du myndig och gör vad du vill. Tror inte hon kommer bryta kontakten eftersom hon bryr sig så mycket och ser ingen anledning för dig att göra det heller av din kommentar. Markera hårt bara att du har ditt eget liv tills hon accepterar det

    5. Hanna skriver:

      Sluta svara på hennes frågor angående vad du äter, när du tränar, när du går och lägger dig osv, det har inte hon med att göra. Då kommer hon undra varför du inte svarar och då får du förklara exakt det, att hon har inte med det att göra och att hon måste respektera ditt personliga och VUXNA liv. Och precis som ovanstående skrev, säg nej till aktiviteterna, säg att du bara vill komma hem och hänga. Godtar hon inte det, åk inte hem, låt kontakten ligga lågt under några veckor, så att hon förstår att du verkligen menar allvar. Det är inte värt att låta personer ta energi från en, även fast det är din mamma. Du måste lyssna på dig själv och ditt mående.

    6. Helenan skriver:

      Pratar ni varje dag? Jag fick det intrycket eftersom hon vill veta läggningstid etc. sluta med det isf. Du behöver inte vara ohövlig eller nåt sånt men backa långsamt men bestämt från intensiteten i kontakten. Om du måste summera senaste veckans träningar etc istället så kan du vara mycket mer svepande. Det låter som om hon har problem, det är hennes problem som hon kommer att behöva deala med om ni inte hörs så ofta. Berätta mindre, var mer vag, både kring tentor och vad du äter.
      Jag har liknande erfarenhet med min mamma och det tog tid, men till slut kunde jag backa ur spindelnätet och ändå ha en normal relation. Att hon planerar aktiviteter för sitt vuxna barn som ska komma hem och hälsa på i tre dagar? Jag hade ställt in visiten. Skyll på magsjuka om du inte orkar med konflikt. Du måste frigöra dig också. Inte bara få henne att släppa dig utan aktivt röra dig till en mer vuxen plats.

      1. Bah! skriver:

        Jag har varit i exakt samma sits – förutom att kravet på plantbaserat var utbytt mot att jag inte skulle äta något onyttigt. Hon var oerhört fokuserad på min vikt. Det har hon alltid varit.

        Jag röt ifrån. Ordentligt. Satte ner foten. Berättade iskallt om hur det kändes. Om hur hon tagit ifrån mig glädjen med sina krav. Om hur det kändes när hon på luren i örat på mig om jag ätit eller gjort något som inte passade. Om hur det kändes när hon sa ”Det första man tänker på när man ser dig är att du är tjock”. (Jag grät och vägrade gå ut – stackars min dåvarande sambo som fick ta hand om mig, jag var ett vrak på den tiden pga. det här )

        Men jag satte ner foten. Avslutade min fasta telefon (Det här var 2007..) så hon inte kunde veta om jag var hemma, ryckte in i lumpen så att kontakten tvingades bli mindre tät och kontrollerande, tog kontroll över mitt eget liv, tog egna beslut (åkte på utlandstjänst), visade att jag kunde stå på egna ben. Det tog tid – men vi har numera en väldigt stark och kärleksfull relation.

        Men hon kommer inte förändras förrän du verkligen visar hur det känns. Var tuff. Vik dig inte!

        Stor kram och lycka till!

  28. Criss skriver:

    Har egentligen inget att säga, mer än att det är så häftigt att läsa den saliga blandningen av kommentarer. Mannen snarkar högt, men jag är kvällsmänniska och dröjer mig gärna kvar uppe. Njuter av att det är två jobbfria dagar, vill helst inte tänka på jobbet då det ger mig huvudvärk och sura tankar. Ha en underbar kväll och natt!

  29. Sandra M skriver:

    Tips att göra i New york i mars???
    Samt ungefärlig fickpeng ni hade med er och kunde spendera det på. Vet att alla har olika budget, det är därför jag frågar vad ni hade med er och, tid ni var borta typ och så klart vad ni kunde göra med pengarna?
    Hoppas ni fattar!

    1. M skriver:

      Det finns massor att göra i New York så skulle säga att det beror lite på vad du är intresserad av. Det finns ju som i de flesta städer några klassiker att bocka av såklart som Empire State Building, bara Central Park kan man ju lägga en hel dag på typ haha, Times Square, the High Line, China Town, Statue of Liberty, Ellis Island… tusen klassiska sevärdheter. Finns också massor av roliga museum och vill man shoppa så kan man ju göra det också. Ett tips, som kanske låter lite mossigt men som jag älskade, är att gå till biblioteket eller en bokhandel och köpa en bok om NY innan du åker första gången. Mysigt att bläddra i och du kommer hitta en massa spännande!

      (snälla CamCam, ta inte med den jävla ”du postar för snabbt”-grejen till din nya plattform.)

    2. Emmis skriver:

      Allt det vanliga, central park är häftigt även i mars och shoppingen finns ju den med. Sist jag var där (4 år sen) brände jag 10 000 på mat och shopping, skulle kunnat bränna 100 000, men säkert klarat mig på 1000 (bara käkat bagels och 1$ pizzaslizes typ). Jag gillade att åka det turistiga ”hop on hop off” buss, gav en bra överblick och var lätt att hitta ställen att utforska mer

    3. Viktor Den Store skriver:

      Det här kanske låter som ett konstigt tips, men helt ärligt: Ät pommes frites. Amerikanerna gör någonting annorlunda som gör pommesen fruktansvärt goda. Dock inte på Five guys av någon anledning. Där var dock hamburgaren riktigt mysig…

      Jag är lite hungrig…

      1. M skriver:

        Ofta friterar de i lard, alltså grisfett istället för vegetabilisk olja som vi gör i Sverige.

  30. N skriver:

    Hur ska man klara NP? Jag har sån ångest.

    1. Sara skriver:

      Vad är NP?☺️

      1. M skriver:

        Nationella Proven tänker jag, baserat på kommentaren lite längre upp.

    2. Johanna skriver:

      Tänk på att du inte ens behöver klara det! Det är bara en bonus! Om du behöver det för att komma in på en utbildning, så se det bara som träning. Du kan göra om det, söka utbildning senare och under tiden skaffa dig mer livserfarenheter, vilket alltid är värdefullt när man pluggar. Hejar på dig!

    3. Valen skriver:

      Nu vet ju inte jag vilken årskurs du går i och hur många gånger du tidigare gjort NP men mitt tips är att inte stressa upp dig! Jag skrev ettans nationella prov förra året och det gick verkligen så mycket bättre än jag trodde. Självklart blir man nervös eftersom att det är ett ganska stort prov men NP är inte hela betyget! Vissa lärare försöker få det att verka så men det är en ganska liten del av allt man gör på ett helt läsår och det är egentligen bara en fingervisning om hur man ligger till. Jag hade föreställt mig proven som JÄTTEsvåra men jag tyckte faktiskt inte att de var så svåra som jag trodde. Om det känns lättare så plugga innan men man klarar av det ändå. Det är oftast frågor som man kan ändå. Jag repeterade matten lite innan men inte mer än så. Ta med dig något att hålla energin uppe med (vatten, godis, cola) eftersom att vissa prov är långa och ta det lugnt, en fråga i taget. Du kommer fixa det, de vet jag!

    4. L skriver:

      NP är värdelöst!!
      Vilken årsk/ring går du i och i vilka ämnen har du?
      Exakt VAD har du ångest över (svårare från än vad man kan tro).

      Generella tips:
      -Öva på ”formen” : gamla NP, skriv pm om du vet att det kommer komma tex
      -Ta det lugnt och metodiskt
      -Läs instruktionerna noga och fundera ut vad de vill ha av dig
      – Kolla betygsmålen för ”ramverk”/som checklista
      – Andas är bra
      – Prata med din lärare om detta

      // Hon som överlevde NP
      .. och som nailade alla i tredje ring trots en JÄVLA massa ångest och oro 🙂

  31. Modig skriver:

    Jag skulle vilja slå ett slag för organisationen giving people.
    På deras Facebook-sida (säkert deras hemsida oxå men jag har endast varit i kontakt med Facebook) så prostar dom olika ärenden med personer och familjer som på ett eller annat sätt behöver hjälp. Ekonomin går inte ihop av olika anledningar osv.

    Igår kom de upp ett ärende i en liten kommun (min kommun) om en ensamstående mamma som blivit arbetslös och a-kassan strular. Så knappt några pengar förrän i februari.
    Hon hade en son (som jag förstår inte bor hos henne heltid) som skulle vara hos henne i helgen men hon hade inte råd med mat tyvärr.
    Jag mailade giving people och fick hennes uppgifter.
    Jag och min lilla dotter på 8 månader åkte och handlade en kasse med lite mat och lämnade hos henne.
    Hon blev så glad!! Och vi blev glad.
    De gör verkligen gott för själen att hjälpa till.
    Win win.

    En bra organisation. Smidig.

    Vi måste hjälpas åt om vi kan 🙏🌟

    1. Josse 🤱🏻 skriver:

      Så bra organisation!! Swishade en slant vid jul & gör det mellan varven när jag har en slant över 🙂

  32. RebecKa skriver:

    Alla som är här känns som kompisar <3 jag börjar bli så less på att vara enda singeln i min närmsta kompiskrets. Vill så ha någon att komma hem till eller åtminstone någon som kommer hem till en. De flesta lördagar brukar jag oftast jobba och då brukar jag komma hem ca 18.00. Då kommer jag hem till en kolsvart tyst lägenhet och drar fram en Ikea-matlåda med rester. Vill inte ha det så men det känns hopplöst. Jag har aldrig haft känslor för någon så tror inte ens jag kan få det… ska man bara acceptera detta och finna sig vid det eller ska man hålla hoppet uppe?

    1. :) skriver:

      Fundera på hur du lever idag. Hur du mår. Är du lycklig och nöjd med livet? Skriv lite dagbok en tid och fundera på om du är där du vill vara i livet.

      Om du inte är nöjd så gör en stor förändring. Testa en ny hobby, testa flera, testa sånt som verkar svårt, tråkigt, läskigt osv Res långt bort själv eller med en vän. Byt jobb. Alla förändringar du gör kommer föra dig till nya platser med nya människor.
      Sen är det upp till dig att börja se dig om, börja lära känna nya delar av dig.
      Lev livet fullt ut så kommer fler bitar falla på plats, kanske även kärleken.

      Det viktigaste är att du inte letar och söker i ren desperation, det blir sällan bra. <3

  33. Språllar skriver:

    Ser att flera undrar över sina pojkvänner som inte är så bekräftande eller trogna som ni skulle önska (med all rätt).
    Jag vill bara säga till er LÄMNA HAN och bygg upp ett eget liv, ditt liv.
    Det finns trots eller ej, bra killar där ute som respekterar dej och behandlar dej väl. Tänk bara på hur du själv är -Du är väl en bra och vettig person!? Så jäkla självklart att det finns andra som är som DU. Fast en kille då.

    TA INGEN SKIT! DU ÄR VÄRD DET JÄVLART BÄSTA!

    Sisters, nerver forget 💚💚💚

    1. Språllar skriver:

      Men jäkla förbannade autocorrect på tellin. Men ni förstod nog ändå 😁

    2. Tussilago skriver:

      Men jaaaa!!!

      Jag har haft jättedåligt självförtroende + självkänsla hela livet, haft dåliga relationer (både förhållande + vänner) där jag blivit utnyttjad och väldigt respektlöst behandlad. Sen träffade jag min man… Och ALDRIG har jag blivit så bra behandlad. Han respekterar mig, han är lojal, han är ärlig – han behandlar mig som en prinsessa. Vi är otroligt olika, så det är inte en dans på rosor hela tiden, men jag är så glad att jag har träffat någon som accepterar mig precis som jag är. Jag har växt så otroligt mycket av att ha honom i mitt liv, jag har aldrig varit så trygg som jag är nu. Jag har till och med accepterat min kropp, efter en uppväxt präglad av ätstörningar och självskadebeteende.

      Alla ni därute som är olyckliga, inte blir respekterade, känner er otrygga – gå vidare! Det gör ont och det är läskigt, men i slutändan är det er själva ni ska satsa på!

    3. Tussilago skriver:

      Men jaaaa!!!

      Jag har haft jättedåligt självförtroende + självkänsla hela livet, haft dåliga relationer (både förhållande + vänner) där jag blivit utnyttjad och väldigt respektlöst behandlad. Sen träffade jag min man… Och ALDRIG har jag blivit så bra behandlad. Han respekterar mig, han är lojal, han är ärlig – han behandlar mig som en prinsessa. Vi är otroligt olika, så det är inte en dans på rosor hela tiden, men jag är så glad att jag har träffat någon som accepterar mig precis som jag är. Jag har växt så otroligt mycket av att ha honom i mitt liv, jag har aldrig varit så trygg som jag är nu. Jag har till och med accepterat min kropp, efter en uppväxt präglad av ätstörningar och självskadebeteende.

      Alla ni därute som är olyckliga, inte blir respekterade, känner er otrygga – gå vidare! Det gör ont och det är läskigt, men i slutändan är det er själva ni ska satsa på!

  34. Hej jag har ont överallt skriver:

    Hola!

    Jag studerar vid universitet och har ganska mkt smärtproblematik (+dålig sömn osv) sen flera år tillbaka. Har dessutom fått ett ”roligt” tillskott; ont i armarna – vilket inte går ihop så bra med studierna om man säger så. Ibland kan jag inte plugga alls (= sämre resultat än det jag egentligen är kapabel till) och fick anpassad tentamen dvs skriva på dator.

    Men nu till frågan. Kan man få hjälp av mitt lärosäte på något sätt? Problemet är att jag är fantastisk duktig på att hålla uppe en fasad så inget syns utanpå (och då sitter jag och säger att saker har blivit bättre när det egentligen känns HEMSKT). När det är ok har jag inga större problem med att skriva/plugga/läsa, ibland är det inte möjligt överhuvudtaget. Jag vet inte ens vilken hjälp jag ”vill” ha eller ens vad det finns att tillgå, har någon nått tips?

    Tänkte mejla Studenthälsan imr men hittar inget matnyttigt på hemsidan. Är i kontakt med traditionell sjukvård men det tar tid att behandla mina skador. Tramadol är det enda som håller mig ifrån att inte klappa ihop helt och hållet.

    OBS: mina skador är inte orsakad av studierna, men skadorna påverkar studierna i allt högre utsträckning eftersom problematiken förvärras

    1. Språllar skriver:

      Smärta i själen sätter sej gärna i kroppen du vet…

      1. Hej jag har ont överallt skriver:

        Själen kan jag inte göra så mycket åt tyvärr

    2. Oj det låter inte bra alls. Tramadol är väl ändå rätt ordentlig smärtlindring? Kan man ens studera med de i systemet..? Kontakta skolan, men dom lär nog hänvisa till vårdcentralen eller kräva intyg för att kunna hjälpa dig eller anpassa dina studier ännu mera.

      1. Hej jag har ont överallt skriver:

        Innan jag började med Tramadolen tog jag under 22-23 tabletter dagligen (som inte hjälpte). Åt bl.a. Pronaxen som kan orsaka magsår och behövde därför käka mina gamla magsårstabletter då jag haft magsår nyligen – därav de stora mängderna.

        Så en två eller tre små tramadoltabletter är som att andas ut 🙂

    3. Cheizohl skriver:

      Kontakta studievägledaren har ditt program/den institutionen du läser vid. Jobbar själv som det och vi brukar kunna stötta, hjälpa till med anpassad studiegång, ha kontakter till studenthälsan, kuratorer mm. Och vi har tystnadsplikt.

      /C

      1. Hej jag har ont överallt skriver:

        Ok, det ska jag 👊🏽🙌🏽

    4. J skriver:

      Åååh vet inte var du bor eller vem du är men vill bara säga att du INTE är ensam om att ha smärtproblem och svårt att få hjälp från traditionell vård. Jag har själv typ tusen fysiska problem men får ingen riktig diagnos. Lååååångsamt drar jag i olika trådar själv.

      Har inte testat detta, men här kan man få kontakt direkt med specialistläkare (alltså välja specialistområde själv) https://medicheck.se/. Kostar pengar dock, och jag har ingen aning om de är bra. Men vem vet!

      Skickar en kram också!

      1. L skriver:

        Tack, skickar kramar tillbaka ❤️

  35. Hanna skriver:

    Hejhopp! Har något som jag grubblat på så himla länge. Ska försöka hålla mig kort. Jag har aldrig riktigt trivts i min kropp och har sen jag var tonåring alltid haft tanken om att jag ska gå ner i vikt. Vilket jag har gjort i perioder, men har nu stått stilla länge och jag trivs inte alls med mig själv. Så nu har jag sen två veckor tillbaka slutat med socker och går på ett slags matschema osv samt tränar varje dag. Det jag märker i mitt mående är att jag mår så himla mycket bättre psykiskt när jag inte äter socker (är sockerberoende, är en sådan som inte kan ta en godis utan ska trycka minst 30 bitar). Till mitt issue, JAG står inte för sånt här, jag står inte för kroppshets och går emot allt och alla som snackar om dieter/bantning, att de är tjocka osv. Älskar Stina Wollter ex och allt det hon gör, VILL liksom vara som alla kroppsaktivister. Pga kvinnans kropp duger som den är, trots att samhället säger annorlunda. Så ena delen av mig vill inte göra det jag gör nu, dvs gå ner i vikt för att bli nöjd, men ena delen av mig mår rent utsagt piss när jag äter socker/mkt god mat osv och då ser ut som jag gör nu. Jag går liksom emot mina egna värderingar? Vad gör man????

    1. Hanna skriver:

      För att tillägga, jag går i terapi för min kroppsångest. Så det tipset har jag redan tagit emot!

    2. :) skriver:

      Strunta i omgivning och dess pekpinnar. Din hälsa går före allt annat och nu har du hittat ett sätt att leva på som DU mår bra av. Om någon vill diskutera sockrets vara eller inte vara med dig så kan du ju välja att ta diskussionen eller inte.
      Men låt ingen tala om för dig att du gör fel när du själv märker att du mår bra av det.

      Mvh

      En som är mycket piggare, friskare och i stort sett smärtfri utan socker och gluten.

    3. Den där J skriver:

      Om DU mår bättre av att utesluta socker så ska du göra det, går du ner i vikt är det en följd av att du tar ett steg för att du ska må bra. Du tar alltså inte att bli smal som primärmål. Om du förstår vad jag menar? 🌸😊

      1. Hanna skriver:

        Ja alltså förstår, men själva grejen av varför jag främst slutar med socker/onyttigheter är ju för att jag vill gå ner i vikt, för att jag hatar min kropp. Och tror därför att går jag ner i vikt så kommer jag att gilla min kropp. Så jag skulle säga att sluta med sockret är till följd av att jag går ner i vikt. Hade nog ätit det om jag kunde gå ner i vikt samtidigt, men det kan jag inte.

        1. Kännder du likadant, skriv till svar på tal skriver:

          Tror Stina Wolter hade sagt att du absolut ska göra det du mår bra av, det är inte fin uppgift att fixa hela världens viktfixering genom att offra ditt eget mående.

          Om du vill kan du ju skita i att lägga upp din viktkurva på instagram bara.

  36. Men glad ändå såklart skriver:

    Min sambos syster är nygravid och jag är så jävla avundsjuk så jag dör. Jag vill också ha barn! Aaah!!!

  37. Anonym skriver:

    Blondinbellas stories med en polis i pälsmössa och så texten ”fury hat” 😁😁😁😁😁

  38. B skriver:

    Mitt 2017 var ett jäkla skitår och har lovat mig själv att 2018 ska bli ett superår! (Mål kanske är överskattat men Jaja)

    Problem 1: min pojkvän som aldrig hjälper till hemma gör att jag ständigt är tjurig.. han sover mesta del av tiden och är typ endast vaken när han är på jobbet. På helgerna festar han från hand jobb aw till typ 14 dagen efter, vilket gör att han sover bort helgerna också. Har bett om mer uppmärksamhet av honom. Typ att vi måste umgås nångång för att få vårt förhållande att funka. Men är rädd att han ska se det som att han inte får umgås med sina vänner.. han är extremt rädd för att ta diskussioner vilket gör att varje gång han fått en rejäl utskällning så svansar han efter mig i en vecka för att visa hur ”bra” pojkvän han är, sen tillbaka till samma mönster. Han festknarkar också som jag tyckte var helt ok i början av förhållandet men märker idag att han inte alls har lika kul när han är med mig och mina vänner ute och dricker eftersom han då inte kan knarka.. jag vet inte finns så mkt som jag idag stör mig på men finns det nåt man kan göra åt detta?

    2: har typ 2-3 st vänner som idag typ inte har tid för mig. Sitter hemma jämt och känner mig extremt ensam. Har för dålig fantasi för stt komma på hur man ska skaffa vänner idag.. tips på hobbys? Jobbet går bort då jag jobbar med 2 gubbar!

    Blä vad långt det blev men Jaja

    1. M skriver:

      Dumpa honom. Han sover inte bara bort dagarna, han sover bort sitt förhållande mig dig! För vaddå? Att orka knarka på fester? Du förtjänar någon som inte tar dig för given och som VILL göra saker med dig och inte behöver knark för att sätta guldkant på tillvaron.

      Lär känna dig själv istället, vad du tycker är intressant och roligt. Gå kurser, gymma, gå på meetups och träffa en massa nya vänner på köpet. Det här fixar du!

    2. Hanna skriver:

      Förlåt men din pojkvän låter fruktansvärt egoistisk och lite…omogen? Vem fan pallar festa så mycket? Hur gammal är han? Tänker att är han typ 18-19 så kan en väl ha lite förståelse för det, men låter som att han är äldre. Jag får bara dåliga vibes av det du beskriver, känns som att han inte vet hur ett förhållande ska fungera, att det handlar om så mkt mer än att.. sova? Han måste väl själv kunna känna att ”oj nu har jag inte hängt med min tjej på länge samt inte typ ens sett henne, det vill jag ju” eftersom du är just hans flickvän? Det ska ju inte bara ligga på dig att ni ska göra saker ihop och allmänt bara hänga. Förlåt men jag hade dumpat skiten ur honom.

      1. B skriver:

        Han är 27 men jobbar bar och lager så hans umgänge är mkt yngre. Kan säga att han beter sig som en 18-åring. Beter Sig efter hur han tror att andra vill att han ska bete sig. Får ofta höra hur mkt han hatar att gå ut men blir medtvingad.
        Är själv sjukt rädd för att växa upp hehe 🙂 men beter mig åtminstone när man ”ska” bete sig.

        1. Saphira skriver:

          Ursäkta, men låter ändå inte som att han hatar att gå ut, mer att han på ett plan ändå gillar det?

          Håller med någon ovanför, dumpa. Eller ha ett allvarligt snack med honom

    3. Martina skriver:

      Din kille låter inte som någon kul person för dig att leva med. Du ska inte behöva tjata på honom att han ska prioritera dig och ert förhållande. Att tävla mot drogerna är dessutom omöjligt om han verkar uppskatta det. Försök tänka på dig själv nu – vad behöver du för att må bra? Inte en jättebebis som dessutom inte uppskattar dig är ett som är säkert!. Börja med hobbies om du har några tusenlappar över. finns inget som är så bra för hälsan som att träffa nytt folk och utmana hjärnan genom att lära sig nya saker. Tips: klätterkurs, tenniskurs, crawlkurs, drejning, löparkurs, etc.
      Finns SÅ MYCKET att lära sig och så många människor som väntar på att träffa just dig. Din tid och du är värdefull. Slösa inte bort den med att hänga runt en människa som drar ner dig. Oavsett om det är en partner, vän eller familjemedlem – människor i ditt liv ska inspirera, stötta, krama, skratta och gråta med just dig. Kram!!!!

  39. Johanna skriver:

    Det var fyra år sedan jag hade en kille (jag var 19, det varade i fyra månader, min första pojkvän) och jag börjar känna mig så otroligt ensam och desperat. Alla säger alltid att jag skulle hitta en kille om jag faktiskt försökte, men jag försöker! Har försökt i åratal! Förra veckan var jag på en tinderdejt, det var trevligt, vi hånglade, efteråt skrev han att han inte tyckte det var rätt vibe och det inte var någon idé att ses igen. Det betydde inte mkt för mig heller, men kom igen. Har på allt gått upp en del i vikt och självförtroendet är på botten. Jag som annars är självständig, ”behöver ingen man osv”. Det här tär fan på självkänslan. Vet inte poängen med den här kommentaren, men tacksam för stöd, andra som känner igen sig, tips, vad som helst. Har absolut ingen jag vill erkänna det här för.

    1. Den där J skriver:

      Dur fin som du är, oavsett vad som står på vågen. Det är viktigt att du kommer ihåg det! ❤

      Jag träffade min pojkvän när jag mådde som sämst och absolut inte letade efter något annat än destruktiva och flyktiga relationer med för mycket alkohol inblandat. Jag utnyttjade honom endast för gratis mat eftersom hans pappa ägde en restaurang (skäms på mig haha). Han visade sig vara det bästa som har hänt mig och jag mår äntligen bra för första gången någonsin!

      Så jag tror inte att man kan leta upp någon bara för att man vill utan jag tror att man träffar någon när universum tycker att man behöver det (låter inte så seriöst men jag vet inte hur jag ska uttrycka det på annat sätt 😂).

      Jag vet inte om det var mycket till råd eller tips, men var dig själv och lita på att du duger som du är ❤

      1. Johanna skriver:

        Tack för en fin kommentar ❤️

        Alltså ett stort problem för mig är att jag inte haft någon relation alls. Inte ens en dålig att jämföra med. Har över huvud taget inte varit nära att bli tillsammans med någon. Jag vill bara känna nåt för någon annan, att det ska göra ont, vad som helst… Gräset är alltid grönare på andra sidan osv.

        1. Den där J skriver:

          Jag hade inte heller någon riktig pojkvän innan, det enda jag hade haft var ett ”förhållande” på typ 3 månader med en kille när jag var 16, att han var ett otroget, knarkade svin gjorde ju inte saken bättre.

          Helt ärligt så trodde jag att min pojkvän var tillsammans med mig på skämt det första året, och vi hade det inte lätt alls. Men efter många om och men, 3,5 år distansförhållande och tusentals hejdundrande bråk och jag vet inte vad så kom vi på något sätt ut starkare. Men det tog sån jävla tid.

          Det jag ville säga var att det kommer, allt är inte lätt och många gånger suger livet. Jag har nog haft fler dejter med mitt vin än min karl de senaste åren, men en dag kommer du träffa någon som ser dig för den du är, behandlar dig som en prinsessa och dyrkar marken du går på, jag lovar <3

    2. Anonym skriver:

      Du är fin precis som DU är, ingen annan är som du och DU är fantastisk, oavsett. Att du ens nämner vikt handlar mer om samhället än om dig, och du är bättre än vårt ibland skeva samhälle. Vi lever bara ett liv och så länge man är nöjd/glad/lycklig spelar inget annat någon roll.. Har du inte träffat någon ännu, NJUT! Har du träffat någon, NJUT! När du väl känner dig njöd över tillvaron kommer du ångra att du spenderade tid på att tänka och må dåligt över vad som kunnnat vara. Lev i nuet, om än jag vet att det är lättare sagt än gjort! All kärlek!

    3. Bara lilla jag skriver:

      Jag är lite yngre än dig men känner igen mig så väl. Har aldrig haft ett förhållande, har ingen aning om hur jag skulle hantera ett förhållande iom att jag aldrig haft. Så en del av mig är också rädd för att hitta någon jag är intresserad av.

      Nästan alla mina vänner är gifta/ har förhållanden. Har en enda singelvän kvar, såklart är de andra fortfarande mina vänner men de har ju inte tid att träffas lika ofta p.g.a. egna liv.

      Jag har alltid känt mig fulare än mina vänner och i mina yngre år var det flera jag var intresserade av som i sin tur var intresserad av någon av mina vänner vilket inte gjorde saken bättre. Så jag vågar typ inte ens skicka till någon av rädsla för att bli dumpad. Känns som att det skulle göra för ont att bli avvisad.

      Aja, känner att jag svävade iväg men postar ändå. Du är inte ensam att känna som du gör. Ha det bra och ta hand om dig!😘

      1. Anonym skriver:

        Men du är så ung! Snarare märkligt att alla dina kompisar är gifta. 23 är ingen ålder! Jag tror inte ett ögonblick på att du är ful! Stressa inte, livet blir som det blir

  40. A skriver:

    Hej!
    Är det någon här som jobbar som/pluggar till arbetsterapeut? Jag ska börja läsa till det nu och är lite nyfiken på andras tankar och erfarenheter kring yrket 🙂

    Är förövrigt sjukt nervös inför första dagen och kommer förmodligen kissa på mig av nervositet innan jag åker dit, haha.

    1. Rosahallon skriver:

      A – Jaaag är arbetsterapeut! 😃 Vad vill du veta? Kan säga att du gjort ett bra yrkesval! Otroligt brett yrke och bra arbetsmarknad. Grattis!

      1. A skriver:

        Oj, massor egentligen haha! Men vet inte hur mycket jag kan fråga 🙈 vad är det bästa/sämsta med yrket? Hur ser en ”vanlig” dag ut? Tack!!

        1. A skriver:

          Eller ja, att dagarna ser otroligt olika ut beroende på var man jobbar förstår jag ju såklart haha. Så min fråga är väl egentligen vilket ”område” du jobbar inom och hur det kan se ut för dig 🙂

        2. A skriver:

          Eller ja, att dagarna ser otroligt olika ut beroende på var man jobbar förstår jag ju såklart haha. Så min fråga är väl egentligen vilket ”område” du jobbar inom och hur det kan se ut för dig 🙂 hur länge har du jobbat som det?

        3. A skriver:

          (Får upp att jag redan skrivit det här men det har jag ju inte haha)
          Eller ja, att dagarna ser otroligt olika ut beroende på var man jobbar förstår jag ju såklart haha. Så min fråga är väl egentligen vilket ”område” du jobbar inom och hur det kan se ut för dig 🙂 hur länge har du jobbat som det?

          1. A skriver:

            Men vad fasen, nya kommentaren syndes inte även fast jag uppdaterade?! Haha, ursäkta så mycket för alla inlägg..

            1. Rosahallon skriver:

              A – Ber om ursäkt för väldigt sent svar (och du kanske inte kommer se detta heller…). Jag jobbar i alla fall med personer med neuropsykiatriska diagnoser. Dels utredning och dels kortare insatser. Arbetar inom specialistvård, det vi inte tar hos oss tar primärvården. Trivs bra och har arbetat som arbetsterapeut i sju år (dock på olika ställen). Det bästa är (oavsett verksamhet och målgrupp/diagnos) att få vara en del i personers framsteg för en bättre fungerande vardag – oslagbart 😍

  41. S skriver:

    Hej!
    Fråga mig vad du vill

    1. :) skriver:

      Vilken är världens kortaste godnattsaga?

  42. Felicia skriver:

    Ligger och har väldig ångest över jobbet. Under lunchen med mina två chefer och några kollegor så pratar vi om helgen och att vi alla ska försöka ha vit helg. Jag är väldigt mycket yngre än dem och säger berättar om hur mina helger brukar se ut :gå ut och festa) och att en vit helg därför känns så tråkigt. Då säger min kvinnliga chef lite hånskrattande ”håhåja kanske inget du borde säga här när du sitter med dina två chefer”. Och sedan dess har jag sådan otrolig ångest. Vad sa jag för fel? Varför babblade jag på? Är det enda jag tänker på nu. Jobbar på ett av Sveriges största bolag och att vara yngst (vilket inte är så svårt eftersom alla är 40+) är inte lätt och ofta tvivlar jag på mig själv och att kollegor inte lyssnar på mig pga min ålder trots att jag har ganska stort ansvar. Förlåt för långt och virrigt inlägg men behövde verkligen få skriva av mig.

    1. Den där J skriver:

      Påverkar det inte ditt jobb på något sätt så kan ju dom skita i det 🙌

    2. M skriver:

      Försök glömma det där. Det var nog ett lite misslyckat skämt från hennes sida. Du har full rätt att göra vad sjutton du vill på helgerna och det vet hon. Självklart lever alla lite olika liv och om det är stor ålderskillnad så är det ju ännu större risk att man har olika livssituationer. Du var ju bara social som delade med dig av hur du gärna gör på helgerna, och det får du! På måndag har dina chefer glömt det där.

    3. Saphira skriver:

      Men må inte dåligt över det Felicia. Jag förstår dig, då jag också är en sådan som vänder och vrider på allt. Men det behövs oftast inte, och det behövs inte inte ditt exempel. Det du sa är inte något du behöver ångra:)

    4. Krösamaja skriver:

      Känner så mycket igen mig i det du skriver. Fyfan det är inte lätt att vara en ung kvinna på jobbet. Är det inte mansgrisar man stöter på så är det dom där förbannade kärringarna som anser sig sååå mycket bättre än en själv.
      Enbart ålder och erfarenhet spelar roll i deras värld, de har själva aldrig vart unga. Saker ska göras som det alltid ha gjort och ve och fasa om någon UNG TJEJ kommer med nå ny input och nåt annat!
      Förlåt jag raljerar iväg men det var liksom en känslig punkt för mig.
      På en praktik jag hade när jag var 17 så mötte jag på en kvinna som bestämde sig för att hon inte gillade mig. Hon fick sin chef att ge mig sämre omdöme och hon fick mig att gråta. En vuxen kvinna behandlade en 17åring så jävla illa.
      Män kan vara bra klumpiga och nedvärderande men kvinnor är inte långt efter. Gör mig så fly förbannad att jag kan skriva en hel debattartikel om dessa kärringar.
      När jag var 19 hade jag aldrig vågat säga ifrån. Nu när jag är 28 så har jag äntligen vågat bita ifrån till en sådan ”kärring”.
      Jag är ledsen om det inte var något vidare svar eller råd till dig men du är inte ensam.
      Antingen försöker du smälta in i deras kärring-samtal om du skulle ha något gemensamt med dom eller så får du välja vad du delar med dig om med omsorg så du slipper dessa ”hånfulla” kommentarer tillbaka.
      Och du, även om det är lättare sagt än gjort. Överanalysera inte saker du eller någon annan sagt, i know, lätt va. Släpp det och gå vidare. Ingen idé att älta sådant du inte kan påverka. //Hälsningar hon som det ofta hoppar grodor ur mun på

      1. Felicia skriver:

        Åh alltså du satte verkligen huvudet på spiken. EXAKT SÅ. Blir så förbannat trött på kärringarna. Jag hoppas att det är en generationsgrej som kommer att gå över när jag är i den åldern och förhoppningsvis högre uppsatt. Skulle aldrig få för mig att bete mig som vissa gör på arbetsplatsen, särskilt i hierarkiska bolag. Min ångest lättade faktiskt nu när jag fick så fina svar, TACK ⭐️ Nu ska jag njuta av Vikings med min kille och njuta fredagen istället för att älta. 💪🏼

        1. A-K skriver:

          Och du – behöver de en vit helg eller månad så tyder det på att de har druckit rätt mycket under en period. Vet inte ifall det är så bra att prata om det som chef inför sin yngre kollega? Människor som dricker sparsamt kommer inte på tanken att ha en vit månad, just saying.

    5. Jennie skriver:

      Hej Felicia! gå inte och oroa dig över vad chefen sa. Det var ett skämt, en rolig kommentar utan någon djupare mening. Även om många på ditt jobb är äldre än dig så har dom alla varit yngre nån gång 😉 Jag hade samma konversation om vad man ska göra i helgen med mina kollegor och alla de som är yngre än mig skulle festa och jag och vår chef skulle i princip ta på oss mjukiskläder, kolla Netflix och dricka vin (OBS!!! INTE TILLSAMMANS). Alla är i olika faser av livet! Och mest av allt vill jag påpeka att sådana flyktiga kommentarer är det knappt någon som kommer ihåg nästföljande dag. Såvida du inte sagt att du mördat ditt katt och grävt ner den i trädgården typ. 😉 ta det lugnt och säg åt din ångest att dra åt helvete 😘😘😘

    6. 🍊 skriver:

      Jag var på begravning med mitt jobb + chef idag. Ett barn som jag jobbat med som gått bort alldeles för tidigt.
      Jag var väldigt nära detta barn men hela kvällen har jag haft ångest över om jag var FÖR ledsen. Om det var okej för mig att vara så ledsen som jag var/är.

      Men har bestämt mig för att släppa det. Man kan inte gå runt och ha ångest. (Har det varje dag ändå)

      1. C2 skriver:

        Är man ledsen så är man. Svårt att vara lagom i sina känslor när ett barn gått bort. Är ju inte som när en 99-årig avlägsen släkting lämnat jordelivet.

      2. Känner du likadant, skriv till svar på tal skriver:

        Nej ha inte ångest över det! Jag kämpade också för att inte börja gråta på en begravning för en vän jag inte kände så bra som vuxen utan främst som barn, som dog ung. Tyckte det skulle vara typ att störa de nära anhöriga osv. Men sen började jag gråta ändå.

        Men nu efteråt fattar jag att alla i hela den gigantiska kyrkan grät när familjen sa hejdå. Och att massor av människor grät högt och hejdlöst. Och att familjen skiter säkert fullständigt i det, de vill väl att det ska kännas att världen vänds upp och ner. Min familj som satt bredvid mig grät också utan att jag märkte det. Jag tror man inte tänker så mycke upp hur andra agerar, och ångesten att ha gjort fel kommer från att man vill hänga upp lite känslor på något.

        när lite tid passerat tror jag du kommer se det klart, och då kommer det kännas självklart att du inte gjort något fel.

  43. Vera skriver:

    Hej alla fantastiska,
    Läste lite längre upp om en tjej som hade tappat sexlusten och exakt så är det för mig. Är 18 år, har en pojkvän jag älskar sedan 1,5 år tillbaka men har de senaste halvåret helt tappat sexlusten. Jag har gått på p-piller under hela vårt förhållande men slutade med dem för en vecka sedan. Jag vill se hur min kropp mår utan hormonerna och om jag får tillbaka min sexlust som så många får när de slutar med p-piller. Nu är jag så jävla orolig över att det inte kommer att hända då jag aldrig haft några egentliga biverkningar av p-piller.

    Finns det någon som har gått igenom samma sak som mig? Är så extremt ledsen över detta och vet inte hur jag ska få tillbaka sexlusten och börjar till och med tvivla på förhållandet trots att vi egentligen har det bra.
    Kram

    1. Evelina skriver:

      Hej! Skriver ner min historia och hoppas att det ger sig förhoppningar:

      Jag har gått på diverse p-piller från 15 års ålder upp till 20 års ålder, är nu 22. Jag har haft samma pojkvän hela tiden. Eftersom jag åt olika försvann min sexlust i olika perioder. Diskuterade med barnmorska om att testa att sluta med preventivmedel (kör Natural Cycles + kondom) för att jag ätit p-piller så länge / under en sådan period i livet att jag inte visste vad som var jag och vad som var biverkningar. Sexlusten var uppenbart en biverkning!

      Sen är mitt bästa tips att försöka lite på egen hand. ”No-fap” eller vad det nu kallas är världens bullshit (för mig iaf), jag får mer sexlust ju mer jag sysslar med det. Annars kan jag lätt gå ett par månader utan att ens bli lite sugen, det är som att jag glömmer det helt

    2. Den där J skriver:

      Det tog strax över ett halvår innan min sexlust satte igång på riktigt efter att jag slutade med p-piller, håll ut! 🎉🙌

  44. Elin skriver:

    Vi har precis flyttat in i en ny lägenhet och har redan fått grannens post 2 gånger. Det bor två personer mitt emot oss, bara den enas namn står på deras dörr och den andra har ett efternamn som liknar min sambos.

    Nu har jag upptäckt att de 2 personer som bor mitt emot oss (bara 2 lägenheter på vår våning) är folkbokförda i våran lägenhet. Vår har nr xxx2 och deras xxx1, men i folkbokföringen ser det ut som om vi alla bor i vår. Ingen är folkbokförda på deras lägenhetsnr.

    Spelar det någon roll? Borde jag be grannarna att åtgärda detta? Eller kan jag kontakta hyresvärden ang detta? Är det vanligt att folk är skrivna på fel lägenhetsnr? Jag personligen tycker mest det är drygt att få någon annans post om det nu kommer vara en återkommande företeelse.

    1. M skriver:

      Det är nog tyvärr vanligare än man tror. Vi har 4 våningar i mitt hus och det finns 4 lägenheter på varje våning och ett tag var det kaos! När jag skulle skriva mig i min lägenhet så upptäckte vi att två andra personer också var det, av misstag. De hade blandat ihop lägenhetsnumren. Jag knackade på hos dem och förklarade läget och det var fixat ett par dagar senare och då visade det sig att de också hade andra skrivna i deras faktiska lägenheter haha! Idag har vår förening nya, tydligare lägenhetsnummer så att man lätt ska se vilken våning de refererar till.

    2. Hanna skriver:

      Det är väl bara att knacka på hos grannen och säga att vi får er post och att det verkar som att ni är skrivna på vår lägenhet. Om det känns jobbigt hade jag hört av mig till hyresvärden:)

    3. Em.e skriver:

      Ja, det ska åtgärdas.Hamnar de i något problem, kronofogden eller vad som helst är det ju eran lägenhet de ”bor” i. Samma om ni skulle söka bidrag någon gg, så är det två personer till som bor hos er… Sen kan det ju vara bra för de att veta, beroende på hur villkoren på deras försäkringar etc ser ut 🙂
      Dock inte olagligt.
      ”Om någon har folkbokfört sig på din adress, oavsett om det är av misstag eller avsiktligen, kan du anmäla detta till Skatteverket. Detta är egentligen inte olagligt och Polisen kan därför inte göra något åt saken (om inte brott påvisas). Däremot kan man säga att det är lagstridigt eftersom personen i fråga inte bor i bostaden.”

    4. Hon skriver:

      Hyresvärden kan inte göra något, det är bara skatteverket, ta kontakt med grannarna och be dom ringa till skatteverket och ändra.

  45. Maski Hallonen skriver:

    Hej alla fina här inne!
    Jag vill bara skriva av mig lite 😊 Jag är så himlans kär i en kollega till mig. Han är sååå fin, lugn och ödmjuk. Det finns definitivt ngt mellan oss. Han är gärna där jag är och vise versa, han ler alltid och är genuint snäll och mysig mot mig. Han är dock rätt blyg av sig och jag tror att han har svårt att se det jag ser i honom. Det jobbiga är att han har en sambo. Mellan raderna kanske man kan utläsa att det inte är så bra mellan dem, men hur som tänker jag inte förstöra ngt. Han vet inte hur jag känner och det kmr nog att få vara så. Jag är bara så glad över att få vara kär i ngn. Hörde Cecilia Vennerstens låt ”Det vackraste jag vet” för några dagar sedan och för första gången kunde jag ta in vad den handlade om, jag kunde relatera till den. Ååååh ❤️ Lyckliga ni som har hittat er kärlek 😊

    1. U can't touch this skriver:

      Har han en sambo tjej flickvän fru särbo
      Låt honom vara! Se men inte röra.
      Tänk om han var din kille och andra är intresserade av honom!? Nä låt honom vara, kanske han blir singel en dag. Men den dagen den sorgen (glädjen för sej alltså)

      1. Maski Hallonen skriver:

        Det är ju precis det jag gör… Låter hnm vara. Skrev ju det. Jag ändå glad för känslan att tycka om ngn. Det gör mina dagar lite lättare att leva.

    2. Hanna skriver:

      Men åh vad fint, och vad fint att du känner att det är okej som det är. Hoppas du hittar din riktiga kärlek en dag <3

  46. CHarlotte skriver:

    Som följdfråga på en frågan ovan ang om man ska skicka ”tack” om man fått hjälp med ngt via Mail i jobbet – om ni i jobbet har en mailkinversation med ngn, skriver ni då ”mvh xxx” efter varje Mail eller ”/xxx” eller inget alls?!

    1. M skriver:

      Inget alls. Bara ”Tack!”

    2. Anonym skriver:

      Jag har en automatisk hälsning som alltid ligger där, men mailar jag fram och tillbaka med en kollega skriver jag ändå //mitt namn eller bara min initial innan standardfrasen kommer så att säga

    3. Lina som gillar statistik skriver:

      Svarar nästan alltid med automatiskt genererade:

      Med vänlig hälsning
      Lina Efternamn
      Titel företag mail telefonnummer etc

      Såvida det inte är ett mycket kort mail som en del av en p

      1. Lina som gillar statistik skriver:

        …såvida det inte är en del av en pågående diskussion. Då skriver jag bara
        /Lina

  47. Depp skriver:

    Jag blev dumpad av min bästa tjejkompis för 1,5 år sedan och jag kommer verkligen inte över det. Det hände egentligen inget speciellt utan hon bröt helt plötsligt kontakten med mig.
    Detta har sårat mig enormt och mitt självförtroende sjönk till botten.
    Med henne försvann också en stor del av mitt umgänge vilket resulterat i att jag känner mig väldigt ensam. Och med detta i bagaget ifrågasätter jag min förmåga att vara någons vän vilket gör att jag har svårt att skapa nya vänskapsrelationer.
    Har någon annan vart med om samma sak, och hur kom ni över det?

    1. Hanna skriver:

      Fy vad sorgligt, förstår verkligen hur du känner. Vänskapsrelationer som tar slut är fan sorgligare än kärleksrelationer som tar slut. Har varit i samma sits som dig, och jag fick inte heller någon förklaring, samt att 3-4 vänner försvann för mig med. Däremot så har jag alltid litat på att jag inte hade gjort något, vi hade bara växt ifrån varandra och hade inte så mycket gemensamt längre. Du kan inte höra av dig till den vännen och fråga vad som egentligen hände? Varför hon gjorde som hon gjorde? Försök inte tänka på att bara för att hon valde att inte längre vara din vän så kommer du aldrig kunna vara en bra vän till någon annan, det är ju inte sant. Du är säkert en svinbra kompis som någon annan kommer bli jätteglad över att få ha. Lita på dig själv och din personlighet, låt inte den gamla vännen förstöra det för dig.

      1. Depp skriver:

        Vilken härlig kommentar, den gick in i hjärtat! Just att bara plötsligt bli utfryst på det sättet har satt djupa spår hos mig vilket jag faktiskt skäms lite över och har svårt att prata om. ”Skit i henne” som många säger räcker liksom inte.
        Jag har hört av mig men ingen återkoppling på det heller… Jag studerade på universitetet i slutet av vår vänskap och det förändrade mig som person och mina värderingar och kan vara en anledning till att det skar sig. Jag försöker att inte lägga någon skuld på mig, men det är svårt.

  48. Viktor Den Store skriver:

    Är det någon av er som jobbar på (eller känner någon som jobbar på) ett förlag som jag kan få bli bästa vän med för att öka mina chanser att få en bok utgiven?

    Om inte kommer här en lista på lite coola namn jag hittat på så ni i alla fall får ut någonting av att ha läst mitt inlägg:

    Monroe de la Hoja
    Serge Winterfeld
    Jorge Max
    Liston Wattz
    Sverre Lopez
    Camilla Banzai
    Märta Märtengren
    Wesley Shox

    1. Viktor Den Store skriver:

      Jag noterar själv syftningsfelet i min första mening. Låt inte det förstöra vår stundande vänskap.

    2. Emmis skriver:

      Hahaha, jobbar inte på förlag men puppskattar namnlistan

      1. Emmis skriver:

        Puppskattar…? Ska nog sova nu…

      2. Viktor Den Store skriver:

        Vilket namn skulle du helst heta?

    3. Tussilago skriver:

      Camilla Banzai var ju lätt bäst!

    4. Ajlin skriver:

      OM du får din bok utgiven hoppas jag att du ger ut den under pseudonymet Camilla Banzai!

      1. Viktor Den Store skriver:

        Ingen dum idé egentligen. Brukar faktiskt använda Märta Märtengren som alter ego annars. Ett av många…

  49. Saphira skriver:

    Tänkte på en grej iom en par kommentarer som har kommit in ikväll. Att det kanske borde göras ett hitta-en-kompis-inlägg härinne framöver, camcam? 🙂 Som Sandra Beijer, Egoina, blondinbella och kanske fler har gjort? Det kan väl inte bli för många sådana väl?
    Man vill ju gärna (känner jag) svara och träffa alla de som söker nya vänner men är ju svårt när man inte bor i samma stad
    Ursäkta ifall det redan har gjorts här och jag isåfall har missat det!

    1. Kajsa skriver:

      Jag satt precis och tänkte samma sak när jag läste kommentarerna längre upp. Jag skulle gärna skaffa nya vänner men tror tyvärr inte att jag skulle våga träffa en kompis via internet, för feg antar jag.

      1. Emmis skriver:

        Jag träffade en tjej jag lärt känna på familjeliv för sisådär 6 år sen, vi klickade och umgås fortfarande flitigt. I sommar ska vi och familjerna på semester ihop och det är varken första eller sista gången det händer. Kände mig så fånig men åååå vad glad jag är att jag vågade

      2. M skriver:

        Träffade två av mina bästa vänner online när jag var 15-16 år och vi umgås flitigt fortfarande. Har ytterligare två vänner jag träffade online i 25-årsåldern och vi bor i tre olika länder men pratar på Skype några gånger i månaden och har som tradition att vi åker på semester tillsammans varje sommar och det är årets bästa veckor! Våga! Det är värt det!

      3. Tove skriver:

        Träffade vänner blondinbellas senaste söker-vänner-inlägg och vi ska på bröllop hos dem i sommar, vilket väl ändå får ses som ett mål i en vänskapsrelation heheh :p sökte folk att spela brädspel med (blev brist på det när vi flyttade en universitetsstad till stockhom), och det kan vara ett tips att ha något att umgås kring, enklare i början.

  50. Krösamaja skriver:

    Satt precis och svarade på ett inlägg här och blev så uppretad att jag vill skriva ett jag också.
    Det här med sexistiska män och hela den ”kampen” har ju blivit så påtaglig på sistone i och med allt nu. Sorgligt men känns ändå som vi är på väg mot något bättre.
    Men det som fortfarande gör mig så ursinnigt arg är alla dessa kvinnor som beter sig värre än männen.
    Jag vill ändå påvisa vissa skillnader. Jag tror bland att män kan vara klumpiga och opassande i många situationer dels för att de inte vet bättre, dels för att de kanske vuxit upp att så ”ska män vara”.
    Men det som jag tänkt på med kvinnor, främst ”den äldre generationen” att jag känner att de snackar skit, fäller syrliga kommentarer, gaddar ihop sig och är allmänt jävliga medvetet.
    De tänker efter och smider planer och bestämmer sig för att den här personen ska ”fan få”.
    Hur många känner igen sig i att det är ÖVERJÄVLIGT ibland att vara en ung kvinna på många arbetsplatser inte bara på grund av tölpiga översittar-snubbar utan ofta också på grund av äldre kvinnor som är minst lika vidriga mot en.
    Hur blev det såhär? Är det en generationsfråga bland kvinnor? Blir vi elakare med åren? Eller blir vi snällare med senare generationer?
    /En frustrerad ”ung” kvinna

  51. Grannen skriver:

    Har ett dilemma!
    Börjat på ett nytt jobb men fick panik när jag insåg att min närmsta granne jobbar där. Överväger att säga upp mig pga detta. Inte bara för att jag gärna vill ha distans till jobbet när jag är ledig utan det är dessutom världens stökigaste granne med en massa fester, oljud och omogna lappar till övriga grannar som faktiskt vågar konfrontera hen…

    1. Kajsa skriver:

      Men fy va drygt. Förstår dig, skulle förmodligen ha gjort samma sak. Håller tummarna att grannen säger upp sig så du slipper👍🏻

    2. Johanna skriver:

      Äsch, skit I hen! Jag är vän med absolut ingen på mitt jobb och det funkar skitbra

  52. Hello! skriver:

    MOTHER OF DRAGONS HUR MÅR DU? NÅN HAR SKRIVIT TILL DEJ I BÖRJAN AV TRÅDEN 😍

    1. Mother of dragons skriver:

      Börjar påriktigt gråta när jag ser att ni skriver,ingen har någonsin brytt sig om mig förut ❤❤❤❤❤

      Jag har inte sökt nån hjälp men har börjat skolan igen så är lite mer stressad än sist men annars är det ganska samma.

      1. M skriver:

        Klart vi bryr oss, du är ju vår mother of dragons. Läste vad du skrev om att du har haft prao på VC men vårdpersonalen träffar otroligt många människor på en dag och ännu fler på en månad eller ett år och ofta kopplar man inte ihop folk i huvudet så lätt om det är ett annat sammanhang. Om du har samma kassörska på ICA så känner du igen henne varje gång hon sitter i kassan på Ica men om du såg henne, utan sina arbetskläder, på stan eller på en buss någonstans så skulle du inte känna igen henne.

        Skulle någon känna igen dig så ingår det i deras jobb att ha tystnadsplikt samt att inte göra någon grej av att ni träffats innan.

        1. Mother of dragons skriver:

          ❤❤❤❤

      2. A skriver:

        Hoppas att det blir bättre snart! Det finns hjälp att få!

        1. Mother of dragons skriver:

          ❤❤

  53. Anonym 789 skriver:

    Hej..
    Känns sjukt att skriva hör men vill inte prata med vänner/familj om detta ännu. Är inte redo. Säkert ett sätt att undvika att det ska bli för ”sant” men here we go.

    Är sambo sedan 9 år med två underbara barn.
    Senaste halvåret/året har det varit lite svajigt mellan oss i form av bråk, dålig kommunikation mm. Jag har gjort ett stort karriärkliv som inneburit att jag behövt ha en stabil man hemma. Han har alltid ställt upp i den mån han kan (arbetsgivare som är klåpare tyvärr) men på sista tiden har jag känt att något är fel.
    Har alltid känt att jag litat på honom i alla lägen men senaste tiden har jag liksom tappat det, ifrågasätter allt han gör och tycker alltid han har bortförklaringar till allt. Vet att detta ligger hos mig men vad ska jag göra för att sluta ha dessa katastoftankar? Känner mig så vilse.
    Vill inte separera men klarar inte dessa tankar längre.
    Ibland känns det som att jag letar fel för att sabba för mig själv och ibland känns det som att jag faktiskt behöver vara just själv.

    Vill poängtera att jag går redan till psykolog för att jobba med mig själv och har gjort det under lång tid.

    1. M skriver:

      Låter som att du ska vara lite snällare mot dig själv. Superhäftigt att du tagit ett större kliv i karriären och att du har en man hemma som du kan lita på. Bara för att det går bra på jobbet så måste inte hemmalivet krascha. Du förtjänar att njuta av den här tiden, jobba hårt för det du vill och samtidigt njuta av din fina familj. Om du innerst inne känner dig skyldig och dum för att du satsar på karriären just nu så kan ju den känslan lätt komma ut som ilska eller brist på tillit till din man, men varför skulle du helt plötsligt inte kunna lita på honom? Har han verkligen förändrats eller är du bara så beredd på att du inte kan vara lycklig både på jobbet och hemma att du i rent självförsvar letar fel hemma för att skydda dig själv i fall det skulle vara fel?

  54. Anonymis skriver:

    Jag är ett as. Jag vet att jag är ett jävla as. I ett förhållande sedan 17 år, 1 barn. Kommit ”ifatt” mig själv och accepterat min sexuella läggning. Reggade mig på ett hbtq forum och började chatta med en ofattbart vacker person. Sen bara ”poff!” slutade hon skriva. Det var inget sexuellt. Som en kompis till kompis. Men faan den tomheten jag känner. Jag är ett as. Ville bara skriva av mig.

    1. Kajsa skriver:

      Varför är du ett as? På grund av harmlöst chattande?

      1. Anonymis skriver:

        Pga vill mer och går bakom min partners rygg.

        1. Kajsa skriver:

          Ja fast det är väl helt ok att vilja så länge det stannar där. Man kan ju inte bestämma hur man ska känna och vad man ska längta efter❤️

          1. Anonymis skriver:

            Tack Kajsa. Precis vad jag behövde höra! 🙂 Nä hade nog inte gått längre än så. Men hennes meddelanden gjorde mig väldigt glad för stunden därav tomheten nu när de försvann.

            1. Kajsa skriver:

              Förstår tomheten. Jag saknar min själsfrände som jag förmodligen aldrig mer kommer vara nära. Jag valde en annan och kommer aldrig lämna hur mycket jag än vill, skulle aldrig svika mitt löfte till min nuvarande. Det går inte en endaste dag utan att jag längtar…

    2. Shark skriver:

      Du är inget as! Men hur resonerar du kring ditt nuvarande förhållande? Tänker du lämna?

      1. Anonymis skriver:

        Jag kommer nog med största sannorlikhet inte lämna. Tryggheten lockar alldeles för mycket. Min partner är min bästa vän och mitt största fan (förutom mitt barn). Känns läskigt att behöva bryta sig loss från det.

    3. M skriver:

      Känslomässigt är alla förhållanden öppna på någon nivå. Kärlek är ju mer än något man känner för en specifik person, under en specifik period. Någon kan ju vara vacker, attraktiv eller spännande rent sexuellt samtidigt som du fortfarande älskar din partner. Min partner får gärna tycka att livet, personer, platser och känslor är härliga och vackra – däremot vill jag gärna veta om han sedan gör det till handling och faktiskt ÄR med någon annan… men att du fantiserar lite i en chatt gör ju ingen illa tycker jag.

      1. Anonymis skriver:

        Men alltså!! Faan vad snälla och goa ni är! 🙂 Jag ska försöka att inte vara för hård mot mig själv. Ska även avregga mig på forumet pga har alldeles för lite skinn på näsan för att palla folk som bara struntar i en.

      2. Evelina skriver:

        Den här formuleringen var ju bara bäst! Personligen hade jag blivit ledsen om jag sett att mim partner skickat flirtiga meddelanden, MEN det hade ju varit faktumet att jag hade trott att min partner vill något mer med någon annan än mig som hade gjort mig ledsen

  55. Michelle skriver:

    Hej på er alla goa’

    Jag är en 24-årig tös som älskar rosékvällar, brädspel och äta på nya ställen i Stockholm. Nu vill jag ha några underbara tjejkompisar som gärna gör samma.

    Tatueringar, smink och fashion är min cup of tea.
    Finns det bara jag här i Stockholm? Om inte, så skriv!

    Kram på er!

    1. Johanna skriver:

      Jag skulle kunna vara på! Har en låååång lista med matställen/barer jag vill besöka men lyckas sällan övertala någon att följa med. Har inga tatueringar men bor på en tatueringsstudio, räknas det?

      1. Michelle skriver:

        Ah men vad najs!
        Kanske kan styra upp något nästa vecka?

        Jao, det kan vi nog räkna in!

    2. hej skriver:

      Har inga tatueringar, men älskar rosé och god mat. har också känt ett tag att jag behöver mer brädspel i mitt liv?

      1. Michelle skriver:

        Men välkommen <3

        Jag tycker att ju fler vi blir desto bättre!
        Ni som är intresserad av att hänga på,

        lägg till micha_@live.se
        Skriv lite kort, så kan vi kanske anordna något nästa vecka. Kanske kan ordna en gruppkonversation på Whats up 🙂

        Btw, fyller år nästa vecka och eftersom jag knappt känner en kotte vore det kul att bara umgås!

        Ha det gött! // aspepp!

  56. Lejonhjärta skriver:

    Ni som är så bra här inne, jag har haft yrsel nu till och från sen september. I början trodde jag att det var för att jag hade rikligare mens och tog järntabletter. Men nu får jag yrsel trots att jag inte har mens, min åksjuka har blivit värre (vill kräkas på tunnelbanan), haft huvudvärk, ont i ens ögat som ofta är rött och märkt att jag ibland får lock för örat.

    Jag vet att jag kanske borde gå till en läkare, men jag ogillar starkt att gå till läkaren.

    Så jag frågar er först, någon som haft liknande? Går det över av sig själv? 🙂

    1. M skriver:

      Känner igen mig i mycket av det du skriver – och i mitt fall visade det sig vara stress som var boven. Jag är inte heller fan av läkare, men önskar i efterhand att jag tvingade mig dit tidigare och bara fått det gjort för mina besvär gjorde att jag ju gick och oroade mig för vad det kunde vara och då ökade jag på stressen och gjorde mig själv sämre.

      Tycker du ska boka en tid om inte annat för att du vet att du sedan kan gå vidare och få hjälp.

  57. svatantrya skriver:

    Hej! Någon som har erfarenhet av hur tillmötesgående csn är? Jag var en idiot och sökte bara för en termin i taget det här läsåret. Nu har vi haft flera stora uppgifter sista veckan och jag har blivit nekad csn till nästa termin som börjar på måndag då jag inte ”klarat tillräckligt många poäng”. Jag vet vilka uppgifter jag garanterat klarat och är då en halv poäng ifrån. Vet att de i vissa fall kan kolla på tidigare period och då är jag 1 poäng över. Nu är ju Iofs problemet att mina lärare inte kommer hinna rätta detta innan jag borde ha csn men om jag ber dem skynda sig finns det då en chans att csn kan räkna på förra periodens resultat och bevilja mig retroaktivt?! Står annars med utgifter på 10 000 och ca 4000 i inkomst till slutet av januari och då är inte mat inräknat…

    1. Nina G skriver:

      Så fort du får godkännande att få CSN igen får du pengarna du missat retroaktivt (fram till en viss tid, efter den tiden får du bara pengarna från den månaden du klarade poängen.) Vet inte om du förstår vad jag menar haha, sitter i tentaplugg…

    2. Nina G skriver:

      Förresten, hur mycket poäng är det för en termin? Har bara koll på att det är 45 för ett läsår.

      1. Saphira skriver:

        Det är väl 30 poäng per termin? 60 poäng för ett års heltidsstudier:)

        1. Nina G skriver:

          Menade för att få CSN 🙂 då är det 45 för ett läsår

          1. svatantrya skriver:

            22,5. Vår b-uppsats som alla får komplettering på och tentan är på 9 poäng bara där… har ingen aning om hur tentan gick, kändes bra men eftersom det kan ha gått hur som helst.

    3. Nina G skriver:

      Meeeh, skrev ett svar ang. din situation, har nog hamnat i mod.

    4. Evelina skriver:

      Man får retroaktivt! Jag var i den situationen, fick mina pengar 2-3 veckor senare pga det var först då resultatet rapporterades in. Om dina lärare kan skynda på är det ju jättebra, men ring och prata med CSN annars. Om du får vänta, ring även när resultatet gått in, det går snabbare än om det ska ske ”automatiskt”

      1. svatantrya skriver:

        Problemet är att jag i värsta fall saknar ett halvt poäng. Räknar det med förra perioden är det lugnt dock (1 poäng över i worst case). Frågan är om de är villiga att göra det i det här fallet?

        Så arg för att jag sökte en termin. Och så irriterad på att lärarna lägger både tenta och uppsats (som man nästan garanterat får komplettering på) den sista veckan. Men mest är jag ledsen och har ångest över hur jag ska klara mig om jag kuggar tentan och csn inte vill räkna på tidigare period.

    5. X skriver:

      Finns 1-poängskurser att läsa på distans om det hjälper dig att då ditt CSN.

      Egentligen får inte dina lärare rätta dina prov snabbare pga att du ber dem eller har speciella anledningar, jag tror det är emot likabehandlingsprincipen. Kanske de är snälla och gör det ändå.

      studievägledaren på din skola kan du mejla och be om hjälp ang hur du enklast löser din situation.

      1. svatantrya skriver:

        De rättar redan någras tentor snabbare. Några i klassen har sökt valbara kurser som kräver att de måste ha alla poäng från kursen för att få börja så där har de snabbat på. Vore väl inte mycket begärt att jag ber dem rätta min direkt efter? Alltså istället för att vänta till sista rättningsdag menar jag.

      2. svatantrya skriver:

        Vet inte vad det skulle vara för kurs men ska kolla upp det iaf! Tack för tipset!

  58. S skriver:

    Nån annan här som är besatt av sitt hår? Jag tror inte att mitt beteende är friskt. Pillar på håret hela tiden och rycker bort hårstrån som ser slita ut/kluvna toppar. Vem vill liksom inte ha långt fint hår? Sparat ut ett bra tag. Ej klippt mig sen april 2016. Tycker flera hårstrån känns ”krusiga” men svårt att förklara…

    1. Evelina skriver:

      Jag har gjort så, lösningen är att få och klippa sig, helst hos en ordentlig frisör som verkligen klipper igenom hela håret och inte lämnar något man kan dra i

    2. Ulla skriver:

      Du kanske skulle ge ditt hår en ”nystart” med balsammetoden
      http://balsammetoden.se

  59. My skriver:

    Den 1/2 är det ett år sen jag kom hem från behandlingshemmet, hade ett återfall precis när jag kom hem men fixade till det snabbt. Känns skönt att ha varit nykter så länge. Kan inte komma ihåg sist jag var ren så många månader i rad. Någon mer drogmissbrukare här som också gör allt för att inte falla tillbaka?
    Jag har alltid velat att ha någon som jag kan prata med om mina problem. Helst en kvinna som varit med om sexuella övergrepp som barn och sedan blev missbrukare. På mitt behandlingshem var det mest killar eller kvinnor som var mycket äldre och alkoholister. Kändes inte riktigt som man kunde förstå varandra lika bra. Har sökt i hela mitt län om det finns några grupper eller ngt liknande men hittar inget.

    1. Bloggbevakning skriver:

      Jag vet att jag har en läsare som är/har varit i samma situation som du. Förhoppningvis ser hon det här så att ni kan få kontakt. Jag håller alla tummar och tassar för det! <3

      1. My skriver:

        Ah, hoppas hon ser och vill skriva. Tack så mycket 🌸

        1. Jen skriver:

          Hej My, googla ’prisonbeauty blogg’ tror det är den tjejen som brukar vara inne här och kommentera. Sjukt stark tjej som också jobbar hårt för att inte falla tillbaka i missbruk. Ni kanske kan få kontakt och stötta varann? Lycka till och kämpa, du är grym!

    2. Anonym skriver:

      My: Kolla in detarinsidansomraknas på instagram!

  60. Bloggbevakning skriver:

    Hej härliga gänget!
    Skulle ni vilja att jag kör några ”hitta vänner-inlägg” igen?

    Ni är bäst, vet ni det? <3

    1. Michelle skriver:

      Jättegärna!

      Sjukt ensamt ibland så stor like på den iden!

  61. Du och jag Alfred. skriver:

    Är tacksam över ”Öppet Spår”! Jag har kommenterat andra men vågar ännu inte dela med mig av min egna innersta fråga. Känns gott att öka här är så öppna och fina och tids nog finner jag nog mitt eget mod. Ville bara säga det. Att jag är glad att ha hittat hit och till ett forum som r så stöttande. ❤️

    1. Du och jag Alfred. skriver:

      gott att öka här = gott att alla här

      Läsa igenom innan postning! Note To Self 😉

    2. Anja skriver:

      Jag skulle gärna vilja lyssna och läsa till det du har att säga. Du verkar vara en otroligt fin människa med hjärtat på rätt plats. Hoppas att du samlar mod en dag till att berätta din historia. <3 Trevlig helg! 🙂

      1. Du och jag Alfred. skriver:

        Men gulle du ❤️ Tack snälla!! Blir alldeles rörd och glad av din kommentar. Trevlig helg till dig med!

  62. Ceccano skriver:

    Min tumme gör ont efter allt bläddrande i kommentarsfältet.🤳 Kanske borde ta en paus eller börja sova..😴

  63. C2 skriver:

    Gud så trög jag är! Tyckt att många upprepat sig, men jag som hamnat i Öppet spår från förra helgen 🙈

  64. K skriver:

    Min pojkvän avslutade nyligen vårt förhållande efter 10 år tillsammans. Han var min första kärlek och min bästa vän, och nu känns allting oerhört tungt. Vet inte riktigt vad jag ville säga, men jag är verkligen tacksam för den här bloggen och de härliga kommentarerna som får mig att känna mig mindre ensam.

    1. Tina Tintin skriver:

      Tråkigt att höra att du har det tungt just nu men det är okej att vara ledsen. För hur klyschigt det än låter så ”inget regn utan sol” <3 Det kommer bli lättare och allt har sin tid och plats. Du kommer öppna en annan dörr i livet nu och då kommer allt ”make sense”.

      Kanske världens klyschigaste svar överlag he he, men det är så sant. Kram till dig!

    2. Anja skriver:

      Jag är tom för ord, för jag vet hur ont det gör. Jag vet att ingenting någon säger kan hjälpa. Jag tillät mig ändå att skriva några ord, men jag förstår om inte det är något som du kommer att minnas eller tänka på när du är i den chocken och sorgen.

      Jag brukar tänka: Det som är menat, det kommer att vara. Om din pojkvän avslutade förhållandet, så kanske det var för det bästa (låter mycket kliché, men jag menar det)? Har du verkligen lust att stanna i ett förhållande där motparten inte har samma känslor för dig? Har du lust att stanna i ett förhållande där du inte blir fullt ut uppskattad för den du är? Då hade man troligtvis inte lämnat ett förhållande, tänker jag.

      I alla fall, oavsett anledningen till att förhållandet tog slut: Jag tror det är viktigt för dig att tillåta dig själv att ”sörja”. Ta din tid, gråt hur mycket du vill, se hur mycket filmer om brustna hjärtan och sjukanmäl dig om det behövs. Men bege dig sedan ut, starta ett nytt och fräscht kapitel i ditt liv, börja fokusera fullt ut på dig, umgås med vänner eller familj som du kanske inte har sett på ett tag, köp en flygbiljett och åk någonstans du aldrig varit.

      Ta hand om dig. <3 Stor och varm kram.

    3. Anja skriver:

      Jag vill även tillägga att vi finns här. Det är så fint att se hur folk stöttar varandra härinne, och jag menar det uppriktigt när jag säger att det känns som att du är min vän med tanke på hur väl jag vill dig. Jag bryr mig om dig, och jag önskar dig allt det bästa i livet. 🙂

      Skulle det vara någonting, kan du alltid skriva härinne på andra inlägg i bloggen. Jag ska försöka hitta dina kommentarer och stötta dig, och om inte jag hittar dem, så är jag säker på att det kommer att finnas många andra som gör det. Kram (igen!) 🙂

  65. Mollan skriver:

    Vilken skitvecka! Fick reda på att en tjänst på jobbet som jag velat ha gått till någon annan (som inte ens sökt den), Nu MÅSTE jag ta tag i mitt liv och söka nya jobb. Känns svårt, mitt självförtroende är nere i botten. Känns inte som att jag kan något och som att ingen arbetsgivare i världen kommer vilja anställa en 40-årig tant, Bu.

    1. Anja skriver:

      Självklart kommer de att vilja det. Upp på hästen igen! 🙂 Du har så mycket fina egenskaper, som ingen annan har. Och dessutom är du i dina bästa år! Det där jobbet var nog ingenting för dig om de valde någon som inte ens hade sökt till jobbet.

      Sök även spontant med spontanansökningar eller kanske du till och med har möjlighet att starta ditt egna bolag (konsult? e-handel? städare?).

      Ett annat tips, om nu vi återvänder till jobbsökandet, är att verkligen utnyttja familj, vänner, vänners vänner och bekanta. Jag fick in foten i min branch eftersom jag en dag slutade skämmas och direkt frågade en vän om jag kunde få numret till hans bästa kompis som jag har sett jobbar ett ställe där jag drömde om att jobba – Jag fick nummer och namn till hans vän, sökte upp honom på Facebook samma kväll och berättade om mitt uppriktiga intresse för jobbet. 2 månader senare, dvs. en rekommendation och en spontanansökan senare, hade jag fått ett nytt jobb där! 🙂 Ingenting är omöjligt!

  66. 25-åring skriver:

    Är det någon här som bor i Oslo och som vill öka sitt umgänge?

  67. MA skriver:

    Kan inte sova… tips!?

    1. Anja skriver:

      Res dig, gå runt lite hemma, få lite luft (öppna fönstret ett litet tag), kyl ner din kudde (jag brukar göra det genom att ha den i trädgården eller vid fönsterkammen) och funkar inte det, då kan du prova att dricka någon varm té. Det har oftast en lugnande effekt på kroppen.

      Funkar inget av ovanstående kan du få läsa mina juridiska böcker om rättsliga proceduren och krav för nämndemän (zzzZzzz). Jag håller på att somna framför datorn och vore det inte för den här bloggen, då hade jag däckat totalt för länge sedan! Haha.

      1. MA skriver:

        Tusen tack för tips! Satsar på te och kall kudde. Haha jag skulle kunna sätta mig med matte men vet inte om jag är så desperat (än).

        ❤️❤️

  68. S skriver:

    Någon annan som går upp mitt i natten för att jobba? ☹️ Nått tipspå jobb där man slipper det? Är så trött!

    1. Jen skriver:

      Vad jobbar du med som tvingar dig till att gå upp mitt i natten och jobba? Låter inte som ett normalt jobb…

    2. M skriver:

      Brukade göra det ofta… sa upp mig och bytta arbetsgivare och jobb och nu har jag en arbetsbörda som passar en person istället för 5. Ta ett snack med din chef om du helt enkelt inte hinner med allt du ska göra under dagtid.

  69. Stenen skriver:

    Finns det någon annan här inne som behövt avbryta sin graviditet? tycker aldrig man hör om det. Har så svårt att gå vidare, de är verkligen det värsta jag har behövt göra i mitt liv. Jag tänker bara på mitt älskade barn dagarna i enda och allt kul vi skulle gjort. Sen ser man sambons systerdotter (som jag älskar) med sin mamma och allt bara brister för mig, får sånna gråtattacker. Medans alla andra bara säger åt mig hela tiden att ” Men de har ju gått 1 månad nu.. ” Jag kommer aldrig sluta tänka på henne. Förstår inte folk det? Jag kan somma på natten och drömma samma mardröm varje natt, om förlossningen. De är som att min hjärna inte hänger med i det som hänt och går över de hela tiden. Lyckas jag somna om igen så drömmer jag att sambon eller hunden dör,eller att vi aldrig kan få barn, eller att mitt barn överlevde och jag förlorar henne igen osv osv. Jag vet verkligen inte hur man ska fungera efter nått sånthär.

    1. Jen skriver:

      Vad hände och hur många veckor/månader hade du gått?

      Jag har två kompisar och en bekant som förlorat barn i magen på olika sätt. Den första fick i v13 se att barnets inre organ satt utanpå kroppen och inte skulle överleva, så hon fick avsluta graviditeten där. Den andra fick på rul i v20 se att barnet hade kromosomfel som gjorde att ben armar och huvud inte växte sonder skulle och barnet skulle inte överleva utanför magen, så hon var också tvungen att avsluta. Den tredje gick till v38 och barnet råkade linda in sig och kvävas av navelsträngen (obs! Ovanligt!). Alla tre sörjde såklart och var riktigt nere men två av dem blev gravida igen bara ett par mån efteråt, den tredje (bekanta) vet jag inte. Tydligen är det bästa man kan göra för att bearbeta och komma över sorgen att försöka bli gravid igen.

      Själv har jag tre missfall i bagaget och ingen bebis än. Men har nyss plussat så nu håller jag tummarnas denna gång är min tur!

      Lycka till!

      1. Stenen skriver:

        V20 det var ett kromonsomfel så barnet skulle inte överleva utanför magen. Men de är så mycket skuldkänslor i det hela, även om det inte är ”mitt” fel. Vågar inte ens hoppas på att vi ska kunna få barn igen, känns som att thats it. De va den chansen jag fick och jag sumpa den. Jättefånigt säkert, men kan inte sluta tänka så.

        1. Ni som känner likadant, skriv till svar på tal skriver:

          Jag tycker du ska ringa BVC eller vad det är, och säga att du vill ha samtalsstöd. Man ska erbjudas stöd både efter vanliga förlossningar (bara man upplevde dem jobbiga) och definitivt efter såna traumatiska upplevelser. Du kan också ringa vårdcentralen och be om stöd. Tror det går mycket lättare för dig att hitta rätt igen om du får lite professionellt stöd.

          Och dom som tycker att du ska sluta vara ledsen för att det gått x månader är idioter.

          Annars tipsar jag om förlossningspodden, det finns några avsnitt om graviditeter där det inte går bra, det kanske kan vara skönt att lyssna på för alla pratar väldigt öppet och ärligt om känslor och stämningen är att alla känslor är lika okej.

        2. Jen skriver:

          Min kompis som också var tvungen at avbryta graviditeten i v20 pga grovt kromosomfel har nu en helt frisk supergullig bebis! Så våga försök igen!

  70. Jen skriver:

    Vem kom på det nya ordet ’markservice’? Vad hände med gamla hederliga ’hushållsysslor’? Först läste jag det hos blondinbella och nyss hos Paula. Ska det låta finare eller?

    1. Ni som känner likadant, skriv till svar på tal skriver:

      Det säger min mamma alltid så tror inte det är så nytt :p hört det i kanske 10 år iaf? Vem som började slänga sig med det vet jag inte, någon lite skojfrisk person tänker jag mig.

  71. Linnea skriver:

    Hej,

    Skriver här i något desperat läge för att få hjälp..

    Har en underbar sambo sedan tre år tillbaka. Jag vill ha barn typ nu då jag tycker det känns som nästa naturliga steg. Han vill vänta några år och detta gör att jag blir panikslagen. Är 28.

    Någon som varit i samma sits?

    Hur resonerade ni?

    Mvh 30års krisen

    1. Ni som känner likadant, skriv till svar på tal skriver:

      Var i exakt samma sits innan vi började försöka (är 26). Vi pratade om det med jämna mellanrum och med tiden började liksom idén mogna. Vi bestämde också lite hållpunkt, typ att vi efter sommaren skulle diskutera det igen osv. Och så pratade vi om vad han var rätt för, t ex att barnet skulle hata honom ( Gick igenom vilka av våra kompisar som har dålig relation med sina pappor och kom fram till att samtliga hade pappor som antingen varit elakts eller relativt ointresserade av sina barn). Sen tror jag faktiskt det bidrog när vi träffade kompisar med bebisar som charmade honom totalt. Sen en dag när vi hade sex märkte jag att han inte plockade fram någon kondom och efteråt sa han att han höll på att ”avdramatisera arr ha oskyddat sex” haha :p Nu längtar han iaf efter barn, och blir ledsen när det dröjer, knäppt hur man kan ändra sig.

      Det är ju också lätt tänker jag att den som är osäker börjar jämföra sig med den som längtar supermycket och typ knarkar barnvagnar. Och då tänker man såklart att man själv inte är redo för att man inte slösurfar på babyshop. Men vi pratade en del om att längtan kan kännas olika för olika människor. Alla känner heller inte någon jättelängtan efter just bebisar. Man kan pröva att fråga sig, vill jag ha en familj? (Istället för att fråga sig om mam vill ha en bebis, bebisar växer ju snabbt till barn)

      Sen är män ibland sjukt omedvetna om hur fertilitet fungerar, att det kan ta tid att då barn och att fertilitet minskar, så det tycker jag man kan läsa på lite om och kommunicera. Kanske låter hetsigt, men det är ju bara sanningen, vad man har att utgå ifrån.

      1. Anonym skriver:

        Det låter som han vill göra dig gravid nu då, eftersom att han slutat med kondom.
        Lycka till!

        1. Om du känner likadant, skriv på svar till tal skriver:

          Jo precis nu försöker vi, efter ”avdramatiserandet” hehe.

          tack 🙂

  72. Ted skriver:

    Min vovve är gammal och sjuk och jag fasar för dagen som han inte är med mig längre.
    Jag har min man och barn men relationen som jag har till denna vovve är speciell. Jag känner inte så för någon annan och kanske är det fel. Älskar min familj så klart men känslorna för denna hund är så starka.
    Vad sker när han försvinner?
    Jag kommer att dö då.
    Kan inte leva utan honom😰

    1. Anonym skriver:

      Framkalla massvis av bilder på honom, då har du alltid med honom 🖤 Har själv en liten vovve och det slog mig att jag inte har några bilder alls när hon väl sommar in så jag har typ 50 hemma nu i ett album! Tips är framkalla appen☃️

  73. En anonym till skriver:

    Hallå!

    Det här kommentarsfältet är så fint och jag känner att jag behöver lite stöd. Jag är tjugosex år och har aldrig (aldrig!!) haft en pojkvän eller ens varit i närheten av att ha ett förhållande. Jag är fortfarande oskuld faktiskt. Känner inte av en så stor sexlust, men jag börjar längta mer och mer efter att ha någon att dela närhet med. Men jag känner mig så oerfaren på området! Har Tinder, får matchningar, men blir aldrig mer än så.. Är rätt introvert också och är sällan ute på club/fester. Hur gör man? Jag känner mig så oerfaren, och en bit av mig skäms så mycket över det…:(

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla