ptsd

4:07 29 Okt 2019

Pratade med min far i tfn. Ringde för jag var orolig. Jag brukar inte ringa. Men ringde för jag var orolig. Jag var rädd han skulle vara deprimerad. Ha ptsd. Någon sa jag var godhetsriddare med förra inlägget, antar detta är… godhetsriddare deluxe, i så fall. So brace yo self.

Nämen. Jag är fruktansvärt ointresserad av politik…….. så inte därför jag skriver det här. Är också extremt ointresserad av lösningar…. vill bara prata? Omg låter som en sex predator. ”jag vill prata” ”Vi behöver inte göra nåt”.

IAF. Prata med min pappa. Om chile. Jag var rädd han skulle uppleva nån ptsd-grej. För han var på fotbollstadion 1973 när de skar av Victor Jaras fingrar. Min pappa satt i koncentrationsläger. Japp de hade det i Chile.  Han satt i fängelse sex gånger. Varav sista gången han rymde genom att ta på sig fångvaktens kläder.

Det är en berättelse som han berättade om och om igen, när jag var barn. Alltså för jag bad honom. Jag bad honom också berättade hur han målade tavlor i fängelset och sålde tavlorna till vakterna och kom närmre o närmre friheten. Blev uppgraderad som på ett bisarrt hotell

Två saker: Jag hör att det låter romantiskt. Men till er som läser, antar ni e ultra-vit medelklass. D e inte bara sagor. Många flyktingar som kommer hit har sett sina vänner bli mördade. Ivar Arpi på d…. D e därför man vill komma t Sverige. Inte för… Zorn, flickorna, träden, eller sjukvården. Dont flatter yo self Ivar arpi. IAF.

2:a saken. Vad man e konstig när man e 12. Jag hade fått ett nytt tjejgäng. Lite finare än packet innan och vi satt i en supersöt tjejs lilla rum. Hon hade TV på rummet.  Rummet gick i vitt och rosa. D var otroligt lyxigt och cute. Och jag berättade, som om vi var i öknen och det var en bonfire och detta gällde livet. Muntlig tradition skulle traderas vidare, av mig till de här andra tolvåriga tjejerna, Martina, Desiree, Elna. Jag berättade som om mitt liv hängde på det. Nu när jag tänker på det, antagligen för min pappa berättat det så för mig, för att hans liv actually hängt på det. Jag berättade alla min pappas berättelser från gerillan, att leva i skogen, att propsa på trerätters fast de hade slagit läger och ja bodde i skogen, om Pinochet, fotbollsstadion, fängelser, högern, kyrkan, familjen som var höger och bara militärer, och han var vänster och stred mot militären, men att det var militären till slut som hjälpte honom, fienden hjälpte, för fienden var familjen. Det berättade jag för de 12-åriga flickorna den där dagen tidigt 90-tal. Jag berättade om studenternas uppror, som redan då hade börjat med att bussbiljetten var för dyr för folket. Desirée, hon som bodde i rummet, grät tillslut. E d d som kallas kognitiv dissonans? Kanske bara dissonans? Social dissonans. Det var iaf som två världar. Som inte möttes. Sen har jag aldrig mer berättat för kompisar och killar om detta. Eller i min pod eller mina böcker. Det är för nära och för känsligt. Det är hela mitt liv, för det är min pappas hela liv. Därför var jag orolig han skulle må skit nu, pga historien upprepas så brutalt.

Men han var glad. Han sa att det var oundvikligt. Att det nog kommer hända Sverige.

Pinochet gjorde ju allt det som Sverige gör nu – sålde ut allmännyttan. Tom vattnet i kranen är privatägt i Chile. Pinochet var den första nyliberalen. Sänkte skatter från de rika och sög ut folkhemmet och naturresurser. Vous connaisez? Känner ni igen? Filippa? I am talking to u.

Sååååå jag som hatar demonstrera. vi ses väl 2023… suck. för SL e ju redan privat…. och apoteket o fan o hans moster. puss

(läste att Sverige gått från det land med minst klyftor till det land klyftorna växer snabbast)

Kommentarer inaktiverade.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Tillbaka upp