6:43 11 Nov 2019

Visste fortfarande inte att d va farsans dag när jag äntrade tekniska museet med mina döttrar och min kille – normy som jag e – deras farsa,  då jag slungades tillbaka. Stockholm 1989. Jag är 8 år och vi åker till tekniska museet. Jag min 10-åriga storebror Christopher, som skulle omkomma i en bilolycka 8 år senare, och min lillebror Nicholas, känd från musikkritik i Dagens Nyheters kulturdel. Iaf. Mina barn e 4 och 1 år. Jag vet hur sinnessjukt jobbigt d e göra NÅT. Alltså vi gör ju nåt, grilla korv, har kalas, parken, resturang, bageri, hela tiden, men då är det mer att jag följer med. Jag, ensam, orkar nästan aldrig göra nåt, förutom bidra med mitt varande, tröstande, lyssnande. Jag vet inte. Det här handlar inte om mig. Var var jag. Jo. Därför är det så sjukt att tänka på att min farsa själv, orkade göra NÅT? ATT han gjorde nåt? Jag vet inte. Men det är en annan grej med min pappa. Det finns, fanns ett annat motstånd. Ett äckligare motstånd. Jag kan nästan inte tänka på min pappa utan att tänka på invandrare, för han är invandrare. Och jag kan inte tänka på invandrare utan att tänka på Sverige. Jag kan inte tänka på min pappa utan att tänka på Sverige. Och hur ser jag Sverige framför mig? Jag skulle säga: Ungefär som SVT-huset. Hermetiskt slutet. Grått. Solitt. Obehövande av nån. Vit dimmig himmel som omsluter bunkern. Vit mjölk. Grå stängd dörr. Sverige var stängt redan då. 1989. Vart man än vände sig som länning så slöts väggar upp framför en. Allt var koder. Och  jag vet inte. Men jag kan bli så jävla rörd över min pappa. Att han bröt genom det där jävla valvet och förstod att vi skulle tycka det vore kul att någonstans på Gärdet i Stockholm lyfta vår egen vikt med  hjälp av nåt rep och sandsäckar. Tekniska var mitt favoritmuseum som barn. Vi var där hela tiden. Vi tre barn och han. Samma med sommaren. Min pappa. Min jävla invandrarpappa kodade av , ensamstående med tre barn, tog han oss till Grönan. Tittade på oss när vi gick upp i trappan i lustiga huset. Antagligen med galopperade dödsångest. Eller det vet jag, han trodde alltid vi skulle dö. Han bodde i Huvudsta en sommar. Har ni vart i Huvudsta? Bara namnet e så sinnessjukt? Och så fort man vart i Huvudsta  faller det i glömska. För det går inte kmma ihåg Huvudsta, man vill inte komma ihåg Huvudsta. Men det ligger nånstans ut mot Solna. Han tog oss till utomhusbadet där den sommaren. Har ni vart på badhus med barn? Att vi åkte dit säger nåt om hur det var att vara i lägenheten. Men jag minns det som underbar. Vi åt sånt som ingen annan åt, hemmagjord pesto, proscioutto, handpressad apelsin juice, färska morötter stekt i riktigt smör och herbs de provence. Hos mamma åt vi bara light produkter. Men det var inte det jag skulle berätta. Var var jag. JO. Har ni vart ensam förälder med tre barn på ett badhus nån gång? Med ångesten som är att barnen kan drunkna och dö eller bli bortrövade eller vad som helst? Allt gick bra och jag tyckte det var så jobbigt han så extremt orolig alltid. Sen dog ju hans son. SÅ jag vet inte.

Kommentarer inaktiverade.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Tillbaka upp