9:51 20 Okt 2019

Kom precis in efter vart på vanadishöjdens lekplats. den ligger på berget där kyrkan också ligger vi döpte flickorna. jag va helt så. åh men vad bra allt är.. jag behöver inga PENGAR. vi behöver inget LANTSTÄLLE och andra medelklassiga tankar puttrade runt och trivdes i den skål som är kraniet med en stormtrivandes hjärna gungar inutiiiiii. hoho.

När vi kom fram såg jag direkt att i klätterhuset låg två killar och sov.

Det kändes så oartigt att gå in. De var typ samma generation som jag och min präktiga man och jag skämdes för vi va så präktiga och hade galon allihop på ett vidrigt sätt. Framförallt barnen var riktigt bra klädda. Det var hemskt. Jag skämdes över oss. Jag kände också den känslan, vet inte om svenskan har ett ord för den. Men den känslan som är: I am sorry. I am sorry for your loss. Vi generade de där två killarna som började rulla ihop en icke vatten-resistent madrass. Det var genant att vi med all vår fantastiska morgontidighet skulle störa deras  äntliga sömn. Det måste vart rått inatt? Jag vaknade själv och njöt av hur ljudet smattrade på rutan och i en slags doftljus/stor tekopp-vibe välte mig själv runt som en val i sängens stora bölja o somna om. Fy fan.

Amen d jag tänkte va. Asså d hemska va.

Killarna blev helt så ”ursäkta oss”, ”förlåt”. Alltså att de varseblev 100% genom vårt medelklasspiss. De VAR äckliga, smutsiga, presumptivt farliga hemlösa och var lika stressade som jag antar alla är att ”skydda barn från att behöva se en hemlös”. Alltså DE så g själva genom den linsen. Så jag antar den linsen är den enda lins som finns nu: att rika är bäst och fattiga är äckliga och ska utplånas.

Det var så hjärtskärande att DE var helt: titta inte barn, en människa lider. titta inte barn en knarkare.

mänsklig svaghet är så norm att förakta att tom de som lider av den, de som sover utomhus under taket i lekstuga på en lekplats, håller med Lidingö kommun och de andra att nej, tiggare KAN vi inte ha på våra gator. Så är de själv tiggare.

Vi gick förbi och gungade.

11:35 18 Okt 2019

Jahopp.

Det har kommit en del frågor.

HAR d? Nej.

Men jag har tänkt på varför jag startat blogg och för er som vill veta kan ni fortsätta läsa….nu.

  1. jag är i slutskedet av mitt manus till dramaserien jag börjar filma om exakt en månad. det känns så jävla VIDRIGT att behöva låsa d jävla manuset. som att allt är förstört och försent. PUSS. nej men nu sitter jag och ska liksom skriva en re-enactment-scen, återskapa en riktig scen som utspelar sig på Dramaten i Stockholm och det är skådisar med som jag beundrat hela mitt liv…. så ja…. jag väljer att…. inte göra det. och därför starta jag bloggen.
  2. jag är snart 40. Det måste stoppas.
  3. jag har börjat skriva på min bok. och att skriva på en blogg lurar mig själv att skriva inte är prestation. vid sidan av bloggen har jag en skuggblogg som blir boken.

men mest är d kanske en slags 40-års kris. tycker d e så jävla disgusting att jag är precis fyllda 39 o ska bli 40. Vill reconnecta med den människan jag va innan jag var 39 going on 40. Den människan satt tryckt mot ett telefonjack i en hyresrätt på Möllan och höll i sladden så den inte skulle glappa, så anslutningen till ett pågående skunkinlägg inte skulle brytas. Den personen är också jag. Frågan är om det är estetiskt försvarbart att inte döda henne.

1:15 17 Okt 2019

Jag har precis spelat tennis.
Jag skriver det här direkt för jag tycker bloggar ofta e så stela o ska vara så bra. Alltså de är bra. Men också tillrättalagda. Kanske för jag bara läser modebloggar själv… men iaf. De bloggar jag läser. Hur kan det bli normaliserat göra reklam för HM? Vet folk inget? Estetiskt avstötande.  O i en tid där världen går under och bromsning av kapitalismen är det enda som kan stoppa hastigheten jorden går under- hur kan man göra reklam för ”gröna” produkter. Eller ”hållbar” konsumtion lol. Gomorron!

Iaf. Jag har spelat tennis och i tennishallen jobbade en man som saknade hand. Det var mer en bit hud där eller vad man ska säga. Inget jag tänkte på första gången. Men idag tänkte jag. Tennis. Enda gången man behöver händer. Och att han var där utan, var liksom, exakt så som livet är. Men det går ändå. Jag fick ladda min mobil på kontoret och allt rullar på.
Mena inte bli metaforisk. Tvärtom det blir inte mer konkret än så här.
Vad var det mer jag tänkte på. Dagis.
Jag tänker på mina barn som är på dagis hela dagarna. Som ett heltids jobb. Jag tänkte på det eftersom på väg till tennisen går jag förbi ett dagis. Med murar runt om. Så ska det väl vara.
När jag gick på dagis. I Akalla. Nyckelpigans dagis fanns inga staket. Och jag försökte tvinga mig själv tänka på om jag hade några minnen därifrån som inte var sommar. Jag minns inga vintrar därifrån. Jag minns bara att vinröda syrliga buskar var planterade i en fyrkant och ledde bort till tre bildäck de hade gjort gungor av och det var sommar och en äldre tjej sa att man kunde äta de små rödsvarta, hjärtformade bladen på buskarna och jag gjorde det tills jag blev mätt. Det var syrligt. Jag hade en kjol jag fått från utklädningslådan. Dagiset gav mig sedan kjolen.
Vi var superfattiga. Min mamma pluggade och min pappa var nyanländ flykting. De hade  tre barn.
Jag minns den här tiden som storslagen.
Jag minns inte en dålig sak med den här tiden. 1984.

SVTs Kulturnyheterna ringde mig o ville jag skulle uttala mig om Handke.  De sa de kunde komma till mitt jobb. Men jag orkar inte alltid vara verk o person-Carro. Jag orkar inte uttala mig om Handke. Jag kan dessutom inte. Vi har rek idag. Jag vet inte vad jag ska säga och så KAN jag inte. Vi har rek. Vi kommer vara på tre locations som är restauranger för inspelning av Amningsrummet. Jag är lycklig för det är de restauranger jag irl går till mest. Ni kommer känna igen er i ert Stockholm. Jag älskar sånt

11:40 16 Okt 2019

Jesse Armstrong (born c. 1972) .
Detta är ren sötma för mig. Googla när manusförfattare är födda och räkna ut hur många år jag själv har på mig att komma dit där de är nu. Som att ålder skulle vara den ena komponent i livet som avgör en människa. Haha. Låt mig!! Det är allt jag har. Denna fiktiva tröst att alla 47-åringar får och KAN skapa tv-serier.  Och inte vilka serier som helst. Utan succession??? Japp. Men vad ska man leva för? Svara inte.

Iaf. Jesse Armstrong, skaparen av Succession, started out med barn-drama. Det är ju lägst status. Det vet alla. Jag med. Jag gjorde ju Juicebaren. Den gick på barnkanalen. Det var målgrupp 17 år.  Apropå mitt förra inlägg var jag hänsynslös i manuset, jag tog en väns sms  och gjorde om hjälpligt. Ber om ursäkt för det nu. Eller GÖR jag? Ja. Det var fel.

Iaf skaparen Jesse säger att Succession tillhör genren komedi-drama och man i UK har för stora avstånd mellan just drama och komedi. I Sverige med va???

Nej men d e d. Vad jag skulle säga om Succession är att det är så SVENSKT älska det. Eller d e ju älskat internationellt också men SÄTTET d e älskat på här e svenskt.

Huh?

jo men hear me out.

Jooooooo: För ingen i Sverige läser.
U-huh?
Vad finns d för samband här då, undrar ni m armarna i kors? Med att Succession är komedidrama och inte bara drama o svenskt-älskat.

JOOOOOo så här.  Ingen jävel läser en bok. (Allt tidningarna skriver om). MEN alla vill KÄNNA sig som OM de läser en bok. Pga go känsla av fördjupning av livet, I guess.  Och då kollar man på smarta människor, eller typ en serie med bra manus (Succession) och då liksom KÄNNS d som man läst en bok eller att man är smart för det man ser är smart. För det känns så? Eller man känner nån typ av känsla. (Den känslan är att bli underhållen). Men eftersom tittningen ska ersätta den helgjutna gedigna känslan av att ha läst nåt bra, så kan man inte för sitt liv förstå att det man såg just var komedi. För de här fina känslorna känns som drama?

Och varför känner man så jo för dramas status e så mkt högre än komedins, i Sverige och tydligen i UK. Dock FINNS ju genren komedidrama i UK, här existerar den ju inte. Men känslan av status och kvalité finns och känns igen, så det måste vara drama???

På samma sätt som wanna be-poeter rökte cigg o bar svarta kläder på 80-talet, ger upplevelsen att Succession är drama att man känner sig  lide djup.

Men. Det är en ”satirical comedy-drama”.
Alltså en form av komedi. Jo så är det. Det säger skaparen själv.
Det är en satirisk komedi-drama om familjen Murdoch.
Men iom att folk e så imponerade d e bra, så tror alla d e burrigt drama. Hahah d e en komedi. Och ni* vågar inte skratta.
PUSS

*Sveriges journalistkår

6:00

Jag vart utsatt för en författare. Jag borde ju sett det komma för jag gör ju själv så mot folk. Eller ja. Gör jag??? Stort moraliskt dilemma va. Jag VILL göra så. Jag vill vara fri och skriva om hur de omkring mig ÄR. Först då…. först då kan d bli riktigt dope.

Anyways hoes and gays. Inte d jag skulle prata om utan om när JAG blev utsatt för en författare.

Vi kan kalla honom Al*x Sch*lman, för att han heter d.

Iaf. Bokmässan i Gbg. Jag hade haft samtal med tunga Vigdis Hjorth å så kommer min vän dit o jag förstår inte va han vill. Men han vill nåt. Lite häst i spilta-vibe. Frust. Frust. Men vad ÄR det?

Han ville bli presenterad för giganten. Såklart.

Varför fattade jag inte det?

Eller jag fattade nog det. Undermedvetet. Men inte där o då. Eller fattade jag det redan där o då? Men varför presenterade jag inte honom då? Om jag ska rannsaka mig själv? Å d ska jag ju. Vad e d för intressant att läsa lögner. Kanske nu det undermedvetna styr: jag njöt av att hon frågade honom ”Å vad heter du då?”. När han höll fram en bok till henne att signera.

För det öppnade sig en verklighet?  Ett alternativ till mitt liv som föreslog att Vigdis, en av ja världens bästa författare var mig nära, visste vem jag va, men inte vem den folkkära DN-älskade, penga-genererande, vältränade vackra, roliga mannen var. Njöt e för stort ord. Men d va spännande. D va tabu. Så kanske att jag lät d ske? Eller hur som helst.

Jag LÄT d inte ske. Men jag tabbade mig ju. Jag släppte på etiketten.

Usch. Varför usch?

För sen fick jag höra det i deras podd. Och jag gjöts* till is. Jag frös. Jag slängde mobilen så den studsade på sängen.

Författare A hade berättat om min sociala fadäs. Han hade sett situationen utifrån och memorerat sekund för sekund. Och sen var det innehåll podden. Han hade inte fel. Jag hade gjort fel. Jag hade undlåtit att presentera honom för Vigdis. Vigdis som just nu är hyllad i New Yorker. Det var lågt gjort av mig.

Men min slapphet i etiketten var inte orsaken till den fasa jag kände när jag lyssnade på podden. Det var att författaren berättade om det. Nålade ner min själ i några enkla pins och sa ”sån e hon”.  I got författad’. And I didnt like it.