12:55 15 Okt 2019

Jag somnade 19 igår.

Om det hade hänt förr i tiden hade jag vart stressad. Hela mitt liv har jag levt så att jag inte får missa nåt. Vara ute varje kväll.

Vet ni. Jag tycker folk e snåla. Författare. Mina kollegor. Vill banta sina personligheter. Inte va nåt. Tycka nåt.

Kanske är det bäst att bara vara sin text.

Jag skriver manus på min dramaserie.

Den texten kommer vara sig själv.

Om jag hade läst den meningen hade jag dött av avundsjuka. Asså om jag hade läst den när jag var 20.

Nu vet jag att en karriär inte kan värma en om natten.

Hahah skoja.

Nämen jag har en PHD i att se att glaset e halvtomt.

Dock KAN inte en karriär värma en om natten.

Men jag är besatt av lyckas. Varför är jag det? Kanske har jag aldrig vart älskad o behöver o kräver folkets kärlek. Vad tabu det känns? Eftersom jag har en älskande man och barn.

Men när jag var barn.

Jag tror jag blev älskad. Men typ att det var roddigt. När jag tänker på barnen på 80-talet i sin bävernylon och himlen såg ut som grå pappersmassa. Nån gång i november. Och dagis och dagis och dagis och kräm. Kan det vara tillräckligt för nån?

Men jag minns en midsommar då vi var ensamma på dagiset i Akalla. Det var bara jag och mina bröder där. Och dagispersonalen var fler än vi var. Vi var tre. Då tog de oss till Skansen. Vi åkte blåa linjen under jord och kom fram till djurgårdens gröna. Drack loranga. Åt kanelbulle. Såg björnar.

Jag minns det och det skrämmer mig för det betyder att min dotter minns, idag när jag lämnade henne på förskolan.