*funderar på en bra hälsningsfras*

Jag fick en fråga om vad jag går för utbildning och tänker att det är rättvist av mig att försöka sammanfatta mitt liv lite. Jag blir upprörd när jag följer människor på sociala medier och de verkar ha så oklara mysko jobb som man undrar: hur hamnade du där? Vissa personer kan ju också arbeta med att bara vara sin egen person och klara sig fint och tjäna pengar på det. Jag är inte en sån person och kommer förmodligen aldrig bli det heller, för jag är en orolig själ som förmodligen aldrig skulle kunna Släppa Tyglarna och bara *skriva på heltid* som vissa har ekonomiska förutsättningar för att göra. Även om jag gillar att skriva.

Såhär känns ganska många människor: har kanske en podd eller ritar serier eller släpper böcker ibland (och det är vad man ser), och det är det enda man tror de gör, men de är också sociala medie-konsulter åt företag/åker runt och föreläser/städar förråd/jobbar på hemtjänsten för att kunna överleva. Och även om jag är helt för att man inte behöver redovisa hela sitt liv på internet blir jag ändå frustrerad och vill skrika MEN SÄG DÅ!!! SÄG VAD DU GÖR EGENTLIGEN!! Jag vill se ALLA människors månadsbudget, vardagsschema, veckouppdatering. Det intresserar mig något oerhört? Kan läsa spaltmeter om hur människor har det i vardagen, herregud vad det fascinerar mig. Har ingen analys på det. Men här är min månadsbudget:

Nä. men här är väl en del av vad jag gör och hur jag kom hit och hur jag känner inför det:

Stor händelse 1994: ett litet barnalamm föddes som hette Erika

(Såg i runda slängar ut sådär tror jag)

Växte upp och hade mig på öland och började jobba (imponerande) tidigt på Coop. Hade en underbar titel som jag hittade på själv (snacksansvarig) vilket utöver själva kassajobbet innebar att få gåvor från olika snacks- och godisföretag som ville nässla sig in på stora utrymmen i våra hyllor. Jag var alltså en influencer långt innan jag visste att man kunde vara det:

Denna blev man mutad med för att ta in lite nya chipssorter t.ex. (fungerade skitbra)

Blev helt otroligt glad en dag när vi fick nya kläder (en otrolig känsla att få ta på sig en hoodie på jobbet)

Nå, jag jobbade i samma butik SÅ SJUKT länge, 10 år? det är 41% av mitt liv idag. Det… Wow. De sista åren jag jobbade skrev jag mycket om mitt jobb och konstiga kunder på twitter och ville efter ett tag göra något mer av det (jag pluggade media på gymnasiet och har aldrig riktigt släppt det), så jag skrev ett fanzine med bilder och krönikor och grejer. Jag döpte det till ”En triss med vinst” och det sålde ganska bra, men det var jobbigt att sköta all distribution själv. Det gjorde mig dock väldigt glad varje gång jag fick läsa ett mail att någon ville köpa den. När intresset svalnade, en sommar något år senare, skickade jag iväg mina sista 6 böcker till olika förlag:

Och sen tänkte jag
”jaja ingen blir någonsin utgiven ändå om man inte :
1. gått 870 årig skrivarlinje eller
2. har jättebra kontakter”

Så jag tänkte inte mer på det. Våren innan jag skickade iväg böckerna sökte jag till socionomprogrammet i Lund och kom in på något vänster med en reservplats. Jag trivdes ändå helt okej med mitt liv men kände också att jag satt fast och ville göra något annat ett tag. En lång kärleksrelation i mitt liv hade precis tagit slut och jag behövde andas någonstans. Och så ville jag bort från Kalmar och Öland.

Den hösten flyttade jag till Lund och mådde APA (Inte american pale ale). Det var en helt outhärdlig omställning för mig att flytta till en ny stad och börja plugga, även om jag hade många vänner där sen innan. Obehagligt hur oberäknelig människan kan vara ibland, för jag kände mig jättelugn med flytten och var glad och pepp på äventyr. Klipp till två veckor senare: kväver ett ångestskrik i kudden. Konstigt. Jag ångrar ändå inte att jag flyttade och började på utbildningen, men ibland tänker jag ändå att jag ska hoppa av. Men nu har jag snart gått fyra terminer och då känns det väl tusen gånger rimligare att göra klart. Det är skönare så. Lund är ganska trevligt.

En pixlig bild från vår nollning när jag skulle vara spindelmannen. Nervös och ville förmodligen stanna hemma :)

Samma höst som jag började första terminen fick jag ett mail av Mats Älskling Jonsson (han heter inte så på riktigt) som skrev att han tyckte mitt fanzine var roligt, och att Galago kanske ville ge ut det. Det var det sjukaste i mitt liv!!!!! Mats är så frrrrrrruktansvärt bra och begåvad och klok och det kändes så vansinnigt att han inte hade bränt mitt fanzine på bål. Galagos krav var dock att fanzinet skulle bli en längre bok, så sommaren året efter (alltså i somras) var jag tillbaka i butiken igen, både för att sommarjobba men också ganska mycket för att kunna fortsätta skriva om jobbet. Jag jobbade (återigen) nästan heltid samtidigt som jag skrev varje ledig stund, vilket var väldigt ledsamt och ensamt. Jag gick från kassan direkt hem till soffan och datorn och åt samma maträtt minst 4 gånger i rad.

I september skickade jag in ett samlat utkast till Galago, och efter mycket redigering och omslagsfix och allt som ska göras runtomkring gavs boken ut i början av 2018. Efter *den sista skrivarsommaren* har jag fortsatt på socionomprogrammet och försökt ställa upp på intervjuer och sånt när jag haft tid. I augusti verkar det bli så att jag ska få föreläsa lite om boken (WHAT??) men vi får se.

Okej, det var väl ändå en ganska fullständig redogörelse för min sysselsättning. Fråga mer så fyller vi i luckor. Tack å hej från Erkoyeiey (rim)