16:30 2019-05-22

Hej älskade ni

Nu är jag hemma i Stockholm igen efter min nästa månadslånga vistelse i Toronto. Ni är många som frågat hur min kompis där borta, alltså Linnea, mår och det har jag och Linnea tyckt varit så himla fint! Att ni brytt er.

När hon blev sjuk googlade hon (såklart) på diagnosen och fann tröst/gemenskap i andra som varit eller är med om samma sak – därför har hon nu skrivit ihop lite tankar kring första tiden som gravid med bröstcancerdiagnos. Kanske googlar någon och hittar den här berättelsen.

”Jag har aldrig varit en orolig person. Jag kan räkna på en hand antalet gånger jag varit hos doktorn under hela mitt liv. Kanske var det för jag hade en liten bebis i magen som jag bokade tid hos doktorn på en gång när jag kände knölen i bröstet, för att jag hade ju inte bara mig själv att bry mig om längre. Min husläkare försäkrade mig att det inte var någon fara, brösten förändras så mycket under graviditeten men skickad ändå en remiss till ett bröstcenter och sa att jag antagligen skulle få komma dit om en månad.

Jag kikade på remissen och såg att det stod ”Non urgent”. Jag som litar på läkare och som sagt aldrig är orolig tackade för mig och gick hem. 

Min pojkvän Johan höll inte med, han tyckte det var bedrövligt att jag skulle behöva vänta så länge och ringde nästa dag till bröstcentret dit remissen skickats och tjatade att jag skulle få komma så fort som möjligt och ordnade så att jag fick en tid veckan därpå.

På bröstcentret fick jag träffa en läkare, hon ställde frågor om familjehistoria med bröstcancer (finns ingen) och sen undersökte hon mina bröst. Hon kände länge på min lilla knöl och sa sen att det var jättesvårt att säga vad det kunde vara för något. Hon ville att jag skulle stanna kvar så dom kunde göra ett ultraljud, man undviker helst mammografi under en graviditet. Ultraljudet genomfördes och man valde då också att göra en biopsi på knölen. När allt var klart och Johan mötte mig i väntrummet, bröt jag ihop för det kändes verkligen inte bra.

En vecka senare var vi tillbaka för att få resultatet. Efter mötet hade vi bestämt att vi skulle åka och köpa en vagn. Men det blev ingen vagn den dagen, det blev en bröstcancer diagnos istället. Jag minns väldigt lite från det mötet men min första tanke var – Varför ska jag få cancer?? JAG SOM ÄR SÅ LYCKLIG? Världens bästa liv och en efterlängtad bebis i magen.

En timme senare vinglade jag och Johan ut från sjukhuset. En sjuksköterska klämde min axel och sa ”mommy is gonna be alright, baby is gonna be alright – You got this”.  Om hon bara visste hur många gånger jag sagt det till mig själv sen dess.

Första veckan var ett vakuum, ovissheten åt upp mig. Jag gjorde allt man inte ska göra, Googlade och gick vilse i statistik och skräckhistorier. Efter några dagar av panik så insåg jag att det inte tjänade mig att älta ett sorglöst förflutet eller oroa mig för en framtid som inte hänt än. Det enda som är på riktigt är det som händer just nu och jag beslutade mig för att det där jag ska befinna mig – i nuet. Mina svar går inte att hitta i någon annans historia.

Efter diagnosen har jag behövt navigera mig mellan otaliga besök med kirurger, onkologer, barnläkare, genetiker, psykologer och människor jag knappt vet vad dom gör. I ett sjuksystem jag inte är hemma i, på ett språk som inte är mitt.

Jag har legat livrädd under screenings för eventuell spridning av cancern. Jag har fått lära mig att vänta och vänta och vänta. Jag har fått försöka lära mig acceptera att mitt nya normala är att leva med ovisshet.

För en vecka sedan hade jag min första cellgiftsbehandling av åtta och efter det väntar operation. Mellan tredje och fjärde rundan ska jag också hinna bli någons mamma, jag ska bli Florens mamma.

Att få ett cancerbesked är som att förskönande filter över livet försvinner, man ser hur bräckligt allting är och man kommer aldrig kunna gå tillbaka till hur det var innan.

Men vet ni vad? Jag tycker fortfarande att jag har världens bästa liv och jag är fortfarande lika lycklig. Kanske ännu lyckligare än innan? Jag har en frisk dotter sparkar i magen, en pojkvän som inte släpper min hand, en helt otrolig familj och vänner som aldrig slutar höra av sig. Även fast det värsta tänkbara hände så går det på nått sätt ändå, en dag i taget.

Kolla brösten, våga hör av er till den som går igenom något tuff och donera pengar till cancerforskning. 1 av 8 kvinnor drabbas av bröstcancer. Inget kan få mig att gråta så mycket som vetskapen om att någon jag älskar kommer behöva vara med om det här. För när det kommer till cancer är tyvärr inte frågan om utan när.”

 

PS. Vill man göra en riktigt god gärning idag kan man swisha valfri summa till Cancerfonden på 901 95 14 så är man med och stödjer forskning som räddar liv.

22:48 2019-05-21

Hanna är jetlaggad och har haft stora problem med att fylla i en blankett hos skatteverket, Martin är nervös och ängslig kring mindre tydliga saker. Att trösta franska tjejer, bränd tunga och det sköra livet. Ps. Kvällen 7:e juni blir det livepod på trädgården i Stockholm!

Ni hittar podden där poddar finns.

Sätter du upp håret med kvistar, är god vän med lokatt och dricker ur vattenkanna på gymmet? Tryck play nedan:

15:15 2019-05-20

Veckan börjar i Toronto och avslutas i Stockholm. Åker om sex timmar. Idag måndag ska jag träna lite gym här i Linnea och Johans hus. De har ju ett härligt gym på nionde våningen?! Tänker på hur vältränad jag skulle va om jag hade ett gym i mitt hus. MEN förmodligen skulle det väl vara samma bekvämlighet och nöjdhet som nu ”äääh… tränar i morrn istället” osv.

Andra saker som sker i veckan; spela in pod med Martin, fixa med ett samarbete, sätta locations och gäster för kommande fyra löfbergsavsnitten och så lite möten *tar på mig kavajen och packar portföljen*. Dessutom vill jag hinna träffa Linso som jag inte sett på över en månad nu. Mycket nyfiken på hur fet hon blivit!!!

Ja det var väl allt om den här veckan.

Nu ska jag packa klart och lämna :-(

22:34 2019-05-19

Todelo

Så i torsdags kom Anton hit och sen dess har det bara varit skoj och lek för den här underbara fyran! Vi har gått på staaaaaaan, vi har ätit på restauraaaaaaang och framförallt har vi mått gott. Jag är nu klar med skolan här (mer om det i kommande inlägg) och i morgon åker jag hem.

HEM.

Känns ungefär 50/50. Eller kanske 30/70. Och då är 70-delen att jag vill stanna här i Toronto alltså. Gärna i tre veckor till, men allt gott har ju ett slut! Ska vi titta lite på bilder från helgen? Okejdå:

Igår åt vi italienskt på Noce och jag och Anton blev bjudna av Nea och Johan pga ”firade” vår förlovning. Fint va! Jag åt en otrolig vongole. Vongole är min favvopastarätt.

I fredags var vi på takterassen Kost och käkade avocadomacka och drack drinkar. När vi skulle resa oss upp och gå så var det en stor blöt fläck där Linnea suttit. Vi försökte undersöka om det var kiss, fostervatten eller om nån typ spillt? Men kunde omöjligt avgöra.

Så då var det bara för Linnea och Johan att åka in till sjukhuset och mig och Anton att ta en ensammiddag.

Men det var iaf inte fostervatten som läckt, pjuh.

Som jag kommer sakna den här!

Och Toronto!

Men fortfarande kvällen kvar här och då ska vi äta vegobullar och citronkaka och se sista avsnittet av Game of Thrones!!!!!!!! AAAAhhhhhhhh.

16:46 2019-05-17

Sådär ja! Tredje avsnittet är här i intervjuserien jag gjort för Löfbergs och det är alltså det sista innan ytterliga fyra avsnitt kommer ut i juli. Tycker Nina gav så jävla rappa svar i just det här med skyldigheter som arbetsgivare, vad HAR man för skyldigheter mot sina anställda om de ä med om ofredanden?

Efter det här avsnittet återgår bloggen till att tipsa om kjolar från other stories och skriva osammanhängande blogginlägg om mina dagar.

Men väldigt roligt att ni velat titta och tyckt till <3 TYCKER OM ER JA!