21:07 2019-07-28

Vilket knäppt dygn jag haft? Herregud. Jag skulle ju dja på Rex i Umeås uteservering igår lördag. De hade bokat tåg och boende och jag hade köpt nya usb och fixat med musiken.

Sen ställdes tåget in, eller ja det skulle bli totalt fem timmar försenat vilket ju inte fungerade för mig som skulle börja spela klockan tio. Så jag fick helt enkelt ta bilen. 25 mil enkel resa. Var dock rätt mysigt att köra? Lyssnade på sommarprat och grät. Bra uppladdning :-)

Sur och framme. Varför sur då? Jo kvällen präglades av teknikstrul med mina kukiga usb:n, ett rum med trasigt AC, pms och ilska över alltihopa. Fick till sist spela med en snäll dj-killes usbsticka vilket ju verkligen va tur i oturen!

MEEEN summa kardemumma så blev kvällen ROLIG tack vare jättekula stället (alltså Rex), alla ni UNDERBARA som kom fram och tjejgänget som agerade mina vänner. Så jävla gulliga!!!!

Tack alla som kom!

23:09 2019-07-26

Jag älskar att bo på landet såhär. Förutom de självklara sakerna som att vara nära sin familj är det så jävla skönt att träffa människor när man VÄLJER DET.

Jag har länge tänkt att bo på landet innebär isolering, ensamhet och en känsla av att vara långt bort från ”allt”. Men vad är det i alltet jag faktiskt vill ha? Distraktion? Känsla av gemenskap? Kan jag inte skapa min egen gemenskap och klan i mitt hem med vänner och familj? (Och därmed också distraktion).

Och så jävla ensamt är det ändå inte. Idag på loppisen kom totalt kanske 150 personer, jättemånga från byarna rub omkring vår. Det FINNS folk på landet(!). De tittar en i ögonen och de pratar på samma sätt som jag. I min dumma enfald har jag ibland tänkt att de som bott här runtomkring nog gör de för att de inte ”kom iväg”, men så tänker jag på mina föräldrar som ju VALT det här livet – och det är de såklart inte ensamma om.

Jaha oj, nu tänker jag högt här märker jag, men det blir ju så, en massa tankar när man inte hela tiden distraheras av annat :-)))

Men det sagt vill jag inte flytta hem, men jag vill heller inte längre prioritera som jag gör hemma i Stockholm. Jag vill bo i hus och jag får på riktigt mardrömmar av tanken på att hänga en enda sommar till på typ Trädgårn eller nån klubb i Stockholm. Uhhhh. VAD ÄR VITSEN.

Men så är jag ju också en rätt känslostyrd 30-åring.

Efter morgondagens dj-gig i Umeå kanske känslan är helt annorlunda….

Puss puss

21:06 2019-07-25

Jag är ju uppvuxen på en stor släktgård där morsfarsan fortfarande bor. Gården har varit min släkt på pappas sida sen typ 1600-talet och själva huvudluset byggdes sent 1800-talet.

Jag älskar den. Jag älskade att växa upp där, i alla fall april-september. Sen var det lite kämpigt när det blev mörkt klickan tre på eftermiddagen och man bara hade skog och sjöar runt sig och levde utan kollektivtrafik. Speciellt när man var kär i nån kille tre och en halv mil borta i stan…

JAJA i alla fall; nu så säljer vi en massa grejer som vi samlat på oss under decennier och i vissa fall hundratals år på den här gården. Morsan började ta tag i loppisen och jag med syskon har hjälpt henne. Klockan 12:00 i morgon fredag öppnar vi! Jag har bakat kärleksmums som jag ska sälja hahahaha är jag 11 år :-(

Loppisen har öppen denna helgen. Vore kul om någon av pep förbi? Här hittar ni adress etc.

19:33 2019-07-24

Jag visste direkt att jag ville snacka om sorg och att sörja när jag började spåna ämnen inför intervjuserien ”Frågan” som jag gör med Löfbergs. Jag tycker vi pratar alldeles för lite om det. Vi lever, vi älskar och vi dör. Det är liksom så det funkar men mitt i det där levande springer vi hela tiden bort från den oundvikliga döden.

Och för vissa kommer den tidigare. Vad gör det med alla de som är kvar? De som älskat? Hur känns det att sörja någon?

2011 begick artisten Janices pappa självmord. Jag bjöd in henne för att prata om hur hon lever med den sorgen.

14:30

Ni trodde jag var uträknad… Ni trodde jag gett upp… kastat in handduken! Sagt bye bye! Lämnat landet! Gett upp livet! Men så är jag plötsligt tillbaka – när ni minst anade det! HA!!!!!

…….

Tog alltså tolv dagars bloggpaus. Helt sjukt var det. Började med att jag glömde bort att jag hade en blogg som jag skrivit på nästan varje dag i tretton års tid, och sen av bara farten fick jag semesterfeeling och la ner ALL aktivitet på *nätet*. Men så plötsligt kom det, det stora suget. Såg nån fin tröja på internet och ville berätta om den för er och sen var lusten igång.

Så nu kör vi. Ett inlägg om dagen resten av sommarn. Dock SKRÄMMANDE att ingen av er saknat mig? Inte ens en kommentar i stil med ”hoho?”. Djupt kränkt, men ska försöka komma över det :-))))

Vad har hänt sen sist då?

Jo jag har varit jättemycket hemma hos mamma och pappa. Umgåtts med mina syskonbarn, kompisar, firat min polare Frida som fyllde 30, badat, druckit vin, blivit förkyld och fixat med en stor loppis vi sa ha på mina föräldrars gård.

Sen har ju också tre av mina närmsta vänner fått barn. Linnea i Toronto, Linso och Emelie. Allt har gått bra och inget gör mig gladare än att tänka på att tre bebisar nu finns som jag ska få rå om och lära känna. Underbart! (Och ja jag vill säkert också ha barn nån gång inom kort, eller lite längre. Inte bestämt mig än så fråga inget mer om det just nu är ni gulliga).

Alma!!! Några av er kanske känner igen henne från bloggen förr? Min syrras äldsta unge alltså. Tio år nu och med en massa fans på TikTok… precis som moster gillar hon internet och att göra peacetecken på bild. En fantastiskt fin person.

En annan fin person är Johanna!!!! Så tacksam över hon finns. Dagligen skänker hon mig glädje i livet. Hon och hennes kille Victor sov med mig ute hos mamma och pappa och spelade mitt favvospel Rappakalja efter ett aaaaantal enheter. Skrattade så jag fick magkramp.

Puss alla! Kul att vara tillbaka!