På Wollmars i fredags hamnade vi i en diskussion om huruvida vi kunnat tänka oss vara kompis med en person om det framkom att denne tänder på barn men själv insett faran i sin sexuella avvikelse och istället för att agera på den försökt och försöker göra någonting åt den. Jag var snabb med att svara ja. Sedan funderade jag på om det är för generöst av mig, finns det vissa saker vi inte bör ha förståelse för? Vet ni vad, jag tror inte det. 

Jag har nästan aldrig varit arg på någon. Jag skriver nästan därför det känns för orimligt att jag aldrig varit arg på någon även fast jag inte kan minnas en enda gång jag varit det. Med ”arg på någon” menar jag blivit arg på en vän för att den betett sig på ett sätt mot mig jag upplevt felaktigt eller elakt. Jag har självklart snäst när jag varit irriterad eller stört mig på en främling online. Anledningen till att jag befriats från “riktig” ilska verkar ha med några olika saker att göra och jag skulle vilja dela med mig av dessa, eftersom det genom livet sparat mig mycket lidande.

Jag har alla mina tonår och många av mina vuxna gått till olika psykologer och därför tvingats lära känna mig själv på ett sätt som gjort det omöjligt för min personlighet att överraska mig. Jag tror en djup förståelse för sig själv och de egna många dåliga (och bra) sidor är det första steget mot att lyckas uppbringa samma förståelse för andras många dåliga (och bra) sidor. Jag tror det är i just det många brister, man har helt enkelt inte tillräckligt mycket självinsikt för lyckas se sig själv i andra, vilket jag också har förståelse för, det är ett privilegium att ha lärt känna sig själv på ett så kartläggande sätt jag varit tvungen till för att fungera som en person bland andra. Vi är mer benägna att se oss själva som bra människor som ibland felar och andra när de felar som dåliga människor, detta för att vi ju vet om våra egna intentioner på ett sätt vi aldrig fullt ut kan göra med andras. 

När jag pratar om min förståelse för andra människor har det inte så mycket med skryt eller koketterande att göra som med en egoistisk självbevarelsedrift. Det vore helt enkelt inte rimligt att jag, med mina egna många tillkortakommanden, skulle utkräva mer och bättre av mina medmänniskor. Hitintills i mitt liv har jag inte utsatts för något av en medmänniska jag själv inte har eller hade kunnat utsätta någon annan för. Och då har jag nog ändå utsatts för lika många “svek” som vem som helst. Mitt skuggjag är (om jag låter det springa fritt) en om inte lika stor så iallafall verklig del av min personlighet som mitt konstruktiva jag. Jag tror det är så för de flesta. 

Förståelse för mänskligt beteende för oss närmare varandra men också närmare konfliktlösning, som i sin tur leder oss bort från ett liv där vi tvingas bära det tunga som ilska är. Det blir enklare att komma fram till saker om den andres tillstånd på riktigt med en emotionell grund, går upp för en. Det blir enklare att komma med lösningar som tilltalar den andre och därför i slutändan även en själv eftersom det är dränerande att vara arg eller inte komma överens. Dessutom är det vårt ansvar att förstå andra människor, eftersom det är vårt ansvar att försöka vara så bra människor som möjligt även när den vi är det mot inte varit det mot oss. Kanske har du haft bättre förutsättningar.

Jag tror vägen till att inte såra andra först och främst inte handlar om att respektera den andra till varje pris, utan mer om att förstå sig själv. Bara när man lyckats identifiera sina egna brister och exponerat dem för den medvetna delen av personligheten blir de ofarliga och möjliga att bearbeta. En del av världen går bara att förstå genom andra och varför de agerar som de gör. Väldigt få människor bär på en vilja att skada, detta samtidigt som nästan ingen går genom livet utan att göra det. Är det möjligt att leva ett liv utan att skada en medmänniska? Jag tror inte det. Vad som däremot inte bara är möjligt utan nödvändigt är att ta ansvar när man gör det, och försöka sitt genuint bästa för att inte göra det igen. Att förstå sig själv är alltså det första steget, nästa steg är att ta ansvar för vad man hittat och inte med endast vetskapen om sina fel och brister göra anspråk på förlåtelsen. Bara när man tagit ansvar för sina fel kan man be om förlåtelse utan att skada den man behöver den från.

I vilken grad man bör förlåta blir väl en filosofisk fråga, när blir det skadligt att signalera medkänsla för människor som kanske inte förtjänar det? Är det nyttigt att förstå Hitler? Nej antagligen inte. Är det nyttigt att förstå en frånvarande förälder? Ja, antagligen. Behöver människor förtjäna förståelse eller är det något man kan skänka dem ändå? Jag antar att det inte går att svara på så enkelt. Men, att förstå någon är inte att benåda den från ansvar. Det är något som behöver balanseras, om man igen och igen blivit illa behandlad av en människa behöver man inte signalera “jag förstår, det är lugnt”, när det uppenbarligen inte är det. Det man däremot kan försöka göra är att säga “jag förstår varför du gjorde som du gjorde, om du tar ansvar för vad du gjort och jag märker att det med största sannolikhet inte kommer hända igen, kan jag så småningom börja känna att det är lugnt”. 

Att förstå andra är att förstå vad man inte förstår.  Även de mekanismer jag inte alls kan identifiera mig med, som att tända på barn, kan jag ändå inse (uppenbarligen) existerar hos andra. Eller för att ta ett mildare exempel kan jag absolut förstå att det finns förlopp som gör någon till en skolmobbare, även om jag inte var det själv. Jag kan förstå varför någon blir tungt kriminell, även om jag inte är det själv. När ansvar tagits är det såklart upp till var och en att välja vad som är sonbart, någon kanske kan förlåta den som utsatt en för övergrepp, vissa kanske inte ens kan se förbi en elak pik. Men förståelsen tror jag alla mår bättre av att sträva efter.