Ja, vad fan är självhat? Jag har alltid haft problem med att fatta vad självhat är, även om jag alltid känt mig olyckligt hårt drabbad. Jag vet inte exakt när jag började förstå att självhat är något annat än ångest, något annat än depression, något annat än olycka, något annat än skam? Egentligen. Att prata om självhat just i förhållande till depression tycker jag är spännande, för även om jag förstår att man kan känna båda parallellt tycker jag de verkar vara varandras motsatser på flera sätt. Jag skriver att det verkar så eftersom jag är så lyckligt lottad att aldrig ha drabbats av en äkta depression. Jag har väl känt mig stundvis depressiv, men alltid flyktigt, alltid med den lyxiga vetskapen om att det strax är över. Självhat däremot… Mm självhat.

Till skillnad från det depressiva som lamslår livsgnista och raderar kraft ur oskyldiga människors vardag är självhat en mycket stark och aggressiv känsla. Mitt självhat ger snarare än tar energi, det gnistrar som myrornas krig, och väger lite, depression är bly. Det är ett explosivt och effektivt väsen som skriker åt en, “skada dig själv!!!!!!!!!!” när det är som värst, och ibland skriker den lite snällare saker som “fyfan vad du är dum i huvudet!!!!!!!!”. Men, oavsett, det väcker en alltid, det spärrar upp ens ögon, det får hjärtat att slå, det gör en utåtagerande och skapar en strävan efter nya situationer på nått sätt? Även om dessa nya situationer handlar om att förinta sig själv.

När jag gick till psykolog, det gör jag inte längre, eftersom min psykolog tyckte ett av mina problem var att jag alltid gått till psykolog, pratade vi mycket om det. Vad är skillnaden mellan ångest och självhat? För mig har det alltid känts självklart. Jag har alltid älskat att leva, det har aldrig varit livet jag varit missnöjd med, bara mig själv i det. Att leva har alltid bedårat mig. Jag tycker världen är mycket vacker och jag har nära till känsla av upphöjdhet i mitt vardagliga liv. Trycket vid självhat sitter lixom inte över bröstet utan surrar vid tinningarna. Jag älskar verkligen att leva, alltid gjort, och detta känner jag samtidigt som jag också en gång efter att en kompis snäst lite åt mig varit tvungen springa in på toaletten för att slå min hand mot väggen i oförmåga att ta “kritiken” som snäset kändes som. Jag sa iallafall till min psykolog att jag inte har ångest, att jag typ aldrig haft ångest, mitt problem är bara att jag inte står ut med mig själv. Han ba “och varför är det så tror du?” (exakt så såg alla våra samtal ut och det finns ingenting som hjälpt mig mer).

Saker man kan känna utan att känna ångest eller depressivitet:
Olycka, den känner jag svart. Jag brukar tänka på den som hur det är för killar när de råkar döda varandra utanför krogen, jag kan se svart av olycka.
Självhat. Ja, självhatet är som ett jävligt ambitiöst, ivrigt hånskratt som får en vilja skrika rakt ut och dra av sig håret och springa hundra varv runt en byggnad. Ibland den absoluta känslan av galenskap.
Skam. Vissa av er tycker säkert skam är lika med självhat, men jag håller inte med, för jag känner aldrig skam. Det kan förvisso vara för att alla negativa känslor jag har omvandlas till självhat förr eller senare. Men jag menar det, jag skäms aldrig. För mig är skam mer någonting som uppstår ner i bordet, medan självhat sträcker ryggen.

Det är som att, man inte kan bli deprimerad om man är tillräckligt extrovert. Om man har tillräckligt mycket energi i kroppen, och jag har det. För detta vet jag inte om jag ska vara tacksam, fast jo jag tror nog ändå det, men ibland (ganska ofta) önskar jag att jag hade problem med depressivitet istället för med självhat. För över depressivitet lägger människor varma filtar och mjuka ord, över självhat mumlar folk “galning” innan de tar rimligt avstånd. ”Rimligt” skriver jag för det är sant, man blir osympatisk och skitjobbig av självhat, man inbillar sig saker om hur man är som man hela tiden försöker få bortbekräftat av de i ens närhet, för att orka sig själv. Man blir krävande och man gör skit man inte vill, skadar sig själv, ibland genom att faktiskt skada sig själv och ibland genom att skada andra.

Så vad vill jag egentligen säga med allt detta? Jag vet inte. Jag är bara fascinerad av självhat. Och på ett sätt kan jag känna mig tacksam gentemot den. Iallafall nu när jag har släpat ut den i ljuset och lämnat den där, jag vet typ alltid var mitt självhat kommer ifrån, det går att spåra ganska enkelt med de strategier jag skaffat mig, och där jag står nu, lutad över den, lyckas jag se det produktiva i den. Jag lyckas ändra på mycket av det jag ogillar med mig själv tack vare den, och den håller mig vid liv. Eller vetefan om det är den som håller mig vid liv, men om man sätter den mot depressivitet så är jag iallafall glad att jag har den istället för att vilja dö. För en grej är jag helt övertygad om, jag har aldrig velat dö och jag kommer aldrig vilja dö.