För en stund sen hade jag frågestund på instagram, narcissistens yttersta webbdekal. :) Men kanske inte så farligt ändå, som det först låter, eftersom jag e mer intresserad av att svara på frågor om andras liv än mitt eget. Jag pratar så satans mkt om mig själv alltid ändå, men när det det uttalat ska handla om någon, föredrar jag att det handlar om någon annan. Nåväl. Jag ville fortsätta svara på era frågor iaf, dels för det e kul att försöka hjälpa men också för jag gillar att träna huvet m sociala pusselfrågor. EQ-test :P Skoja unless. Jag har valt de frågor som jag känt jag kunnat svara på bra, hoppas det hjälper er. Försökt hålla mig så kortfattad som möjligt för att inte sväva iväg för långt, e det gick sådär men bare with me pls!

 

Detta va den absolut vanligaste frågan jag fick, haha.  Tycker det e svårt å tipsa om böcker av nån anledning, får lite prestationsångest, men ska försöka ge er tips på några jag läst: Edith Södergran (all poesi med henne egentligen). Rainer Maria Rilke (brev till en ung poet, sonetterna till Orfeus bla, han e så jävla klok och välformulerad). Läste nyss Här ligger ett vatten med Louise Dubois, den va jättefin. Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Tool (tagit mig lång tid att läsa men den e jätterolig). Sidor tillägnade solen av Ivan Aguéli (svår, för mig, men spännande). Här är jag av Jonathan Safran Foer, Bonjour Tristesse av Françoise Sagan, Kallocain av Karin Boye, Glaskupan av Sylvia Plath (tips även e novellen Johnny Panic och drömbibeln), har läst en del Marguerite Duras, jag älskar inte henne alltid, men många verkar göra, Sargassohavet av Jean Rhys, Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf (grät!!!!!), Vid Grand Central Station där jag satt och grät av Elizabeth Smart, tyckte om Ålevangeliet av Patrik Svensson!!!! Som väl e aktuell nu. Läst och gillat (såklart) Strindbergs Lilla Katekes För Underklassen. Ok. Det va några. Kan försöka bli bättre på att berätta vad jag läser när jag läser också. Men detta e väl ganska klassiska, som jag tror alla tycker om.

 

Ja det tror jag verkligen. Det är i alla relationer svårt att hitta balans, jag tycker förvisso inte båda parter alltid måste känna lika mycket, men båda måste nog iallafall vara benägna till liknande starka känslor för varandra. Av någon anledning verkar folk oroa sig mer när det handlar om KK-relationer, men jag tror de bör behandlas mer som vilken relation som helst. Viktigt känna efter bara (som i alla relationer), att man mår bra. Och att den man delar relationen med mår bra. Man ska kanske inte ha en KK-relation med någon man är kär i eller med någon som är kär i en, om besvarade känslor inte finns. Men annars tror jag en KK-relation kan funka utmärkt, bäst funkar den såklart om båda vill precis lika mkt (trots det jag skrev i början, utopin lixom). Det är nog svårt att ligga regelbundet med någon utan att tillslut få romantiska känslor, men det behöver ju inte betyda att man vill va ihop.

 

Det gör man inte. Har svarat på den här frågan förut. Man kommer aldrig över nån, eller bör iallafall inte göra det i den bemärkelse vi brukar mena. Det kanske låter konstigt men man är en produkt av alla man träffat, man e framförallt en produkt av de man varit med romantiskt. Man bör därför inte sträva efter att komma över någon, det gör nämligen tiden åt en. Tid är det enda som funkar mot olycklig kärlek. Jag är inte över någon av mina ex, men jag kan leva utan dem, och jag saknar dem inte så det gör min vardag jobbig. Men de är fortfarande viktiga bitar av mig, och jag tror man mår bra av att låta sig själv känna vad man känner och inte stressa sig till andra tillstånd än de man har rätt att känna.

 

Jag tror rädslan för att aldrig lyckas nöja sig med tillvaron kan vara både produktiv och destruktiv. Om du är rädd för att aldrig vara nöjd är du säkert också en person som mer aktivt söker efter vad som gör dig nöjd. Men lär dig stanna där du hittar lycka! Och tänk att det inte finns något (nästan) som är permanent, att vara missnöjd med sin tillvaro är ingenting man behöver vara rädd för, för oftast går det att förändra, eller så förändras det av sig självt utan att man egentligen behöver göra någonting. Även om det är svårt eller tar tid har man faktiskt ganska mycket makt över sin tillvaro. Kanske är livet inte heller så att det är meningen att man ska vara helt nöjd. Eller vad innebär det att vara helt nöjd? Är det ens ett tillstånd som finns utanför idévärlden? Var inte rädd för att känna dig missnöjd, sånt är helt enkelt livet ibland bara.

 

Haha ja! Såklart!!! Nej men jag förstår kanske ändå att viss oro kan finnas, att känna sig rädd för den typen av för andra synligt ”underläge”. Men utseende är bara en egenskap (om än framträdande) som andra, och jag är säker på att den ”fulare” i förhållandet är bättre på andra saker. Man får väl också försöka lita på att den man är tillsammans med inte bryr sig mest om utseende, och om den gör det är det kanske ändå inte en person man vill vara med.

 

Aaah vad svårt. Jag behöver själv tips. Jag vet inte riktigt vad skrivande är för mig, jag ser på det lite som jag ser på fotografi, strävandet efter att lyckas fånga ögonblick och tankar och känslor, för att ha kvar dem till senare. Jag är värdelös på att skriva längre berättelser, jag saknar vad det verkar både tålamod och fantasi. Men mitt tips är nog att söka inspiration, och ta sats från den när du skriver. Inspiration kan man hitta både i sig själv och i det runt en, skäms inte för att hitta den. Mina enligt mig bästa texter har kommit när jag läst något någon annan skrivit som jag älskat och kunnat identifiera mig med. Leta efter det som påminner dig om varför du vill skriva!

 

Jag läste någonstans om borderline, att om man sätter en person med borderline ensam på en öde ö så upphör symptomen typ? Låter sjukt men. Jag tror det kanske varierar, men ändå ligger lite sanning i det för alla med diagnosen, borderline verkar mest vara något som existerar i förhållande till andra människor. Därför tycker jag ensamheten som singellivet för med sig är ganska befriande, att inte vara slav under en relation, och heller inte vara ständigt orolig för att såra någon på sättet man bara kan såra sin partner. Men lösningen på allt som har med borderline att göra e egentligen att hitta kärnan i sig själv, träna på att vara ensam och leta efter vad man gillar att göra med sig själv, då är man inte så känslig för relationer som man ju mycket är i borderline. Återkom gärna om du har följdfrågor så ska jag göra mitt bästa.

 

Yoga :) Bara. Hatar det pga hatar all träning men hatar den ändå mindre än vad jag hatar annan träning.

 

Våga ta dig själv på mer allvar. Det är inte farligt att vilja saker, det är inte pinsamt att försöka grejer. Eller ibland kanske det är det men det gör ingenting. Var ärlig mot dig själv. Var inte så rädd för ensamhet, det finns en person i dig med intressen och viljor även när den inte bekräftas av andra.

 

Jag har inte pluggat sen gymnasiet haha. Men jag tänker mig att det som funkar bäst är att lägga upp en tydlig plan som man sen bara följer, så man inte är så utelämnad till sin egna förmåga typ? Att man inte varje dag måste lixom övertala sig själv att plugga utan att man tar ett stort beslut i början av veckan sen bara GÖR DET. Typ: exakt de här timmarna gör jag exakt det här. Repetera saker e väl klassiskt? Skriv för hand och inte på datorn. Läs saker tills du förstår dem, om du inte förstår så se till att hitta den information du behöver för att förstå.

 

Jag vet inte riktigt, faktiskt. För mig har relationen till min kropp och relationen till mat alltid varit ganska åtskilda. I de perioder jag har svårt att äta ordentligt handlar det inte om att jag är missnöjd med min kropp utan mer om att vilja signalera till omvärlden att jag inte mår bra. Så ett tips, om du är som jag, är väl att må bättre generellt. Försök se mat som det som håller dig vid liv, en absolut nödvändighet, du måste inte ÄLSKA att äta men du måste äta. Du har lixom inget val. Och sök hjälp såklart, om du tycker det behövs. Det finns verkligen bra hjälp att få. Något som hjälpt för mig är tanken på att vara ”vuxen på riktigt” och inte ha en sund relation till mat, det känns inte alls kul, pinsamt rakt ut. Försök leka att du har en normal relation till mat typ? Vilket såklart kan vara svårt men. Försök kanske också hitta saker med livet som är så viktiga att mat blir oviktigt, typ? Och om du har modet kan du också sätta upp tydliga matrutiner, där du bestämmer kanske i början av veckan vad du ska äta och sen bara gör det. Och även inser att det inte är något farligt. Kram!

 

Bara gör det! Ta ditt skrivande på allvar, det är jättesvårt verkligen men våga vara så ärlig mot dig själv. Fråga dig själv, vad du vill med ditt skrivande, och utgå sedan från det. Börja med att dela med dig till någon kompis bara kanske. Sen kanske nån mer, sen kanske publicera någonstans. Ta det stegvis och ha inte bråttom över dina egna gränser, det brukar leda till ångest. Lycka till!

 

Genom att inse sin fullkomliga meningslöshet. Att man är oviktig på det stora hela, men däremot viktig för sig själv och de runtomkring en. Fokusera på de platser du kan vara viktig, och ansträng dig för att vara intresserad av andra.

 

Man ställer hundra frågor. Varför hände det här och varför kände jag som jag gjorde och vad ligger egentligen till grund för att jag hanterade den här situationen som jag gjorde? Osv. Red ut det som du tycker behövs bearbetas ordentligt. Det kan vara en fin gräns mellan att älta och bearbeta, så försök också svara på dina frågor. Och om du upplever det är något du inte kan svara på, nöj dig inte. Utforska vidare tills du hittar svar. I svaren ligger förmågan att gå vidare. Och om det är riktigt tunga saker kan det såklart behövas professionell hjälp.

 

Mycket svår fråga. Jag har själv varit i situationen där jag varit den som ”släppt allt” för att hjälpa mitt ex, eller försökt iallafall, i mitt fall var det absolut nödvändigt och faktiskt misslyckades jag, vilket fick allvarliga konsekvenser, av det har jag lärt mig. Jag förstår att man kan känna sig oroad och hotad. Kanske är det bäst för dem båda att exet hittar någon annan som kan hjälpa hn? Iallafall som mer eller mindre långsiktigt mål. Om du ej är rädd för att din pojkvän ska lämna dig för sitt ex kanske du bara ska försöka känna dig trygg i det och att du är tillsammans med någon som har den emotionella förmågan att hjälpa sitt ex, det är kanske något du kan dra nytta av i framtiden. Men det kan vara värt att prata med din pojkvän om, hur han ser på det i framtiden. Är detta permanent? Är detta något just nu bara? Förklara hur du känner angående det men försök att vara öppen. Kanske är det livsnödvändigt att din pojkvän hjälper sitt ex, kanske är er relation inte lika viktig i förhållande? Det låter kanske hårt, men jag säger det utan värdering. Om det handlar om liv och död är det faktiskt kanske legit viktigare. Försök ha förståelse för situationen men känn också vad din intuition säger och var rädd om dina egna gränser, du behöver inte stå ut med allt, om han måste hjälpa sitt ex just nu och du inte står ut med det kanske ni inte ska vara tillsammans just nu? Om du känner att din pojkvän ofta prioriterar sitt ex på bekostnad av dina behov (du kanske också behöver hans stöd), så är det såklart något du (med viss försiktighet för att inte skapa onödig konflikt) bör ta upp med honom. Eller involvera dig själv. Kan du hjälpa till på något sätt? Haha, det låter kanske absurt men jag tror ändå det är det ”bästa” man kan göra som medmänniska, och förhoppningsvis får dina uppoffringar avkastning, även om det ”bara” är i form av vetskapen att du gjort något viktigt för en annan människa.

 

Du hittar dig själv. Det är inte enkelt men ansträng dig! Försök hitta den trygghet du letar efter i andra, i dig själv. Det är en lång process som tar tid men det är verkligen värt det. Jag vet inte hur gammal du är, men för mig var det en sak som kom med åldern ganska mycket. Som att kroppen tillslut lär sig att separationer inte är något farligt i sig, och att den ångest man kan känna alltid går över ändå, även fast det känns som man ska dö när det sker.

 

Kul fråga. Jag har inget emot tro, däremot är jag anti religion som maktinstitution (som de flesta i Sverige antar jag?). Är glad för att leva i ett sekulärt samhälle men kan också verkligen se allt fint tex svenska kyrkan gör. Jag är dock starkt emot tron på religion som ensam moralisk vägledare, moral bör man klara av att ha utmärkt utan religion, gör man inte det tycker jag man ska undersöka varför och hitta mer stabila grunder att placera sin moral på.

 

Känns som detta är mitt svar på det mesta men, var ärlig mot dig själv och vad du gillar att göra. Känner du dig depressiv, sök professionell hjälp, för det är ingenting man kan eller ska hantera på egen hand. Iallafall är det onödigt svårt. Men försök söka efter vad du gillar med livet, eller vad du har gillat med livet, eller vad du hade kunnat tänka dig gilla med livet. Försök ta reda på om det är något specifikt som gör att du känner så, eller om det bara är ”som livet är ibland”. Oavsett är det inte ett tillstånd man behöver acceptera. Prata med någon du litar på, som kanske kan hjälpa dig göra upp en plan för hur du hittar tillbaka till livet som meningsfullt. Ibland kan det kanske hjälpa att göra något som är objektivt meningsfullt, som att signa upp för läxhjälp eller som gitarrlärare eller volontära för SFI eller demonstrera för nått du bryr dig om.

 

Jag tror det börjar med att inte definiera sitt egna värde utifrån saker som ”coolhet” eller ”brahet”, haha. Ditt egenvärde är intakt oavsett hur ocool eller ”dålig” du är. Du behöver inte gilla dig själv för att inse att du har ett värde som människa. Försök för dig själv lista saker du gillar med dig själv, saker som inte har med vad andra tycker att göra, utan egenskaper som lixom tillhör dig. Du kanske är jättebra på att lyssna eller är bra på att hjälpa folk när de mår dåligt? Eller något helt annat. Hitta saker andra inte kan ta ifrån dig.

 

 

Har bara använt atarax, så nja knappt. Experimentera med försiktighet! Sömn är så pass viktigt för hela apparaten, så tror ändå det verkligen kan vara värt att testa om du tycker det behövs.

 

Hmm. Det är nog bara att samla mod och våga. Vad är det värsta som kan hända, att personen säger nej? Och varför är det så hemskt då? Det är ju inte som att man får en endaste chans till kärlek hehe. Jag skulle vilja föreslå en gemensam syssla där ni ändå har annat utanför er själva att hänga samtal på, som att typ gå på museum. Ni kan prata om det ni ser tillsammans, det blir en naturlig väg för konversation att föras utan att man behöver vara sjukt aktiv och personlig i det hela tiden. VARFÖR vetifan helt ärligt, jag tror mycket på att hitta kärlek i vardagen. Men om du känner att du vill dejta någon, våga! Om den säger nej är det bara att lunka vidare.

 

Alla kommer att bli lyckliga, och olyckliga, och sen lyckliga igen. Det är så livet fungerar, tror jag. Det man kan göra är att sträva efter så stor del lycka som möjligt utan att vara rädd för olyckan. Kanske är det bättre att leta efter en grundtrygghet i vilken man har råd att vara olycklig utan att gå under, sen är lyckan mer en ängel som besöker ibland, förhoppningsvis ofta.

 

Jag har själv problem med detta, för mig funkar stenhård struktur. Köp en kalender och färgglada markeringspennor. Planera dina dagar i detalj. Känn av dina gränser dock, försök inte pusha över dem. Var inte rädd för att inte hinna allt, livet e långt, du hinner förr eller senare.

 

Försök lita på de i din närhet, varför skulle folk vara med dig om de hatade dig? Det bästa är såklart att försöka bli av med sitt självhat, men jag vet att det är svårt. Självhat är en parasit på hjärnan, du får försöka släpa ut den i ljuset och dissikera den, och på så sätt inse det orimliga i den. För självhat är orimligt, en person som hatar sig själv mycket skulle aldrig ge sig själv anledning att hata sig så mycket att det skulle vara adekvat. Om du förstår? Samma resonemang som att en galen person aldrig skulle fundera på om den blivit galen och den vetskapen kan vara en trygghet när man räds det. Jag har faktiskt lyckats se det produktiva i mitt självhat, för vissa grejer har man ju faktiskt rätt i att ogilla hos sig själv, alla människor har dåliga egenskaper. Om du vet att du har vissa beteenden som leder till självhat, försök ändra dessa!

 

Var inte rädd för att misslyckas. Det finns inget farligt med det, man lär så länge man lever osv. Lägg inte heller största delen av ditt värde i hur du presterar på jobbet, det finns annat i livet som är mycket, MYCKET viktigare. Jag försöker se på jobb som det jag måste göra för att överleva i samhället, jag vill inte vantrivas där men vägrar låta det definiera mig som människa. Om du lyckas omfördela insatserna kanske du inte är lika rädd för att misslyckas på jobbet? Utöver det tror jag bara det är att köra, tvinga dig själv, satsa! Det är omöjligt att säga om du misslyckats eller inte förrän du är död, haha, och inte ens då är det så binärt.

 

Man är helt ärlig mot sig själv! Det e svårt. Men gör en lista för dig själv bara, ingen behöver se, där du dels listar saker du e bra på men också saker du hade velat göra om du fick drömma helt fritt, saker du kanske ännu inte vågar erkänna för dig själv du tror du varit bra på. Sen ser du på grejerna du skrivit ner, och funderar ärligt på vilka av dem du orkar ta dig till. Asså tänk på vilka yrken som är värda den tid du kommer behöva lägga ner för att bli dem. Du behöver inte hitta ett yrke du DÖR FÖR. Försök tänka på nått att göra som du trivs med.

 

Man håller ut. Det är över snart. Ta en dag i taget! Du kommer verkligen att tacka dig själv om du håller ut. Men lyckas du inte är det heller ingen katastrof, det går alltid att hitta andra vägar till de mål man vill nå. Ha grejer att se fram emot. Ge dig själv belöningar när du klarar saker. Försök i den mån det går fylla livet med roligheter.

 

Jag ska försöka ge dig ett ärligt svar på den här frågan utan att vara moraliserande. Det är mer tydligt om du tar med dig mat och sen inte äter den, typ bara petar i eller skär lite. Eller varje dag äter nått litet som ett äpple typ. Jag rekommenderar såklart inte detta, eftersom att få uppmärksamhet för sina ätstörningar är det som håller dem vid liv, men jag förstår också att uppmärksamhet för dem behövs för att man ska kunna göra något åt dem, innan de kastar sig långt bortom ens kontroll. Det finns hjälp att få! Både professionell och från människor i din närhet, förhoppningsvis. Om du vill prata med en främling står mina DMs öppna!

Man gör det till en liten ritual. Kanske börjar med att säga ”jag behöver prata med dig om en grej”. Detta kommer göra personen du ska berätta för så pass nyfiken att den antagligen inte bara kommer släppa det, och kanske tvinga fram det ur dig, vilket faktiskt är bra eftersom man ofta behöver en liten (ganska rejäl) knuff i de flesta frågor vad gäller äs. Sen bestäm en tid typ, då du ska berätta. Säg det till personen innan. ”Kan vi ses och prata”. Gör det oundvikligt för dig själv och ta vara på varje våg av mod.

 

Det ligger lixom i framtidens natur att vara oviss. Såklart kan man styra över vissa saker, men mycket är man helt utelämnad inför. Försök kontrollera de saker du kan, och försök hitta stabilitet och trygghet i dig själv. Försök komma till en plats där utomstående faktorer inte är så viktiga, för du vet alltid var du har dig själv. Bygg på meningsfulla relationer som ger dig trygghet, vattna de intressen du tycker ger dig mest. Lär känna dig själv och försök förstå vad du vill göra, vad du mår bra av. Var också öppen för förändring, både att du som person förändras och i det även dina mål, men också att livet runt dig kan förändras, och att det ibland faktiskt inte finns något att göra åt saken.

 

Har nog skrivit lite om det förut men, man behöver inte älska sin kropp, begränsa skalan lixom, dra ytterkanterna på varje sida mot varandra. För att kunna hata sin kropp tror jag man behöver ha en föreställning om att man måste älska den. Och det, som sagt, måste man inte. Man behöver endast acceptera den för vad den är. Jag försöker se min kropp som något mest praktiskt, det som gör att jag kan gå, stå, sitta, äta, andas osv. Men också ett verktyg för kommunikation, om jag ger någon en kram lyckas jag kommunicera kärlek. Flummigt men. Jag tycker också träning hjälper, att bli starkare gör det enklare att se kroppen på ett annat sätt. Som något formbart man ”äger”, något man styr över. Mitt ex syster sa till mig att kroppen blir något annat när man får barn, och jag försöker tänka på det. Att se kroppen som det jag hoppas kunna se den ännu mer som när jag får barn. Ett verktyg.

 

Fan vad svårt. Hur mår du i relationen? Hur mår personen som är otrogen med dig? Är du kär? Är personen kär i dig? Det är en väldig massa aspekter som spelar in. Men generellt kan jag väl säga att försök väga de potentiella händelseförloppen mot varandra. Hur, efter din förmåga, kan du hantera situationen så att så få människor som möjligt far illa? Om du och den här personen är kära i varandra bör du nog förr snarare än senare ställa krav på att den ska lämna sin partner. Om ni inte är kära i varandra utan det är en rent fysisk relation kan det ju fortgå om ni båda är övertygade om att det aldrig kommer komma fram. Men det finns ju såklart alltid stor risk för det, så det är nog inte det alternativ jag rekommenderar. Känner du personen som blir bedragen? Såklart är det alltid den som är i förhållandet som bär det största ansvaret men även du riskerar ju att hamna i en jobbig situation, så min rekommendation är nog att försöka förändra den på något vis. Jag försöker gärna hjälpa dig men behöver fler detaljer, skriv i dm om du vill!

 

Promenera! Är mitt bästa. Även helt hjärndöda saker som att bara scrolla mobilen i flera timmar eller kolla på en dålig serie. Bläddra bland gamla bilder brukar funka för mig. Sömn. Sen tycker jag det brukar funka att bara försöka helt överväldigas av känslan, ta så mycket av den så snabbt som möjligt. Och inse att den inte är något att vara rädd för, egentligen. Se den som något som passerar genom dig, eller kanske över dig. Och inte något som tvunget måste landa i dig.

 

Att personen är din klasskompis gör det ju såklart extra svårt eftersom det då uppstår situationer där ni kommer behöva träffas vare sig du vill eller inte. Men jag tror väldigt mycket på den vita lögnen, det finns inget egenvärde i sanningen, och sanningen bör undvikas om den bara skadar. Försök dra dig undan bara. Om du blir konfronterad säg att du inte mår så bra, att du inte orkar umgås, att du behöver lägga tid på annat typ. Försök göra det tydligt men smärtfritt.

 

Leta i de rum du rör dig. Finns det personer på jobbet eller i skolan som är potentiella vänner? Ibland behöver man anstränga sig lite för att hitta gemensam mark. Om det ej finns där, hitta nya rum. Kanske börja på någon sport som utövas i sällskap av andra, engagera dig i nån förening eller gör annat där du träffar nya människor. Svaret på hur man trivs är det svar jag ger på det mesta. Hitta dig själv, hitta saker att göra med dig själv, detta låter så pretentiöst men, upptäck allt som går att göra med hjärnan som enda redskap. Man behöver såklart sällskap för att inte känna sig ensam, men det kan vara klokt att ta vara på ensamhet också.

 

Jag brukar försöka inte låtsas om att folk dricker, alternativt låtsas som att jag själv blir full. För mig har det alltid varit ganska enkelt eftersom jag får mycket energi av att bara vara med människor. Försök kanske landa i det överläge du ändå är i som nykter, du riskerar inte att göra nått pinsamt eller konstigt, du kan enkelt glida runt och va dig själv utan oro. Prata med de du hade pratat med även som nykter, försök ha kul åt saker du hade haft kul åt om alla andra också va nyktra typ? Att va nykter ute kan verkligen vara roligt, om du försöker se det som att du umgås med folk mer än att du festar. Men pusha inte dig själv att typ mingla eller dansa som du hade gjort om du var full, försök se situationen för vad den är. Du är nykter på fest, ha inte samma förväntningar på dig själv som du hade haft om du drack.

 

Det beror på hur ens tillvaro ser ut. Jag tycker inte det är sunt att aldrig vara nöjd, livet är vad det är lixom, och någonstans där måste man hitta känsla av tillfredställelse även om allt inte blev som man ville. Men finns det legit grejer att vara missnöjd över tycker jag man ska försöka förändra dem, om man kan. Det finns inget farligt i sig med att nöja sig, om du har en tillvaro som förtjänar din nöjdhet ge den det! Dock ska det sägas, att det är väldigt lyxigt att låta bli ställa höga krav på sig själv, och på så sätt enklare hitta ”nöjdhet”.

 

Jag antar att du fortsätter finnas där eftersom du trots allt bryr dig om personen, eller iallafall blir ledsen av att hn är ledsen. Att fortsätta finnas där för en person som svikit en kan vara väldigt osjälviskt, men det kan också vara för att man överskattar sin egna viktighet för personen. Vad blir konsekvenserna om du slutar finnas där för personen? För både dig och den andra. Är det endast en börda för dig eller får du också något av det? Försök svara ärligt för dig själv. Försök också lita på att den andra personen kommer klara sig utan dig, för på något sätt kommer den det, och gör den inte det kanske det inte är rätt tillfälle att bryta just nu. Kanske kan du hjälpa till att hitta andra verktyg för personen, så du kan vara säkrare på att den klarar sig utan dig. Såklart kommer det även till en punkt där du måste se till dina egna behov framför den andres, även om det är svårt.

 

Jag tror att du behöver gå vidare från den här personen. Människor kan vara motstridiga, som den här personen verkar vara. Det kan säkert vara så att den här personen till viss mån är intresserad av dig, men mest verkar det som att den vill ha kvar dig som en intressant del av sin vardag utan att behöva offra något. Det kanske till och med finns en möjlighet att den här personen med tiden skulle få så pass starka känslor för dig att den lämnar sin nuvarande partner för dig, men sannolikt inte. Och, hade det ens varit värt mödan? Även fast det är svårt, nästan omöjligt, att sätta gränser gentemot någon man är intresserad av på det här sättet tror jag ändå det är vad du kommer må bäst av att göra.

 

Var otrogen. Om du inte kan det av samvetsskäl så får du bara bestämma dig. Livet i allmänhet men relationer i synnerhet handlar om att offra saker. Om du är säker på att han är pappan till dina barn, att det är personen du vill vara med för resten av ditt liv, så är det andra kanske värt att offra? Jag är annars en stark förespråkare för öppna relationer (i de fall det beroende på parternas personligheter är möjligt). Inte kanske främst för att kunna ligga med andra, om det är det enda man är intresserad av med människor som inte är ens partner tycker jag man får skärpa sig och suck it up. Men, att ha öppen relation för att man ska få bli lite kär i andra, och också agera på det. Detta är kanske något ni kan jobba fram med tiden, den tilliten till den andres känslor ett öppet förhållande kräver. Annars får du bara ta ett beslut, det låter spontant som att det går att offra viljan att vara med andra killar för den trygghet jag tycker du verkar ha med din pojkvän.

 

Alla säger inte sanningen när de är fulla, vissa säger, uppslukade av situationen, saker som är lite sant, men egentligen inte tillräckligt sant för att egentligen spela någon roll för verkligheten. Jag tror det bästa är att fråga henne, det behöver inte vara dramatiskt, men typ ”du, har funderar lite på det du sa för jag tycker det var lite märkligt, vad menade du”. Något sådant? Jag skulle nog ändå gissa på att det inte betyder alltför mycket, tyvärr(?).

 

Det var allt. Min hjärna e tyvärr trasig nu. Kommer inte kunna tänka en enda tanke på nån vecka. Men det var kul att få försöka hjälpa er! Jag hoppas ni kan använda er av det jag föreslår. Puss o kram, och tack för att ni typ verifierar mig med så så fina frågor!