hej kära kompisar !!!

vilket piss år det varit. Jag vet inte hur ni är med ”sådanthär” (lol svårt att veta? Hur brukar DU hantera en global pandemi:D skriv i kommentarerna!), men för mig har det här året gjort världen till en plats min personlighet hm…. inte älskar. Ni vet när man gillar en film bara för att den värld man kliver in i när man ser den är så trivsam och mysig och härlig och ångestfri? Man vet att filmen egentligen är rätt dålig, manuset suger och regin med, men man tycker väldigt mycket om att vara där, på den platsen, med karaktärerna och i scenerna och i ljuset och i det som händer. Jag skulle säga att största anledningen till att jag konsumerar den typen av kultur (film, serier) är för att få spegla mig i trevliga världar och låta trevliga världar spegla sig i mig. Nu kanske nån argumenterar att det är därför jag sett om alla säsonger av Gossip Girl 10 gånger och… ja. Så är det VÄL (även fast jag 100/100 fall skulle argumentera tillbaka att Gossip Girl verkligen inte är DÅLIGT. Gossip Girl är ett shakespeareianskt mästerverk och alla som inte förstår det förstår inte kultur. Men på samma sätt kan jag inte kolla skräckfilm, ser jag en skräckfilm tränger den in i mig och är kvar dagar ibland veckor). Jag har alltid varit väldigt dålig på att separera världen från mig själv, jag har pratat mycket om det i samband med min borderline (vem är jag när jag inte är med andra, identitetsproblem, blabla) men det är inte bara de sjuka delarna av min personlighet som strugglar med att vara konstant i en värld som hela tiden erbjuder nya sammanhang, det är min friska sida också. Därför har det här året varit rakt upp och ner obehagligt, eftersom jag gång på gång drabbats av en värld jag inte känner igen, en värld som som känns hotfull och ”inte som den brukar”, jag har inte hittat till de platser som vanligtvis gör mig trygg. Jag tror pandemin är en av anledningarna till att jag idag behöver ställa frågan: Vad är det för fel på mig?

Så vad ÄR det för fel på mig då? Den här gången är det faktiskt inte borderline som är problemet, jag skulle faktiskt säga att jag är helt fucking frisk (i den mån man kan bli från en personlighetsstörning, stort grattis till mig), och det är ju just SNYGGT att så fort man blir av med en typ av psykisk ohälsa ska en annan direkt in och hålla på. Nåväl, mitt problem de senaste månaderna har varit nått jag inte skulle önska min värsta fiende (ungdomsliberaler på twitter), nämligen panikångest (som har blivit paniksyndrom<3). Det suger på sätt jag inte har nått språk för att ha panikångest. De flesta har nog haft panikångest nån gång, så jag behöver inte dröja evigheter vid vad det innebär, eller att panikångest inte riktigt är samma sak som Stark Ångest, men jag skulle i en ren sympatitörstande impuls vilja berätta lite om min erfarenhet: Den har antingen kommit från ”ingenstans” eller så har den triggats av så lite som spänningshuvudvärk eller ryggont, och varje gång sänker den mig fullständigt. Jag blir snurrig, illamående, darrig, kallsvettig, får hjärtklappning, känner kvävnings- och overklighetskänslor eller som att världen vilken sekund som helst kommer visa sig vara något annat än det jag trott, och allt detta stegras inuti, tills det tillslut känns som att, ja jag har varit helt säker på att jag alldeles alldeles strax kommer att dö. Ni vet när man är magsjuk, sekunderna innan man kräks, så känns det. Det är en otroligt humbling experience, att varje dag oroa sig för vad ens kropp och hjärna ska utsätta en för, att vara helt utelämnad till ens dumma dumma tankar och tillslut tvingas välja bort saker man egentligen gillar. Tex att dricka kaffe eller snusa eller umgås med kompisar eller köra bil. Det har varit en utmattande ond cirkel, tillslut har jag inte ens känt mig rädd för det som orsakade panikångesten till att börja med (min oerhörda dödsångest) utan för panikattackerna i sig.

Pandemin är en orsak tror jag, till att min ångest exploderat det här året, en annan är att jag slutat dricka. Det känns kanske kontraintuitivt, att jag skulle få mer ångest av att inte dricka alkohol. Men när jag tänker på det så har jag självmedicinerat med alkohol och mat och sällskap sen jag var 12. Utan att ha haft helt klart för mig vad jag behandlat har jag behandlat, försökt hantera något, och jag börjar nu misstänka att detta något är en neuroticism jag aldrig vänt mig om och mött, utan istället försökt se förbi och vägrat förhålla mig till. Sen är det ju också det att alkohol är avkopplande, och det suger att aldrig få den pausen från sig själv, att aldrig få vila.

Vet ni en annan galen sak? Jag har också börjat… Tänka? För första gången i mitt liv. Vilket låter helt sjukt, och självklart är det inte helt sant. Jag har tidigare TÄNKT TANKAR (get u a girl), men jag upplever att mitt tänkande tidigare varit automatiserat, ingenting jag kontrollerat så mycket. Typ som att, om jag varit Coop har mina tankar varit kunder i självscanningen. De har funnits där, och gjort avtryck, men de har mest skött sig själva. Det är först det senaste året som jag försökt ta mer kontroll över vad jag tänker på, hur jag tänker, när jag tänker. Och det är också ångestgivande, eftersom det när man bokstavligt talat tänker efter finns så mycket att vara rädd för och ha ångest över.

Det har iallafall äntligen börjat bli bättre, efter att jag läste på om paniksyndrom och insåg att det verkligen var det jag hade. Och igen lyckas jag känna någon typ av tacksamhet gentemot panikångesten (som räddade mig från min bulimi när jag var 18), eftersom den på nått sätt pushar mig i rätt riktning (från det destruktiva). (Gud vad priviligerad jag är som har förmågan att känna tacksamhet för min ångest, tror det är för att jag är en grundglad person som verkar ha närmre till lycka än vad som är ”normalt”. Det är intressant min mamma och syster är likadana.. Nåväl det är en diskussion för en annan gång.) Nu när jag får ”ångestkänslor” försöker jag istället för att bli rädd tänka att det bara är paniksyndrom, ett tillstånd jag verkar vara i nu men som kommer gå över. Och då blir det enklare. NU har jag babblat nog om detta ganska tråkiga, riktigt svag comeback:/ och vill avsluta på en positiv not (good vibes only Q3): jag älskar hösten, den är underbar, det är trevligt att känna nån sorts kreativ och social energi igen, det äger att få ha byxor och basker, jag älskar gula löv, jag älskar att det blir mörkt, kalla dig inte emo om inte osv. Och jag vill verkligen blogga mer, så det ska jag försöka göra.

KRAM<33333333333