Vad är det för fel på mig?

3:45 27 Aug 2020

hej kära kompisar !!!

vilket piss år det varit. Jag vet inte hur ni är med ”sådanthär” (lol svårt att veta? Hur brukar DU hantera en global pandemi:D skriv i kommentarerna!), men för mig har det här året gjort världen till en plats min personlighet hm…. inte älskar. Ni vet när man gillar en film bara för att den värld man kliver in i när man ser den är så trivsam och mysig och härlig och ångestfri? Man vet att filmen egentligen är rätt dålig, manuset suger och regin med, men man tycker väldigt mycket om att vara där, på den platsen, med karaktärerna och i scenerna och i ljuset och i det som händer. Jag skulle säga att största anledningen till att jag konsumerar den typen av kultur (film, serier) är för att få spegla mig i trevliga världar och låta trevliga världar spegla sig i mig. Nu kanske nån argumenterar att det är därför jag sett om alla säsonger av Gossip Girl 10 gånger och… ja. Så är det VÄL (även fast jag 100/100 fall skulle argumentera tillbaka att Gossip Girl verkligen inte är DÅLIGT. Gossip Girl är ett shakespeareianskt mästerverk och alla som inte förstår det förstår inte kultur. Men på samma sätt kan jag inte kolla skräckfilm, ser jag en skräckfilm tränger den in i mig och är kvar dagar ibland veckor). Jag har alltid varit väldigt dålig på att separera världen från mig själv, jag har pratat mycket om det i samband med min borderline (vem är jag när jag inte är med andra, identitetsproblem, blabla) men det är inte bara de sjuka delarna av min personlighet som strugglar med att vara konstant i en värld som hela tiden erbjuder nya sammanhang, det är min friska sida också. Därför har det här året varit rakt upp och ner obehagligt, eftersom jag gång på gång drabbats av en värld jag inte känner igen, en värld som som känns hotfull och ”inte som den brukar”, jag har inte hittat till de platser som vanligtvis gör mig trygg. Jag tror pandemin är en av anledningarna till att jag idag behöver ställa frågan: Vad är det för fel på mig?

Så vad ÄR det för fel på mig då? Den här gången är det faktiskt inte borderline som är problemet, jag skulle faktiskt säga att jag är helt fucking frisk (i den mån man kan bli från en personlighetsstörning, stort grattis till mig), och det är ju just SNYGGT att så fort man blir av med en typ av psykisk ohälsa ska en annan direkt in och hålla på. Nåväl, mitt problem de senaste månaderna har varit nått jag inte skulle önska min värsta fiende (ungdomsliberaler på twitter), nämligen panikångest (som har blivit paniksyndrom<3). Det suger på sätt jag inte har nått språk för att ha panikångest. De flesta har nog haft panikångest nån gång, så jag behöver inte dröja evigheter vid vad det innebär, eller att panikångest inte riktigt är samma sak som Stark Ångest, men jag skulle i en ren sympatitörstande impuls vilja berätta lite om min erfarenhet: Den har antingen kommit från ”ingenstans” eller så har den triggats av så lite som spänningshuvudvärk eller ryggont, och varje gång sänker den mig fullständigt. Jag blir snurrig, illamående, darrig, kallsvettig, får hjärtklappning, känner kvävnings- och overklighetskänslor eller som att världen vilken sekund som helst kommer visa sig vara något annat än det jag trott, och allt detta stegras inuti, tills det tillslut känns som att, ja jag har varit helt säker på att jag alldeles alldeles strax kommer att dö. Ni vet när man är magsjuk, sekunderna innan man kräks, så känns det. Det är en otroligt humbling experience, att varje dag oroa sig för vad ens kropp och hjärna ska utsätta en för, att vara helt utelämnad till ens dumma dumma tankar och tillslut tvingas välja bort saker man egentligen gillar. Tex att dricka kaffe eller snusa eller umgås med kompisar eller köra bil. Det har varit en utmattande ond cirkel, tillslut har jag inte ens känt mig rädd för det som orsakade panikångesten till att börja med (min oerhörda dödsångest) utan för panikattackerna i sig.

Pandemin är en orsak tror jag, till att min ångest exploderat det här året, en annan är att jag slutat dricka. Det känns kanske kontraintuitivt, att jag skulle få mer ångest av att inte dricka alkohol. Men när jag tänker på det så har jag självmedicinerat med alkohol och mat och sällskap sen jag var 12. Utan att ha haft helt klart för mig vad jag behandlat har jag behandlat, försökt hantera något, och jag börjar nu misstänka att detta något är en neuroticism jag aldrig vänt mig om och mött, utan istället försökt se förbi och vägrat förhålla mig till. Sen är det ju också det att alkohol är avkopplande, och det suger att aldrig få den pausen från sig själv, att aldrig få vila.

Vet ni en annan galen sak? Jag har också börjat… Tänka? För första gången i mitt liv. Vilket låter helt sjukt, och självklart är det inte helt sant. Jag har tidigare TÄNKT TANKAR (get u a girl), men jag upplever att mitt tänkande tidigare varit automatiserat, ingenting jag kontrollerat så mycket. Typ som att, om jag varit Coop har mina tankar varit kunder i självscanningen. De har funnits där, och gjort avtryck, men de har mest skött sig själva. Det är först det senaste året som jag försökt ta mer kontroll över vad jag tänker på, hur jag tänker, när jag tänker. Och det är också ångestgivande, eftersom det när man bokstavligt talat tänker efter finns så mycket att vara rädd för och ha ångest över.

Det har iallafall äntligen börjat bli bättre, efter att jag läste på om paniksyndrom och insåg att det verkligen var det jag hade. Och igen lyckas jag känna någon typ av tacksamhet gentemot panikångesten (som räddade mig från min bulimi när jag var 18), eftersom den på nått sätt pushar mig i rätt riktning (från det destruktiva). (Gud vad priviligerad jag är som har förmågan att känna tacksamhet för min ångest, tror det är för att jag är en grundglad person som verkar ha närmre till lycka än vad som är ”normalt”. Det är intressant min mamma och syster är likadana.. Nåväl det är en diskussion för en annan gång.) Nu när jag får ”ångestkänslor” försöker jag istället för att bli rädd tänka att det bara är paniksyndrom, ett tillstånd jag verkar vara i nu men som kommer gå över. Och då blir det enklare. NU har jag babblat nog om detta ganska tråkiga, riktigt svag comeback:/ och vill avsluta på en positiv not (good vibes only Q3): jag älskar hösten, den är underbar, det är trevligt att känna nån sorts kreativ och social energi igen, det äger att få ha byxor och basker, jag älskar gula löv, jag älskar att det blir mörkt, kalla dig inte emo om inte osv. Och jag vill verkligen blogga mer, så det ska jag försöka göra.

KRAM<33333333333

4 kommentarer | “Vad är det för fel på mig?”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. ph skriver:

    åh vad roligt att du är tillbaka!
    och vad modigt av dig att du börjat tänka, jag tror det är ett sundhetstecken att man känner sig stark och bekväm i ens tankar, vart de leder samt var man vill att de ska leda? då kanske man har större kontroll när man väl tänker dumt eller ångestfyllt? jag vet inte själv, jag mår som bäst när jag slipper tänka, men jag kanske inte är där du är nu. vore roligt om du följde upp det under hösten?

    på tal om hösten håller jag med om att det är favorithögtiden, jag känner mig så otroligt överexponerad på sommaren med tvång på utseende, känsla och välmående? aldrig associerat sommaren med lugn utan bara stress. hoppas du har upplever din sommar som lugn dock.

    hösten är fantastisk, särskilt när det turbulenta vädret är på ingång för då känner man sig som minst och obetydlig i jämförelse med naturen och allt annat som swishar förbi? då kan det komma kusliga forcerade tankar om ens existensberättigande men det är också den tiden man är som skörast och har enklast att connecta med sina känslor som kreativa sidor. iaf jag. det är läskigt men givande att komma ut ur.

    ja ja jag vet inte!

    så tråkigt att höra om panikångesten, kan inte relatera själv men vet hur brutal den varit mot mina närmsta. ta hand om dig

    1. Theresa skriver:

      Hej, jag är Theresa Williams Efter att ha varit i förhållande med Anderson i flera år, slöt han med mig, jag gjorde allt för att få honom tillbaka men allt var förgäves, jag ville ha honom tillbaka så mycket på grund av den kärlek jag har till honom, Jag bad honom med allt, jag lovade men han vägrade. Jag förklarade mitt problem för min vän och hon föreslog att jag hellre skulle kontakta en trollformell som skulle kunna hjälpa mig att ge en trollformel för att få tillbaka honom men jag är den typen som aldrig trodde på trollformler, jag hade inget annat val än att prova det, jag mailade spell caster, och han sa till mig att det inte var något problem att allt kommer att vara okej före tre dagar, att mitt ex kommer att återvända till mig före tre dagar, han kastade trollformeln och överraskande den andra dagen var det runt 16:00. Mitt ex ringde mig, jag blev så förvånad, jag svarade på samtalet och allt han sa var att han var så ledsen för allt som hände att han ville att jag skulle återvända till honom, att han älskar mig så mycket. Jag var så glad och gick till honom. Det var så vi började leva tillsammans lyckligt igen. Sedan dess har jag gjort ett löfte om att någon jag känner som har en relation problem, skulle jag vara till hjälp för en sådan person genom att hänvisa honom eller henne till den enda riktiga och kraftfull spell caster som hjälpte mig med min egen problem. Hans e-post: {drogunduspellcaster@gmail.com} du kan skicka honom e-post om du behöver hans hjälp i ditt förhållande eller något annat ärende.
      1) Love Spells
      2) lösning och botemedel mot all sjukdom
      3) Växtbaserade botemedel mot någon sjukdom / sjukdom
      4) Äktenskapstavlar
      5) Graviditetsförtrollning
      6) Breakup Spells
      7) Döden
      8.) Du vill bli befordrad på ditt kontor
      9) vill tillfredsställa din älskare
      10) Lotteri
      Kontakta den här stora mannen om du har några problem för en varaktig lösning
      via {drogunduspellcaster@gmail.com}

  2. oa skriver:

    paniksyndrom is a bitch. hade min första full on panikattack vid 15 och det känns som att det inte någonsin blev likadant efter det.

    jag hoppas att du mår bättre snart och kommer tillbaka till att obehindrat kunna göra de saker som nu känns ”riskfyllda”.

  3. Max skriver:

    Hej Myrna!
    Snälla rensa dessa jäkla kommentarer från olika bluffmakare, sådana lyckas tyvärr lura förståndshandikappade personer att dra på sig stora skulder..

    Jag vet inte om det är så att du riktar dig till unga kvinnor eller är köns/ålders neutral.. (Har alltid varit semi-androgyn, svårt att förklara men jag är typ min egna motsats! :o)
    Men jag skiter i, här är jag som en man som för snabbt närmar mig medelåldern.. ^^

    Jag hittade dig för att jag lyssnade på Gott Snack och tyckte att du verkade jäkligt vettig i dina argument! (Nej jag visste inte vem du var, men jag vet knappt ens vem jag själv är så ta inte illa vid dig! ;D)

    Men ja det som fick mig att kommentera var väl egentligen denna texten du skrev här. Mycket för att jag känner igen mig i mycket av det du beskriver.

    Jag är 32år idag och har levt med ångest sedan jag var 7år gammal, när jag började skolan och pressen på att man skulle vara på ett visst sätt började. (Kan i vart fall inte minnas ångest sedan tidigare än det)
    Först när jag var 18år identifierade jag att det faktiskt var ångest jag led av då någon förklarade vad ångest kunde innebära. (I ärlighetens namn hånade jag ångest innan dess och trodde att det var hittepå då jag endast fått diffusa förklaringar tidigare)

    Förra året lyckades jag identifiera just panikångest. Det var en känsla som jag så väl kände igen men som jag aldrig tidigare ”tagit på”/utforskat. (Det har tidigare kommit vid tillfällen då det varit mer naturligt att känna obehag, därför hade jag inte funderat djupare på känslan)
    Jag fick det när jag stod helt ensam och väntade på bussen och utan att jag tänkte på något speciellt, det gjorde att det blev lätt att analysera.
    Sen räckte det att jag tänkte att det var ologiskt att känna panik då där inte fanns något att panika över i situationen, då blev jag lugn direkt och paniken släppte. :)

    Min ångest manifesterar sig på många olika sätt och av många olika anledningar, jag tror att mycket kan bottna i att jag alltid kämpade för att vara något annat än vad som faktiskt var jag. Alla egenskaper som folk klagade på angående mig försökte jag att aktivt ta bort genom att psykologiskt terrorisera mig själva tills jag ändrades. (Är man 7år och försöker lösa sina problem utan att behöva prata med någon annan om det så kanske man inte lyckas komma på de mest hälsosamma lösningarna.. :o)

    Jag var väldigt uppmärksam på allt runt mig samtidigt som jag kanske verkade frånvarande då jag oftast dagdrömde om en bättre tillvaro. (Jag hörde alla negativa kommentarer bakom min rygg även om jag aldrig konfronterade så försökte jag att ändra på mig för att bli alla mer till lags)
    Inte helt oväntat ledde det till svår depression som även den kom där i början av skolgången.. Jag tror väl att jag var runt 9år första gången jag funderade på att ta livet av mig.
    När jag var runt 12år så kom jag på tanken att jag kanske skulle må bättre av att lyssna på folk och låta dem berätta om sitt dåliga mående och ge de bästa råd jag möjligen kunde..

    Det kändes skönt att höra andras problem och få en känsla av att man uppskattades när man lyssnade och gav råd.
    Jag har alltid saknat förmågan att märka vad folk verkligen tycker om mig, jag ”känner” inte det som en ”normal” person gör och det har gjort att jag är väldigt godtrogen och lättmanipulerad..

    Jag har fått höra många hemska historier från folk genom åren, allt från folk som drogades av sina föräldrar när de var barn till personer som såldes som prostituerade av sina föräldrar…. Och ja tyvärr mycket därtill… Mycket som jag önskar att jag inte kom ihåg! (Jag minns allt och hade kunnat prata med dem om det de berättade som om vi pratade om det igår, även om det gått runt 20år)

    Jag blev beroende av att hjälpa andra och det ”skadade” min attrahering, med åren försvann all min attraktion av ”normala” kvinnor.. Undermedvetet/okontrollerat attraheras jag bara om jag märker att personen har gått igenom väldigt traumatiska händelser i livet.. (Inte speciellt hälsosamt och det har aldrig slutat bra för mig!)

    Jag är ”endast” diagnosticerad med ADHD och den utredningen var tyvärr specialbeställd endast ADHD och jag har försökt att kämpa för att få en ordentlig fullspektrum utredning men psykiatrin är tyvärr motsträvig!

    Till det hör att jag har extremt svårt att prata om mina problem då jag aldrig har gjort det tidigare, det är lättare att manipulera och ljuga än att behöva prata om det inre mörkret med någon! (Jag har aldrig ens pratat med någon i min familj eller vänner om mitt mående)
    Jag har alltid varit en bättre lyssnare än pratare när det kommer till sina innersta tankar!

    Jag orkar faktiskt inte läsa igenom min kommentar så jag vet inte riktigt om den makes sense eller inte och om den är felstavad.. Men skit i det, nu fick jag i vart fall lätta på mitt hjärta en del! ^^ Även om jag inte tror att du kommer att läsa detta och jag ändå inte känner dig så slipper jag prata med någon då detta ändå blev en ventil. :P
    När jag var barn började jag intala mig att jag förtjänade att känna skam och skuld över mitt psykiska mående, då jag ansåg att jag hade haft ett för bra liv för att vara berättigad att må så dåligt som jag gjorde och därför pratade jag aldrig om det..

    Så tack och förlåt för den långa texten! / Reläx

Lämna ett svar till Gisela Yellin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp