Jag minns inte om jag hade några förväntningar på metoo, antagligen inte. Det var nice med en liten känsla av upprättelse, det var nice att killar i min omgivning började fundera över vilken deras roll i “allt detta” var, och även om jag inte var en av dem som tyckte uthängningarna i sig var “nice” förstår jag att de var absolut nödvändiga för att rörelsen skulle få den spridning den fick, bli det spektakel den blev. Ändå blir jag irriterad när jag tänker på metoo, att något som kändes så överväldigande mest tycktes resultera i att vi nu vet vilka kända gubbar som mer eller mindre kan klassas som förövare. Ingen faktisk politik. Inga debatter om hur vi som samhälle behöver arbeta för att undvika detta. Ingen väg framåt. Jag vägrar tro att skambeläggande är det enda effektiva verktyg vi har att använda i en strid mot “giftig maskulinitet” och patriarkala strukturer. 

Det händer att jag hatar killar. Det är ett svart förakt som blixtrar från hjärtat och ut genom ögonen när något sker som får mig att inse hur lite killar fattar av på vilka sätt jag är ofri, hur stor inverkan krafter jag har noll kontroll över har på mig och mitt liv. Hur mycket man som tjej böjer och snurrar på sig själv för att ta form efter andras behov, göra sig så enkel och liten som möjligt. Hur förnedrande det är att bli dömd efter hur man ser ut och ändå inte kunna låta bli att sträva efter just det. Hur läskigt det är att i intima situationer behöva lita på att den främmande mannen inte är en av dem man hört om. Hur sårande insikten om att ens killkompisar i många avseenden inte kan betrakta en på samma positiva sätt de betraktar sina manliga vänner är. Och detta är några de lättaste sakerna med att vara tjej, för jag har inte gått in på våldet, det sexuella och det som inte är det, det som kvinnor varje år dör av. Jag ser hatandet av killar som en nödvändighet, en sund respons på ett förtryck, som ett sätt att slå sig fri. Jag skulle aldrig tycka att någon borde försöka “jobba med” manshat. Ändå önskar jag mer av de som ser strukturerna. 

Det är märkligt, på ett sätt är alla som erkänner patriarkatet också överens om att det är något strukturellt, att det skär med sina vassa små knivar på en samhällelig nivå. Trots det behandlas många av de problem som uppstår till följd av patriarkatet som problem enskilda individer (män) har med sig själva. Ibland tänker jag att våra värderingar har sprungit om våra strukturer. För strukturerna är ju kvar, strukturerna uppfostrar fortfarande män till förövare, till okänsliga, empatilösa, våldsamma, maktgalna “monster”. Män lär sig att de behöver ta för sig för att få, framförallt i sexuella situationer. Där ska män vara självsäkra, veta vad de håller på med, inte tveka. Men så finns det också en annan röst, en som säger att de ska vara inkännande och försiktiga och veta precis var gränsen går. Jag menar inte att det är en omöjlig uppgift att balansera de två, många lyckas, men jag har sympati för att det för vissa är svårare än för andra. För många killar jag pratat med verkar sex vara en lika jobbig och (om än på andra sätt) skrämmande uppgift som för tjejer.

Detta betyder inte att killar inte ska hållas ansvariga för sexuella övergrepp; Ansvarsutkrävande är en självklarhet, det finns inga alternativ. Iallafall inte utan att ifrågasätta den fria viljan, vilket skulle kräva ett helt eget inlägg. Men vid förutsättningen att individer kan styra sina handlingar har vi alla en skyldighet att inte skada andra människor, just där spelar det ingen roll vilka ens anledningar är. Men samhället har också ett ansvar, ett större ansvar. Hur tar man sönder strukturer? Det är inte bara att vi behöver bestämma oss för att sluta upprätthålla patriarkala strukturer, även om enskilda individer kan “göra sitt” för att vi ska nå den värld vi önskar. Men mest av allt behövs en aktiv motrörelse, ett sammanhang att bygga förändring från, och för att nå framgång i en sådan rörelse behöver vi “alla” på vår sida. Vi behöver identifiera det som skadar oss, skadar de absolut flesta av oss, och sedan hitta strategier för hur vi tar oss bort.

Vi vet att kvinnors roll i ett patriarkalt samhälle är otacksam, avhumaniserande och farlig. Det kommer många fördelar med att vara man, vara den som bär på makten, men inte heller med mansrollen kommer frihet. Den är mindre otacksam, mindre avhumaniserande och mindre farlig än kvinnans, men den är fortfarande alla dessa saker, och att den inte är lika skadlig för de den tvingar sig på, gör inte att den inte är värd att behandlas som ett problem, för den är ett problem, ett stort problem. Kvinnorollen är hemsk på flera sätt, men det den iallafall gett mig är förmågan att ifrågasätta den, jag har lärt mig tänka på ett visst sätt som givit mig verktygen att kunna ta avstånd från den, medan själva ifrågasättandet av mansrollen fortfarande är att inte leva upp till samma roll, att vara feg eller svag eller feminin, vilket blir till en svårbrytlig paradox. Nästan alltid känner jag stor tacksamhet över att inte vara kille, inte bara på grund av min könsidentitet, utan också i detaljerna, som när min pojkvän berättar om våldet som tar sig en stor bit av många pojkars(!) liv. Hur det smög sig in redan på lågstadiet, kanske till och med tidigare, när de fortfarande var barn, och sedan egentligen aldrig lämnade. Hur uppfostrar man en pojke, när man både vill förbereda honom på världen som den är, och samtidigt lära honom vara en “bra person”?

Konflikter mellan män beskrivs ofta (av män) som mer “tacksamma” än de mellan kvinnor. Mellan män ligger det inget under ytan, aggressiviteten är direkt och inte passiv, män snackar inte skit om varandra utan löser det direkt, med våld eller för höga röster. Det låter fruktansvärt! Alla dagar i veckan tar jag passiv aggressivitet framför direkt. En verkligt sorglig sak med mansrollen är att den sätter män i en situation där de för att leva upp till den också måste fortsätta försvara den. 

Världen är hård, för nästan alla. Inte bara på grund av patriarkatet. Vi befinner oss också i en rasande kapitalism som mer och mer alienerar oss från verkligheten och varandra. För mig är kapitalismen oerhört maskulint kodad: den är hård, våldsam och hierarkisk. Med det menar jag inte att ett feminint språk eller en feminin blick skulle “lösa problemet med kapitalism”, inte ens jag är så naiv, men jag tror att det blir svårare för oss att se andra sätt än det kapitalistiska, på grund av hur högt det maskulina värderas. För att ta oss vidare behöver vi bli av med en viss typ av maskulinitet och idéen om att den är värdefull, vi behöver sammanhang där den inte är värdefull. 

Att kunna älska och knyta ann till människor är avgörande i en värld som är kall som vår, och ur det hemska föds gemenskap. Det är lätt att hitta sin identitet i hur mycket samhället nekar en. Det är enkelt att känna närhet med människor som på exakt samma sätt som man själv upplever att världen skadar och bryter, det är befriande att få ta del av andras identifikation. Få sådana sammanhang finns för män, för dem att kunna prata om på vilka sätt de lider av samhället. Att inte kunna delta, att ibland till och med aktivt stängas ute från gemenskapen kring känslan av alienation och offerskap, skulle jag tro påverkar den som upplever sig också lida av dessa saker, även om han inte har språket att kunna beskriva det för sig själv. För den som påstår att män inte lider av samhället saknar både klassperspektiv och förståelse för patriarkatet. Vi behöver varandra så mycket, vi behöver nära, intima och kärleksfulla relationer med andra människor. 

På grund av hur mansrollen är utformad är det många män som aldrig på riktigt lär sig älska, för den enskilde är detta en tragedi. Till och med (eller kanske just därför) bland mina mest medvetna vänner är det många killar som beskriver hur svårt de har med viss typ av intimitet och hur mycket kunskap om relationer de känner att de gått miste om. Och även om det blivit bättre i vuxen ålder är såren från långa perioder av liten eller ingen riktig närhet med andra människor ännu ömma. Inte konstigt. Mansrollen är inte bara farlig för de kvinnor som kommer i kontakt med män som drabbats av den, utan också för männen själva. Hur mycket en individ påverkas av mansrollen varierar givetvis till följd av andra omständigheter, och hur svårt det är att lära sig saker som kodats som feminina beror med stor sannolikhet på graden av variation. Men bara för att det inte är omöjligt för vissa män att lära sig älska kan det ändå vara så pass svårt att många misslyckas. 

Anledningen till att någon blir “incel” är inte för att just den personen föds med en inneboende tro på att kvinnor är skyldiga dem sex, och att denna tro leder till ilska och frustration, som leder till mer utanförskap, utan på grund av att samhället lär honom det. Det är mycket begärt att människor ska möta dessa inte bara själviska och sexistiska utan också potentiellt farliga människor med värme och förståelse, och jag “kräver” (som att jag skulle kunna kräva något av någon) det lika lite som jag kräver att folk ska sluta hata män. Det är sunt och viktigt att call out beteenden hos människor som skadar andra, eftersom det socialiserar om en individ och i förlängningen individer. Men jag önskar ändå ett annat fokus, från den enskilda till det samhälle som format henne, eller ja, honom. Hur häver vi dessa strukturer och hur får vi män att engagera sig i sin egen frigörelse? Vi behöver att rimligare grupper tar vara på de negativa känslor män upplever på grund av vårt skeva samhälle, annars är vi fast i en evig loop av Jordan B Petersens-besatta killar med märkliga idéer om att det är kvinnors och feministernas fel att de mår som de gör. För män är, som jag nu sagt flera gånger, inte heller fria. Patriarkatet tvingar in dem i roller av förövare, in i en viss sorts maskulinitet där de vaktar varandra och gemensamt tvingar utvecklingen i en riktning som är destruktiv för alla. Vilket typ av uppvaknande behöver vi för att något ska förändras på riktigt?