Inlägg taggade: SVT

12:00 7 Dec 2016

Med julen lurandes runt knuten är det inte mer än rimligt att vi alla lägger manken till för att lära oss lite om julbordets plats här i världen. Varför äter vi julbord, och hur såg ätandet kring jul ut förr i tiden? Vad är en julstapel? Och vem ska egentligen hållas ansvarig för den blekdallriga lutfiskens årliga påhälsning?

Nu kanske du tacksamt tänker att det är fint av mig att göra dig denna tjänst, att upplysa om alla dessa saker. Är så fallet tycker jag du ska rikta din tacksamhet åt annat håll, nämligen åt måltidshistorikern Richard Tellströms håll, för han är bra mycket mer kompetent än mig i ämnet.

Vem är då Richard Tellström? Detta är vad jag vet, mellan tummen och pekfingret:
– Hans namn står på en bok jag har i bokhyllan som heter Hunger och törst
– Han är docent och lektor vid Örebro universitet
– 
Han är ett återkommande inslag i SVT-serien Historieätarna
– 
Han har skriver blogg på matsajten Taffel

En annan sak jag vet är att han kan mycket om julen, och framförallt om julmaten.

I den här texten som publicerades i Svenska Dagbladet 2012 finner vi lektion nummer ett i att förstå julbordet. Han gör också en fin och pedagogisk liknelse som jag uppskattar: ”Ett sätt att förstå sin familjs julbord är att beskriva det i termer av olika arkeologiska fyndlager. Inte sällan finner man sju-åtta lager med blandad riks- och familjehistoria. Överst ligger samtida maträtter som ännu inte hunnit bli ett familjearv, som färska grönsaksrätter, köttbullar med taco-smak, GI-bönor eller chiliglögg”, och så guidas vi vidare ner i lagerna och historien.

I den här Taffel-bloggposten daterad det magiska året 2015 listar Tellström de tio mest populära inslagen på julbordet, och går på djupet gällande varje rätt och hur det gått till när den kravlat sig upp på buffébordet. Den rimmade julskinkan tillexempel dök upp under 1800-talets senare halva som ett slags uttryck för den borgerliga faschinationen för nationalromantik och förr-i-världen-matlagning, och vår älskade risgrynsgröt serverades till en början under hög- och senmedeltiden till den absoluta eliten, eftersom risgryn var flärdfull och exklusiv importvara. Mitt favoritstycke finner vi dock i slutet av texten: ”En berättigad fråga är varför vissa julrätter blir kvar medan andra försvinner. Sannolikt är det så att rätter som människor tycker är dåliga på att bära julens värden succesivt har bytts ut mot rätter som är bättre julbärare. Vi människor uppfattar ofta kryddor som stämningsskapare, ofta mer än själva livsmedlen, så när samtidsmänniskans ogillar den äldre julmatens konsistenser men vill ha kvar julkänslan så för man över julkryddningen till nya rätter”. If you didn’t like it you should have put a clove on it, helt enkelt.

Vi förflyttar oss nu närmare dagens datum, och en nyskriven text (även den på Taffel) som ger en historielektion i företeelsen firmajulfest! Den piggade upp mig rejält då jag alldeles nyligen vandrat ner för memory lane hela vägen till mitt livs första jobbjulbord – en tillställning som förvisso var generös men också mycket spritfylld och aningen chockerande. Det känns skönt att läsa Tellströms text och bli påmind om att firmajulfesten faktiskt inte bara är slips runt huvudet: det ett tack och bock för året som gott och en samlad förhoppning om ett gott kommande år. Dessutom får man lära sig vad en så kallad ”julhög” är! Jag överväger starkt att försöka inkorporera julhögen i mitt eget nutida julfirande. Det tycker jag att även du ska göra.

Jul-lover eller ej – kunskap är en gåva, och här får du den alldeles gratis i julklapp. Tack för det Richard.

/Slaktarn

07:30 22 Nov 2016

Nu har jag sett första avsnittet av den tredje säsongen av Historieätarna, så det är väl inte mer än lämpligt att jag listar några av programmets utmärkande ögonblick. Eftersom jag patetiskt nog först vid tjugosex års ålder begripit hur man gör en gif har jag även förberett just en sådan, som illustrerar vad som enligt mig var programmets största höjdpunkt. Det kan väl bli kul?! Upp till bevis. Let’s go.

Programmet inleddes med en förklaring av temat för avsnittet, denna gång industrialismen. Inledningsvis skulle programledarparet lajva förmögna skogsägare, och jag hann precis tänka undrar om Erik Haag tänker visa röven i varje avsnitt även den här säsongen? innan Erik Haag tog av sig byxorna och visade röven även denna säsongen.

ha1

Veckans kock visade sig uppiggande nog vara Frida Ronge. Hon verkar skarp och kul, och i det här avsnittet fick hon laga både det ena och det andra (läs: kalvhjärna och kohud).

ha2

Så småningom var det dags för vad som enligt mig var programmets mest spektakulära rätt: en hel lax smaksatt med tryffel, som dekorerats med en märklig formation av lysande röda kräftor. Uppläggningen är verkligen ett labour of love.

ha4

När det var dags att lajva skogsarbetande fattiglappar var det också dags att äta kolbullar med lingon. En kolbulle är en slags stabbig pannkaka med fläsk som tillagas i stekpanna. Jag har aldrig ätit det själv, men det är tydligen fruktansvärt gott om man får tro programledarparet. Det såg faktiskt väldigt gott ut.

ha7

Tyvärr blev Lotta Lundgren sjuk en bit in i programmet. Lyckligtvis gick det enkelt att bota: gulsoten fick de bukt med genom att lägga en bit av hennes hår och nagel under tröskeln, och huvudvärken försvann efter att de packat in hennes huvud i några rejäla savoykålsblad.

ha9

Mina känslor för blodpudding har jag redogjort för utförligt i ett tidigare inlägg, men efter att Frida Ronge serverat en kokt variant ganska långt in i programmet känner jag att det kanske inte är färdigpratat om blodpuddingen riktigt ännu. Den som lever får se.

ha10

Sist men inte minst var det den där gifen också. Savoykålsbladen roade mig en hel del, men den här dumma sekvensen med Lotta Lundgren tog ändå priset. Erik Haag står på sitt sedvanligt barnsliga vis och intervjuar en ekonom om hur det svenska konsumtionssamhället tog fart. Lundgren bidrar till känslan av köplusta genom att visa upp ett blockljus hon uppenbarligen vill illustrera särskilt stort begär för.

Det var allt för denna gång. Nästa avsnitt lägger fokus på efterkrigstiden och sänds på TV på måndag klockan åtta, men det ligger redan uppe på svtplay för den som inte kan hålla sig.

/Slaktarn

00:26 8 Nov 2016

Hej alla gamla, barn och mittemellan. Som jag tidigare nämnt kommer TV-programmet Historieätarna tillbaka för en tredje säsong, och den som väntar på något gott (Läs: Lotta Lundgren) väntar inte speciellt länge – på måndag den fjortonde november klockan åtta är det dags. I den nya säsongen kommer värdparet äta sig igenom bland annat femtiotalet, den gustavianska tiden och nittiotalet (yes!).

Tills dess att måndag är här: några screenshottade teasers från Historieätarnas instagramkonto. Observera Lundgrens genialiska bälte samt väggdekorationen på den första bilden.

ha1

ha4 ha5 ha6 ha2 ha3

/Slaktarn

08:50 16 Aug 2016

foodies1

”Bland vita dukar och hisnande restaurangnotor lever kulinariska jet-setare i en värld som är stängd för de allra flesta av oss och de har kommit att bli en stor maktfaktor i matvärlden. Vi följer fem av världens mest högprofilerade matbloggare på jakt efter världens mest exceptionella och extrema matupplevelser.”

Den som inte redan sett dokumentären Foodies har nu sin chans! Ligger på SVT Play till och med tjugoförsta september.

/Slaktarn

11:53 20 Jan 2016

Jag har i hemlighet gått runt och känt mig dum för att jag inte förstått alla dessa ”skålar” som plötsligt dykt upp på kaféer.

Oftast har de marknadsförts på engelska. Acai bowl, chia bowl, smoothie bowl. Jag har tänkt att det måste vara något speciellt, detta nya med skålarna. Att de måste innehålla något som särskiljer dem från andra maträtter, någon speciell ingrediens eller så. Av någon anledning har jag inte brytt mig om att ta reda på det heller. Men igårkväll när jag tittade på första avsnittet av Vegorätt trillade äntligen skålpoletten ner.

Vegorätt kickar igång med ett frukostrecept på en ”schysst smoothieskål”. Jag inser att jag aldrig hört de där engelska uttrycken översatta innan, skål istället för bowl. Det visar sig alltså vara en smoothie som serveras i en skål istället för ett glas. Gojibär, björnbär, aroniabär och acaibär blandas med avocado och banan i en mixer. Den ena programledaren, Elenore Bendel-Zahn, kan som hon själv säger ”bara inte hålla sig”, utan måste också ha grönkål i sin smoothieskål. Hon måste också ha det i sin medprogramledares hår, visar det sig. När smoothin är färdigmixad lägger de upp den i den berömda skålen, strör över lite quinoapuffar, och vandrar barfota ut på en åker. De väljer ut en höbal som de på något vis tar sig upp på, och där äter de sin frukost. Det ser härligt ut. De ser jättelyckliga ut. Extatiska, faktiskt. De fortsätter verka vara extatiska (och barfota) hela programmet ut. Höga på superbär, kanske.

I recept nummer två är det Karoline Jönsson som sköter spakarna. Vi får lära oss hur man bakar ett slags glutenfritt knäckebröd på olika frösorter, och att man kan krydda det med vad sjutton man har lust med. När knäcket, som ser väldigt gott ut, kommer ut ur ugnen är det återigen dags för Elenore att ta fram mixern, för hon ska göra ett pålägg av soltorkade tomater. Efter att de ätit sina mackor händer något mycket underligt. De tar sig återigen ut på åkern, denna gång med ett par stora flaggor av jordfärgat tyg, och utför någon typ av yoga. Kanske solhälsningen. Det verkar vettigt att uppmärksamma solen, för den avger ett väldigt speciellt ljus. Ett ljus som påminner om ett instagramfilter.

Efter frukostdelen av programmet ska det lagas hamburgare med ketchup och majonäs, och peppen för detta är stor. Exalteringen över att maten verkar onyttig, men i själva verket absolut inte är det, är också stor. Vi får ta del av ett recept på vegobiffar som verkar väldigt goda, och sedan är det dags för ketchupen och majonnäsen. Det är stor emfas på det här med ketchupen och majonnäsen, att det känns lite crazy. De är båda raw, och båda ”fullproppade med näringsspäckade ingredienser”, så man kan äta hur mycket som helst av dem. När det är dags att presentera aktionsplanen för tillagningen av majonnäsen (som är gjord på cashewnötter, näringsjäst och miso) drabbas Elenore av ett fnissanfall, som visar sig vara ett resultat av att Karoline ställt sig bakom henne för att hålla fram sina armar så att det ser ut som att hon har fyra armar istället för två. De har överhuvudtaget väldigt kul ihop, det skrattas mycket och de står genom hela programmet tätt ihop eller liksom hänger på varandra. Eller matar varandra med rawketchup simultant.

De tar sig ner till stranden, till vilken de har med sig en rustik trälåda innehållande ett antal rotsaker som de skrubbar i strandbrynet, för att sedan slå in i foliepaket och lägga på elden. Några flaskor läggs att kylas i vattnet. Jag blir plötsligt lättad, tänker att de verkar lite mer ”normalt” livsbejakande i och med burgarna och ölflaskorna på kylning. Det börjar skymma, instagramfiltret byts ut till en kallare variant, elden tar fart och några vänner som också ska vara med på strandmyset dyker upp. Ett trevligt häng med mat, helt enkelt. Maten ser god ut. Allt ser härligt ut. Det visar sig att de där ölen i själva verket var kombucha-te, och det är det bästa Elenore vet att dricka. Jag känner mig dum (och ohälsosam och lite smutsig) för att jag trodde att det var öl. Naturligtvis var det inte öl. De är ju inga grisar.

Okej. Som ni märker avskydde jag det här programmet. Jag vred mig som en mask när jag tittade på det. Hela upplägget är som en parodi på sig självt, och kunde inte ha gjorts mer parodiskt ens av en grupp satirskådisar. Jag undrar om någon av de inblandade i produktionen hatar veganer, och har gjort allt i sin makt för att göra Vegorätt så chiafrö-sitta på höbalar-slokhatt-fjäder i håret-rädd för onyttigheter-klyschigt det bara går, för att försäkra sig om att inte antalet veganer i världen ökar. Det är olyckligt av en mängd skäl. Recepten är bra (förutom den där ”skålen” då kanske), programledarna kan uppenbarligen sin sak och det verkar ha lagts ner en hel del krut på produktionen. Allt detta hamnar i skymundan, för som tittare distraheras jag hela tiden av ovanstående faktorer. Sveriges första helt vegetariska, och i princip veganska, matlagningsprogram kommer inte att frälsa någon mer än de redan frälsta. Och det är fruktansvärt synd. Lifestyle vs life, 1-0.

/Slaktarn, som ofrivilligt just slaktade ett efterlängtat matprogram, och nu dessutom känner sig som ett as