Jag och Ryan, min kille har försökt göra musik ihop i ca ett år. Det har varit kul och svårt. Kul för att han är så duktig och jag får chansen att göra helt annan musik än vad jag brukar. Svårt för att det är känsligt att skapa saker ihop med andra. Vi känner varandra på massor av andra plan men har behövt lång tid för att lära känna hur den andra skapar musik. Nu har vi fattat att vi inte är dom där som har tända ljus, dricker vin och får magi att hända. Vi… Mest jag… behöver mitt eget utrymme och lugn för att i timmar stirra på min dator, spela in, radera, spela in igen.

Med den osexiga men realistiska presentationen får ni ”Leave me” den första låten av Orphan King som jag har äran att gästa.

Gillar du vad du hör? kolla in hans sound cloud, där finns fler låtar.

I Holland får Studenter bo gratis på äldreboende om dom hjälper till 30 timmar i veckan. Genialiskt! Hyrorna går upp (om det ens finns nått att hyra) och gamla glöms bort av sönderstressad personal. Win-win!

Det är det rent praktiska. Men jag tänker att det finns massor att få ut ur en sån här idé. Om jag tar mig själv som exempel. Hur många kompisar har jag som är mer än 50 år äldre än jag själv? Jag har knappt några kompisar som är 5 år äldre än jag! Räknar man mina Facebook kompisar finns kanske en och annan 60-åring, but thats stretching it…

Om jag skulle vilja hänga med nån över 70 skulle jag behöva göra det Kan du vissla Johanna-style.

Som människor delar vi upp oss på massor av konstiga sätt; hudfärg, kön, intressen, ekonomi. Och ålder är definitivt en av dom. Det är som att man är lite konstig om man hänger med en äldre person som man inte är släkt med. Bianca sa en gång att hon behövde en tant i sitt liv och Jag tror att fler av oss behöver det.

Tänk bara på när England röstade igenom BREXIT. Alla gamla röstade för att lämna, alla unga sket i att rösta överhuvudtaget och blev jätte arga på dom gamla efteråt. Dom flesta av oss behöver träffa folk med helt andra livserfarenheter som kan ruska lite vett i oss. Vår förmåga att glömma historien och inte se att den upprepar sig i om och om igen är är ett faktum och den är inte bra för någon.

Hipstern och PK-tjejen i mig är för detta till den grad att jag typ kommer i brallan. Men samtidigt kan inte hjälpa att tänka; Varför är det coolare att bo med nån annans mormor än inte sin egen? Håller cirkeln på att slutas? Kommer det nya svarta vara att bo med sina morföräldrar? 2017 får avgöra.

Vill du kolla på nått cheesy som får dig att fälla en liten tår över hur ren och kärleksfull mänskligheten kan vara? Så klart du vill. Den här videon fick mig också att tänka på att jag måste ta tillfället i akt att leva, YOLO:a, Carpe the Diem osv extra plus, lite mer än jag gör.

Ja, fett lökig grej att säga, passa på att leva medan du är ung, men det är ju sant och det är här nyårslöften kommer in. För att när jag var liten var det som att varje termin var en nystart, ett tillfälle att komma igen med ny kraft och mod att bli den man drömmer om. Att bli lite modigare, peka finger lite oftare till dom som förtjänar det och att vara lite snällare mot dom som förtjänar det. Men nu när jag är vuxen (på papper i allafall) är det mer som Janis Joplin säger, tomorrow never happens man, it’s all the same fucking day, man. Så då få man hitta på en egen cykel.

Janis Joplin kan va den skönaste personen i modern historia. Skulle vilja läsa hennes självhjälpsbok.

Därför älskar jag nyårslöften. Det är som att då tar jag tillfället i akt att se the (wo)man in the mirror och ba; Ok, din jävla tönt, gör det bara! Och så skriver jag upp mina nyårslöften nånstans där jag vet att jag kommer kolla ofta typ min kalender eller första sidan i min dagbok. Sen tänker jag på min inre Paulo Roberto som konfronterar mig brutalt och skriker i mitt ansikte ”Det ända som är lätt här i livet är att äta semlor!” och tänker nu jävlar kör vi! ….men sen tar det typ 3 sekunder innan jag inser att han kanske inte är rätt förebild för mig och så nöjer jag mig med att göra så gott jag kan.

Men att göra så gott man kan är lättare sagt än gjort. En kompis till mig berättade att han hört någon tipsa om hur du kan hålla ditt löfte. Tydligen är det bra med belöningar. Tillexempel om du bestämmer dig för att börja träna kan kan du lägga undan 20kr varje gång du går till gymmet och håller du ditt löfte får du tillbaka alla pengar. Men bryter du ditt löfte måste du ge alla pengar till något ändamål som du absolut inte vill ska få dom. Tillexempel investera i vapen industrin eller kanske ge dom till Donald trump. Min kompis har bestämt att han måste köpa cigg till sin tjej för alla pengar om han misslyckas och då kanske vara direkt ansvarig för hennes död. Det här känns lite väl maxat för min smak. Men om det hjälper dig så varsågod i guess.

Mina nyårslöften i år är

1. Sluta vara en tidsoptimis. Jag bor i ett land där vi respekterar tid mer än vi respekterar FN:s barnkonvention. Det funkar inte att jag går på Tiffany-tid och resten av Sverige inte gör det. Plus att det känns mer rimligt att jag anpassar mig till er än att alla ni anpassar er efter mig.
2. Äta mer vegansk mat. Det är det lättaste sättet att sluta vara ett rövhål mot alla andra som bor på den här planeten. Djur och människor.

Vi får se hur det går. Jag kanske också måste lägga undan en slant varje månad som jag måste köpa cigg till min polares tjej för för att klara det. Men jag ska göra mitt bästa.

Vad har ni för nyårslöften? Tror ni ens på nyårslöften eller är ni såna där disciplinerade jävlar som ba: man kan börja med en ny vana närsomhelst! Let me know!

Jag har ett mission i livet just nu och det är att sluta vara rädd för teknik. När jag gick i gymnasiet fick jag panik av våra ensemblelektioner. Det var för mycket snubbar och teknik på en och samma gång för att mitt psyke skulle palla. Det var bara prestationsångest och ”Men åååååh, fattar du inte eller?”-feeling på alltihop. Det var En av alla stunder jag önskade att jag bara kunde sjunka genom golvet och försvinna.

Jag känner fortfarande så till viss del. Fast nu fattar jag att jag kan svara ”Nej, jag fattar inte, för att jag har aldrig haft någon som förklarat för mig utan att dumförklara mig först”. Det är det värsta jag vet! När någon ska berätta hur viktigt det är att man vet något, men först ska se till att man känner sig helt värdelös innan den kommer till poängen. Hur sannolikt är det att man själv får en passion för ämnet då? Och hur ska du lära dig något om du inte kan vara öppen med din okunskap?

Det finns två problem i situationen. Den ena är matchkulturen som verkar funka så att man ska triggas av att känna sig dålig och då läsa på för att bli bättre än den som va dryg mot en från första början.

Den andra är jag låter min rädsla stoppa mig från att närma mig någonting jag tycker är kul att hålla på med istället för att skapa ett eget sammanhang som jag känner mig trygg att lära mig i och sedan, när jag har kommit en bit på vägen, kan jag kasta mig ut bland och ta den platsen jag vill ha.

Så jag har suttit hemma hela veckan och kollat på youtube tutorials av nördiga Australiensare som visar hur syntar och hur Ableton (ett musik program) fungerar. Det har varit jätte kul och super frustrerande för att jag inser hur mycket det är att lära sig. Men jag har inte behövt bevisa något för någon, jag har kunnat spola tillbaka en video 17 gånger om det behövts och jag har lärt mig massor. Och igår kom eldprovet! Jag kastade jag mig ut i verkligheten! Närmare bestämt ett Ableton Jam på en bar, alla tog med sin dator, kopplade ihop dom och  så jamade man tillsammans.

Jag den enda tjejen. Det var bara kukar och teknik så långt ögat kunde se. Fuck!

Men jag hade en pakt med mig själv, min kille var med och vi hade pratat innan så han pushade mig och sen kom Mel, en tjejkompis till mig dit efter ett tag. Och när jammet väl började var det så himla kul! Alla sög (inklusive jag), det var inte alls läskigt, alla var snälla och hjälpsamma, det va så skönt! Dom ville bara ha kul, det var ingen som va dryg och eftersom jag kände att jag hade rätt att vara där kunde jag kräva min plats på ett annat sätt.

Så om det är något du vill göra men inte riktigt vågar, samla lite mod och kunskap, ta med dig någon som förstår dig och backar dig om det blir jobbigt och bara kör! Du kommer växa och du kommer ha kul.

Mel och Ryan jamin’ away!

Mel använde Ableton för första gången och va jätte duktigt! Modigt och fett att hon bara körde.

Har ni några strategier hur ni överkommer era rädslor får att nå era mål? Jag vill jätte gärna höra dom!

Hipp-hej!

Vi ska göra en till turné med Riksteatern våren 2018. I människoår är det om jätte länge. I teaterår är det typ imorgon. Så vi är i full gång med att samla inspiration och läsa på om allt som gör en förbannad och allt som ger en hopp om att denna bajsmacka vi kallar vårt samhälle ska kunna bli till något vackert en dag.

Våran regissör, Astrid Menasanch Tobieson, gav oss i läxa att se dokumentärserien Human. Alltså, jag vet inte vart jag ska börja?! Det var det sorgligaste, vackraste och vidrigaste jag sett. Det är en så fruktansvärt välgjord dokumentär. Jag vet att den fanns på SVT för längesedan, men jag missade den helt då, så jag rekommenderar alla att se den om ni inte redan gjort det. Det är 3 delar, jag har bara sett första och andra, men det övergripande temat är frågan ”Vad gör en människa?” Är det empati? Är det att vi aldrig ger upp? Är det viljan att vara bättre än någon annan? Är det kärlek?

Jag satt ensam och skrattade och grät  om vart annat i två timmar.

Det är enkelt filmat, bara en person som berättar om sin starkaste upplevelse. Men när man ser att vi alla upplever samma saker oavsett vart du kommer ifrån blir man så ledsen och frigjord samtidigt. Det är så uppenbart men också så bortglömt och jag mådde bra av att få se det, även om det var jobbigt. Jag tror att många i Sverige behöver påminnas om sådant här i dessa tider.