Den här lyriken kommer från Airbnb-annonsen ”2 colourfull, seperate rooms in cosey area Pijp!” och jag dör för den. I mörka stunder har den varit det enda som har någon chans att bringa mig glädje i livet. Och gång på gång har den lyckats.

Det är sent 2018 eller tidigt 2019, och jag och mina vänner Astrid och Astrid planerar en resa till Amsterdam, inte för att ungdoma oss utanför att jag vill dra med dem när jag ska kolla på ett universitet jag vill plugga på. Det slutade med att jag åkte själv, men det är oväsentligt. Innan vi kommer fram till det hittar vi ett fynd, eller ja, två. Det ena är Olaf, det andra är hans lägenhet.

Om 55 bilder är nödvändigt för att visa 2 rum och kanske lite lägenhet är högst subjektivt. För Olaf är det nödvändigt. Det börjar, trots Disney-andet, som en vanlig annons.

Något som hjälpt mig i att ta till mig den här annonsen är att läsa med någon dialekt med spår av nederländska, och att tänka att kommande text i CAPS LOCK bör läsas som CAPS LOCK.

Efter 10 bilder på sov- och badrum visas resten av lägenheten. Här märker jag genast några skillnader från när jag senast unnade mig nöjet att gå igenom denna sida. Jag tror att det här var bilden som först fick mig att lyfta ett ögonbryn (något jag inte riktigt kan. Jag måste sätta fingret under och trycka upp ögonbrynet, lite som man oproffsigt sätter in en snus, men oftast med mindre saliv).

Det här tror jag är ett nytt tillägg. Vinkeln är annorlunda, men den känns ändå familjär. Det känns som att komma hem.

Den här copyn brukar hjälpa mig att komma in i hans sinne och röst:

För nu kommer höjdpunkten. Förr i tiden stod det ”my father painted this table” både i början och i slutet på bildtexten, som en vacker inramning, en nytänkande anafor. Ethos. Logos. Pathos.

My father painted this table. :’)

Det finns kanske ingen mening som betytt så mycket för mig. ”My father painted this table.” Fniss. My FATHER painted this table.

Här är han. Mannen som har en lägenhet på 4 (fyra) våningar i centrala Amsterdam, och har valt att sätta sin prägel på den med 6204 tecknade serier och figurer. Fan vad han förtjänar det. Tänk om livet var så enkelt. Tänk om man kunde glädjas och njuta som Olaf kan. Vem fan kan som han? Vem fan kan fota som han kan? ”Ugh, his mind!” som kidzen säger.Inte nog med att han är en värd som underhåller, inte nog med att han är en verifierad Superhost™ (tror inte det är trademarkat), han är också en folkbildare. Om man känner till konceptet edutainment kan jag säga såhär; han förkroppsligar det.

Man kan inte annat än älska en bild med två Olaf. Jo, man kan annat, man kan bli ledsen när man inser att det inte är verklighet, och att det bara finns en. Men sen får man upp hoppet när man märker att han inte bara photoshoppat sitt eget ansikte över någon annans, utan i sann konstnärlig anda vidare satt sin prägel genom att lägga till en blomkrans. 

Håll i hatten nu, för här kommer något ingen hade väntat sig! He loves Tintin! Det enda i världen som är mindre skräll än din toppartist från Spotify Wrapped det här decenniet.

Vi börjar närma oss slutet. Det är makabert, men annonsen kommer förhoppningsvis alltid finnas kvar. Om inte på Airbnb, i våra minnen och hjärtan. Den där konstnärliga ådran som jag nämnde förut blir alltmer självklar; inte nog med att hans far målat ett bord, hans bror är såklart också konstnär, precis som Olaf är det på sitt sätt.

Art from my brother. Kanske den enda meningen som kan konkurrera med att vara lika rolig som ”my father painted this table”. Eller kanske ”boots until knees”, som jag såg en gång i en facebookannons för knähöga stövlar. Mm…boots until knees. Förlåt, Olaf. När jag läste baksidan på Olof Lagercrantz ”Att läsa Proust” (som för övrigt är en jävla dagbok och borde heta ”Jag har läst Proust”) så kände jag igen mig. Jag parafraserar;

Jag har under flera år läst Olafs annons ”2 coloufull, seperate rooms in cosey area Pijp” och nästan ingenting annat. Ja g har stirrat ned i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Annonsen har blivit mig ett hem och skänkt mig trygghet.

ur Olof Lagercrantz’ förord

My father painted this table.

Har alla det? Alltså en sån grej som avgör att nu e vi vänner. Typ att gå på toa tillsammans eller dela mat eller få veta om några barndomstrauman. Har alla det?

Jag har åtminstone det. När någon kommer mig nära nog kommer det oftast upp, på något konstigt sätt, att min pappa har….ja, han h—….han har ett acapellaband. De heter “Tjoflöjters”.

De firar 40 år i år, och de har präglat hela min uppväxt. Mitt tidigaste minne över huvud taget (ett vagt sådant) är från Kosters Trädgårdar. Året är 2005 och jag går på toaletten. Jag hör Tjoflöjtersgigget utanför och hur de börjar låten med textraden “Var tog den söta lilla flickan vägen? Var tog den söta lilla flickan vägen? Ingen som vet? Ingen som vet?”. Det här var nog mitt första Tjoflöjtersrelaterade ångestpåslag. De har varit många sedan dess. Den söta lilla flickan, hon är JAG. Det här var hennes queue och hon, hon var på toan. Sedan dess har jag sett till att alltid vara på plats och i tid. Haha, nä.

Jag minns trettioårsjubileet 2009. Alla Tjoblöjers (medlemmarna i Tjoflöjters barn, såklart.) fick tröjor med texten “TJONIGHT”. I tio år har jag burit den med stolthet, och vuxit in i den i takt med att jag vuxit ifrån skammen av att ha en pappa som är med i ett acapellaband. Jag hade på den offentligt för första gången på ett decennium i lördags. Då var det slut på minnet av en förgången tid; jag kunde äntligen skapa ett nytt, gott Tjoflöjtminne.

Tjoflöjters. Mannen som står för halva mitt genanlag är längst till vänster.

Det kan inte vara ett sammanträffande att det här händer samma vecka som alla får koll på begreppet “ok boomer” innebär – Tjonight 2019 är “ok boomer” komprimerat. Det “minglas” innan showen som onekligen väntas 2010-talets höjdpunkt, och en annan Tjoblöjer nämner lite i förbifarten att han inte kan tänka sig i de bredaste ramarna av hans fantasi ett evenemang där man skulle kunna tänka att här behövs Tjoflöjters.

Den här tanken är inte en som slagit Tjoflöjters själva; de har uppträtt på flera 40- och 50-årsfester, företagsevent, vad det nu är, och nästan samtliga Tjoblöjers studentmottagningar. Det hände mig senast; de kom som de gjort så många gånger förut, för undantagets skull med instrument, och brast ut i studentsången. Pappa höll trumpeten, Perlan hade med marschtrumman, och jag minns inte om Svanis hade dragspelet eller inte men det ska inte uteslutas. Det var ju kanske inte ett sammanhang där Tjoflöjters behövdes, men när de ändå var där allihopa, liksom.

Nu när vi pratar om saker som kanske inte behövdes ska jag säga att när minglet är slut spelas en kort dokumentär om Tjoflöjters historia. Den instrumentala bakgrundsmusiken är det Tjoflöjtersliknande brittiska bandet Coldplays låt “Viva la vida”. Jag tänker på att jag läste något om att Coldplay skulle sluta turnera för klimatets skull. Jag tänker på om det inte vore nåt för Tjoflöjters, men jag kommer på att de gör nog för klimatet redan; fan vad de kan återvinna. De har använt alla samma låtar i 40 år nu! De har reduced, reused, recyclat sedan innan det ens var en grej.

De har upcyclat lite också; när jag var 10 minns jag att jag för första gången insåg att “Uti hatt och rock” egentligen är “All you need is love”, och “Var är Sixtens Ford?” egentligen är “When I’m Sixty Four”. Utöver the Beatles märks det även av influenser (stölder*) av Povel Ramel, Evert Taube, och ytterligare svenska idoler som förmodligen hade metooats om de levde 2017.

Vi Tjoblöjers kan alla dessa låtar utantill. Vi är trots allt 50% tjoflöjtare, rent genetiskt. De andra 50% är de som hållt oss rimliga. I Daily Mail, en tidning jag inte läser, beskriver de ofta “the Wags”, dvs the Wives And Girlfriends till kända fotbollsspelare. I lördags kväll var min mamma en wag igen. Hon och några till är Tjoflöjterswags. Det är fint hur de stöttar varandra så villkorslöst.

Några av barnen hade nog, någon gång, sagt upp tjoblöjersskapet om det gick, även om jag alltid sansat mig efteråt. Kosters Trädgårdar 2005 var en sådan stund för mig, inser jag i efterhand. När Perlan gör en jumpscare på mig under “Små grodorna”, på Tjonight 2019, är en sådan stund. Jag finner tröst i uttrycket “ok boomer”. Sedan tänker jag på Perlan och undrar om det var bra för honom att köra små grodorna. Det var kanske inte bra för mig. Jag fällde en tår eller två. Men det var skönt att få ut det.

Innan man ens kan ana det är det slut. De sjunger deras sista tjoflöjt och går av scenen, efter en liten “blomgate”, där vi barn (Jag säger barn. Jag är 18 och näst yngst. Snittåldern ligger någonstans runt 24.) skulle dela ut blommor till dessa legendarer till män. Men jag gjorde fel. Mamma fick hjälpa till. Som hon gjort så många gånger förr. Tjoflöjters, de brydde sig inte. De ville bara att alla skulle må bra. Och förutom blommorna och små grodorna så mådde jag bra. Jag fick tillbaka delar av min barndom, både bra och dåliga. En madeleinekaka i a capella.

Det var nog det om Tjoflöjters. Nu vet du det. Så nu vet du allt om mig. Välkommen till min blogg.