Hat är ett starkt ord, brukar folk tycka om att påpeka. Säger man att man hatar något dröjer det inte länge innan det hoppar upp någon nasal krulltott ur buskarna för att undervisa en om ordets kraft. Och busktönten har ju visserligen rätt, det är ett starkt ord, men när vill den egentligen att man ska använda det då? Måste det sparas tills den dagen man ska lämna ett omdöme om sin familjs mördare, för annars kan det bli urvattnat?
Samma spörsmål studsar lekfullt runt i mitt huvud när jag hör orden ond och god. Man får i tidig ålder lära sig att ingen är enbart ond eller god, att det är betydligt mer komplicerat än så. Att världen inte är så binär. Men här vill jag nog bestämt hävda motsatsen.

Ett exempel är en kille jag gick högstadiet med, låt oss kalla honom Cedrik, som var känd i stan för att tillhöra traktens rikaste familj. Visserligen den rikaste familjen i en småstad i norra Svealand, så även om det på den tiden var ofattbart att de hade en egen golfbil och att Cedrik hade tre datorer så är det ju inte direkt privat pedofilö-rik vi snackar om (även om jag är övertygad om att det är det första familjen skulle köpa om de hade haft råd).
Jag och Cedrik mönstrade samtidigt, och vid dagens slut satt vi två och ett gäng av hans kompisar i samma fikarum och hängde när Cedrik började prata om sin pappas senaste affärsuppgörelse. Jag som bara kände dem ytligt satt lite på sidan av och missade därför början, men jag hajade till när jag fick höra slutklämmen där Cedrik, utan att röra en min, berättade att hans pappa väl sket fullständigt i om några ”Biafrabarn” dog om det innebar att han ”tjänade någon extra mille”.
Runt bordet började hans ryggradslösa kompisar – som väl främst var kompis med honom för statusen och möjligheten att en dag kanske få ärva någon av hans datorer – att fnissa nervöst. Jag märkte att de blev osäkra – var det ett grovt skämt eller menade han allvar? Satirens uppgift är ju att stega hela vägen fram till den yttersta gränsen och blicka ner i avgrunden, såg jag att de tänkte, men var det verkligen det som pågick här? Svaret är nej.
Glimten i ögat var så obefintlig att Cedriks hornhinnor hade börjat kröka ljuset runt dem och skapa en centimetertjock händelsehorisont där tiden verkade satt ur spel; om en bananfluga hade flugit för nära hade den sugits rakt in i pupillen och upphört att existera. Så lite skämtade han. Men det var samtidigt så parodiskt överdrivet och osubtilt, något man kanske hade kunnat förvänta sig av Krösus Sork eller Skeletor – inte av en person som lever i verkligheten.
Men det gjorde Cedrik, och nu satt han bara där och stötte med läpparna på det där fuktiga sättet som bara välbärgade män kan göra, lika obekymrad som om han just gett sin hot take på saft. Jag tror att kompisarna runt bordet såg samma sak som jag, men de var för rädda för att säga något. (Så klart hade ju jag också kunnat säga något, men jag skyller på att jag blev för ställd. Dessutom är det inte jag som är on trial här.)

Hursomhelst. Det var som att Cedrik tagit en sida ur Putins dagbok och läst högt mellan raderna, som att han var en guldmålad Kalashnikov ifrån att bli en av Saddams söner, och så vitt jag vet får han fortfarande vandra fritt på våra gator.
Jag har ingen aning om vad han gör idag, men jag är rätt övertygad om att det går bra för honom. Det gör det alltid för såna silverskedfödda fullblodspsykopater. Och det hade varit lite lättare att svälja om det i alla fall varit på bekostnad av ett rikt socialt liv; om det alltid slutade som i Citizen Kane eller för Howard Hughes, med knösen ensam och övergiven i sin herrgård med ett uppstoppat tigerhuvud som enda sexpartner, men inte ens det kan man ju trösta sig med. För de nervöst fnittrande kompisarna som satt runt bordet på mönstringen försvinner aldrig. De kanske byts ut längs vägen mot nya desperata iglar som hoppas på att få ärva en dator, men det blir aldrig tomt runt det långa bordet framför den stora eldstaden, under släktvapnet vars ornament viskar om evig lojalitet till Ku Klux Klan och diverse uråldriga pedofilnätverk.

Hursomhelst, är Cedric ond? Jag skulle bestämt hävda det. Huruvida han är en produkt av sin uppväxtmiljö och blabla *annan valfri nyansering* tycker jag inte spelar så stor roll i praktiken. Om han hade fått regera fritt över Sverige så hade landet förvandlats till Mordor inom loppet av en mandatperiod, och om vi inte får kalla Sauron ond, ja då finns väl ingen vits att bevara ordet över huvudtaget? Ut med det ur SAOL i så fall, om det nu är så viktigt att påpeka att Voldemort även hade bra sidor.

Nej, onda människor finns visst, och det är vår skyldighet att kalla dem för vad de är. Och det är alltså därför vi måste sluta blunda för Ebba Busch. Vi kan inte längre bara sitta stilla runt hennes bord och fnissa nervöst åt hennes galenskap, medan hon smider sina kolsvarta planer oemotsagd. Det finns många politiker jag hatar, men endast en som är ond. Och det är hon.

En gång för ett par år sedan fattade jag ingenting.
Min bild av Åsa ”Kristi brud” Waldau hade alltid varit att hon var dårpippin i täten av en sekt i Knutby, och att hon på ett eller annat sätt varit delaktig i flertalet mord. Hon fälldes aldrig, men så vitt jag förstod var alla ändå helt överens om att hon var skyldig på något sätt, precis som alla är överens om att Sorans borsta-säd-ur-håret-historier kanske inte är riktigt så romantiska som han vill få dem att verka.
Men för ett par år sedan hände något, och det var detta något jag inte förstod. Åsa hade, tillsynes från ingenstans, plötsligt blivit folkkär. Nu är det här en blogg och inte din främsta källa till nyheter så förlåt om jag inte researchat fram exempel, men en sak jag minns är att hon dök upp i ett avsnitt av På spåret, som om det vore världens mest naturliga mysgrej, och tro mig när jag säger att det bara är ett exempel av många.
Den allmänna inställningen till henne verkade ha tvärvänt, helt utan förklaring. På något sätt hade hon lyckats göra den mest framgångsrika rebrandingkampanjen sedan Bert Karlsson, och faktiskt än mer framgångsrikt. Bert var en rasistisk gargoyle till människa som via sin politik indirekt måste hållas ansvarig för att jag en gång nästan blev nedklubbad med fjäderbatong av en nynazistisk viking från Ludvika – men han hade ju faktiskt aldrig fysiskt skadat någon personligen. Ingen visste vad Åsa hade gjort, men någon skit visste vi ju alla att det handlade om, och ändå, drygt tio år senare, stod hon där och lyste med kristet lugn på TV.

Så det var med förhoppning om att en gång för alla få svar på den här gåtan som jag slog igång första avsnittet av HBOs dokumentärserie om Knutby-dramat. Äntligen kanske hennes rätta ansikte skulle avslöjas en gång för alla, igen. Men efter bara några minuter in i detta första avsnitt hände något som fick mig att totalt glömma allt jag trott mig vilja veta om Åsa Waldau. För hur skulle jag överhuvud taget kunna koncentrera mig på henne, när ett nytt, så mycket större mysterium tornade upp sig på TV:n?

Jag har väl lyssnat på första säsongen av Spår precis som alla andra, och jag har väl hört ett och annat P3 dokumentär genom åren, men när de två journalisterna bakom dessa program nu äntrade scenen i egen hög person var det första gången jag sett dem i bild. I smakfullt dramatiserade scener, där vi får följa deras journalistiska arbete och se dem leka med modellbyggen på sitt kontor, fick jag slutligen ett ansikte på de två personerna som dansat i mina hörselgångar så många gånger.
Att han som har en dialekt och röst som är omöjlig att föreställa sig i något annat professionellt sammanhang än radio skulle ha ett helt neutralt utseende är väl inte så mycket att orda om. Det var väntat. Om en så stor del av ens gener går åt till att forma en röst så finns det ju inte så många kvar till att spetsa utseendet, givetvis. Nej, det som verkligen fick mig att ramla av stolen var den andra killen.
För där satt han, en low energi guy med fullständigt nedtonad uppsyn, och såg på pricken ut som Andrev Walden. Jag fick bokstavligen nypa mig i armen och slänga ett glas kolsyrat vatten i ansiktet, för återigen förstod jag ingenting. Hur kunde den här personen, som dokumentären påstod inte var Andrev Walden, inte vara Andrev Walden? Alla tecknen fanns ju där; han såg ut precis som Andrev Walden, lät precis som Andrev Walden och hade precis samma blick som Andrev Walden hade haft om han försökt låtsas att han var någon annan än Andrev Walden. Och att sitta så där stilla, med blicken så där spänd i sin datorskärm, gör man bara om man desperat vill smälta in i inredningen och försvinna ur folks medvetanden. Spårmannen i dokumentären gör allt han kan (det vill säga så mycket ingenting som möjligt) för att kamerorna inte ska registrera hans existens, trots att de är riktade rakt mot hans ansikte. Han sitter mitt i bild, i fokus, och försöker utstråla samma energi som ryggstödet på sin stol. Och vem kan vara mer angelägen om att inte synas, än någon som inte vill få sin identitet röjd? Tänk på det – en man som lever för att avslöja sanningen om andra samtidigt som han själv lever ett dubbelliv. Man behöver inte vara Freud för att se någon slags symmetri där.
Jag var i princip helt övertygad om min egen upptäckt i samma sekund som jag först såg honom stryka längs väggarna och in i bild. Men sedan, någonstans halvvägs in i programmet, gick något upp för mig som skulle avgöra allt, en detalj som legat rätt framför näsan på mig hela tiden:
Waldau – Walden.
Det kunde inte vara en slump. Gåshuden kom som ett brev på posten.

Så har Andrev Walden alltså lyckats lura en hel nation att han är två olika personer? Om de häpnadsväckande uppgifter jag kommer med här faktiskt stämmer, så är vi onekligen något väldigt spännande på spåret. Jag har redan glömt allt om Kristi brud och hennes oförklarliga renässans – det är det här jag vill se en True crime-serie i sex delar om.
Så fort jag skrivit klart det här ska jag påbörja mitt eget researcharbete. Jag kommer börja med att googla fram hans namn, det blir steg ett, och vem vet vart det kommer leda mig vidare. Jag vågar knappt tänka på det.

The hunter has become the hunted.

När man bloggar på Nöjesguiden är det lätt att inbilla sig att man är kung över världen. Att man tillhör gräddan. Och vem kan klandra en! Men förr eller senare dyker alltid något som Clubhouse upp från ingenstans för att påminna en om den vidriga lilla lort man egentligen är.
En efter en ser jag människorna i mina flöden försvinna in i en exklusiv gemenskap där jag tydligen inte har något att göra. Ett hemligt sällskap med coolhetsgaranti, bakom vars lyckta dörrar det pågår sådant som inte är lämpat för allmänheten. Som en digital version av en sån där pederast-ö som amerikanska kändisar alltid hamnar på. Alternativt en digital version av ett klubbhus.
Samtidigt är det inte omöjligt att komma in – det är förmodligen bara ett par frågor bort. Men det går också emot hela poängen. Coolhet avgörs av hur många ställen man blir inbjuden till, inte hur många ställen man lyckas tjata sig in på.

Det hela påminner om en gång när jag var i Gubbrummet på Spy Bar. Jag hade kunnat säga att jag stod på listan eftersom jag kände DJ:en, och det hade varit sant, men det är ju också så att det var enda anledningen att jag fick komma in över huvud taget, vilket inte låter lika bra men är precis lika sant.
Jag var relativt ny i stan, runt 25 år och i mitt absoluta zenit rent fysiskt, och i just den stunden kändes det som att jag hade landat mitt i smöret. Jag satt en stund i en soffa bredvid Maria Andersson från Sahara Hotnights, jag blev raggad på av en indietjej känd från Big Brother och jag fick en annan tjej stulen från mig av Moneybrother. Honom hade jag för övrigt dansat med tidigare under kvällen. Det här var innan anklagelserna mot honom och han var fortfarande på toppen av Kebnekaise, så det var ändå friskt vågat av mig när jag dansade fram till honom och skrek i hans öra att vi gillade samma band.
Det var helt sant – han hade gjort en cover på en av deras låtar och även spelat i bandet Monster som var uppenbart inspirerade av dem – men det är nog också sant att det var häftigare för mig att ha samma favoritband som Moneybrother, än vad det var för Moneybrother att ha samma favoritband som en total nolla från Bumfuck Nebraska. Men det tänkte jag inte på just då.
Efter dansen bjöd han mig på en öl – en öl som jag nu, efter uppgifterna om hans tveksamma moral, misstänker att han kan ha snott. Men kanske är jag bara paranoid eftersom han senare stal mitt ragg.
Det var en norsk tjej som jag tyvärr inte förstod ett ord av vad hon sa. Jag brukar inte ha problem med norska, särskilt inte när jag druckit, men förmodligen pratade hon någon konstig fjorddialekt som uppfanns 2010 i någon form av luddig patriotism, för det var som att hon pratade danska. Och det var mitt under vår trevande konversation, någonstans mellan alla mina ”va?!”, som Moneybrother dök upp. Lös i lemmarna och med en berusad kändis självsäkra fylleflin gled han in mellan oss, som en mjuk kudde mellan två magneter med samma pol, och satte punkt. Jag – en ordets man – försökte kommunicera med tal, medan han – kändis och sex på en pinne – talade kroppens språk. Jag hade så klart ingen chans.

Och någonstans där blev det tydligt. Jag, Sahara Hotnights och Moneybrother befann oss kanske på samma geografiska plats, men i helt olika dimensioner. Och för att det inte skulle råda några som helst tveksamheter kring den saken blev jag sedan utkastad. En vakt hade fått syn på mig med ett glas vatten i handen och sett sin chans. Förmodligen hade han haft mig under uppsikt i flera timmar och bara väntat på en anledning.
Och kanske drabbades alla med min status av samma öde, tills Gubbrummet till slut enbart befolkades av den svenska rockeliten och realitykändisar. Samt DJ:en som jag kände. Och då kunde festen börja på riktigt.

Hur som helst. Precis som Gubbrummet var för mig när jag var nyinflyttad, är exklusiviteten på Clubhouse nog bara en chimär. Att ta sig in är inte det svåra – förr eller senare kommer både du, jag och Stefan och Krister att hitta dit – utan det svåra är att faktiskt höra hemma där, och inte bara vara någon som klickar sig hela vägen fram till Krunegård bara för att berätta att man också gillar vampyrer. Och den tillhörigheten når man inte hur som helst. Statisterna är inte Lena Olin bara för att de är med i samma film som henne.

Att tillhöra det här övre skiktet kan verka lockande, men frågan är om det är något man verkligen vill. Det kan verka glamoröst där inne i värmen, men man ska också ha väldigt klart för sig att det med största sannolikhet är pederaster vi pratar om. Samvetslösa fullblodspedofiler och folk som tänder på samvetslösa fullblodspedofiler. Det är minst sagt rejält sjuka människor, förmodligen. Riktiga monster som eventuellt använder sin ställning för att komma undan med rejäla brott mot både mänskligheten och den goda smaken.
Man kan så klart bara spekulera, men jag tror inte någon tvivlar på att dessa invigda har kopplingar till Skuggfolket, den elit som styr världen från bakom kulisserna. Och om det stämmer så kan vi inte utesluta det värsta – att det även rör sig om blodsoffringar. Dvs djävulsdyrkare som dricker blodet från spädbarn för att förhindra sin läderaktiga hud från att bli ännu mer läderaktig. Sjuka, sjuka saker, med andra ord. Och där säger i alla fall jag nej tack.
Sån är jag.

Förut använde jag ett hårvax som mot min vilja hette The Dude. Det fungerade bra direkt efter hårtvätt men sådär i övrigt. Särskilt illa var det dagen efter; istället för ett snyggt rufs som man med ett skratt fick övertyga folk om att man vaknat med, fick jag gå runt och övertyga folk om att jag inte skulle skjuta ihjäl dem i en biograf. Jag tvingades därför schamponera håret dagligen, som någon form av romersk senator, vilket så klart inte var ett hållbart sätt att leva sitt liv. Det var en ond spiral som jag behövde fly, och det var just därför jag tog det drastiska beslutet att sluta med schampoo.
Men med schampoo ur bilden behövde jag också hitta ett nytt sätt att stajla håret, utan att riskera att rubba det känsliga ekosystem som bildats. Alla vet att man inte kan slänga ut en massa kaniner i Australien hur som helst, så jag behövde hitta den skonsammaste hårprodukten naturen hade att erbjuda. Så det var med den inställningen jag gick till Headspot på Drottninggatan, med studs i stegen och spänd förväntan, och råkade rubba verkligheten för en idiot.

Jag hade aldrig provat saltvattenspray innan, men kommit fram till att det borde vara det mest naturliga som finns. De doppar väl bara en flaska i Östersjön och sätter på en etikett, tänkte jag. Men när jag läste på flaskorna i den hårt upplysta hårproduktsbutiken insåg jag snabbt att det inte riktigt var så det gick till. För istället för de 150ml Atlanten jag hade förväntat mig, verkade det snarare handla om att dränka en panda i havet, lösa upp den i olika syror och E-ämnen och sedan buteljera det som blev kvar, och det var varken vad mitt känsliga ekosystem eller pandabeståndet behövde.
Nedslagen vände jag mig ut i butiken för att hitta hjälp och blev direkt överraskad av den korte mannen som uppenbarat sig vid min sida. Helt klädd i vitt och biffig på det där framåtlutande sättet som bara korta killar kan vara, med ansat pipskägg och en frisyr som såg ut att vara gjord av hårdplast, stirrade han upp på mig med nacken i en onaturlig vinkel. Att han var kort var inte så märkvärdigt eftersom alla hårintresserade killar är korta, helt enligt profetian, men något hos honom skapade obehag. Kanske var det att han aldrig blinkade, kanske var det att hans bröstmuskler studsade i takt med att han pratade, kanske var det en kombination.
”Kan jag hjälpa dig med nåt?” frågade han lagom vänligt.
Jag förklarade vad jag letade efter, men när jag yttrade orden ”utan tillsatser” fick det av någon anledning mannens nacke att börja knycka rytmiskt, och jag tystnade.
”Varför vill du ha det?” frågade han lågt, och jag hörde direkt hur något förändrats i hans ton. Hur rösten smått vibrerade ur en plötsligt spänd strupe. En tjock blodådra bultade i hans tinning som en mask som dricker vatten – hade den alltid varit där?
Jag svarade och hans överkropp började omedelbart gunga oroligt i sidled, och när jag berättade att jag slutat tvätta håret kunde jag se en smal strimma näsblod söka sig ner och gå vilse i hans tunna mustasch.
Trots det olustiga trycket som uppenbarligen höll på att byggas upp inom den kompakta kroppen fortsatte jag tappert förklara min vision, men hann bara påbörja liknelsen med kaninerna i Australien när hela han plötsligt briserade. Ansiktet öppnades och invirat i en dusch av klumpigt saliv sköljde hans vrede över mig.
Stum och förvirrad stod jag backad mot en vägg av mousse och pepprades av hans uppläxningar som vore jag Bonnie och/eller Clyde (i duon Bonnie and/or Clyde). Med rösten upptrissad i någon form av labil falsett hetsade han mig att förstå hur jävla dum i huvudet jag var. Håret är inte skapat för att inte knådas med kemikalier, fattade jag väl. Insåg jag inte hur farligt rent vatten var?
Saliv och näsblod skvätte i alla riktningar från hans högvibrerande Madame Tussauds-huvud och runt om i butiken kunde man höra ljudet av kunder som kräktes på turkosa förpackningar, men han tog ingen notis. Så uppe i sin harang var han, att han inte ens märkte att flaskorna som regnade ner från hyllorna runt oss hade börjat spetsas på hans förstenade lockar. För varje kvartsliter som fastnade på hans hjässa sjönk han ihop ytterligare, och när han till slut insåg vad som hänt var det för sent.
Stående på huk, trettio centimeter hög, såg han upp på mig med fuktig blick, äntligen tyst. Han frustade medan den kemiska reaktionen från tjugo olika hårprodukter frätte bort lager för lager av hans ansikte, och ur det gapande hålet som en gång varit hans näsa kunde man höra de sista, förvrängda orden: ”Du fattar ju ingenting …”

Och det var så jag lämnade honom, som en rykande, upprörd hög med fixad frisyr. Vad jag förstår ligger han där och muttrar än idag, fast numer sopad under en av hyllorna för att inte skrämma kunderna. Och samtidigt, i en annan del av stan, står jag med en träslev och löser upp salt i en kastrull.

För några dagar sedan kunde vi se Donald Trump i en väldigt uppmärksammad tv-intervju på Fox news, där han släppte sin hittills kanske största bomb. Bland en rad uppseendeväckande avslöjanden kastade han även ljus på något väldigt få hade hört talas om innan. Som i förbifarten nämnde han krafterna som från det djupa mörkret hjälpt motståndaren Joe Biden genom hela hans kampanj, de som kallas Skuggfolket, och en hel värld började skratta.
Men jag skrattade inte. Hade jag skrattat hade jag satt skrattet i halsen, men det enda som satt fast i min hals var en halv banan som lagt sig raklång ner i strupen efter att jag försökt svälja den hel, och det var när jag var mitt uppe i att boxa mig själv på halsen för att mosa den utifrån som jag hörde honom beskriva dem och förstod att jag inte längre var ensam.
När jag vaknade upp på golvet trodde jag först att jag hade drömt allt, men när jag kollade mina sociala medier, vilket alltid är det första jag gör när jag vaknar efter att ha svimmat, så blev det direkt uppenbart att så inte var fallet. USAs president hade faktiskt, för första gången i historien, nämnt en av de ljusskyggaste och mest mytomspunna organisationerna i världen, och ingen tog det på allvar. Ingen förutom jag.

Mitt första möte med Skuggfolket var när jag som tioåring ställde upp i en nationell teckningstävling där man skulle rita förslag på motiv till Sveriges eventuella eurosedlar. Jag ritade ett slående porträtt av Olof Palme i smakfullt monokrom blyerts, i en pose lika ståtlig som som den var förtroendeingivande – värdig en landsfader. Så ni kan nog förstå min förvåning när jag senare bara kom trea, besegrad av ett falurött hus på en ö samt en midsommarstång mot blå himmel, två så lågt hängande frukter att inte ens ett barn borde kunna sträcka sig så lågt.
Djupt förvirrad tittade jag på tidningssidan där de tre teckningarna ställts jämte varandra – en av dem på vår vackra ledare som tagits ifrån oss allt för tidigt och de andra två på någon skit som ingen förutom möjligtvis Camilla Läckberg hade uppskattat – och kände hur jag genast blev vuxen. Jag tog det röda pillret, om du så vill. Käkade en sanningssmörgås. För i den stunden blev jag för första gången medveten om just det som Donald skulle försöka varna världen om bara 20 år senare; att mörka krafter existerar, och att de väljer sida.

När vi blir medvetna om Skuggfolkets existens så syns deras inflytande överallt. När Mikael Marcimain släpper ett nytt två timmar långt montage på bio, när Full Patte gör ännu en säsong av plakatpolitik på teatersvenska eller Thomas Erikson bygger ytterligare en hel bok på en utskrattad tes från 40-talet, så behöver man inte längre undra hur i helvete det har gått till. För spelet är riggat och det vet både jag och Donald. Mitt porträtt av Olof var själva definitionen av konst på valuta, men sådant spelar ingen roll när Skuggfolket har en annan agenda. Det jag kommer säga nu har jag inga bevis för, men det skulle inte förvåna mig om vinnaren av teckningstävlingen, personen som ritade huset på ön, var självaste Jimmy Åkesson, Sverigedemokraternas riksführer tillika hedersspelman. Kanske hjälpte de honom att fingera sin ålder, äntra tävlingen och vinna för att säkerställa att våra eurosedlar förmedlade rätt Grumme tvättsåpa-känsla och ingenting annat. Varför det låg i Skuggfolkets intresse låter jag vara osagt, jag utger mig inte för att vara någon statsvetare, men att de hade ett finger med i spelet tror jag att vi alla är överens om.

Så nästa gång du undrar hur hur Joel Kinnaman kan få huvudroller utanför Sverige, hur Rebecca Stella får leda TV-program i något annat land än Italien, varför det skrivs en artikel varje gång Anna Book börjar grina eller hur det kommer sig att Morgan Alling får existera över huvudtaget, så har du nu svaret.