Läs min senaste text om topp tre värsta saker jag vet här!

För ett år sen skrev jag om hur jag trodde att 2020 skulle te sig i kärlekens namn. Jag föreställde mig att vi skulle gå tillbaka till våra primitiva behov och minimera våra köttsliga begär. Och visst hade jag rätt. Sexnegativ är årets modeord. Kortvariga relationer känns ute och rakt av omöjligt att få till. Ingenting blev som vi hade tänkt och kärlekslivet innan Corona är så långt ifrån det vi har tillgång till nu. Men utan att strö för mycket salt i såren så kan jag i min sammanfattning från året, inte på något sätt, komma fram till något annat än att det positiva från mitt 2020 väger upp mot det negativa. Jag har fan haft det skitbra i år och sanningen är att jag vet att det inte beror på att jag har fått antikroppar, mer skinn på näsan eller en annan syn på livet. Det beror till största del på att kriget om att vara en självständig autonom person är förlorat. Jag har blivit kär och lagt alla korten på bordet, alla ägg i samma korg. Jag har blottat min själ en gång för alla och lagt mig tillrätta i monogamins famn.

Tanken på det som ett nederlag har slagit mig men sedan aktivt avfärdats. Det beror på att jag tidigare strävat efter att känna mig “hel” med mig själv. Jag vill inte kompromissa med min egen person för att tillfredsställa en annan. Denna andre som snart ska komma och ta mig med storm, ska helst inte vara mer än en vindpust. I bergets position står jag på Yoga-lektionerna och tänker att ingen ska få rubba min balans och ingen annan människa ska vara mitt plåster. Jag är mitt eget livs mittpunkt och allt vad man säger för att kunna leva ännu en dag (med sig) själv. 

Eva Illouz skriver i boken “Därför tar kärlek slut” om hur kärleksrelationer upplevs som konsumtion i dagens blablabla, ni vet redan allt om det här vid det här laget. Hon skriver hur den minskade lojaliteten och tilliten i ett konsumtionssamhälle påverkar människors sökande efter kärlek. Vi blir till en slags “permanent egenföretagare.” Bli ihop med mig AB har varken OB eller semesterersättning så man måste förlita sig helt på sig själv och sina egna resurser när man behöver hantera motgångar. Det betyder att man gör allt för att skydda sitt eget jag, kosta vad det kosta vill. Många är så pass rädda för personligt konkurs att man aldrig vågar satsa. Relationer som skulle kunna utvecklas blir istället att avveckla i hopp om att “ickevalet” av kärlek är det som skyddar oss mot att göra avkall på oss själva.

I senaste säsongen av “Första dejten” blir det tydligt hur de ihopmatchade paren inte klarar av att rucka på sin bild av sig själva. Men kanske framförallt inte sin bild av en den andre. Kristna högerkonservativa Cilla, 35, har med sig sin lilla rosa bibel och berättar att hon ofta dejtar civilekonomer i blå skjorta. När surf-Tomas, 31, kommer in genom dörren är det givet att hon tackar nej till en andra dejt. Trots att de verkar haft en rätt så trevlig middag och Surf-Tomas kan tänka sig att träffas igen. Även självgoda Ahmed blir snabbt besviken när hans dejt är för fnittrig och börjar direkt leta efter en lite mer sofistikerad blondin i restaurangen som kan bekräfta hans jesuskomplex.

Med att bli kär innebär att våra egon och föreställningar om oss själva måste brytas ner för att kunna byggas om på nytt med en annan person. Det gör att det är pissmodigt att bli ihop med någon. Det är att gå in i spöktunneln på Gröna Lund. Bli skraj för varje okänd hand som drar i en men ändå fortsätta gå framåt fastän utvägen är närmare.

Det är ett feministiskt påhitt att klara sig själv. Ett budord för att förebygga hjärtesorg eller i värsta fall våldsamma relationer. If you never try you never know om han kommer banka på dina känslor, i väggen eller på dig. Så låt oss alla hålla hand i systerskapets namn och låta den monumentala känslan av ensamhet äta upp oss i ett försök att hungerstrejka mot kärlek. 

Med den här inställningen känns det radikalt att verbalisera sin längtan efter kärlek trots att det är det enda människan har. Speciellt i tider av kris. Coronakrisen har med sina restriktioner gjort att vi sett singellivets sista glansdagar och jag kan inte mer än att tacka för att jag inte behövt tackla den här hösten som singel. Utan med någon som fått mig att känna att det är ok att allt är lite tråkigare, att framtiden är oviss och att Stockholm i december inte har sett så få soltimmar sedan 1934. Men om det är något jag insett under årets gång det att det är en fetlögn att det är skönt att vara singel. Det är inte starkt att hellre tillbringa en kväll i ansiktsmask med sig själv, än i någon annans öppna armar. Det finns inget som gör en så harmonisk och nöjd med tillvaron än att åka till Åhlens för att köpa en handkräm _för män_ eller att få höra att man är en bra människa trots att man fuckat upp på sitt jobb och samtidigt bli serverad Dal med vitlöksbröd av personen som tycker man har gulliga kinder. Ingenting är mer värt än det. Inte ens självständigheten.

Där sitter hon. Omringad av söta killar. De tittar in i kameran och ser ut att njuta av sensommaren. De är alla kompisar och jag undrar vad hon har som inte jag har? Frågan väcks inom mig som ett litet djur som nu lever och härjar fritt. Varför har inte jag killar och män i mitt liv som jag kan kalla för nära vänner? Är det hon som är manstillvänd och naiv eller jag som är mansfrånvänd och cynisk? 

Jag önskar att jag kunde säga att det hela redan började när jag som liten undvek att umgås med killar. Men det är tyvärr inte sanningen. Jag växte inte upp på kloster eller med en frånvarande pappa. Faktum är att jag drogs till manligt kodade intressen som spökboll, matlagning med max tre ingredienser och jag njöt av att bygga ihop ikeamöbler. Men med tiden insåg jag att det inte var så kul att vistas i de manliga rummen. Där osade det stora egon och avsaknad av emotionell intelligens. Ett tag försökte jag s.k “armbåga mig fram” men tillslut inser man att armbågarna börjat få konstiga blåa bulor och att tillvaron är mycket mer harmonisk i kvinnliga sammanhang. Man går därför med i alla gärisgrupper som finns, engagerar sig i identitetspolitik eller vistas på valfri plats som inte innehåller proteinpulver och plötsligt är den manliga närvaron otroligt frånvarande. Man trivs där, i den feministiska bubblan och man tänker att kanske ett celibat inte hade suttit helt fel. Det visar sig, att det i slutet av dagen, verkar vara det enda man kan göra för att inte vara en del av den ofrivilliga könsmaktsordningen. 

Men att leva ett separatistisk liv är med min sexuella läggning tyvärr inte möjligt. Behovet av manlig bekräftelse kvarstår och eftersom vi i lektion nr ett lärde oss att det ultimata beviset på att du är en värdig kvinna är att vara knullbar, så är det det det man blir. Ibland är tanken på att en man vill ha en så pass attraktiv i sig själv att man helt glömmer bort sin egen agenda. Detta gör att förskollärarna tillslut hade rätt: tjejer och killar kan inte bara vara vänner. Varför skulle man ens vilja _bara_ vara vän med en söt och gullig singelkille? Vissa menar att man därför ska umgås med killar som redan är i förhållanden men det är fakta jag direkt avfärdar. Om den manliga vännen varit tillsammans med en tråkig Alicia som lägger ut bilder på en halvtaskig solnedgång med captionen “livet va” så krävs det inte mycket för att få dessa livskrisande män på fall och plötsligt ligger dem under ens täcke och berättar att han snart tänker göra slut med henne.

Detta betyder att ekvationen slutar där vi började. En manlig vänskap inleds antingen direkt med en spänning, eller så gör den inte det och då är det bara en tidsfråga innan han 1) Visar sig vara sexköpsliberal. 2) Inte tycker Lor*ntz gjorde något fel Eller 3) Stöter på dig.

En av mina vänner menar att killkompisar är som att kolla på Paradise Hotell. Hjärndöd passiv underhållning. Som ett avbrott i verkligheten. Men helt ärligt föredrar jag andra typer av eskapism. Jag har alltså valt att ägna mig åt kvinnlig vänskap och vet därför knappt någonting om män. Bilden jag ser på de söta killarna som omringar den skrattande tjejen väcker frågor hos mig. Vilka är dessa män? Vad pratar hon med dem om? Vart bor dem under vintern och vad äter dem? Denna okända art reduceras till objekt som är kul att ha att göra med när vinden viner men helst inte mer än så. 

Att det finns status i manlig vänskap är inte konstigt. Det betyder att du är mer än ditt kön. Du är inte bara någon man kan ligga med, du är en människa! En likvärdig! En i gänget! Det måste kännas bra? Att lägga ut bilden på killkompisen som ännu inte frågat om han får komma i din mun. Men ser hon inte mellan fingrarna, eller är det jag som famlar i mörkret? Kanske att det hade varit bra för mig att ha en killkompis eller två. Kanske är det först då jag sluta med denna Carl von Linné feminism och förstå att folkslaget män inte endast är onda varelser som förstör mig och mina tjejkompisars liv. Men som jag alltid brukar säga: tills motsatsen bevisas.

Mayaindianerna räknade fel när de skulle förutspå jordens undergång. Till en början trodde man att det var år 2012 som gällde. Men åtta år mer eller mindre gör ingen skillnad. Nu är vi här i något som påminner om början av slutet, i början av sommaren och de hade rätt tillslut. 

Mitten av maj: Det var en dystopi utanför fönstret. Det luktade syren om man hade något luktsinne kvar. På Medborgarplatsen vid Max fanns en stor skylt som när man stod tillräckligt nära täckte halva delen av himlen som tillhör oss. Eller er. Skärmen lyste upp ens oroade ansikte med den cerisa grafiska profil som tagits fram till Folkhälsomyndigheten. I högtalaren på tunnelbanan sa någon med dålig engelska något om att fortsätta ta hänsyn till viruset och det känns som ett intro till P3 dystopia. Min Instagram är först fylld av en svart man som dör på en brusig iphonekamera. Sedan 10 sätt för att bidra till förändring, sedan 10 sätt att vara en bra allierad, sedan 10 böcker man kan läsa, 10 Netflix filmer man kan se. Sedan upplopp från en brusig iphonekamera. Sedan en svart bild och sedan inget mer. 

När jag blir arg vill jag tatuera mig. Det spelar ingen roll om det är på grund av 500 år av slaveri, mina killkompisars inställning till sexköpslagen eller bara känslan av maktlöshet jag känner när min mobilskärm släcks och jag tittar upp över munskyddsprydda ansikten. Det är inte så att jag vill tatuera in något kopplat till ilskan. Jag vill inte tatuera in Paolo Robertos avhuggna huvud eller ACAB. Jag vill tatuera en citronklyfta, en liten pinnstol eller en lavendel. Jag tror det är för att jag på något sätt vill ta kontroll över något som jag upplever ligger utanför min makt. Jag kan inte avgöra eller se hur jag ser ut. Om min rumpa är platt eller inte. Om mitt hår ser fettigt ut där bak. Hur mitt ansikte ser ut när jag är koncentrerad. Mitt utseende och min kropp är något jag med tiden insett att jag inte kan förändra. Och så länge jag förhåller mig likgiltig till den insikten, behöver jag inte ständigt leta efter nya saker jag borde ändra på.  Men en tatuering konkretiserar känslan av en kroppslig förändring. Min underarm blir inte bara en underarm när mina intatuerade tärningar är ovanför det sista lagret av vit hy. Tärningarna som någon slog och slumpen som avgjorde mitt utseende, min hy och mitt lilla lilla liv. Min mage är inte bara en mage som man kan tycka om eller tycka illa om. Den har en liten glad smiley på och plötsligt är mitt skinn något annat. 

Jag sitter hos tatueraren och vet inte om jag njuter mest av ljudet från tatueringsmaskinen eller de små små nålarna som präntar in svart bläck på min ljusa hud. Jag frågar vad det skulle kosta att tatuera in en svart fyrkant och hon svarar en summa jag inte har råd med. Jag tatuerade mig en gång när jag ville ha en kropp han inte hade rört. Förnyelsen av ens utseende är nog essentiell i ett liv som präglas av andras blickar på en. Oavsett om det är genom en brusig iphonekamera eller inte.

Jag tänker på det som Mercies May skrev i sina brev till Johannes Anyuru för några dagar sen. ”Jag undrar om min vithet är en sköld eller ett vapen” 

Juni: Solen gör att jag bränner mig på axlarna när jag ligger i solen och lyssnar på The Daily. Jag stör mig på att den amerikanska journalisten pratar med en tillgjord spänning i rösten. Undrar om det är något man får lära sig för att amerikaner ska bry sig. Eller för att svenskar ska bry sig. Jag orkar inte bry mig om att jag bränner mig. Låter huden bli röd och svida i flera nätter. Jag gillar doften av svett och solkräm. Jag ogillar att vi sätter oss med popcorn i famnen och tittar ut över ett hav för att se på rasism. Jag gillar lysrörsbelysning i kommunala byggnader och jag ogillar fascinationen över våld som en storslagen hollywoodscen. Vad hände med närhetsprincipen? Är rasism bara spännande på film? 

Fortfarande juni: Det har gått några dagar nu och i efterskalvet av en världsomfattande händelse sitter jag på tåget till Malmö för att plocka sju sorters blommor att lägga under min kudde. Dystopin utanför fönstret är nationalromantisk med stora ömma sommarmoln. Mamma har köpt Hawaiipynt och jag glömmer för en kort sekund att Hawaii är en av 50 delstater. Tänker att det skulle kunna vara ett försök att omdefiniera svenskheten. Men min mamma gillar nog mest bara pynt. Det var fullt med människor på perrongen. Jag gillade det. Känslan av att alla var på väg, till sitt Skåne. Att allt var som vanligt. Jag tänker på en bekant som flyttade från Tomelilla till LA. Omgiven av idioter likt Kristina och Karl-Oskar lämna lander i hopp om frihet från eller frihet till. Hon måste åka hem till Sverige nu. För i USA finns det ingen dröm kvar. Den ligger och har andnöd på intensiven men ingen bryr sig om att rädda den för den är svart. Jag kommer somna med sju sorters blommor, snodda från grannarna i mitt villaområde, under kudden ikväll. Sömnen kommer sakta kväva mig och bakom mina ljusa ögonlock ser jag bara en svart fyrkant.

Det blir aldrig helt mörkt i mitt sovrum och aldrig helt tyst. Utanför en värld som har kolsyra i hjärnan. Katterna jamar. Sommarkatterna. De är små söta killar med hårsvall som lägger sig lockigt i nacken efter ett dopp i bräckt vatten. De är årstidsbundna och gör sig bäst i fuktiga rum med öppna fönstren. Man kan fråga vad de tycker om saker och ting men oftast är det bäst att inte göra det. Bäst att hålla sig på två meters avstånd. Jag somnar och hoppas att min sommarkatt dyker upp i sömnen istället. Jamar och spinner, lägger sig till rätta i min näthinna. Jag vill fly verkligheten på det skönaste sätt man kan: med en annan. 

Mörkret är quick and dirty inatt.

Trots att 99% av mina vänner och bekanta är i monogama förhållanden är det ändå några stycken som lämnat tvåsamhetens trygga vrå för att göra entré i frihetens värld. De kom till en punkt där förälskelsen lagt sig och kvar fanns bara ett gemensamt serietittande och dålig pasta carbonara. Det gröna gräset på andra sidan såg friskare ut än det man själv stod och stampade i. Men det tråkiga är att gräset inte mår så bra på den här sidan just nu. Det är så pass mörkt att singellivet är att twittra om att staten borde subventionera söta killar som vill vara uppe hela nätterna och diskutera Tegnell. Vilket resulterar i att Patrik Isaksson känner sig träffad och hamnar i ens meddelandeförfrågningar med den värsta typ av emojikombination:

Coronakrisen är till tvåsamhetens fördel. Oftast vill man inte något hellre än att sitta i karantän med sin nyblivna partner. Ständigt letar man ursäkter för att inte behöva visa sig utanför lägenheten, medans en person utan förhållande ruttnar i sin ensamhet när den inte får leta efter nya byten på Södra Teaterns bargolv. Isoleringen tvingar en på så sätt att ha händerna på täcket, bli sex-negativ och gå back to basics. Sorgebearbetningen är ett faktum när man precis gjort slut. Men att behöva gå igenom detta 12-stegs program utan att kunna ersätta personen i fråga med någon form av substitut är rakt av brutalt och kanske det snedsteg vi om tjugo år kommer se tillbaka på som Folkhälsomyndighetens stora felprioritering. 

Trots att jag är pro breakup och i hemlighet firar inombords när mina vänner äntligen, likt Jesus på långfredagen, återuppstått från de döda. Så förstår jag att det inte är så enkelt i dessa tider. Den vanliga breakup rutinen: ladda ner Tinder och skaffa sig ett rebound känns långt ifrån verkligheten när även Team Tinder skriver att “now is not the time to meet irl.” Därför har jag försökt plocka fram mina gamla nydumpad-skills. Här för att se till pandemins fördelar och guida dig i vad jag kallar för G(d)CSA-metoden. 

GRIEVE

Forskningen är splittrad, en del säger att det tar lika lång tid att komma över någon som tiden man varit ihop. Andra menar att 90 dagars regeln gäller för alla (utom mig.) Jag rekommenderar en att göra en tidsplan på hur lång tid man får lov att sörja. Bestäm en högtid/årstid då det är enklare att säga ”till nästa vår ska han vara raderad” eller ”när/om Trädgården öppnar så får jag inte tänka mer på honom” än att bah 17/8-2023. Att förhålla sig till Coronan funkar alldeles utmärkt: Du vet inte när den kommer försvinna och om du får en symtomfri sommar finns det ändå en risk att det till höst kommer en ny våg av hjärtesorg. Det som dessutom är bra med att sörja i dessa tider är att du är i synk med övriga samhälle som just nu går på sparlåga för att i en avlägsen framtid ta igen förlorade utekvällar, ligg och oönskade graviditeter!

(don’t) CUT TIES! Flatten the curve instead!

Kanske tror du att det är bäst att ta ut all sorg på en och samma gång, men I´m telling you; det är för hög belastning på ditt sköra lilla hjärta. Gör såhär istället: 

1. Låt det ta tid, sprid ut sorgen under en längre period så att hjärnan verkligen hinner bearbeta. Radera inte några bilder på honom. När du i dag 46 av social distansering känner dig alienerad från närhet kan det vara bra att ha bildbevis på att du haft ett tidigare liv fyllt av lycka och kärlek. 
2. Blockera inte honom. De är bättre att du vänjer dig vid att se hans liv utan dig. Sakta men säkert bryts bilden du hade av honom ner genom att se saker på social medier som du aldrig hade kunnat ana. Han? bakar? bananbröd? Främling. 
3. Hör av dig till honom om du behöver. Träffas på den där bänken igen. Kräv en förklaring!! Låt inte hans psykologiska försvarsmekanismer bli din C-uppsats. Skicka ett “Get well soon” kort med tips på bra psykologer. 
4. Ligg med honom igen… om du verkligen måste…. alla missbrukare har återfall så även du. Se till att de blir en en eller två eller MAX tre-gångsgrej.

SELF-CARE

Eftersom self care rimmar på konsumtion är det jättebra att du just nu kan reclaima aktivism när du stöttar dina lokala restauranger/butiker. Var upptagen med saker du tycker om och gör fullspäckade planer. Middagar, zoomsamtal (Mina vänner Naira och Isabel styr cAWid-19 varje fredag. Meeting ID- 592 427 5366. Folk har fått ligga tack vare detta otroliga samhällsengagemang.) Om du inte orkar self-carea så kan du också ställa in allt och skylla på andningssvårigheter. Se denna tid som ett perfekt tillfälle att hitta tillbaka till dig själv men snälla börja inte baka surdeg de är fan riktiga bad vibes om man är nysingel.

ACCEPTANCE

De sista man kan göra är att förstå att den personen man lärt känna innan och utantill aldrig helt kommer lämna ens näthinna. Dom kommer alltid finnas kvar och det enda man kan göra är att följa denna metod och hoppas på det bästa.

Med det sagt borde du vara glad över att du just nu inte kommer behöva stöta på honom på stan. Inte behöver du heller ha en liten konversation där han kommer säga att han faktiskt precis varit och skaffat den där tatueringen som han alltid pratade om att han ville ha. Tack vare Corona så kommer du inte behöva gå hem o gråta för att du vet exakt vart under bröstet tatueringen skulle sitta och du vet exakt hur de centimetrarna av hans kropp ser ut, känns och luktar. Du kommer inte behöva känna att du plötsligt är tillbaka på steg ett av G(d)CSA metoden eller behöva undra om det någonsin kommer kännas annorlunda. 

Plötsligt kommer det göra det och du kommer se tillbaka på våren 2020 som en hemsk tid men att det fanns dem som faktiskt hade det värre. O sen vips är du kär i en annan o gör slut med en annan o så fortsätter det.