Vi hade aldrig klarat corona utan att utse någon till Leif GW Persson

9:50 29 Apr 2020

Jag vet inte om det hänger ihop, men samtidigt som coronakrisen har nya omvälvande fakta om lite allt möjligt börjat dyka upp rakt framför näsan på mig i en helt ny takt. Häromdagen lärde jag mig att landet Swaziland i södra Afrika bytt namn till eSwatini (vilket tydligen undgått mig i två år innan dess). Jag lärde mig också att om man viker ett A4-papper 42 gånger så når det ända till månen. Det är sant, om ni inte visste det, ni kan kontrollräkna själva här. Jag är förvisso vare sig astronaut eller matematiker, eller vilka experter som nu kopplas in i ett sådant experiment, men det ser riktigt ut för mig. När jag häromdagen pratade med en kompis som håller på med kvantdatorer — vad det nu är exakt — berättade han att det om två år kan finnas en kvantdator som har lika stor kapacitet som alla nuvarande datorer i världen tillsammans. Vad allt detta får för implikationer har jag ingen aning om, men denna monumentala osäkerhet, så kraftfull och oförutsägbar samtidigt, är väl just vad som är så besvärande.

Det är som att förekomsten av det där viruset har varseblivit hjärnan om att inga gamla sanningar överhuvudtaget längre gäller. Som att det inte vore nog med viruset ska min Macbook bli inkapaciterad av kvantdatorerna också. Plötsligt är hela ens liv och hela ens person av en gammal modell som gick ut i år och därför blivit meningslös.

Kanske gäller detta fler. Och om det är så behöver ju vi i Sverige någonting, eller någon, att hålla oss fast vid. Egentligen finns det nog bara en psykologisk lösning för att rehabilitera den svenska folksjälen under ett pågående trauma av det här slaget: 

Att återuppfinna Leif GW Persson för denna nya situation.

Precis som GW har hjälpt oss att skapa struktur i Palmemordet och alla dess osäkerheter, men förstås också många andra frågor, behöver vi här en liknande gestalt som “går genom rutan” med sin bestämda vresighet, och som kan sortera coronavirusets omständigheter åt oss. 

Som tur är har Sverige lyckats hitta någon som kan iträda den rollen. Epidemiologins GW, Johan Giesecke, har på nolltid uppnått samma odiskutabla upphöjdhet. 

Ja, på ett sätt samlas människor naturligtvis kring Anders Tegnell också, men det är en annan typ av samling. Tegnell är mer befläckad av vardagens problem och kontroverser. Man kan säga att han är mer som Jesus, en kille på gatunivå som är kontroversiell i sin samtid, medan Gieseckes friare och mer överinseende roll påminner mycket mer om Guds. Eller Leif GW Perssons.

En snabb googling visar att jag inte är den första att dra en jämförelse mellan GW och Giesecke, men det intressanta är att undersöka vad det egentligen betyder.

Denna upphöjdhet har inte tillkommit utan anledning naturligtvis. Leif GW Persson har väldigt ofta rätt, och det har Johan Giesecke också. Det är verkligen inga skojare vi pratar om. Upphöjdheten härrör från att de har rätt oftare än de flesta.

Det som händer när någon av svenska medier dubbas till rollen som Leif GW Persson-figur, är att vi slutar tänka på de gångerna de haft fel, eller att föreställa oss tanken att de kan ha fel. Vi undanskuffar allt som inte passar in i den auktoritativa bilden. Själva idén om att de någonsin skulle kunna ha fel blir till ett tabu som vi inte pratar om, eftersom deras ofelbarhet är det enda som står mellan ordning och kaos i det nationella lynnet.

Det finns gott om sådana tabun som omgärdar de mest upphöjda mediala figurerna i Sverige, som nästan alltid är äldre farbröder. Något om Ingvar Kamprad som sällan togs upp upp var att han inte bara åkte Volvo 740, snusade och åt gårdagens mackor, där osten hunnit härskna och anta formen av en skateboard — allt för att spara pengar — utan att han också bodde på en herrgård i Schweiz. Men detta talade vi aldrig om, då det inte passade in i vår bild av Kamprad. Till och med nazismen passade enklare in än en idé som så tydligt motsade den småländska vardagligheten och anspråkslösheten.

Eller ta just Leif GW, som också innehåller något fler motsägelser än vad vi velat erkänna. Inför valet 2010 skrev han en krönika om att han röstade på Kristdemokraterna, för att sedan skriva en krönika 2018 som beskrev hur han röstat på Socialdemokraterna genom hela sitt liv. Man skulle ju kunna tänka sig att en så pass exponerad och inflytelserik person därav möttes av en del frågetecken: “men GW, du sa ju att…?”. Om det hade varit Isabella Löwengrip eller Camilla Läckberg som skickat dubbla budskap om sina politiska val på motsvarande sätt föreställer jag mig att detta hade skett.

När man letar i arkiven kan man konstatera att GW lanserat ett flertal olika teorier om Palmemordet också. Det kanske inte är så konstigt i och för sig: information förändras ju över tid och därmed ens teorier. Det har hänt mig också, många gånger, och är verkligen inget att sticka under stol med. 

Skillnaden är väl just att när GW eller Giesecke gör det betraktas teorin aldrig som särskilt spekulativ. Inte av andra, och säkert inte heller av dem själva — för är det inte just deras innerliga pondus och självsäkerhet, som bottnar lika djupt ned som i Marianergraven, som smittar av sig på oss andra?

Jag läste för ett tag sedan i en bok av Martin Gelin att den amerikanska flottan kommunicerar med sina u-båtar genom att smälla till i jordskorpan på havets botten så att knackningarna avger små vibrationer som bara de egna u-båtarnas besättning kan förstå. När en av dessa svenska farbröder gör något motsägelsefullt händer kanske något liknande inom Sverige: en knackning går ut till oss alla om att bara förbise det.

Det finns nämligen inget som skulle leverera ett så hårt slag mot den nationella gemenskapen som odiskutabla bevis om att Leif GW Persson haft fel, om så bara för en gång. Det hade räckt för att krossa den svenska spegelbilden, på många sätt heligare än den mer utåtriktade internationella “Sverigebild” som det ofta talas om. Därför skulle vare sig medier eller allmänhet komma på frågan att ta upp det i någon större omfattning, trots att många andra offentliga personers — i många fall mindre kända och mindre betydelsefulla — minsta inkongruenser ska nagelfaras. Men här vore det lika osannolikt som om en rysk nyhetsbyrå skulle ifrågasätta ifall Vladimir Putin bjöd in till ett fototillfälle där han red på en grizzlybjörn.

Sådant medialt idoliserande är inte lika problematiskt alla gånger. Det är mer problematiskt när idolen befinner sig nära makten, pågående skeenden och betydelsefulla policybeslut.

Jag tänker på det när en mängd olika riksmedier går ut och vidareförmedlar Gieseckes påstående om att “99 procent eller fler” av de som har smittats av coronaviruset inte märker av att de har haft det, vilket han sa i en SVT-intervju häromveckan. Det är en siffra som saknar motstycke i den internationella expertdiskussionen om viruset. Och sker samtidigt som stora drivor av människor över hela Sverige ligger utslagna i ofta flera veckor långa sjukdomstillstånd, som absolut märks så det dånar om det, och som inte heller påminner om någon annan tänkbar sjukdom de varit med om själva (källa: Novus 22/4, som till skillnad från FHM datainsamlar hos ett urval av befolkningen som helhet).

I normalfallet hade ett så utstickande påstående som Gieseckes lett till frågor om hur avsändaren kommit fram till en teori med så pass spekulativa förtecken, om det inte hade varit för det magnetfält som bildas runt en person med Leif GW Persson-aura. Ett magnetfält som attraherar intresse men repellerar ifrågasättande.

Uppgifter som dessa brukar medier annars gilla att inte bara rapportera om, utan också kontextualisera. En del av den så kallade nyhetsvärderingen: ju mer uppseendeväckande påstående, desto mer intressant! Därmed blir det värt att vända och vrida på — inte bara basunera ut som en ny odiskutabel sanning totalt frikopplad från tidigare kunskap eller omgivande forskning, utan att samtidigt förklara hur det hänger ihop (eller inte).

Är det då något medie som har gett sig på att fråga om förklaringen till denna utmärkande faktauppgift, som vänder upp och ned på tidigare kunskap om viruset? På ett sätt hade man kunnat tro det, men samtidigt naturligtvis inte: för Giesecke har Leif GW Persson-aura, och det är alltid bevis nog.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp